Plötsligt har lugnet sänkt sig här på Alfågelgatan. Jag känner inget adrenalin pumpa i ådrorna, ingen irritation växa, ingen rastlöshet rycka i lederna: JAG HAR MIN EGEN DATOR TILL FÖRFOGANDE, VID MITT EGET SKRIVBORD (som ända sen vi flyttade hit har varit belamrat med kläder, papper, skräp). Herregud!
Det svåraste med samboendet måste väl ändå vara det här med att ständigt ha nån i faggorna och att vara tvungen att DELA på saker man annars har varit van vid att ha för sig själv. Till exempel datorn. Hur i hela fridens namn har jag inte tidigare förstått, att det här med att jag placerade min dator mitt i vardagsrummet ledde till att min dator blev Datorn som "vi" (läs: J) automatiskt satt oss ned vid och gjorde oss bekväma invid. Jag kan inte räkna kvällarna jag har suttit BREDVID J och (med ett visst intresse nog) tagit del av fotbollsnyheter eller ny musik som jag aldrig annars ens hade skänkt ett ögonkast åt, allt medan jag i mitt stilla sinne typ har mumlat ett mantra som (nästan) har gått ut på att "dra åt helvete, dra åt helvete, dra åt helvete, dra åt helvete."
Nu idag, då jag sitter vid min egen fucking dator, vid ett ANNAT bord, allt medan J sitter vid SIN gamla, antika dator (som togs fram för att min strömsladd gick sönder, nåja - det är en annan historia) så löper ALLT, texten flödar här, mitt sinne är lugnt och sansat, jag är nöjd, glad och känner mig fri och hemma.
Och det skulle ta...
fem år att komma fram till det här?
No comments:
Post a Comment