Tuesday, June 24, 2014
Rosenrallor och knoppar
Idag gör jag saker jag inte brukar göra, dvs mat. Jag hittade ett helt fält fullt med svinmålla, plockade några rallarrosor som jag ska smörsteka och håller på med en ceviche, samtidigt som rosensaften svalnar i kastrullen. Låter helt vansinnigt ju. Men det är helt sant. Vet inte hur det kommer sig att det blev en sån matdag av en sån här dag, som dessutom råkar vara min födelsedag. Jag fyller trettiofyra år. Kan inte fatta hur det har blivit så. Jag som känner mig som tjugoåtta. Det har jag skrivit förut nånstans, 28 forever. Det är väl så det ska fortsätta. Om man inte får barn eller såna konstigheter som gör en till en del av ett släktled och får en att bli gammal och meningsfull på minuten.
Subscribe to:
Post Comments (Atom)
5 comments:
Grattis!
Ceviche! Que delicia. Grattis. Jo, 28 forever :). Själv är jag 34 for ever. Men är det inte mest pga den genomkommersialiserade ungdomsmyten jag vill se mig så? Menar: reklamen måste få folk att längta sig blå efter nåt som är omöjligt. Företrädesvis evig ungdom och ständig lycka. Då kan man i all evighet sälja produkter som utlovar detta. Och indoktrineringen kommer så från alla håll att man totalt köpt själva idealet emotionellt fast man genomskådar bluffen rationellt.
Min självbild skulle säkert vara annorlunda i ett samhälle som idealiserar den gamla kvinnan i sin klokhet som det mest eftersträvansvärda uttrycket för mänsklig inkarnation.
En gammal kvinnas klokhet som ideal låter bra. Själv tror jag mera att jag känner mig som 28 pga min livsstil och såna där stereotypa livsmål som folk i Finland brukar ha uppnått vid den här åldern och som jag inte har gjort. Vilket jag å andra sidan ju nog ger fanken i.
Hmm det är sant att vuxenheten också är kommersiellt formaterad. Du ska ha de och de prylarna (listan tar aldrig slut eftersom soffan ska förnyas vart femte år).
Jag bestämde nån gång tror jag just kring 34 att fortsätta leva som en studerande i min dagliga konsumtion trots att jag hade lön. Eller att gå tillbaka till det.
Före det kunde jag lugnt göra saker som att strosa runt på stockmanns hushållsavdelning och shoppa kiva soffkuddar, grytunderlag, skärbrädor för att jag tyckte de var snygga! Ha ha the silliness. Eller ha för vana att köpa kläder i boutiquer o på varuhus. Jag gjorde det väl för att bli någon jag inte var, bygga upp en respektabel yta.
Men sedan var det där beslutet om att konsumera som om jag var fattig rena bomben. Jätte smart. Dels för att jag alltid haft bra med pengar på kontot tack vare det. Och dels för att jag bara inte behövt slösa energi på onödigheter. Jag åt kakan o hade den kvar. Slapp fattigdomens ångest men fick dess asketiska elegans.
Förstås har jag sedan köpt dyr luomumat etc. Har känt mig som att jag levt ett lyxliv o alltid haft råd med allt jag vill då jag aldrig ens velat bo på fina hotell om jag rest nånstans.
Nå, orsaken till att jag känt det som ett lyxliv är enkel: det är det. Jag hör till de globalt privilegierade, som vi alla som är födda här, i stort sett.
Hur fick jag nu det här helt över på konsumtion? Tror bara att så mycket sv åldersförväntningar som man tror omgivningen har på en handlar om vad man köper.
Och i förlängningen kan man se karriär och civilstånd också som, om nu inte konsumtion, så närbesläktade.
Det intressanta är väl att vara någon utan att definiera sig via konsumtion, som hela hipstdrgrejen också är.
Eller ännu modigare: skita i vem och vad nan "är" och leva på med öppna sinnen och öppet hjärta.
"II am no thing".
Synd annars, att den gamla kvinnan har sååååå låg status. Kerstin Thorvall har skrivit fint om det. Hur hon inte får ens sin terapeut att fatta att det är objektivt: som gammal kvinna har hon blitt osynlig.
Va ska vi göö för att ändra på det?
Det är just det där jag saknar från mina få år som heltidsarbetande: att slippa fattigdomens ångest men behålla dess asketiska elegans - ha pengar på kontot men leva som man brukar. Väl formulerat.
P.S. I LOVE Kertin Thorvall. Hennes bok "Oskuld" har jag läst två gånger. Som skriven åt mig.
Post a Comment