Normandie i krig och fred

FB-flödet svämmar över av sånt där "watch this monkey approach a lady, you won't believe what happens next"-skit just nu och allting tappar sitt värde i mängden. Ändå blev jag just helt tyst en stund, efter att ha tryckt på den här länken: fotografier från 40-talets Normandie i jämförelse med idag. Även om 40-talets bilder visar krig och elände och jag vet att man inte ska romantisera sånt, så blir jag så uppgiven av att se de där dagens bilder på fula bilar och klippta häckar, allt hängandes i denna "potisen är snart klar"-verklighet som varken ger oss mening, mål eller inspiration. På 40-talsbilderna kan jag istället ana en slags anda som ligger i luften, en doft av krut kanske, av svett och olja, vad vet jag, men ett sting av förändringslust och att det händer nånting i luften, att folk är på väg nånstans och känner saker; är livrädda eller upprymda, jagade, härjade, kanske saknar nån i ett annat land, ja herregud. Speciellt den där bilden av pansarvagnar och fartyg versus den ensamma stranden och den där HUSBILEN som lojt kör igenom landskapet, gör intryck på mig. Skillnaden är bara så slående.
Är det verkligen fred vi vill ha, och så vidare.