Genom Muscadoren och andra fånbilder

Ny hobby: PUSSLANDE! Mycket beroendeframkallande syssla.

Mili (till vänster) och dess look-alike vän Rölli

Vappen och jag försöker njuta i solfrysen vid åstranden

Muscadoren och hundhuvudet

Muscadoren och J

Genom Muscadoren

Allt blir lite 70-tal genom Muscadoren

Muscador sees Joakim

Joakim sees nothing

Andra sidan ån genom Muscadoren

Ån flyter ihop med Muscadoren

Dagen efter i ån

Musikanterna höll gott humör trots vädret

En lång parentes om att jaga sig själv

Just var det påsk och så blev det Vappen. Jag har ingen koll på dagar, helger eller veckoslut längre. Allt ter sig som ett slags korvband med korvar på rad bara. Har haft en lite småjobbig upplevelse med lånehund och lånematte som har bott i rummet bredvid. Hunden är väl helt okej men beter sig som en rebellisk tonåring så fort ägaren är i närheten. Och ägaren förstår sig inte på sin hund. Trevliga grejer när man får mer koll på nån annans hund på några dagar än de själva har fått på sex år. Nåja. Men nu är det lugnt och skönt igen, för ett par dagar. Blev frisk också. Känner mig lat, trött och rätt flitig på samma gång.

Är det något jag har oerhört svårt med, så är det att göra saker jag inte har lust med. Jag tycker alltid att alla andra så osjälviskt och tappert tar itu med "allt sånt där som man måst" emedan jag sätter mig på tvären, surar som ett litet barn, genomgår våndor, livskriser och pärser för att till sist röra vid det där olustiga med samma entusiasm som man rör vid en använd snusprilla. Jag fixar inte att göra vad jag inte har lust med att göra! Är det inte tokigt? Och varför har det blivit så för just mig, att jag är en sån expert på att sparka bakut när det kommer lite motgångar?

Sen är jag också bra på att få det att verka som att det är bråttom med något, fast det egentligen inte är det. Som det här med gradun till exempel. Egentligen har jag all tid i världen. Ser man på det stora hela så är jag snabbare än alla på min institution. Alla. Det finns säkert ingen på flera år som har studerat i den takt jag har gjort. Jag har gjort magisterstudierna inklusive gradun på ett år, fast den beräknade tiden är två. Ändå beter jag mig som om jag vore den lataste jäkeln nån beskådat, nånsin. I hemlighet tävlar jag med J, som också i tiderna lade undan studieveckor i helt orealistisk takt, med toppbetyg dessutom. Och snabbare än jag. Men man ska inte tävla med J, det är nånting jag har lärt mig. Man ska egentligen inte tävla alls, men det går ju inte. Jag är ju en sån sabla tävlingsmänska också. En sån där typ av mänska som jag själv avskyr, som sprider nervös energi i ett rum för att det är uppenbart att bara bäst duger. Jag luktar till mig den där vinnarlusten hos mänskor som andra luktar sig till pizza. Jag HATAR när det kommer nån som också tävlar, för då betyder det att man antingen måste jobba ännu hårdare för att vinna eller kasta sig slapp och inte satsa, nöja sig med andra eller tredje plats och låtsas vara zen och cool och som att man är en sån där som inte bryr sig om resultat.
Jag skäms för att jag inte jobbar mer, skäms för varje ledig stund jag inte sätter på akademiskt arbete, skäms, skäms, skäms. Egentligen går större delen av min lediga tid åt till att ha dåligt samvete över att jag inte är effektivare, eller över att jag till exempel inte gör något mer kreativt av min vardag. Herregud, hur skulle jag orka med nåt kreativt när jag fan har hållit på med akademiska studier heltid i fyra år? Det finns liksom logiska svar på varför jag beter mig som jag gör till nästan alla frågor jag ställer. Varför jagar jag mig själv hela tiden? Varje gång jag har satt upp en orealistisk deadline åt mig själv (dom är jag också expert på att uppfinna) och hamnar maila professorn att "förlåt, jag hinner inte" så känns det som ett stort misslyckande, så ser jag framför mig hur han sitter och suckar i sin stol över hur ineffektiv jag är.
Är det nånting jag vill sluta med, så är det detta med att hålla på och jaga mig själv. Om jag hade utnyttjat min lediga tid till att verkligen känna att jag förtjänar den också, så hade jag dessutom varit effektivare sen när det väl arbetas litet. Det är inte som att jag är nån jäkla ineffektiv typ ändå, liksom. Jag måste tillåta mig själv att slappna av, annars kommer jag att dö upp i varv, dö stressad.

Detta var en lång insikt som måste skrivas ner, kanske nån känner igen sig.

Febriga hjärtslag

Ett tecken på att jag har feber, är förutom dåsigheten i huvudet och huttrandet i samband med att man känner sig onormalt varm, att jag även ofta hör mina hjärtslag som diffusa "wow-wow-wow" som slår i mitt huvud – och då är vissa av wow-hjärtslagen starkare än andra, lite som i nån slags skräckfilm nästan. När man sen ligger i sängen i ett tyst rum, kan dessa hjärtslag te sig nästan onormalt högljudda.

Sjuk

Jag fixade det; jag läste en bok! A Kiss before Dying, Ira Levins debutroman som enligt brorsan hade fått farfar att ligga inne och läsa en hel sommardag. Det var det som avgjorde att jag också bestämde mig för att läsa den. Och visst var den ju bra, en riktig rysare.
Annars har jag inte mycket att komma med för stunden; är hemma och skräpar med hosta, snuva och feber. Har sovit säkert fjorton timmar per natt de senaste två nätterna men vaknar ändå med den där trötta, varma känslan av att man ännu har feber. Förut fixade jag alltid febern genom att helt enkelt sova bort den. Nuförtiden funkar ingenting, jag ska tydligen alltid bli helt sjukt sjuk, när jag blir sjuk.  Försöker att låta mig vara sjuk bara, inte tänka på allt som inte blir gjort för att jag är sjuk, men det är inte lätt, inte.
Äh, jag har knappt nån skrivförmåga.

Påskmiddag i Florida

Måste dela med mig av min amerikanska Bingo Blitz-vän Marias påskmiddag. Det är väl helt sjukt så nyttigt och hälsosamt inspirerande dom äter där borta i Amerikatt.

Den sentimentala vårskiten

Facebook på våren och speciellt under högtider när alla har ledigt och åker ut på töntiga utflykter eller besöker uterestauranger, uddar eller terrasser får mig att må illa, att villa kasta saker och krypa in i ett mörkt hål och gråta. Det känns på nåt sätt exakt som i högstadiet, eller i gymnasiet, var som helst förresten där folkmassor samlas och uppnår nån slags extas av att allting plötsligt är så ljuuvligt och alla känner likadant. Jag vill kräkas av detta påträngande normativa i allt det där, den där totala opåhittigheten, fantasilösheten och bristen på önskan att lyfta fram andra sidor och verkligheter än den där sockersöta, sentimentala vårskiten. Kan samtidigt känna mig onödigt negativ och känslig som inte bara förmår omfamna det fina i att det blir vår utan istället ska ligga i min kammare och RÄKNA foton och statusuppdateringar som retar dåndimpen på mig.
Nå väl, men en räkning är vad jag har åstadkommit denna påsklördag.
Första sidan av FB:s timeline består av:

11 foton eller fotoserier av glada påskhäxe- eller annars bara vårgalna barn
11 foton av soligt väder, natur eller blommor
9 foton av vuxna som skålar i skumvin, äter nån form av fancy mat eller är ute och njuter av vårvädret
4 foton av mat i nån form

Medan jag skrev ploppade ännu ytterligare ett album av NJUTANDE familj i natur upp, som på beställning. För att inte tala om alla vårbubbliga statusuppdateringar om sommarväder, vinterpälsar som har kastats, "life is good"-dängor och noteringar om att "häxan (flickan) och katten (pojken) har vårkänslor", "vi vill ha påskägg", och jag vet inte vad. Jag vill klä av mig och rulla mig i memma, printa ut planscher med texterna "chokladen du äter är producerad under slavlika förhållanden" eller "vinet du dricker består av druvor som är besprutade med pesticider", eller "din iphone är tillverkad av 13-åringar med 16-timmars arbetsdagar för 70 cent i timmen", och "varje minut du smilar upp dig för din iphone, dör två barn i malaria", limma upp planscherna på stora skyltar, hänga dem över mig och sen gå på rundvandring i stan.

Man kunde ju tycka att jag är en ondskefull människa som bara vill sprida omkring mig osämja och negativitet. Man kan ju fråga sig hur bra jag själv mår av att hålla på såhär. Jag vill slänga frågan tillbaka; vafan ska jag göra då? Det är ju ingen jävel som bryr sig, alla är ju fullt upptagna med att åbäka sig i solskenet.

Till sist, en kort sammanställning av filmer i vilka det legendariska "The Wilhelm scream" har använts, en av filmhistoriens största ljudkliché.

Arkikuvahaaste för hudsdjursägare

Djur här

Djur där

Djur på matta

Färgat djur

Djur i bur

Arkikuvahaaste för barnfamiljer

 A baby

 Another baby

 Maybe your baby?

 Must be a baby!

How come this baby look almost exactly like the last baby?

Kamarn

Jag har dragit till Vessö för att äta lite hälsosamt & fira lite påsk och ha möjligheten att bara vara dotter ett par dagar, dvs bara bete sig som det barn man är hos sina föräldrar. Och det är CRAZY så bra jag arbetar hit bak i kamarn! Här blir veckors jobb gjorda på några timmar, äh jag överdriver.

Alla har det mycket värre än jag

Insåg idag att jag alltid har gått och tänkt att alla antagligen har det mycket värre än jag. Med "alla" menar jag nu sådär generellt; vänner, folk i Finland, i Norden, i Europa. Folk med vår levnadsstandard. Hur illa jag än har haft det, så har jag alltid kunnat trösta mig med den vaga tanken på att många, ja faktiskt de flesta, antagligen har det eller har haft det mycket värre än jag. Dom som mår dåligt, ja dom mår verkligen dåligt av olika orsaker och dom som har allt och är måna om att visa upp den bästa sidan av sig själva hela tiden, dom mår också skit, det vet ju alla. Det är inget man vill ha. Jag har alltid platsat perfekt in i den lilla gråzonen av folk som det fan inte går nån nöd på. Det är lite underligt, det där.
Hur som helst, på senare tid har jag nog börjat tycka att alla antagligen har det lite bättre än jag. Inte alla, men många. Dom flesta. Inte mycket, men lite bättre har dom det än jag. Faktiskt. Så har det blivit. Fast det går nog ingen nöd på mig.

Det här med religion och skola

Nu är det redan andra gången jag läser OCH upprör mig på nåt sånt här, så nu får jag nog helt enkelt ta upp det här, tycker jag. Linda frågar sig, Varför religionsfostran i skolan? Religion och skola hör inte ihop, tycker hon. Nu är jag varken kristen eller ens speciellt insatt i de här frågorna egentligen, men tycker ändå att det är något som har hamnat så totalt om bakfoten när sånt här börjar komma så mycket på tapeten.
Religion och skola. Why the hell not, tänker jag bara spontant. Religion ska ju, om jag har förstått det rätt, handla om religion överlag; om människors olika religioner, traditioner och värderingar. Om religionsundervisningen enbart fungerar som nån slags manual för hur man ska leva som en rätt kristen - ja då är den felaktig och så ska det ju naturligtvis inte vara.
Sen råkar vi vara födda i Norden, vilket har lett till att folk har "utsatts" för lite psalmer då och då, eftersom vår stadsreligion råkar vara kristendomen. Vad jag inte begriper är det här snacket om att Den blomstertid eller Måne och Sol skulle ha förvillat någon så till den grad att den måste "skaka av sig" de kristna värderingarna i efterhand. Vem är det man vill värna om när man vill avskala skolor från allt vad religion heter, egentligen? Jag ser bara det här som ännu ett symptom på att de individualistiska värderingarna har fått ett ordentligt fotfäste; alla ska tänka själv, alla ska typ tvingas till att formulera en personligt formulerad tanke, alla ska SKYDDAS från andras tankar och övertygelser, ingen ska KRÄNKAS av att någon annan säger något som möjligtvis kan påverka en annan, och så vidare.
Hurdana vill vi vara?! I dagens värld är typ det enda som skulle behövas lite förståelse för andra människor med andra synsätt. Förståelse leder till mindre fördomar, leder till att gränser suddas ut, främlingshat försvinner. Om allt religiöst skulle exkluderas ur skolvärlden kan vi ju dessutom lika gärna måla oss vita och säga adjö till hela vår identitet och allt vi har format oss till under de senaste 200 åren minst. Kristendomen är mer än att bara be till Gud, det handlar om hur vi har lärt oss att helst inte ljuga, att hjälpa äldre över gatan, att vara snälla, att inte stjäla, wtf. Det finns ju plötsligt en massa saker med kristendomen som är helsikes BRA, när jag tänker efter! Varför ska man skuffa undan grejer som är bra, ÄVEN om dom nu råkar härstamma från kristendomen (och ett dussin andra religioner)?

Vad de som resonerar såhär inte tycks förstå är hur mycket man FÖRLORAR om man t.ex. skulle skippa Den Blomstertid i skolorna. Jag tror helt sonika att Den Blomstertid har större inverkan på den psykofysiska mänskan än vad vi nånsin kan föreställa oss, för att nu låta som en riktig mumbo-jumbo-professor. Den Blomstertid talar om att ett år är slut, att sommaren är här – den sätter punkt för en tidsperiod och sjunger in en annan. Människan är en rituell varelse, vi har ett starkt BEHOV av att sätta våra aktiviteter i en kontext som har med tradition, historia och vår kultur att göra. Det är vad vi gör som gör oss till OSS, det är grejer som att sjunga välkända sånger tillsammans som gör oss djupt lyckliga. Och sori nu, om vår kontext här i Norden råkar vara kristen, då. Jag hoppas att kristendomen inte har trampat er så förfärligt mycket på tårna att ni villar runt i ovisshet och aldrig hittar tillbaka till er själva. Jag har åtminstone inte haft några problem med att vara född i ett sekulariserat hem, äventyrat med Jesus som tonåring, förkastat kristendomen som ung vuxen och återigen insett att det finns mycket klokt i kristendomen (och många andra religioner) som lite äldre vuxen, även om jag själv är "religionsfri" eller vad man nu ska kalla det. Min poäng är hur som helst, att jag tror att det gör mer skada än nytta att gå och försöka rentvaga allt som är religiöst färgat i skolorna än att låta det vara kvar. Mänskan ska alltid försöka gå och "fixa" saker, men hoppsan, så blev det bara skit. Det kunde stå på var och varannans gravsten; "Ville väl, men hoppsan, det blev bara skit".

Det är lite med religion som med gener och manipulering - man ska låta religionen leva sitt eget liv, inte gå dit och rådda. Dör religionen ut, så gör den det. Blomstrar den upp, ja då gör den det. New Age, till exempel har ju sin blomstertid just nu. Folk har alltid trott på allt väldans strunt och skapat religiösa evenemang av gamla hedniska folkfester. Så länge det inte handlar om direkta trakasserier eller påhopp och tvång, kan jag inte förstå i vilken värld religion kunde skada nån.

Hattelsinen

Gallblåsa: -Här är jag! But I don't give a f--k

Håhåjaja. Tror nån att jag är trött på att skriva om sjukdomar och besvär? Absolut inte! Här kommer dagens nyheter: gallblåsan var fortfarande slapp och låg bortglömd, urlakad och funktionslös i ett obarmhärtigt hörn av magen. "Så ska det inte vara" sa ultraljudsgubben och nämnde något om att det också kan handla om en sällsynt men i princip harmlös sjukdom som heter "adenomyomatosis of the gallbladder" på engelska. Sen lade han fram en lång, finsk utläggning som jag tror att handlade om riskerna med att inte operera bort en icke-funktionell gallblåsa; inflammationer, livshot och elände. Diskussionen gick vad jag förstod ut på att göra mig bekant med tanken på att det antagligen blir operation, men diskussionen kan likaväl ha handlat om risker i samband med operationen, vilket jag VERKLIGEN inte hoppas att den handlade om! Får försöka få lite mer utklurat vid nästa tillfälle.
Nu ska jag få en remiss till den-kirurgiska-avdelning-som-tar-hand-om-magåkommor och snart blir det helt SJUKT spännande. Nån ska öppna min kropp, ta ut en del som inte fungerar. Detta är början på slutet. Det är något så otroligt i att lägga sig på en brits och helt hänge sig till andra personers expertis. Jag har aldrig varit med om något liknande.

Gallblåsa, var är du?

Jaha, imorgon ska jag IGEN och låta magan genomlysas för att se om den där gallblåsan eventuellt skulle ha fått för sig att fungera normalt igen (dvs, inte ligga slapp som en trasa). Jag har läkartid klockan två på dan, vilket betyder att jag inte får äta NÅGONTING alls på hela morgonen: JA, det är någonting att våndas över. Eftersom mat och ätande (inte att laga maten dock, tyvärr) är mitt största nöje så innebär sju timmars fasta en PINA och jag har bestämt mig för att vara uppe så länge jag bara kan i natt och sen sova till klockan tolv, minst. Lite jag är kung i mitt eget liv!

Men jo, mhm, möjligtvis, i nån värld: Chokopudding. Chokladmoussé. Nästan helt inte alls samma saker.

Tycker om att låta mig inspireras av andras bloggar, speciellt recept- och såna där gör det själv-bloggar. Problemet med de där DIY-bloggarna är bara att de tenderar vara så fruktansvärt image-fokuserade, vilket tycks leda till att de "kreativa idéerna" lite blir en bisak. Hamnade idag in på bloggen Rebeccas DIY, det låter väl skoj helt på riktigt? "Ambitionen är att dela med mig av både enkla och mer avancerade tips för en mer kreativ och inspirerande tillvaro". Låter hur bra som helst, eller hur?
Första inlägget: "lägg ekkvistar med ekollon i en vas!" Ekkvistar - I EN VAS. Det blir "fint" då. Har ni hört nåt mer kreativt och inspirerande? Det hade jag aldrig kommit på själv.

En annan bloggskojighet jag just snubblade över när jag letade efter recept på chokladpudding (ja, jag är ensam hemma. Ja, jag sitter i soffan och skyfflar i mig ohälsosamheter), var en husmorsblogg på vilken en modern husmor hade delat med sig ett gammalt chokladpuddingsrecept som innehöll mjölk, ägg, kakao, socker och majsstärkelse. Lätt som en plätt. I två meningar alltså, både lätt och lätt att laga. I kommentarsfältet var där nån annan husmor som fyllde på:

"Jag brukar göra chokladmousse istället för chokladpudding. Ännu enklare. Då smälter man bara ner en 100 grams chokladkaka (jag brukar köra på fazers mjölkchoklad för den är bättre än marabou och andra varianter men gillar man mörk choklad bättre så ta det), rör ner 2 äggulor i den smälta chokladen. Sedan vispar man 2,5 dl grädde i en skål och vänder sedan ner choklad och äggsmeten. Sen är det bara att lägga upp i snygga glasskålar och ställa i kylen =)"

^^
CHOKLADKAKA.
2 ÄGGULOR
2,5 DL GRÄDDE.
Här är det fest liksom! Kolesterolbomber och hjärtattacker. Lite skillnad från det ursprungliga, lite blygsamma chokopuddingsinlägget. Men jo, mhm, möjligtvis, i nån värld. Chokopudding. Chokladmoussé. Nästan helt inte alls samma saker.

Till sist en bild på min egen chokopudding.
Den blev exakt så skrämmande som den här bilden av den är dramatisk, hoho:
läskigt med chokopudding. Både gott och helt fel på samma gång.

Borde ha rört om lite i puddingen innan jag tog foto av den, inser jag nu...
Och hällt över den i en festlig skål.
Förstås.
Det blir nog aldrig någon husmorsbloggare av mig.

Om nån seriöst vill ha receptet, efter den här fina reklamen och fantastiska, snålvattensframkallande bilden, så hittas det här.

Och så händer det, apostlaliljan blommar!

Idag handlar allting bara om en blomma som har slagit ut. Nog har man blivit prillig, men attan vad roligt det är när något man har gått och väntat på i månader äntligen händer, och så är det med pompa och ståt också. Ännu igår kväll var blomman endast en knopp, även om den hade tagit sig ut ur det hölje som den har hållit sig gömd i sedan februari, då jag lade märke till att det händer grejer i krukan. Det var som att hitta en sällsynt kolibri i sitt vardagsrum idag morse när jag fick syn på detta övre makters mästerverk som hade vecklat ut sig på mitt blombord. Vi böjde oss över skapelsen under andäktig tystnad, tänkte att hur kan något bara vara så fulländat? Dessutom doftar blomman också lätt fruktigt och gott.
I morgon lär enmansshowen vara över eftersom apostlaliljor blommar bara en dag.

FB moment

...det är väl inte så jäääävla roligt. Men lite roligt är det nog :)

Om från början

Har ju hållit på och sjungit lite nu här i en vecka eller så, för att det är roligt och för att jag gillar att göra fyrstämmiga arrangemang, även om det allt som oftast låter helt för jävligt. Det är en utmaning, helt enkelt. Idag när jag skulle lyssna på min helt kukku-crazyga fyrstämmiga version av Psycho Killer i högtalarna, så lät det så illa att jag var tvungen att babbla och skratta högt nästan konstant medan jag lyssnade på den. Grejer som jag hade tänkt att var effektfulla och lite out there lät helt krystade och totalt fåniga. Måste nog börja om från början nästan. Det är hemskt när man nästan tror att det är lite bra och när det sen är så fruktansvärt dåligt så man vill gå nånstans och gömma sig när man hör det. Bandar dessutom in med J:s supermikrofon som jag inte har använt förut, så den tar antagligen fram alla skavanker och allt sidoprassel i ens röst på ett sätt som jag aldrig har hört min röst förut, så nu är jag helt övertygad om att jag inte kan sjunga heller. Haha. Frågan är om rösten har blivit sämre för att jag typ har hållit käft i fem år, eller om jag alltid har låtit såhär illa? Det går fan bra nu, alltså. Men jag ger inte upp.

Family: like branches on a tree, like sanitary sewers

<- a="" called="" concept="" daa.="" family="" is="" maybe="" p="" s="" that="" there="" tree="" well="" why="">

Three other phenomenons that can be compared to family" - like sanitary sewers: separate underground carriage systems that all grow in different directions yet the root remains as one. Like cancer: it all starts from one mutated cell and spreads out in different directions, slowly infecting one or several entire organs. Or bacteria: one tiny bacterium can be the mother of millions of tiny thingies infecting all of what ever you want them to infect. Stop making so much sense!

(Det här inlägget for nu helt bananas. Det fick göra det också.)

Våndorna

Åh, gradun gradun. Den som skulle vara klar ungefär nu. Den som hade kunnat vara klar ungefär nu, om jag inte hade VÅNDATS istället, om jag inte hade resonerat: en runda Bingo Blitz till, låt oss se vad som har skett på Facebook (absolut ingenting!!!), låt oss kolla på lustiga djur, låt oss äta en glass, se på dokumentärer om vinplantager eller japanska nudlar, låt oss gå en megarunda långt ut över Halisängarna, ta bilder av rännskit och deformerade kottar. Om jag istället bara hade läst och skrivit, läst och skrivit, låst in mig, haft en imaginär pistol mot tinningen.
Nu börjar jag tro att jag inte ens besitter kapaciteten att få ett sånt där arbete skrivet, tänk om det bara är så. Jag finner inga såna där lustiga serier med Foucault, Kant och andra tänkare i kombination med populärkulturella fenomen det minsta roliga, eftersom jag int fan förstår det roliga i dom: jag har inte läst mina böcker, jag har tänkt på chokopudding, jag vet inte vad Foucault sa eller menade, fuck me. Jag fattar ingenting och inte är jag nu speciellt stolt över det. Det är kanske bara inte här jag borde vara (på akademin).

Det finns så många saker som INTE funkar på mig när det gäller motivation, här är några:
1. Att stiga upp i tid och bestämma sig för att IDAG ska det ske. Fan heller att nånting sker.
2. Att sova för länge och vakna färdigt sur för att man har sovit för länge; riktigt för att jävlas med sig själv drar man ännu mer ut på frukost och FB-häng, hundpromenader och [LÅNGA BLOGGINLÄGG OM GRADUVÅNDOR] och sen blir det ju inte till något mer med den dagen.
3. Att vara uppe för sent och spela dumma spel och uträtta ingenting. Det måste vara DÖDEN för kreativiteten, en absolut pest. Man tröttar ut sig själv men lär sig ingenting, får INGENTING för det förutom en känsla av att hjärnan är uppblött i vinäger. Hade jag befogenheten, skulle jag stämpla sjukdom på det där beteendet. Antagligen är det redan nån slags sjukdom som ingen bryr sig om eftersom ingen tycker synd om sådana som vållar problem åt sig själva (med all rätt).
4. Att plötsligt bli urfattig och inte ha råd med nästa hyra motiverar tydligen inte heller trots att man hade kunnat tro att det skulle kunna göra det, tvärtom: det fyller en med angst och mer nattvåndor.
5. Korrekt planerade läsordningar: som gjorda för att sätta sig emot, vara muka-anarkist mot. "Jag är en sån JÄVLA rebell, jag skriver inte ens på min EGEN gradu". Never worked, nowhere. No one ever got praised for that in any fucking way.
6. Professorns "uppmuntrande" "du kunde nog vinna på att skriva om alltihopa". Funkar inte.
7. Fellow studerandes uppmuntrande "han sa att jag skulle skriva om allt, jag gjorde det inte men fick ändå M", ÄR ju faktiskt uppmuntrande, men inte har jag kommit i gång för den sakens skull.

Det finns egentligen bara ett sätt som hittills har funkat för mitt skrivande, och det är att göra det under dygnets kanske mer ogästvänliga timmar, att stämpla in till nattskiftet (ah, som jag älskar det uttrycket) och koka kaffe, värma spagetti alldeles för sent, sitta och fila på stycken och till och med bli lite nöjd fram emot fyratiden. Det funkar. Kanske för att man sen kan sova med gott samvete. Det hänger helt säkert ihop. Jag minns inte när senast jag attan skulle ha sovit en lugn och bra natt utan våndor och tankecentrifugar.
Arbetar man till sent in på morgonnatten sover man bra eftersom man har åstadkommit något. It makes PERFECT sense.
Så nu tänker jag satsa på det. ÄNNU en orsak till att int göra nånting just nu, klockan 13.15 i datasalen. Jee. Alltså jee. Fuck me! Screw me! Vilken jävla idiot! Man måste älska sig själv! Satan!

Skitskoj med jubbe

Just nu sitter jag bara och gottar mig åt skitinlägget här nedan, let's say it: hahhahha! Samtidigt har jag passat på att skicka kakkabilder åt folk till födelsedagen. För övrigt sitter jag på museet med en anteckningsbok från nyreligiositetsföreläsningen uppslagen, men det blir inte så mycket nedskrivet. Två studeranden var inne och uttryckte sin önskan om att jag skulle komma på deras "jubbe". Det tog en stund för mig att klura ut att det var "jubileum" dom menade; musikvetarnas av-nån-anledning-jubileum som är den tionde maj. Jag har litet ryggat tillbaka inför det där och hoppats att ingen ska konfrontera mig med nån förfrågan, eftersom det där jubileet är 1. rätt så fucking jävla dyrt och 2. innehåller programpunkter som "Solenn akt" och "Sillfrukost". Men nu har jag lite tänkt om; jag är trots allt ganska bra på att luska ut en fest ur de mest krystade tillställningarna. Dessutom KAN det vara roligt att omväxlingsvis leka vuxen med de unga och klä upp sig lite, läxa upp folk på småtimmarna och sånt där som jag brukar sysselsätta mig med.

Idag är det fredag och jag är på ett ovanligt bra humör. Kanske det är solen, kanske det är Jesus-upplevelsen från igår eller kakkainlägget som påverkar mitt allmäntillstånd, det må nu vara vad det är. Tänkte kanske ta en öl bakom museet efter jobbet, om J fixar ölen det vill säga. Annars tänker jag cykla på en exkursion till Alkohålet. Värst vilken alkohollovsång det här sista nu blev! Kanske påverkades jag av deras jäkla jubbe-idéer.

The mystical pooper

I thought I'd write this in English as a change, and also cause this kind of has an "international value". In Lonttis, a "mystical pooper" has turned up. Apparently when the mystical pooper needs to poop, s/he needs to do it NOW, on the fly, on the closest wall or fence actually. Because the mystical pooper poops on vertical areas. The first poop was shitten on a house wall, actually on the wall of the newest building in Lonttis, which we kind of saw as a protest poop. This morning, the mystical pooper had striked again! I was stunned.

I see the mystical pooper's actions as a form of protest against the urban landscape. I like the thought of well-dressed Sunday strollers getting horrified by these "cruel human actions" that no-one apparently wants to clean up. Fuck walls and fences. Poop on them.

Jesus Christ Awesome-star

Alltså, idag har jag varit och titta på Jesus Christ Superstar här i Åbo och är helt befjädrad och bortkollrad av den upplevelsen. Oh. My. God. Den musiken alltså. Jag tror attan Lloyd Webber måtte ha varit influerad av Gud på riktigt när han skrev det där spektaklet. Nånting är det alltså. Även om Åbo svenska teater håsade sig lite igenom vissa sånger som jag tyckte att gärna hade ha fått ha lägre tempo, så kröp ju den där storyn under skinnet på en. Igen. År 1999 stod jag och trallade med i bakgrundskören i Kults uppsättning av samma musikal i Borgå. Kväll efter kväll. Jag tröttnade aldrig. Hade ju orkestern några meter framför mig bara. Awesomeness rätt och slätt i tre timmar. Därför var det ett kärt återseende, eller ska vi säga mest -hörande, att idag få ta del av musikalen igen. Jag skulle kunna flytta in i Jesus Christ Superstar-soundtracket, i fall man kunde det.

Lite synd var det bara att det just kändes som att de hade bråttom i vissa scener, speciellt i den där berörande scenen då Jesus hänger på korset och kören sjunger kluster, violinerna filar på en enda ton och allt håller andan. Det SKA vara utdraget, krypande och in på huden obehagligt. Det är som att människans litenhet, dårskap och synder ska hänga över en som ett svart moln medan han hänger där, man ska känna av det och klockorna ska stå stilla. Efter en tid som inte ska kännas som nån tid alls ska Jesus ropa "min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig?" och sen ska det bli mörkt och så postludium eller vad det nu heter, sista sången. Som det var idag hann han knappt hänga där alls innan det var dags att ropa. Fort undan bara. Så det var lite synd. Men annars, tummen upp. Och värt det alla gånger, kan man få gå igen?

Curry och vispgrädde

Sen jag fick det där arma gallstensanfallet har jag ju som sagt blivit tvungen att lite börja tänka på vad jag stoppar i mig. För att undvika gallsten råder dom en att inte äta fet mat, så där rök all choklad, alla kakor, pizzor och annat flottigt ur min kostcirkel. Dessutom ska man undvika gasbildande mat som kål, bönor, linser, hårdsmälta grönsaker och sånt så där rök en betydande del av min basföda. Dessutom lär kolhydrater vara en riktig skurk när det kommer till gallsten så där rök största delen av allt jag brukar äta. Som vegetarian och gallstenspatient finns det alltså typ ingenting att äta. Hurra! Fisk hade varit ett alternativ, men inte har man ju råd med det heller och dessutom är ju största delen av fisken rent etiskt omöjlig att köpa. Torsken håller på att dö ut och tonfisk är nu helt uteslutet, så vafan ska man göra?

I brist på idéer köpte jag igår en dansk currysill på Lidl. Den smakade sådär danskt runt (det är något speciellt med dansk currysmak; den är inte som den curry vi är vana vid. Det är som curry och... vispgrädde). Jag blandade ner mina currysillsbitar tillsammans med salladsblad, grynost, lite surkål och skivad, kokt potatis. Det var nog det märkligaste jag har ätit på en tid.
Idag åt jag samma currysill med tsatsiki, quinoa och kokta morötter. Fråga mig inte varifrån jag får mina idéer.

Hälsa, blackouts och stämmor

Isiga nordvindar drar fram över gatorna och det vägrar lite bli vår. För mig har det blivit nästan vardag att traska till laboratioriet på morgonen för att kolla om levervärdena håller sig något så när i schack, jag vet: jag ÄR 85 år gammal. Värdena som var uppe i över 300 för två veckor sedan, är nu nere i 53 och jag tycker de börjar bli lite väl omständiga med det här projektet "hålla koll på min hälsa" men gallsten är välan en allvarlig sak. Det konstiga för mig är bara att jag inte har känt av något sedan det där fruktansvärda anfallet då den där tisdagen för evigheter sedan.

Igår hade jag en blackout-dag. Två-tre gånger hände det att jag liksom vaknade upp till ytterligare en nivå i det vakna livet, och hade absolut ingen aning om vad det höll på att talas om. Första gången var jag i telefon med mamma. "Nog ordnar det väl sig", sade hon. Jag täcktes inte fråga, "alltså VAD ordnar sig, ursäkta, jag glömde vad vi höll på att prata om? Är det mina hälsoproblem eller hundens, eller den ekonomiska situationen eller vad kan det tänkas vara vi höll på att orda om?".
Andra gången satt vi och såg på en spännande fotbollsmatch mellan Manchester United och Bayern München. Jag hade en fråga jag skulle ställa J, den var klart formulerad i huvudet men det var nån helt avgörande, ödesdiger fotbollssituation på gång just då så jag kunde inte fråga nåt sådär bara, och sekunderna efter då jag skulle ställa min fråga så var det attan som om någo langoliärer skulle ha ätit upp den från mitt huvud; kvar fanns bara ett tomrum. Då blev jag nästan lite rädd, andra gången den dagen som saker bara upplöses i mitt huvud. Ska jag få alzheimers nu också?

För övrigt, så håller jag på med stämsång nu igen; that's my fucking life, jag älskar det så mycket. Gör ett fyrstämmigt spektakel av Psycho Killer av Talking Heads, efter J:s rekommendation. Min egen ungdomsfavorit Jesus He Knows Me blir nästa. Kan inte VÄNTA på att få sätta upp en liten musiksida med alla dessa fånigheter. Det är som ett helt äventyr att få det att låta bra, med variationer, stämning och rytm. Min självcentrerade dårskap kommer så bra fram genom det faktum att jag får kicks av att bygga upp harmonier med mig själv. Jag önskar jag kunde hitta tre andra mänskor som jag kunde förverkliga det här konceptet med, alternativt klona mig själv tre gånger.

Jaha, nu ska jag cykla iväg till pengautdelningsfabriken och hoppas att det losar något för min del den här månaden.

Wow. Mycket kväll. Så känsla. Mycket fantastik. Sådan spännande.

Har fullständigt snöat in på Doge the dog. Roligare än såhär blir det inte på nätet just nu. Till och med lingvister har fattat intresse för fenomenet Doge. Jag vill bara uttrycka som Doge just nu.

"Much quote Very inspiration Such motivate" -doge 2014

Si, där e Pärre!

Jag är så fruktansvärt, fruktansvärt trött på mig själv just nu. Det tar sig uttryck i att jag sätter mig ner i en stol och sen är sur för att jag inte har lust med något alls, allra minst med att bara sitta i en stol. Egentligen undrar jag om det inte är de flesta omkring mig som jag egentligen är fruktansvärt trött på, och att jag sedan projicerar all denna avsky mot mig själv för att den inte får utlopp nån annanstans? Facebook har förvandlats till en stinkande hög av självgoda finlandssvenskar som än ska lysa här och än där – än är det i den ena kulturskriften som de har ett alster eller i det programmet eller den boken som de ska författa. Kanske har jag lite extra känsliga spröt för sånt just nu, men jag undrar nog hur det kommer sig att det bland finlandssvenskarna finns så många som på något sätt tycks vara aktiva inom medie- eller kulturlivet? Hur många finlandssvenskar finns det inte som producerar texter, bilder, fotografier, musik och ändå finns det knappt något man står ut med att läsa, lyssna eller se på? Känner ett starkt behov av att emigrera. Utomlandsifrån kan man hantera det där finlandssvenska så mycket bättre; man tar det mera som nånting tryggt, bekant och lite fån-mysigt som man tar fram ibland som en tokrolig bilderbok som har en fet och glad gubbe på frampärmen - "si, där e Pärre!" – inte som nånting fruktansvärt irriterande, ständigt närvarande, som hälls innanför skjortan på en utan att man blir förvarnad om det, som man känner sig fullständigt bombarderad av.
Och varför, varför är finlandssvenskar generellt så fucking styltiga, som med käpp i röven hela fucking tiden? Vafan är vi rädda för? Varandra? Man kommer in till ett rum finlandssvenskar man aldrig har träffat förr och tyngden av psykiska problem och folks spretiga "hur ter jag mig i andras ögon"-funderingar håller på att ge en en knockout innan man ens har hunnit hälsa på nån.
Gonatt.

Svenskfinlands förgyllda gräddsnäcka

Arbetsstipendier/1-årigt arbetsstipendium för serieteckning: behandlad och avslagen. Story of my life. Nåja, men vad hade jag liksom trott? Att dom skulle slänga pengar över ett soffliggande fyllo som lite i förbifarten har hafsat ihop ett tiotal halvdana serie-alster? Man måste ju vara framfusig, VISA ATT MAN FINNS, skicka sina alster till alla svenska tidskrifter, basunera ut sitt namn, synas höras, vara en ärt i nåns näsa, vara den odefinierbara lukten i nåns festkläder, ropa ut att ha ni hört, jag e bäst, jag e faktiskt BÄST och PÅHITTIGAST i fall ni missat, det är mej ni ska hålla upp ögonen för, era halsbrända stressvältar, för att ha en chans att vara med och tävla om en del av innehållet i Svenskfinlands förgyllda gräddsnäcka. Här är jag och jag är Svenskfinlands orakade fitta.

Okej, lugn i hågen nu, hördududu. Nu är det bara att göra mer, ännu mer: vad som helst, no pressure, inga deadlines. Nästa år igen. Story of my life.

Platt som en pannkaka

Alltså, min gallblåsa är platt som en pannkaka. Den borde vara uppblåst och full med galla, redo för nästa chokladfest, men den är platt – antagligen för att en sten blockerar gången nånstans. Jaahas. Det underliga är att man typ klarar sig utan gallblåsan, eftersom levern också kan konsten att producera den galla vi behöver för att smälta mat. Gallblåsan aktiveras bara när vi äter något extra fettigt och det typ akut måste sprutas in en extra dos galla. Nu har jag seriöst bara lust att gå och sova. Ska på vidare genomlysningar, men först den fjortonde april. Så attans länge tills dess! Härnäst får jag, likt en gammal tant, undvika fet mat, gå med mina smärtstillande i fickan och hela tiden vara beredd på att stenen ska röra på sig och jag hamnar till akuten.

Fritt spel för mage och lår

Dagarna skådas allt mer på från en liggande synvinkel. Jag har fått ett par nya favoritbyxor; ett par yogabyxor med stora muddar som går upp till halva vaderna nästan. Det känns som att man har nån som håller stadigt i en nertill och därefter blir det mjukt. Bättre än så blir det inte! En fast hand där nere och sen fritt spel för mage och lår. Jag ligger ofta i soffan med benen utsträckta, kollar in den perfekta byxkreationen (som har en rosa fjäril på rumpan). Ibland tar jag också ett par prövande steg i mina yogabyxor. Yoga har vi ännu inte prövat på.

(Det här var nu tredje inlägget i rad med bild från den här soffan.)

Istället för graduskrivande: en oerhört intelligent hund&människa-fotoserie

Två råd till sådana som jag

Mina värden är något så när tillbaka på sin plats och jag är närapå friskförklarad, tadaa! (Bara en genomlysning av magen ännu på torsdan, och så får vi hoppas att gallblåsan inte är fylld med grus eller liknande).
Har bara två råd till sådana som jag:

1. ät inte så förbannat mycket kolhydrater på en gång! Det får konsekvenser. Jag älskar att vräka i mig pasta med potatismos eller franskisar, smörgåsar och riven kål, speciellt om kvällarna när man egentligen inte ens är hungrig. Har inte tänkt att det här har gjort nån skada eftersom jag aldrig har gått särdeles mycket upp i vikt, oberoende av vad jag äter. Så länge jag är smal är allting okej, har jag resonerat. Idiotiskt! Inte har jag alls kopplat ihop det här med belastning på den stackars gallblåsan. Men nu vet jag bättre.

2. Du är inte odödlig! Visst är det konstigt? Man behöver bara ta ett steg framåt när långtradarna kommer bullrande från hamnen och så är det slut med en där på fläcken, sådär bara.

Varm yllesocka och standardpizzan

Bilden stulen från nätet men från samma restaurang

Idag ska jag berätta att jag har besökt en restaurang som gjorde mig så besviken att jag nästan ville gråta. "Authentic Mexican food" utlovades, men maten var smaklös, oinspirerad och tråkig, till och med riset var överkokt. En stackars servitör försökte hålla ett trött leende uppe. Jag beställde vegetariska tacos och fick två blöjvarma tacobröd med paprika, ananas och zucchini. Smakade som en varm, uppblött pappskiva med gelébjörnar på. Paprika är för övrigt en så otroligt tråkig ingrediens att använda sådär som stekt pålägg. Hör till den legendariska trion "paprika, oliver och champinjon" som utgör standardingredienserna på den vegetariska turkpizzan. Har aldrig förstått varför alla vegepizzor ska ha just paprika, oliver och champinjon på sig. Det finns väl massvis med andra grönsaker att välja mellan? Vad med majs, ärter, bönor, tomatskivor, rödlök, nån form av ost, spenat? Varför ska alla ha samma pizza? Nä, det är som att alla som får för sig att syssla med mat på professionell nivå i Finland, tycks utveckla nån form av fel i huvet, sakta men säkert. Antingen börjar dom servera pappskivor med stekt paprika eller så koncenterar dom sig på att utvinna björkextrakt och skapa en minimal glassportion som heter "kevät". Det är så sorgligt när ingredienserna finns, men inte kunskapen om vad man kan göra med dom. Man sitter där och suckar och slevar i sig, säger att "juu, kyllä maistui" när dom frågar hur det smakade och inte hade man ju ändå kunnat klaga eftersom man ju trots allt har ätit upp allt som fanns på tallriken.

Sjukstugans avslöjanden

Efter ytterligare ett samtal från läkaren så fick jag klart för mig att orden "koholla" och "kohdallaan" betyder ungefär helt olika saker. Mina levervärden var inte kohdallaan (på sin plats) som jag trodde i förrgår, utan koholla (förhöjda), tänka sig. Detta utreddes i och med en kort diskussion med en som behärskar det finska språket. Så att, ännu mera bevis på att det är ett gallstensanfall jag hade i tisdags. Nu har jag fått ny diet och nya labbtider till måndagen (värdena ska kollas igen; går dom upp eller går dom ner). Är just nu bara så lättad och nöjd för att det var ett verkligt fel jag hade; inte nåt inbillat psykiskt.

Sjukligheter II

Jaha, nu har jag varit hos läkaren, och det har stoppats in fingrar lite här och där, kan jag säga (hoho, kunde inte låta bli. Absurditeten i att en läkare kan göra precis vad som helst utan att det är det minsta pinsamt eller mysko). Jag beskrev mitt anfall och läkaren frågade och antecknade, och nog trodde hen ju sen att det var ett gallstensanfall jag hade haft. Blev vidareskickad till labbet där jag ömsom väntade och ömsom fungerade som nån slags hjälpreda för en invandrarfamilj som inte visste hur attan man skulle bete sig. Jag blir så glad när man får lov att känna sig utvald på det där sättet, att dom kommer fram till mej bland alla som sitter där och väntar. Nåjo, jag ger väl också ett alldeles sjukt vänligt och inställsamt intryck (den där inre golden retrievern, juh..).
Nåjo, i labbet togs det prover och hjärtfilm (that's a first) och senare ringde läkaren och babblade alldeles otroligt snabbt på finska. Ur svadan förstod jag att jag antagligen har haft ett gallstensanfall men att levervärdena nog kanske ändå var helt okej? Jag fattade inte vad hen sa, så hipp hipp hurra med den saken. Ska i varje fall på fortsatt kontroll (ultraljud av ylävatsa) nästa vecka och så skulle läkaren av nån anledning ringa i morgon igen, så vi får nu se vart det bär av, det här.
Idag har jag fungerat som ett utomordentligt bra exemplar av mänska, kokar grönsakssoppa och har fått den sista kursen från förra perioden undanstökad. I morgon blir det ett pinsamt besök hos professorn igen i anledning av gradun, och sen blir allting kanske eller kanske inte lugnare eller helt kreisi.

Sjukligheter

Nä-ä, just nu är det bara för jävligt. Ringde studenthälsan direkt på morgonen, beskrev mina symtom och fick en tid tills i morgon på morgonen. Sa att "nu mår jag bra" och så fort jag hade satt luren på, kom den där molande värken från mellangärdet till ryggen tillbaka. Inte nåt helt outhärdligt det när gången, men ändå så att den finns där, ständigt närvarande. Gör så att man inte vågar äta. Bestämde mig för att jag inte kan gå på föreläsning, för inte attan vet man ju om det kommer flera såna där anfall. Och så kommer frågorna; tänk om det här bara är psykiska problem? Tänk om jag inbillar mig alltihopa? Gallsten ska vara på högra sidan under revbenen, inte har jag ont där. Jag har bara som ett band som nån spänt om mig, lite som om någon skulle ha slagit en med knytnäve i magen så att det gått ända genom till ryggen. Så att man inte riktigt kan andas. Gud, vad tråkigt det dessutom är att skriva blogg om sina jäkla sjukligheter. Nåja, i morgon får jag väl nån form av svar. Eller det värsta som finns: att dom inte hittar nåt fel på en.

Sjukdomsbloggen

Idag efter frukosten så fick jag nån form av anfall. Det smög sig på en, ont i övre magen i kombination med ryggont och så tilltog det tills jag inte visste vad jag skulle göra av mig. Kunde inte ligga, inte stå, inte sitta så det var bara att vrida på sig och hyperventilera för att det gjorde så fruktansvärt ont, satt som ett molande dovt band över bröstkorgen, så illa att rösten inte ens kom ut som den skulle. Sådär dålig har jag faktiskt aldrig känt mig förut, så det var en unik upplevelse av kallsvett och helvete. Samtidigt som det tryckte och värkte hade jag känslan av att allt stramar eller trycker så jag slet av mig kläderna i hopp om nån slags lindring (snyggt). Precis när J efter än 15 minuter tog luren för att ringa efter taxi till akuten så gick anfallet om, lika snabbt som det kom. Pustade ut och tänkte att vafan? Sen har den här dagen naturligtvis bara åkt ner längs med kakirännan. Har med jämna mellanrum känt samma tryck i mellangärdet/bröstet och fått stå och flämta framåtböjd några gånger, men till all tur kom inte det där allra värsta tillbaka. Har inte vågat äta annat än en skål med risnudlar och kokta morötter. Efter det blev det också genast värre.

Usch, i morgon på morgonen ska jag ringa studenthälsan och hoppas naturligtvis få gå på nån form av kontroll direkt sen på förmiddagen. Misstänker gallsten men jag är inte direkt i riskgruppen, nog för att det finns i släkten. Nåja, slut spekulerat och gonatt.

Glest i soppan

Varför jag inte har skrivit här på en tid? För att jag inte har nåt roligt att säga. Ingenting går å mina vägnar. Alla ansökningar blir avslagna; är det inte nån skatteåterbäring från december som räknas som inkomst så hittar dom på att vi bor för dyrt. Pängar som aldrig har betytt nåt värst mycket betyder plötsligt allt när man inser att siffrorna inte håller för nästa hyra. Vet inte vad jag håller på med. Studerar i blindo, skyfflar undan uppgifter med största icke-entusiasm. Fnissar till åt mina snusförnuftiga formuleringar. Svär i smyg. Är en dålig partner. Känner skrattet strama i mungiporna när jag försöker låtsas att allting är bra inför min gamla mor. Blir utkörd av min bror. Hittar usla fotografier från en annan tid då jag trodde att jag ville fota. Skåpen är fulla av damm. Äter en fantastisk jordärtskockssoppa, men även den tar slut.

P.S Om ni vill bidra med en påse hundköttbullar, gå hit och lajka Milis story (Barf pelastaa päivän), i skrivande stund fjärde bilden i övre raden. (50 likes ger en påse köttbullar).

Tentfail

Äh, alltså... man får skylla sig själv, det får man. Islam är en intressant religion med ett brokigt förflutet - en ofta missuppfattat krigisk religion av oss i Europa. Och sånt där, som jag nu vet, men som det inte riktigt spelade någon roll att veta i tenten jag just skrev. Det nologaste kanske nånsin. Suck, hela min natt var ett enda yrande om umayyaderna, wahhabismen och sharia, sunna och kalifat. Satt under de sista timmarna av igår och de första timmarna av idag och försökte skapa mig en uppfattning om vad islam egentligen handlar om, vad de fem grundpelarna går ut på, vad skillnaden mellan shiiter och sunniter egentligen är. Att sedan idag svara på en fråga om "genusjihad" och totalt hitta på en historia om att genusjihad handlar om krocken mellan gammal islamisk rättsvetenskap och modernare föreställningar om jämlikhet mellan könen, det var inte riktigt det jag hade föreställt mig att jag skulle skriva om idag. Man sådär nuddar vid det väsentliga samtidigt som man skjuter helt till skogs. Vilken total känsla av kapitulation, detta! Usch. Jag skulle verkligen behöva ett uppsving nu start, en våg av goda ord, en sväng av positivitet.
Vad ska man nu hitta på för att vända den här dagen åt rätt håll?

Tänk om jag bara slutar

Jag har varit "ensam hemma" ett par dagar. Känns konstigt egentligen, att ensam hemmat tydligen inte är något som är per default längre. Har alltid känt mig som en som ändå primärt alltid är ensam och som sen har sällskap ibland, men det här med samboende, man kryssar i "avoliitossa" eller vad det nu heter i formulären och allt det där har nog fått mig på andra tankar. Hoppeligen det fått mig att bli lite mera villig att dela saker, att samarbeta och att tänka helhetsmässigt och inte bara på en själv. Ja, man kan ju alltid hoppas.

Nu när jag har varit ensam hemma har jag i varje fall smugit omkring som en mörk ylleskugga, lyft grumliga saftburkar från ett rum till ett annat, lagt märkvärdiga filtar över vardagsrumsgolvet, nej jag skojar bara. Jag har bara brett ut mig lite mer och skitat ner lite mer än jag annars brukar. Och haft aningen liksom ingen disciplin alls på mig själv. Och inte oroat mig speciellt mycket för det heller. Har KÄMPAT med en uppgift i islam; fick bokstavligen trycka den ur mig som det sista man trycker ur en senapstub innan jag bäddade in mig i ett bekvämt knyte med 2x Daim, 1 x Dubbelnougat, en hel panna rykande grönsakswok och några dokumentärer och filmer, både bra och mindre bra. Och i övermorgon är det islamtent. Då ska jag kunna punga ut hela islams historia och som det ser ut nu vet jag bara att Mohammed dog år 632 och att hans mamma hette Amina. Han gifte sig med kusinen, eventuellt var det hon som hette Amina? Ni ser, det är inte så värdefulla detaljer som har fastnat, om dom ens har fastnat.
 Och jag känner en sugande oro nånstans djupt inne i min välombäddade lekamen, den säger tänk om det här är det sista jag nånsin gör? Tänk om jag bara slutar. Det är en av mina största rädslor.