Alltså, idag har jag varit och titta på Jesus Christ Superstar här i Åbo och är helt befjädrad och bortkollrad av den upplevelsen. Oh. My. God. Den musiken alltså. Jag tror attan Lloyd Webber måtte ha varit influerad av Gud på riktigt när han skrev det där spektaklet. Nånting är det alltså. Även om Åbo svenska teater håsade sig lite igenom vissa sånger som jag tyckte att gärna hade ha fått ha lägre tempo, så kröp ju den där storyn under skinnet på en. Igen. År 1999 stod jag och trallade med i bakgrundskören i Kults uppsättning av samma musikal i Borgå. Kväll efter kväll. Jag tröttnade aldrig. Hade ju orkestern några meter framför mig bara. Awesomeness rätt och slätt i tre timmar. Därför var det ett kärt återseende, eller ska vi säga mest -hörande, att idag få ta del av musikalen igen. Jag skulle kunna flytta in i Jesus Christ Superstar-soundtracket, i fall man kunde det.
Lite synd var det bara att det just kändes som att de hade bråttom i vissa scener, speciellt i den där berörande scenen då Jesus hänger på korset och kören sjunger kluster, violinerna filar på en enda ton och allt håller andan. Det SKA vara utdraget, krypande och in på huden obehagligt. Det är som att människans litenhet, dårskap och synder ska hänga över en som ett svart moln medan han hänger där, man ska känna av det och klockorna ska stå stilla. Efter en tid som inte ska kännas som nån tid alls ska Jesus ropa "min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig?" och sen ska det bli mörkt och så postludium eller vad det nu heter, sista sången. Som det var idag hann han knappt hänga där alls innan det var dags att ropa. Fort undan bara. Så det var lite synd. Men annars, tummen upp. Och värt det alla gånger, kan man få gå igen?
No comments:
Post a Comment