Våndorna

Åh, gradun gradun. Den som skulle vara klar ungefär nu. Den som hade kunnat vara klar ungefär nu, om jag inte hade VÅNDATS istället, om jag inte hade resonerat: en runda Bingo Blitz till, låt oss se vad som har skett på Facebook (absolut ingenting!!!), låt oss kolla på lustiga djur, låt oss äta en glass, se på dokumentärer om vinplantager eller japanska nudlar, låt oss gå en megarunda långt ut över Halisängarna, ta bilder av rännskit och deformerade kottar. Om jag istället bara hade läst och skrivit, läst och skrivit, låst in mig, haft en imaginär pistol mot tinningen.
Nu börjar jag tro att jag inte ens besitter kapaciteten att få ett sånt där arbete skrivet, tänk om det bara är så. Jag finner inga såna där lustiga serier med Foucault, Kant och andra tänkare i kombination med populärkulturella fenomen det minsta roliga, eftersom jag int fan förstår det roliga i dom: jag har inte läst mina böcker, jag har tänkt på chokopudding, jag vet inte vad Foucault sa eller menade, fuck me. Jag fattar ingenting och inte är jag nu speciellt stolt över det. Det är kanske bara inte här jag borde vara (på akademin).

Det finns så många saker som INTE funkar på mig när det gäller motivation, här är några:
1. Att stiga upp i tid och bestämma sig för att IDAG ska det ske. Fan heller att nånting sker.
2. Att sova för länge och vakna färdigt sur för att man har sovit för länge; riktigt för att jävlas med sig själv drar man ännu mer ut på frukost och FB-häng, hundpromenader och [LÅNGA BLOGGINLÄGG OM GRADUVÅNDOR] och sen blir det ju inte till något mer med den dagen.
3. Att vara uppe för sent och spela dumma spel och uträtta ingenting. Det måste vara DÖDEN för kreativiteten, en absolut pest. Man tröttar ut sig själv men lär sig ingenting, får INGENTING för det förutom en känsla av att hjärnan är uppblött i vinäger. Hade jag befogenheten, skulle jag stämpla sjukdom på det där beteendet. Antagligen är det redan nån slags sjukdom som ingen bryr sig om eftersom ingen tycker synd om sådana som vållar problem åt sig själva (med all rätt).
4. Att plötsligt bli urfattig och inte ha råd med nästa hyra motiverar tydligen inte heller trots att man hade kunnat tro att det skulle kunna göra det, tvärtom: det fyller en med angst och mer nattvåndor.
5. Korrekt planerade läsordningar: som gjorda för att sätta sig emot, vara muka-anarkist mot. "Jag är en sån JÄVLA rebell, jag skriver inte ens på min EGEN gradu". Never worked, nowhere. No one ever got praised for that in any fucking way.
6. Professorns "uppmuntrande" "du kunde nog vinna på att skriva om alltihopa". Funkar inte.
7. Fellow studerandes uppmuntrande "han sa att jag skulle skriva om allt, jag gjorde det inte men fick ändå M", ÄR ju faktiskt uppmuntrande, men inte har jag kommit i gång för den sakens skull.

Det finns egentligen bara ett sätt som hittills har funkat för mitt skrivande, och det är att göra det under dygnets kanske mer ogästvänliga timmar, att stämpla in till nattskiftet (ah, som jag älskar det uttrycket) och koka kaffe, värma spagetti alldeles för sent, sitta och fila på stycken och till och med bli lite nöjd fram emot fyratiden. Det funkar. Kanske för att man sen kan sova med gott samvete. Det hänger helt säkert ihop. Jag minns inte när senast jag attan skulle ha sovit en lugn och bra natt utan våndor och tankecentrifugar.
Arbetar man till sent in på morgonnatten sover man bra eftersom man har åstadkommit något. It makes PERFECT sense.
Så nu tänker jag satsa på det. ÄNNU en orsak till att int göra nånting just nu, klockan 13.15 i datasalen. Jee. Alltså jee. Fuck me! Screw me! Vilken jävla idiot! Man måste älska sig själv! Satan!