Facebook på våren och speciellt under högtider när alla har ledigt och åker ut på töntiga utflykter eller besöker uterestauranger, uddar eller terrasser får mig att må illa, att villa kasta saker och krypa in i ett mörkt hål och gråta. Det känns på nåt sätt exakt som i högstadiet, eller i gymnasiet, var som helst förresten där folkmassor samlas och uppnår nån slags extas av att allting plötsligt är så ljuuvligt och alla känner likadant. Jag vill kräkas av detta påträngande normativa i allt det där, den där totala opåhittigheten, fantasilösheten och bristen på önskan att lyfta fram andra sidor och verkligheter än den där sockersöta, sentimentala vårskiten. Kan samtidigt känna mig onödigt negativ och känslig som inte bara förmår omfamna det fina i att det blir vår utan istället ska ligga i min kammare och RÄKNA foton och statusuppdateringar som retar dåndimpen på mig.
Nå väl, men en räkning är vad jag har åstadkommit denna påsklördag.
Första sidan av FB:s timeline består av:
11 foton eller fotoserier av glada påskhäxe- eller annars bara vårgalna barn
11 foton av soligt väder, natur eller blommor
9 foton av vuxna som skålar i skumvin, äter nån form av fancy mat eller är ute och njuter av vårvädret
4 foton av mat i nån form
Medan jag skrev ploppade ännu ytterligare ett album av NJUTANDE familj i natur upp, som på beställning. För att inte tala om alla vårbubbliga statusuppdateringar om sommarväder, vinterpälsar som har kastats, "life is good"-dängor och noteringar om att "häxan (flickan) och katten (pojken) har vårkänslor", "vi vill ha påskägg", och jag vet inte vad. Jag vill klä av mig och rulla mig i memma, printa ut planscher med texterna "chokladen du äter är producerad under slavlika förhållanden" eller "vinet du dricker består av druvor som är besprutade med pesticider", eller "din iphone är tillverkad av 13-åringar med 16-timmars arbetsdagar för 70 cent i timmen", och "varje minut du smilar upp dig för din iphone, dör två barn i malaria", limma upp planscherna på stora skyltar, hänga dem över mig och sen gå på rundvandring i stan.
Man kunde ju tycka att jag är en ondskefull människa som bara vill sprida omkring mig osämja och negativitet. Man kan ju fråga sig hur bra jag själv mår av att hålla på såhär. Jag vill slänga frågan tillbaka; vafan ska jag göra då? Det är ju ingen jävel som bryr sig, alla är ju fullt upptagna med att åbäka sig i solskenet.
Till sist, en kort sammanställning av filmer i vilka det legendariska "The Wilhelm scream" har använts, en av filmhistoriens största ljudkliché.
4 comments:
Här är ett annat bra skrik: https://www.youtube.com/watch?v=ZQLLabj8Iyk
Det är underligt, men har själv helt slutat störa mig på vad folk lägger ut på facebook. Läste att någon var trött på alla sexister/nazin/homofober och undrade om det är ok att ta bort dem som vänner (ja varför inte ta bort dem, tänker jag). Men jag ser nästan aldrig såna statusar/kommentarer. Känner jag inga rövhål, eller är de rövhål jag känner inte så öppna med sitt rövhåleri på fb?
Ett tag störde jag mig på kattfanatiker som delade lolcat-bilder, men det har gått över. Hundstatusar orkar jag inte läsa alls, pga bryr mig inte om hundar, men de stör mig inte heller...
Gulliga blombilder finns förstås, men blir mest störd på statusar om sportande utomhus, särskilt skidåkning av ngn anledning...
Egentligen tycker jag att feeden är rätt brokig, allt från det lite mer groteska och svarta till det skrytiga eller glada. men tror generellt att folk är mer försiktiga med att lägga ut negativa/deppiga saker, men tror inte att det har att göra med att man försöker verka normal/gladare än man är, bara att det negativa kan bli för privat och känsligt att dela helt enkelt, att man inte vill besvära andra med sina problem... eller ngt sånt...
Läste en text som handlade om statistik, och att folk tror att t.ex. mammor lägger ut massor av bilder på bebisar, men när man faktiskt undersökte det så var bebismammor bland de som delade minst på fb. Alltså kan det att man hakar upp sig på en viss grej leda till att man bara ser det och hjärnan tror att det är det vanligaste...
Men jo, de flesta har väl skrivit något om påsk och sol nu i helgen så det har du knappast sett fel på :D
Vilket effektfullt skrik!
Jo, jag har nog också lärt mig att omfamna det där flödet sådär till vardags, och har faktiskt lagt märke till att unga mammor mer oftare tycks dra sig tillbaka från FB än börjar posta en massa bilder! De där barnbilderna tycks komma igen sen när ungarna blir just över året och sen därefter är det bara varje högtid, samma barn, ny utstyrsel. Inte för att det är något konstigt eller ens störande med det egentligen, det är helt NORMALT.
Idag gick bara boken helt bärsärkargång – det måste ha varit ledigheten i kombination med påsken i kombination med det fina vädret. Folk bara EXPLODERADE av lycka och vällust. Helt fint, egentligen. Jag bara förstår så mycket bättre varför självmordsmängden slår rekord just till våren. Borde logga av och inte räkna. Men samtidigt vill jag föra statistik :)
Och jag förstår också att folk inte vill dela mig sig av negativa saker om sitt eget stretande och elände, det anses ju oftast bara som klagande och uppmärksamhetssökande. Facebook är en vällustsgryta.
Aj aj aj, jag sitter nog med nävarna i vårsentimentaliteten. Jag blir alltid upprymd på våren och måste skriva av mig ruset inne i vällustgrytan. Konstigt behov, men skrivfingrarna skriver. Men SAMTIDIGT kan jag reagera just som du: att i helvete man ska konstuera dom där sockersöta bilderna och life is pörfect-statusarna om terassinvigning och annat guldglimmande i vardagskanten. Så jag är skitzzzo här, som i allt annat. Ibland gör mig såna där statusar glad, men ibland får jag bara känslan av att folk vill övertyga sig själva nästan med våld att life nu e riktigt sweet och då får jag lite ångest.
Egentligen flippar jag mera på det till julen. Vet inte varför.
Skizzo är man ju som med det mesta :) Idag har jag själv suttit ute på täppan med ett fånigt smil o en bok, fattar inte vad jag dillade om igår liksom..
Post a Comment