Sen jag fick det där arma gallstensanfallet har jag ju som sagt blivit tvungen att lite börja tänka på vad jag stoppar i mig. För att undvika gallsten råder dom en att inte äta fet mat, så där rök all choklad, alla kakor, pizzor och annat flottigt ur min kostcirkel. Dessutom ska man undvika gasbildande mat som kål, bönor, linser, hårdsmälta grönsaker och sånt så där rök en betydande del av min basföda. Dessutom lär kolhydrater vara en riktig skurk när det kommer till gallsten så där rök största delen av allt jag brukar äta. Som vegetarian och gallstenspatient finns det alltså typ ingenting att äta. Hurra! Fisk hade varit ett alternativ, men inte har man ju råd med det heller och dessutom är ju största delen av fisken rent etiskt omöjlig att köpa. Torsken håller på att dö ut och tonfisk är nu helt uteslutet, så vafan ska man göra?
I brist på idéer köpte jag igår en dansk currysill på Lidl. Den smakade sådär danskt runt (det är något speciellt med dansk currysmak; den är inte som den curry vi är vana vid. Det är som curry och... vispgrädde). Jag blandade ner mina currysillsbitar tillsammans med salladsblad, grynost, lite surkål och skivad, kokt potatis. Det var nog det märkligaste jag har ätit på en tid.
Idag åt jag samma currysill med tsatsiki, quinoa och kokta morötter. Fråga mig inte varifrån jag får mina idéer.
2 comments:
Ursäkta nu bara men den där matkompositionen låter OFANTLIGT läskig :) Sill tillhör en av de matsaker som jag inte alls fixar, redan att LÄSA om sill, eller att se plastsilltunnor utanför kulturcentret på Korpo får det att gurgla ominöst i magan på undertecknad. Men lite nyfiken blir jag på danska curryn.
Haha, silltunnor i Korpo! Loletiloletilol. Kan tänka mig att det kan vara svårt att undvika sill på Åland :)
Och jo, jag är medveten om min tendens att blanda ihop matvaror utan minsta respekt. O jag älskar sill! Älskar älskar älskar. Förutom matjessill. Och såna där slabbiga, alldeles för starka, fiskiga sillar. Men såna där lite sura, saftiga, smakliga sillar. Omnom. Det om sill.
Där jag kommer ifrån hade dom en strömmingsfest i byslokalen alltid emellanåt. Där fanns strömmingar på längden, på tvären, i rullader, i sitt eget spad. Allt med strömming. Minns hur mystiskt jag tyckte att det var, hur de vuxna bara lastade i sig denna fullkomliga äcklighet. Men nu tycker jag om strömming också. Undrar om det finns nåt jag inte tycker om? Hittills bara ginsengrot.
Post a Comment