Jaha, nu har jag varit hos läkaren, och det har stoppats in fingrar lite här och där, kan jag säga (hoho, kunde inte låta bli. Absurditeten i att en läkare kan göra precis vad som helst utan att det är det minsta pinsamt eller mysko). Jag beskrev mitt anfall och läkaren frågade och antecknade, och nog trodde hen ju sen att det var ett gallstensanfall jag hade haft. Blev vidareskickad till labbet där jag ömsom väntade och ömsom fungerade som nån slags hjälpreda för en invandrarfamilj som inte visste hur attan man skulle bete sig. Jag blir så glad när man får lov att känna sig utvald på det där sättet, att dom kommer fram till mej bland alla som sitter där och väntar. Nåjo, jag ger väl också ett alldeles sjukt vänligt och inställsamt intryck (den där inre golden retrievern, juh..).
Nåjo, i labbet togs det prover och hjärtfilm (that's a first) och senare ringde läkaren och babblade alldeles otroligt snabbt på finska. Ur svadan förstod jag att jag antagligen har haft ett gallstensanfall men att levervärdena nog kanske ändå var helt okej? Jag fattade inte vad hen sa, så hipp hipp hurra med den saken. Ska i varje fall på fortsatt kontroll (ultraljud av ylävatsa) nästa vecka och så skulle läkaren av nån anledning ringa i morgon igen, så vi får nu se vart det bär av, det här.
Idag har jag fungerat som ett utomordentligt bra exemplar av mänska, kokar grönsakssoppa och har fått den sista kursen från förra perioden undanstökad. I morgon blir det ett pinsamt besök hos professorn igen i anledning av gradun, och sen blir allting kanske eller kanske inte lugnare eller helt kreisi.
2 comments:
Situationer med läkare är verkligen speciella; nästan inga andra relationer mellan människor är liksom så bortslitna från allt annat. Och detta på ett, för det mesta, helt bra sätt; en saklig läkare som vet vad hen håller på med, men som ändå kan upprätthålla en normal nivå av vänlighet. Hoppas det fixar sig med magakrämporna & professorsdejten!
Jo, fast jag har ändå svårt att inte fnissa hos läkaren, när man ska berätta om när man senast har skitit och hurdan färg det var o sånt. Svårt att inte fnissa, när man berättar såna saker åt en vitt främmande mänska. Man borde väl kunna vara mer seriös med sådana saker.
Post a Comment