Jag är så fruktansvärt, fruktansvärt trött på mig själv just nu. Det tar sig uttryck i att jag sätter mig ner i en stol och sen är sur för att jag inte har lust med något alls, allra minst med att bara sitta i en stol. Egentligen undrar jag om det inte är de flesta omkring mig som jag egentligen är fruktansvärt trött på, och att jag sedan projicerar all denna avsky mot mig själv för att den inte får utlopp nån annanstans? Facebook har förvandlats till en stinkande hög av självgoda finlandssvenskar som än ska lysa här och än där – än är det i den ena kulturskriften som de har ett alster eller i det programmet eller den boken som de ska författa. Kanske har jag lite extra känsliga spröt för sånt just nu, men jag undrar nog hur det kommer sig att det bland finlandssvenskarna finns så många som på något sätt tycks vara aktiva inom medie- eller kulturlivet? Hur många finlandssvenskar finns det inte som producerar texter, bilder, fotografier, musik och ändå finns det knappt något man står ut med att läsa, lyssna eller se på? Känner ett starkt behov av att emigrera. Utomlandsifrån kan man hantera det där finlandssvenska så mycket bättre; man tar det mera som nånting tryggt, bekant och lite fån-mysigt som man tar fram ibland som en tokrolig bilderbok som har en fet och glad gubbe på frampärmen - "si, där e Pärre!" – inte som nånting fruktansvärt irriterande, ständigt närvarande, som hälls innanför skjortan på en utan att man blir förvarnad om det, som man känner sig fullständigt bombarderad av.
Och varför, varför är finlandssvenskar generellt så fucking styltiga, som med käpp i röven hela fucking tiden? Vafan är vi rädda för? Varandra? Man kommer in till ett rum finlandssvenskar man aldrig har träffat förr och tyngden av psykiska problem och folks spretiga "hur ter jag mig i andras ögon"-funderingar håller på att ge en en knockout innan man ens har hunnit hälsa på nån.
Gonatt.
3 comments:
Så uppfriskande att läsa din blogg. Håller helt med om att finlandssvenskheten känns så mycket mysigare på avstånd. Värst var var det för mig då jag inte bara levde finlandssvenskt utan också jobbade finlandssvenskt. Overdosade helt på de små kretsarna och mådde blä. Jag behöver helt enkelt pauser från finlandssvenskheten, sen känns det ok igen.
Det där sista jag skrev kanske blev lite väl överdrivet och elakt :) Men inte har jag heller nånsin trivts på en finlandssvensk arbetsplats. Det är som att alla är med om att skapa en jäkla osund miljö som ingen sen mår bra och känner sig avslappnad i. Känner mig till och med själv delaktig men vet inte hur jag skulle kunna ändra på det heller.
Jag tror många känner så där och febrilt bedövar känslan genom att... just precis göra lika. Fota, fota, skriva, skriva, producera, producera, synas och finnas. Ekorrhjulet snurrar. I något skede måste man sluta trycka "dölj" på störande typer på fb eftersom de bara kommer fler och snart är hela feeden tom.
Post a Comment