Helt bövelens fin T-skjorta

Jamen sjujävlar! Dom blev ju helt überfina. Vet faktiskt int hur jag ska uttrycka mig för att undvika att låta som en självgod stropp, men dom här e nog det finaste jag har gjort, ever. Ok, så säger man väl varje gång nånting e klart, men... det kunde ha gått åt helvete. Det gick inte!

Väinö peruspaita, alla storlekar, 15 e

Väinöpaita ladyfit (finns också i svart), 15 e

Dragbagge, skatarr och trigel

Jag hade några tankar om ett blogginlägg som skulle handla om hur speciell man alltid själv tycker att man är medan de flesta nästan uteslutande är liksom alla andra (dvs gillade Roxette som 9-åring).

MEN så hände det något så mycket mer spännande; T-skjortorna och kassarna har kommit!! Jag har designat mitt första tryck, som nu ska uppenbara sig på Väinö Gröns T-skjortor. OMG OMGOMGOMG OMG.

Kan ni förstå hur spännande det här är?! I skrivande stund ligger paketet på posten och väntar på att bli upplockat, och sen återstår bara pur glädje eller total besvikelse. OM de här T-skjortorna blir ens de minsta fina så får man väldigt gärna beställa en eller sjutton av mig, men jag återkommer nog först med info.

Nattblaja

Vafan har jag varit o skrivit i natt? Det där var ju inte riktigt klokt. Får ta och varva ner lite nu, så jävla duktig är jag heller inte på dragspel, faktiskt. Spelar alltid fel när jag ska försöka imponera på nån gammal gubbe som kommer spatserande. Får ta och sova på nätterna istället för att stiga upp och blaja.

Spelsommar

Efter ett misslyckat sovförsök är jag på benen igen mitt i natten, frenetiskt letande efter låtar att sjunga, att öva in på dragspel, att leverera på Åbos gator. Jag tänker Elderly woman behind a counter in a small town, Bring on the night och When the world is running down, you make the best of what still around. Ingen av dessa omöjlig att spela på dragspel.
Efter den här helgen har det faktiskt inte varit en lugn stund alls - det är tydligen såhär som det här arbetslösa livet är - ett ständigt kringflängande, en känsla av frihet och odödlighet, romantiskt ukulelande på trottoarerna, dåligt med pengar men gott humör. Idag var vi med I och spelade fem låtar opponer, opponer. Det var Beirut, First Aid Kit och lite Florence and the machine. Imoron ska vi ut igen. Det brinner en iver i mig, jag förstår plötsligt att åren av letande efter knappar på dragspelet har burit frukt; nu löper det, nu kan jag fantamej, nu känner jag mig säker på det där. I sommar ska jag spela och sjunga utav brinnkära livet!

Tokhelg

Galenskaper, galenskaper. Jag tror att jag sällan har varit med om en helg som har känts så lång; säkert för att det har varit fullt ös sedan fredag, typ. Helgen har faktiskt nästan varit så spännande att jag vill berätta om den i detalj. Den började med att jag gick hem till en nyfunnen vän, H - satt på balkong med utsikt över andra delar av Åbo och snarvlade om folk, liv och hur man har det i allmänhet. Lätt att prata, lätt att vara - man känner sig trevlig och intressant i sällskap som tar fram ens goda sidor. Var nästan på väg hem, men så blev det ändå så att vi hamnade på danskrog eller vad man nu ska kalla det - Monk och så blev man full och lullig, karlar pokade på H med jämna mellanrum och jag kom att tänka på att det är så jäkla längesen jag ens har varit ute med nån tjej på tumanhand sådär och upplevt hur det är - att det verkligen är uppmärksamhet konstant - och så är ju H en sån tjej som har ett sånt där skimmer över sig som drar till sig karlar verkligen. Jag tycker nästan det har blivit ännu värre det där med åren - karlar är fan med hela kroppshållningen så jävla burdusa och fullständigt ignoranta inför ett "nej". I slutet av kvällen var det fan en som inte ville ge sig av alls fast H tydligt visade sitt ointresse och till och med flera gånger sa att gå bort. Hon berättade att det typ brukar funka om man tydligt visar med handen att "försvinn". Jag var full och burdus och spelade "den fula kaverin" som svär och försvarar sin vän från sätet bredvid (och som egentligen i hemlighet är kär i henne). Sen var det jatkot hos äldre man med vägg full av LP-skivor, exklusiv smak för mat och goda ölsorter. Känslomässigt förträngd, men trevlig och mån om att folk skulle bli bemötta på bästa sätt. Spelade en gammal Monica Zetterlund-skiva där hon sjöng "Herregud, ja" istället för "halleluja". Gjorde intryck på mig. H och jag sjöng första versen av modersmålets sång. Sen sjöng vi Kalliolle kukkulalle. Jag var i farten. Mitt i allt dansade vi.
Vinglade hem med fullcykeln åtta på morgonen. Ropade att herrigud vad jag är full när jag ramlade in i sovrummet. Sov hela lördagen. Sen var det mitt i allt vår skivrelease. Glada vänner överallt, svag men levande känsla, krapula som aldrig kom, oroväckande mage minuten innan spelningen. Sen en keikka som började lite sökande, men som växte. Aldrig förut har det känts sådär att spela. Aldrig förr har jag improviserat så mycket vid ett framträdande, spontant sjungit oktaver, pumpat dragspel så svetten runnit samtidigt som emellanåt gåshuden reste sig för att jag uppriktigt tyckte att det lät bra. Helt nytt för mig, det där. Till sist dansade folk och det kändes som att orkestern hade blivit till en självgående motor; vi kunde spela i princip vad som helst, ingen brydde sig längre, vi hade liksom vunnit folks förtroende. Verkligen en ny och spännande känsla.
Allmän yra på stan sen, vingliga studenter överallt, en karl som cyklade mot ett betongblock och flög i asfalten, odödlighet, os, värme och halvbekanta överallt. Spontana diskussioner med vem som helst i nattens vimmel. Allting bara funkade. Det är otroligt vad lite temperaturombyte gör med folk. Kändes verkligen inte som Finland det där som hände igår. Eller precis som Finland, det är ju sådär som det är här. Fullständigt manodepressivt.

Två nyheter att lyssna på

Två grejer idag:

1. Väinös nya skiva Lava jonka vesi vei.
Jag spelar dragspel, Ilona slår på trummor och J skriver poetisk, finsk, kritisk politisk text, framför dom och drar på gitarr. Om nån skulle gilla detta så pass mycket att dom kan tänka sig att köpa en CD så kan man beställa en av mig för ynka fem euro! Här har ni en bit finsk kulturhistoria, hehe. Snart har vi kassetter, T-skjortor och kassar också.

    

2. Hannas och mitt nya podcast-avsnitt om parförhållanden, giftermål, Marry Me, singelskap och allt världens. Det häftigaste avsnittet hittills, tycker jag. Riktigt bra musik också, med Sofia som stod längst fram i kön då Gud delade ut sångröster. Vill meddetsamma uppmuntra alla som sitter hemma och pysslar på egen musik eller vet nån som har nåt slags heimlaga liggandest, att skicka den till oss så spelar vi upp den! Vi har typ inga lyssnare eller kanske skitmånga, det där håller vi faktiskt ingen smärre koll på.

Hej, jag heter Börje, nu sparkar jag i gång symaskinen

Jaha, har ryckt upp mig lite. Det kanske inte är fullt så illa som det lät i förra inlägget, eller vad vet jag egentligen? Känner mig som en enda borderline-bakelse.
Jag är i allmänhet nöjd med hur allt står till just nu (den här minuten). Ska få ut min kandidatexamen nu äntligen snart och ska anmäla mig arbetslös över sommaren, ska få tyska gäster, senare London-Hongkong-gäster och ska själv också vara en hel del gäst, så det blir väl att göra i sommar. Har beställt bussbiljett så jag kan skicka hunden på grönbete (den betar, bokstavligen) så att jag själv kan syssla med parkhäng, lullfylla, båtar och folk o sånt där.
Nästa lördag har vi skivsläpp med Väinö Grön, ska nog länka hit så man kan lyssna på de nya låtarna också. Tycker att dom i alla fall är 40 % bättre än förra inspelningen. Är både nöjd och mindre nöjd med otightness och sånt, men vafaan, man ska inte streva efter pörfektness väl, hela tiden, huvudsaken är att man har bra attityd. (Jestas, vilka stavfel här smyger in nu.)
Imoron ska vi spela in vårt fjärde avsnitt med podd-Hanna, det blir spännande som vanligt; hemma med mikrofon, lurar och Skype. Vi ska prata om tvåsamhet, giftermål, heteronormativitet och nåt sånt; jag ska imoron smida vidare på den tanken - idag är jag bara sjukt lullig i huvudet.
Så ska jag sparka i gång symaskinen, och så ska jag göra en stop-motionfilm av något slag. Och ja, man håller sig sysselsatt, helt enkelt. Nu låter jag som om jag skulle heta Börje och figurera i en svensk dokumentärfilm om vanliga mänskor på landet.

Det är så vackert utanför, varför känner jag ingenting?

Alldeles underbart utanför. Dofter, maskrosor, damm, friska vindar, fågelsång, allting. Och så: fyllon, folk som rojvar i gräset, uppsluppenhet som jag uppfattar som vulgär och påträngande, förväntningar, tvångstankar om att "det är nu man ska ta ut allt". Facebook, facebook: grillat, beskrivningar av sommarmat: gravad lax, avokadogrejer, sallad, umgänge. "Nyt on kesä". Så vadå, tänker jag? Ertappar mig med att på ett sätt redan se fram emot hösten, möta mänskor som skyndar förbi en på gatorna, med blickarna mot asfalten, hemskyndandest. Tänker: något har hänt. I alltings pissighet gör det ingenting att man inte känner någonting, då kan man obemärkt trampa på utan att tycka att något är fel med en, men när allting är underbart, då blir ens egen ruttenhet så uppenbar. Att allting bara känns som en medioker film. Den rullar på, men man kan inte riktigt uppskatta den eller smaka maten som äts i den.
Det är så vackert utanför, jag tänker: varför känner jag ingenting? Vad är det meningen att man ska känna? Försöker låta mig minnas barndomens extas av allt möjligt; hinderbanor i skogen, hur högt jag hoppade, hur varmt berg kändes mot bara fötter, hur magiskt det var när man snorklade under vattnet, abborrarna, flundran som var nedgrävd i sanden. Så är man tillbaka i nostalgiseringen och tvingas tysta ned sig själv. Magiken är borta. Perhaps I need pills.

Tahdon 2

Tahdon! Tai siis emmä nyt ihan oikeesti tahdo. Emmä ny mikää homo oo.

Dagens tema: heteron som hånglar i frihetens namn. Jag är SÅ TRÖTT på det. Översexualisering, fejk-kyssar och effektsökande. Jaja, hångla på bara. Super-innovativt, super-nytt. You say you're gay? Fram med fitton. Jag lovar att Kuusistos & Lindgrens snoppar skulle krympa ihop till russinstorlek vid åsynen av en naken karl med vaselinburk i hand. WHY FAKE IT? Hahahaha.

Sori for the explicit language.

Effektivitet

I dag morse vaknade jag med en förträfflig svensk-översättning av nån Shakira-låt i huvudet; tänkte att Shakira på svenska och dragspel kanske inte hade varit helt fel det? Eventuellt är jag helt desillusionerad, möjligtvis har jag tappat omdömet. Idag har jag läst en bok; 209 sidor om folk som pratar om sina förhållanden. Det gick snabbt och smärtfritt. I morgon på morgonen ska jag tala om boken. Vill ni se på effektivitet, se på mig.

Eurovisionen, nittiotalets hippievåg, fake-lebbkyssar och mer könsfascism

Jag insåg det just; nu är nittiotalets hippievåg med barfotingar, indianinspirerade shalonger, osminkade ansikten och stripigt långt hår på riktigt här igen! Andra året i rad som hippina regerar i eurovisionen. Detta passar ju bra för mig som ändå inte egentligen har uppdaterat mig sen nån gång nittisju. Först vann Loreen och nu i år danska Shakira, orkar varken bry mig om vad hon egentligen heter eller hur låten gick, för den var skit.
Jag ska inte göra nån grundlig eurovisionsanalys nu, kan bara konstatera att det är synd om Finland som ingen bryr sig om; inga röster från grannländerna, futtiga tre poäng från Danmark och sen några slängpoäng från Tyskland, Frankrike, Israel och vem det nu var. Finland själv däremot röstade nog på grannländerna och Ungern, vilket är så jäkla gulligt på nåt sätt; detta Finlands letande efter ursprunget, sammanhanget (det är nånstans! Det är nån-fucking-stans! Ungern!! Våra blodsbröder!). Och sen hur kommentatorerna var så förvånade över att Sverige överhuvudtaget inte har brytt sig om Ding Dong. Jag var nog också förvånad, måste jag säga. Men sen när jag tänker efter, så har ju Sverige typ fyra Kristan i varje stad med mer än 25 000 invånare. Så klart är det finsk media (och speciellt finlandssvensk) som har byggt upp förväntningarna på Krista och poängterat hur "fräsch, spontan och humoristisk hon är" (det är ju så unikt när man är finländsk, att man kan prata, ju). Och den där kyssen a la Madonna & Britney 2003. Vem bryr sig? Nå ingen. Kontroversiellt? Nä, snarare nolot effektsökeri, speciellt som Krista innan har blajat så mycket om det här med att hon väntar på att hennes pojkväään ska friaaa.
Nåja, nu ska jag inte vara elak med Krista. Eller vänta lite, var det inte Krista som jag såg figurera utan byxor på nån bild? Okej, jag tänker vara hur elak jag vill med henne. Jag lärde mig i alla fall att gilla låten och tyckte faktiskt hon var rätt bra, även om hon under finalen inte var lika strålande som på semifinalen. Jag tror att låten fick så pass skit poäng för att den helt enkelt bleknade inför alla andra bombastiska och fabulösa bidrag som årets eurovision bjöd på. Att Krista uppträdde efter Moldovas högklassiga klänningsspektakel, gjorde också att Ding Dong snarare tedde sig som nån slags Pepsodent-reklam än som ett seriöst bidrag.

De som jag har råd att vara lite elak mot, var de finlandssvenska eurovisionskommentarorerna som med jämna mellanrum genom idiotiska skämt skulle framhäva hur hetero dom var. Till exempel sa han Johan att han hela tiden hade ögonen fast medan dom lättklädda karlarna dansade, "för sånt ser han inte på". Ja, varför då undrar man? För att riktiga karlar inte ser på sånt? För att kuchin direkt står i byxorna om han i misstag skulle få syn på en lättklädd dansör?
Suuuck. Är det något som retar absolut gallfeber på mig så är det såna där tillrättavisande, ofta skämtsamma könsfascistiska kommentarer. Ett utmärkt exempel på könsfascism skrev M om här, tycker man kan läsa det inlägget om och om igen.

Sen en sån här rolig tanke, som jag inte riktigt kan formulera men som jag ändå vill pröva mig på att formulera: Alla kan ju vara överens om att eurovisionen är riktigt über-gay, vet inte hur jag ska säga det där utan att låta super-generaliserande, men ibland måste man bara: Fakta: Eurovisionen is gay. Men det är ingenting man ska snacka om eller göra nån affär av. Man ska alltså inte som artist gå och kyssa nån av samma kön på eurovisionen, det viftas tydligen bort som plumpt effektsökeri. Däremot kan man med halvöppna ögon glida in i en glittrig, figursydd klänning eller dra på sig spandex och ålma sig kring en glasboll, now that's gay.

Framåt!

Idag ska vi spela i Helsingfors, och det kan hända att det blir en riktigt bra fest om bara Finrexinet håller vad det lovar. MILDE TID - jag har haft bra dagar med nya bekantskaper, riktigt givande diskussioner och en känsla av uppvaknande och en positivitet som är sällsynt för mig. Har också blivit sjuk, men bara druckit vin istället. Förutom en fruktansvärd mardröm i natt och att jag ännu inte har hittat hundvakt för i kväll, så är allt alltså ganska jävla väl ställt!
Mer orkar jag inte tragga idag. Skulle egentligen bara uppmuntra Hesabor att komma till Ravintola Piano i kväll och se på mina snabba dragspelsfingrar.

Tårarna & Eurovisionen

Har nyss sett på andra semifinalen till Eurovisionen och måste säga att jag är så jäkla imponerad av Krista - sjukt talangfull och duktig liten tjej allstå. Hon har lyckats vända (eller skita i) mediaupproret kring det antifeministiska budskapet i låten och gjort den till en gayvänlig trall istället - fucking PR smartness. Märkte att tårarna rann hela tiden medan jag såg det där bidraget för att 1. låten är så jäkla bra och catchy (ja faktiskt, jag har väl nog blivit lite sjuk i huvu med min musiksmak) och för att 2. jag alltid gråter nuförtiden när jag ser unga, talangfulla mänskor som det går bra för, det är en underlig gråtmildhet det där. Känns inte ledset, bara som att jag är så överväldigad av något jag inte kan precisera; tårarna bara väller fram.

Olyckokex

PMS och magen har knutit ihop sig till ett kinesiskt olyckokex fast utan meddelande; bara luft som inte vill röra på sig i nån riktning. Idag ska jag prestera en musikanalys, rita, laga ett omslag, spela xaphoon och som vanligt; försöka att inte tappa fattningen. Jag sov skitdåligt och skulle sen ut och fota till omslaget, men märkte efter att jag hade tagit än 6-7 bilder, att skärmen blinkade "no card", för minneskortet var fortfarande fast i datorn. Sånt blir man ju jäkligt glad av.

Oj vad lätt det är att somna om

Idag har jag en sån där "fatta hur fina folk omkring mig e"-dag. Vi hade inflyttningsfest på lördan och kvällen förde oss ut till ett dansgolv på Monk där jag tappade fattningen och började dansa töntigt och överdrivet, minns faktiskt inte ens vad jag gjorde men att hela stämningen fick mig att villa göra nåt fult och absurt bara, eftersom jag blir så störd på dansandet ibland - jag älskar att dansa, men ibland känns sån där gemensam krogdans som att man är där för att visa upp sig bara, en slags superbarnslig, sexuell "här e jag, titta på mig och how my body moves"-uppvisning. Och så när jag gick amok så såg jag i ögonvrån hur folk från vårt gäng antingen slutade dansa eller bara gick åt sidan. Det är här jag tycker folk är så jäkla fina bara; att de utan att ställa till med nån scen bara accepterar (tydligen) att nån flippar emellanåt. Själv skulle jag antagligen bara bli helt jävla störd på nån sån där "attention seeker" som inte kan dansa normalt utan som alltid måste göra nåt uselt spektakel av det. Men jag lovar och svär; det där infallet kom alldeles av sig själv.
Festen var annars också lyckad även om jag inte riktigt fann mig i min roll som nån slags "värdinna" - istället för att göra nånting gick jag bara runt och såg ut som att jag var jätte-busy hela tiden, stressnivån var hög och jag hade inte riktigt ro att på riktigt sätta mig ner och prata med nån. Som vanligt var det J som höll i trådarna och styrde folk åt rätt håll, fixade all mat och städade på morgonen. Jag försöker inte låta det minsta stolt över att jag är en sån useless biatch, tvärtom önskar jag nog ändra på de här mönstrena.
Igår var det grym krapula, Pizzaline och intensivt Lotro-spelande ända tills klockan var över halva natten. Idag ska jag rita och fota omslag, spela dragspel lite senare och försöka att inte få nåt slags sammanbrott.

I hate my gubbhårs!

Efter en riktigt pissig vapphelg då jag 1. var oerhört stressad inför mina föräldrars ankomst 2. aldrig kom över den stressigheten, 3. surade så intensivt att det nästan blev slut mellan mej och J 4. som hade allergianfall och 5. var sjuk och 6. jag som var hopplöst utan sympatier,
så kan jag nu berätta att jag har återhämtat mig och allt ser mycket bättre ut! Hurra för uselhetens förtvinande och alltings hopp! Idag har jag bakat bröd, lagat mat, sprungit runt Halis, fått till en uppsatsbörjan, lånat bok och nu vaxar jag ben, ja för fan - det är lite så feministen i mig skäms för att jag är så fåfäng för jag vet ju att det finns dom som fnyser åt sånt där som benrakning och -vaxning. Men jag måste nu säga att I hate my gubbhårs! Dom har blivit långa och grova och jag ser hellre till att dom är borta när sommaren kommer än att jag går omkring och skäms för 1. mina gubbhår och 2. mina tilltagande åderbråck - jag är i alla fall så pass bekväm med mig själv att jag går med håriga ben hela vinterhalvåret, som ju är f****gt långt, vilket alla vet.

Högtidshumör

Det är vapp (eller Vappen, eller ännu värre: Wappen) och jag är trött och oborstad, sitter och skruvar på mig i soffan iklädd obekväma kläder och med ett fruktansvärt uselt högtidshumör. Mina föräldrar kommer om cirka en timme och har uttryckt önskan att gå till Vårdbärget och lyssna på flåshatt-djäknarna som insjunger nån slags vår som lär vara på kommande, inpyrda borgare som mina föräldrar är, i alla fall till beteendet. Jag har aldrig besökt en dylik tillställning här i Åbo, så jag misstänker lite att dom får ta sig dit till det där bärget ensamma eftersom jag är lite stolt över min vårdbärgsoskuld. Å andra sidan skulle det vara roligt att ta sig dit bara för att göra en sån där folklig undersökning, se hur det verkligen går till. Fnysa och sparka småsten. Visa rumpan i tevekamerorna. Nä, jag är inte på bra humör idag. Inte var jag det i går heller. Jag är bortskämd med en riktigt bra karl men känner mig som Kerstin Thorvall i boken Oskuld - helt oduglig och intvinnad i egna skitmönster. Nå, kanske man tar sig samman ännu.

Rolig och deprimerad

Jag tänkte på det här med negativitet och positivitet och hur det ofta ses som något fult och icke-uppbyggande att vara negativ och komma med negativa kommentarer, klaga och dylikt. Kanske beror det på att jag är en sån inpyrd pessimist, men jag inbillar mig att jag rentav blir upplyft av att klaga, läsa klagomål eller läsa nån riktigt spydig dissningstext.

Maria, you are awesome

Men jag tänkte på det här igår också. Såg en dokumentär, The comedians of comedy, i vilken amerikanska komiker åkte på tour tillsammans, tourbuss och allt möjligt. Och det slog mig hur olika dom alla var, att det inte alls var nån sån där tvångshumor dem emellan och att dom umgicks så sablars fint med varandra. Fäste mig speciellt vid Maria Bamford, SJUKT bisarrt rolig och en helt egen typ som kutryggig smög omkring och sade lösryckta meningar, sen kom det fram att hon också är grymt deprimerad. Det kändes på något sätt helt självklart. Att vara deprimerad och brutalt missnöjd hindrar en inte från att vara rolig. Man kanske sprider glädje på de mest konstiga sätt, har en jäkla twisted humor som kanske inte går hem hos alla, men det är den här tudelningen som jag tycker är så jäkla charmig.

Borgå och sen obligatorisk Österbotten-lovsång

Nu ska jag skriva ett sånt här icke-anonymt bekännelseinlägg, eftersom jag är så på hugget idag.
Jag skäms för att jag kommer från Borgå. Jag förknippar Borgå med två saker; junttin som antingen har flyttat hem tillbaks, skaffat barn och aldrig haft några egna idéer över huvudtaget eller som aldrig ens flyttade nånstans, och sen wannabe-kändisar som antingen sjunger soul eller skriver böcker eller på något sätt uttrycker saker som dom tycker att på något sätt är viktiga, eller låter bra. ALLA som kommer från Borgå håller på med sexistiskt eller traditionellt, omodernt bullshit. På Grand dansar ännu halvnakna flickor omkring till nån orkester som spelar Big Bandsversioner av Elvis Presley eller John Fogerty. När nån dammar av en abstrakt skupltur av lera och plast, så är det "nyskapande". Enligt mig är det kanske 2 % av grejer producerade i Borgå som är bra. (En är Beni Juslins tavlor, en annan sak är Kitty Tennbergs tavlor, men jag vet inte ens om hon är från Borgå? Sen är det förstås Tove Jansson, som huserade i Borgå skärgård, men hon är död.) Annars är Borgå bara skit. Kanhända finns det pärlor i förorterna eller bland finnarna, men såna har jag ju - som en medelklass-finlandssvensk borgåbo - aldrig behövt befatta mig med. Det säger väl allt om Borgå? Istället har jag vuxit upp i ett superheteronormativt och städat "här lyssnar vi bara på Bo Kaspers orkester och när vi vill vara coola lyssnar vi på Neil Young och Pearl Jam" - sällskap i vilket pojkarna spelade gitarr (bara blues, rock och soul såklart. Eller metal, om man var snabb i fingrarna) och flickorna sjöng och spelade piano. Jag hörde själv inte till något undantag. I hela min ungdom uttryckte jag mig genom sång och piano. Jag visste inte ens om att det fanns något som punk och HC. Kanske hade jag sett nåt liknande på teven nån gång, men hur ska man kunna veta om någonting om det inte ens finns i ens omgivning? Jag avskydde Borgå i hela min ungdomstid. Jag var aldrig mobbad, utfryst eller speciellt missanpassad, jag var bara så satans besviken på allting och uttråkad. Jag sysselsatte mig med att vara besatt förälskad i olika mänskor som jag uppfattade att skilde sig lite från mängden, vad fan skulle man annars göra? Sen kom lopptorgen på 1990-talet, då hade man åtminstone ett intresse som på något sätt förde en nån vart. Man kunde köpa massvis med sjuttitalskläder. Vissa använder jag ännu idag.

Och så kommer då min obligatoriska Österbotten-lovsång:
När jag hör om Vasa och vad som hände där så känns det som att det ver mer uppdelat, men att det ändå var så mer utvecklat, mer ställningstagande. Det fanns delkulturer, det fanns straight edge. Bland Borgås finlandssvenskar var det bara att bli juntti eller dö souldöden. När jag bosatte mig i Österbotten nån gång i början av 2000-talet så gillade jag det direkt. Rättframheten, dialekterna, de olika rörelserna, som att det faktiskt rörde sig under ytan! Inte denna nyländska, slöa stagnation som säger Hesa, utomlands, eller pappas firma and nowhere. I Österbotten finns bibelbälte och shit, men jag vill påstå att det är stimulerande, utvecklande för folk att ha oliksinnade omkring sig, att tvingas ta ställning och tänka på vem man är och vad man står för. Sen är de tamejfan så mycket mer modemedvetna där i Österbotten också. Av nån jävla anledning.

En fjärt i universum är vad alla är

Bara ännu en grej som tål läsas om och om igen:

Jag hatar folk som tror att dom är enormt intressanta och speciella. En fjärt i universum är vad alla är. Och seriöst: ingen bryr sig ett skit om vad nån annan säger, har på sig eller "brinner för" eftersom alla är för upptagna med vad dom själva säger, har på sig eller vilket intryck dom gör. Och det ser så jävla fånigt ut att man bara vill försvinna av pinsamhet och skam å den andras vägnar. Faktum är att nästan alla, eller egentligen inte ens nästan alla utan ALLA i det här ankträsket är tråkiga, pretentiösa och smått fula dessutom. Ändå går alla omkring och tror att dom är kändisar eller på något sätt speciella. Eller angstar och känner sig missförstådda. Ingen vill ens förstå dej för det finns inget att förstå, du är tråkig, inse det. I hemlighet är jag tacksam för att jag besparas och inte behöver umgås med motbjudande egogalningar. Men det skulle jag aldrig säga högt eftersom någon kanske skulle bli ledsen och ta det PERSONLIGT.

Dagens guldpalm går till denna anynyma utfläkare. Gjorde min dag.

If you can't love yourself...

Läste Annes inlägg om folks hemligheter och svadan av anonyma kommentarer som vällde in under inlägget därefter. Och det slog mig igen hur fastnaglade folk är vid sina dåliga rutiner, hur mycket behov det finns för folk att avreagera sig, att berätta om saker, och ändå lever de liv som de själva egentligen skulle kunna förändra hur lätt som helst, men som de av nån anledning inte gör.
Det var speciellt en kommentar som for in under huden på mig:

Hjälp, nu kommer allt det som jag aldrig vågat erkänna någonstans. Vissa av de här sakerna skäms jag verkligen över, men en del har jag gått runt och hållit på med så länge att jag inte ens känner mig skit på grund av dem längre. Okay, here goes: Jag kommer egentligen inte så bra överens med mina "närmaste vänner", men har inte ork att fixa saken eller hitta nya människor som jag skulle ha mer gemensamt med. Det känns ganska ofta som en plikt att träffa dem, och inte har vi ens särskilt roligt när vi är tillsammans.

 Men snälla nån! Du lever NU, för bövelen, se dig omkring, gå till en bar du inte brukar gå till, tala med främlingar. Om inte du får nåt ut av dina vänner, så får dom säkerligen inte mycket ut av dig heller. Ska man gå omkring och vara missnöjd hela livet istället? Är det grejen?

Jag är fortfarande kär i mitt ex och är otroligt bitter på min nuvarande kille eftersom vi inte passar lika bra ihop på många sätt. Och den frustrationen kan ibland leda till att jag beter mig så fans elakt – jag kan till och med börja ett gräl bara för att jag har lust att skrika till honom ... men på något sätt lyckas jag alltid övertyga stackarn att hela grälet var hans fel. Och så ber han om ursäkt.

Det där är inte schysst, varken mot dig själv eller din nuvarande kille. Gör slag i saken, se in i dig själv och bestäm dig; var ditt ex verkligen så jävla bra eller är det det faktum att han lämnade dig (why, oh why do I know this shit?) som gör att du ännu tror att du är kär i honom? Om du inte längre gillar din nuvarande kille, gör slut. Bara gör det. Ingen bryr sig. Gör det bästa för både honom och dig.

Jag är också arg på mig själv, eftersom jag brukade vara glad och social men har under de senaste åren förvandlats till en jätte blyg människa som är lite rädd för sociala situationer.

Nå jag undrar int alls, du är ju ett vandrande monster av motsägelser och intalade lögner.

Jag önskar att jag var mycket synligare och roligare och att folk gillade mig. Men jag har inte egentligen lyckats skaffa så många vänner i skolan eller på mina arbetsplatser. Känner mig ganska ensam och det kan hända att jag är ganska deprimerad också. Jag skulle vilja vara som den där ena av mina vänner som alltid hittar på precis rätt sak att säga och som alla gillar. I stället sitter jag hemma och äter max 1200 kilokalorier per dag för att det verkar vara det enda sättet för mig att gå ner i vikt. Och vara nöjd med mig själv.

RuPaul: “If you can’t love yourself, how the hell you gonna love somebody else?”

 

Jag har inga allergier, har aldrig brutit ett ben, aldrig fått på käften och så är jag nästan aldrig sjuk heller. Men om jag skulle bli sjuk eller få några allergier så skulle jag aldrig orka ta hand om mig själv, och om nån skulle slå mig på käften skulle jag bli psykiskt störd 4-ever. Så det är tur för mig att jag är skapad såhär, annars hade jag nog bara dött direkt.

Ens inre klump

I måndags fick jag för mig att börja med en slags tråkdiet som innebär inget eller lite socker, inget vitt mjöl, inga mjölkprodukter, ingen jäst, kål och inga pickels. Varför kan man undra? Jo, jag läste om fanskapet candida och blev helt övertygad om att mitt inre måste vara alldeles förpestat av svamp. Och ni vet när man får en sån där idé, man ser framför sitt inre hur ens innanmäte är fullt av trådar och pest eller slemmiga klumpar som bara gapar efter näring (jag får omedelbara associationer till Naked Lunch) och plötsligt så är man helt övertygad om att man helt enkelt måste ändra sina matvanor radikalt. Detta var vad jag gjorde. I två dagar. Just åt jag en mockaruta.

Om pappa hade skrivit en bok

Idag har jag gjort en liten skrivövning, eller nått. Har satt mig i min pappas skor och föreställt mig läsa ett par utdrag hans imaginära bok. Det är en sån bok som jag skulle villa läsa. Pappa är en sån kuf; både helt manisk och totalt världsfrånvänd, men på ett civiliserat sätt. Det är nog få som vet nånting om honom överhuvudtaget. Jag fattar på riktigt inte hur han orkar med nånting överhuvudtaget. Sitt jobb, sig själv, sin omgivning.
Nå, men här kommer a few samples ur pappas imaginary novel:

När jag ska åka till Helsingfors startar jag alltid i tid. Man vet aldrig med parkeringsplatserna i Helsingfors. Dom kan ha byggt om ett helt kvarter, dom kan ha sprängt ett hål mitt i gatan. Det kan vara trafikstockning. Man måste vara i tid. Kvart före fem är en bra tid att starta om man ska vara i Helsingfors klockan sex. Är man på tok för mycket i förtid kan man alltid sitta och vänta i bilen. Min klocka har en inbyggd ljuskälla så att man kan se vad klockan är också i mörkret. Det är behändigt till exempel när man är på bio.

En gång när jag steg ut ur bilen, så brast min akillessena och rullade upp sig till en liten kringla just under knävecket. Den sommarn gick jag med en stor svart sko. Alla skrattade åt mig och jag skrattade lite med för att vara artig, tills jag inte kunde skratta mer eftersom det inte var det minsta roligt.

Att bli opererad i näsan är något av det värsta jag har varit med om. Jag är noga med att inte visa hur ont det gör när läkarna gräver och petar i en, men tårarna kan man inte göra något åt. De bara rinner.

Jag har aldrig gråtit så mycket som när hunden dog. Det var en så fin hund. Den hade just blivit opererad och var redan på bättringsvägen, då den mitt i allt under en promenad lade sig på vägen och såg bedjande på en. Jag var tvungen att bära den hem, och senare i soffan drog den sitt sista andetag. Jag grät hela vägen upp till stan. Jag fortsatte att gråta hela kvällen. Jag passade dessutom på att gråta över allt möjligt annat som jag hade behov att gråta över.

Det hände en gång att en telefon gick sönder för att jag smällde ner luren för hårt. Det var på den tiden då telefoner ännu bestod av två delar; lur och apparat.

Jag har skrivit ner temperatur och väderlek för varje dag sedan år 1976. Det finns en bunt millimeterpapper på vilket jag för diagram och för varje dag fyller jag en liten boll med svart blyerts, beroende på om det har varit molnigt den dagen eller inte. Jag vet inte om mitt arbete är av något större värde eller inte, men om någon vill veta vad det var för väder den 16.7.1989 i Borgå, så är det bara att vända sig till mig.

(Det är viktigt att också vara lite boring när man är pappa.)

När jag var liten fick jag en gång en aha-upplevelse, och sen den dagen har jag varit utmärkt på huvudräkning. Jag tycker om att räkna all slags uppställningar, kanske mest addition. Ibland ligger jag vaken om nätterna och räknar. Då handlar det ofta om husbudget, oljeförbrukning och liknande. Det är oftast inga alarmerande resultat jag kommer fram till.

DINGDONGWALK - FINNISH MP'S

Finnish tax money at work. And they're slow, styleless and have bad pronunciation. And this is supposed to be funny, which I think it is not. Which probably now makes me look like a humorless cow.


(Ur serien "Where are your STANDARDS?")

Vägen från tanke till ord

Nej fan, nu kom jag på en grej som jag måste berätta om, för den e lite crazy. Jag har märkt att talet rent konkret hänger ihop med tänkandet och att man kan öva sig på att "sopa upp" den där vägen mellan de skumma tankefragmenten man har i sin skalle och orden som kommer ut ur ens mun. Minns att J pratade om det här för några år sen, att man inte vet vad man tänker förrän man säger det högt. Bullshit sa jag, för jag hade ju en massa klara och tydliga tankar i huvudet, saker som jag tyckte att var klara och tydliga för mig själv, men som jag aldrig sa. Men J hävdade nu prompt att de där skumma tankebilderna som man har i huvudet men som man aldrig formulerar, egentligen inte finns på riktigt förrän man säger dom högt eller skriver ner dom.
Jag var skeptisk, men sen när jag nån gång provade säga nån sån där tanke högt, så blev den inte som den var i huvudet, utan oklar, osammanhängande, pointless. Då fick jag en underlig aha-upplevelse, tyckte att fan; den där vägen mellan tankebilden i mitt huvud fram till orden i min mun, var ju sönder på nåt vis.
Sen har jag nu i två år tvingat mig att räcka upp handen och kommentera grejer på föreläsningarna, diskuterat och märkt, att tankarna i mitt huvud har blivit mer klara. Vägen från tanke till ord är liksom rakare, kortare. Det är jävligt svårt att förklara, men det var som att en polett föll ner där i nåt skede. Mitt i allt hade jag liksom ett klarare flyt mellan det som fanns i mitt huvud fram till orden som kom ut ur min mun. Jag märkte också att jag blev helt lite störd och otålig på folk som tog tid på sig att formulera något som sist och slutligen var ganska simpelt. (Haha.)
Men det här är säkert en orsak till att pratkvarnar ofta pratar bara mer och mer; dom blir allt mer vana vid att direkt formulera sina tankar till ord, och till sist är där bara ett rakt rör från det som sägs i ens huvud till det som kommer ut ur ens mun. Det är nu heller inte så jäkla festligt, kanske.

Sen vet ju de som skriver, att man ofta märker hur man tänker om saker när man skriver ner dom. Det måste ju funka på samma sätt i tal, även om man måste vara mycket mer snabbtänkt när man pratar; vägen från tanke till ord i mun är ju kortare än vägen från tanke till skrift.
Så att, det här har jag helt enkelt märkt att är en fucking övningsgrej - man kan öva sig på att uttrycka sina tankar snabbare, helt som att jonglera eller spela blockflöjt.

Jaja, nu är jag igen uppe alldeles för sent med min otroliga tänkarhjärna. Semmosta tänään.

Världsmusik och förvästligandet

Jag börjar ha letat mig igenom mitt berg av måsten ungefär som en hemlös lodar sig genom roskisarna, eller en mal äter sig igenom en tröja, eller som en frätande vätska fräter sig genom plast. Nu ska jag bara prestera en uppsats om fenomenet världsmusik, och det är faktiskt mycket intressant det där. Vem visste till exempel, att ett gäng musikgubbar i England slog sina huvuden ihop i slutet av 80-talet och hittade på marknadsföringskategorin världsmusik? Det behövdes helt enkelt en ny kategori så att storsäljande artister som Yousson D'our och The Pogues skulle ha förutsättning att sälja ännu mera.

Idag tycker jag att världsmusik mest är en konstig hybrid av väst och "det exotiska"; det ska låta främmande, etniskt och "autentiskt" (tjatigt ord, men den där sabla autenticiteten är ju så jäkla omtalad hela tiden i väst), samtidigt som musiken ska vara anpassad för västerländska öron. Världsmusik får alltså inte vara FÖR främmande. Det är det här som jag tycker att är så intressant.
Det här får mig förresten att tänka på genren exotica, som kom i slutet av 1950-talet i USA, då man utsmyckade cocktailpiano-musiken med spännande, exotiska instrument och till och med inspelade ljud av djur. Här, ett mycket skumt exempel som jag blev lite kär i.

Beijing Opera. Too damned strange.

Musiketnologen Veit Erlmann säger att världsmusiken är en produkt av konsumtionssamhället; att den huvudsakligen produceras i och för väst och därmed kan anses uttrycka ståndpunkter och ett medvetande hos medelklasskonsumenter i väst. Typiska världsmusikartister idag är t.ex. Tinariwen och Amadou & Mariam. De har den där charmiga, främmande men samtidigt bekanta utstrålningen som funkar i väst. De är lite sådär som vi i väst föreställer oss att folk "där nånstans i Afrika" ska vara. De representerar en schablonmässig, nostalgisk bild av det musikaliska Afrika så som vi vill ha det. Jag misstänker lite också att både Tinariwen och Amadou & Mariam har blivit marknadsförda av suspekta franska skivbolagsnissar som har sett $-tecken framför ögonen.

Lata, oh Lata. Nobody knows you (but 1,21 billion Indians).

Ser man sen på andra superstjärnor som Lata Mangeshkar, en fantastisk bollywoodsångerska, eller Mohammed Rafi, så märker man fort att de - trots att de är stora i sina hemländer, trots att de står för exotik och främmande skalor & rytmer - inte helt passar in i vår kategori av världsmusik. De är helt enkelt för exotiska. Ser man sen på kinesisk opera, så blir det än mer bisarrt. Man märker att det som kineserna tycker att är awesome och det som vi uppfattar att är bra helt enkelt inte synkroniserar med varandra. Här, ett strålande exempel på när en kinesisk opera-barnstjärna entrar scenen. Folk klappar på "konstiga ställen", introt är alldeles för långt för en västerländsk publik, osv osv. Och sen när han sjunger; what was it that was so good again? Tänker vi i väst. Because we don't get it.

Ja, jag kunde hålla på länge och fundera på det här. Om världsmusik är ett förlegat begrepp, till exempel. Inte attan hamnar Psy med sin Gangnam Style i nån världsmusikshylla. Fast dom är från Sydkorea. Fast dom sjunger på ett främmande språk. Varför? Nå, för att Gangnam Style är tillräckligt förvästligad för att den ska kunna funka överallt. Öst känner väst utan och innan. Dom vet allt om oss och vår mainstream, kan anpassa sig till oss, men vi vet inte ett skit om dom. De har också en Idol-liknande tävling i Kina. Fullt förvästligad. Likaså i Västafrika. Vem visste? Inte jag.

P.S. Jag uppfann ordet förvästligad idag, efter engelskans westernized och tyskans Verwestlichung:) Tycker absolut att vi behöver ett sånt ord.

Hundar å barn. Oh oh a-dingdong

Sedvanlig söndag vid soffkarmen.

"Ja, jag är nu inte nån speciell typ jag egentligen. Men by the way, i höst ger jag ut en roman."

Sitter igen uppe och tänker på allt möjligt. Till exempel på saker man tänkte att skulle bli gjorda och saker man inte gjorde, saker man istället gjorde. Hur förlegade grejer börjar kännas, som Facebook. Att "lika" saker. Så five years ago. Vi väntar redan på nästa våg. Men det känns som att inget kan bota den här tomheten som dagens mänska känner.
Så är jag också lite trött på den här bilden av offentliga mig, vilken den nu sen är, det här jaget som syns här på bloggen och det där jaget som välts ut i podcasten, jaget som plötsligt är framme alldeles för mycket, tycker jag. Det var värst vad man för väsen av sig nuförtiden liksom. Varför? Det är ju ungefär det värsta jag vet, de där bilderna av glada, finlandssvenska flickor i gula regnrockar och stora glasögon, sägandest "ja, jag är nu inte nån speciell typ jag egentligen. Men by the way, i höst ger jag ut en roman." Jag blir illamående av allt det där trevliga, effortlessly smyg-effektiva.
Podcasten är skitrolig att göra, det är så nära barndomens tvångslösa kassettinspelningar man kan komma. Samtidigt så ger den mig huvudbry. Det är SVÅRT att prata. Det känns konstigt att säga det, men jag är inte van vid att göra grejer som jag inte direkt har talang för. Jag är en mycket lat person som alltid litar på att jag klarar mig på nåt jävla sätt, att det sågspån jag rör vid mer eller mindre förvandlas till potisgratäng utan att jag ens behöver läsa receptet. Jag försöker tänka på att allt man gör inte alltid nödvändigtvis måste vara det absolut mest perfekta man har rapat ur sig. Man kan också bara våga, testa, prova på saker för att det inte skadar, för att komma ifrån den där tanken att allt måste vara polerat, genomplanerat, världsbäst. Samtidigt, så är ens egna spöken där och knackar en på ryggen, säger att det inte är lönt att göra något som man inte är skitduktig på. Och jag räknar folk som har "likat" eller kommenterat och konstaterar att "det var fantamej inte många." Sen tänker jag att jag är sjuk i huvu. Och jag blir så trött. Sen vill jag inte göra någonting.

Samtidigt, i Pyongyang

Det finns nog ingenting som jag tycker att är så skrämmande och fascinerande som Nordkorea. Har sett på den här och nu den här, och dessutom också äntligen börjat läsa Alla monster måste dö. En dokumentär som jag speciellt vill rekommendera, är den här - om ett danskt teaterteam som åker till Nordkorea för att visa upp sin pjäs.
Här, en bild som togs i Pyongyang idag. Varför föreställer man sog alltid att det är dimmigt i Nordkorea?
På samma gång som det här landet intresserar mig känner jag mig också rent pervers, som på ett bekvämt avstånd bara kan skapa mig uppfattningar om hur det är i det där landet, utan att nån gång själv behöva ha några personliga relationer till det. Det är en slags nutidens äckel-fascination, det här att följa med grejer på internet och känna att man är lite delaktig fast man aldrig behöver vara rädd på riktigt.

Usch, så jag svär!

Jag läste lite gamla inlägg här, det är ganska underhållande att till exempel läsa inlägg från exakt ett år sedan och slås av tanken att det faktiskt har gått ett år sedan jag mötte gubbarna i kamouflagekläder och neonväst. När jag läste de där gamla inläggen, så slog det mig också hur fruktansvärt mycket jag svor - vet inte vad det var för effektsökeri eller vad det nu var, men jag använde ju ordet s-atan med jämna mellanrum. Nu har jag för mig att jag bara använder det ordet när nånting verkligen förtjänar det, dvs när nånting är så satans dumt.

Bekännelser från en separationsangstig hunds ägare

Igår lyckades jag för första gången på ett år smyga mig ut ur lägenheten medan hunden högst antagligen sov eller i alla fall var lugn på en dyna under köksbordet. Jag kan inte fatta att det har blivit såhär; att jag tack vare en hund har blivit fånge i mitt eget hem, att jag inte kan gå härifrån utan hunden om jag inte gör femton omständiga förberedelser; går en promenad, inte för lång och inte för kort, är medvetet avståndstagande efteråt, pysslar med mitt, väntar på att hunden lägger sig självmant, lugnt men bestämt kommenderar in den i köket, stänger dörren, sätter på en dator med ett ljudband av min röst, sätter på en annan dator med ett hundvaktsprogram som reagerar och spelar upp min röst som säger "Mili, gå o lägg dig" om ljudnivån stiger över en viss decibel, dvs om hunden ylar eller för oväsen. Sitter en stund i soffan och för lite ljud så att den tror att jag är hemma fast jag egentligen snart ska gå.
Det här låter ju som rena galenskapen och det är det säkert också, i någon mån. Men tanken med de här arrangemangen är ju att dom nån dag inte längre ska behövas och att dom nu bara är en slags hjälp i en lång process i vilken den här traumatiserade hundkraken ska lära sig att det inte är hela världen om någon går ut genom dörren och lämnar den ensam.

I alla fall, det är en sån både skrämmande och samtidigt befriande känsla att tyst som attan dra på sig ytterkläderna, öppna ytterdörren och stänga den samtidigt som något likt en elektrisk stöt går igenom kroppen på en när dörren går fast och knäpper till alldeles för högt, smyga ner för trapporna. Väl ute på gatan tänker jag sen bara att må det nu inte gå åt helvete, må den nu bara sova eller hålla käften. Samtidigt tänker jag att jag måste ta ut ALLT när jag nu väl har tagit mig ut; nu är jag TVUNGEN att ha det skitkul. Annars är det ju inte värt det om jag är ute och tråkas och hunden har listat ut att jag har lämnat den ensam och skriker i högan sky, springer omkring och håller grannarna vakna.
Igår kände jag mig som en psykpatient som första gången på länge hade fått lämna avdelningen. Jag pratade för mycket, jag stirrade, jag hoppade jämfota av glädje när jag såg mina vänner, jag kände på kinder och jämförde hur hud känns. Det var alldeles fantastiskt att vara ute och jag kände mig upprymd och samtidigt så jäkla ledsen över att det har blivit såhär; att det är en unikt tillfälle att både J och jag hittas ute vid samma tillfälle, utan hund.

Nå, men ny vecka, mera träning. Varje dag ska hunden lämnas ensam en stund, vänja sig vid att vara i köket, lära sig att hålla mun. I'm gonna get a life, damned, I'm gonna get it.

Vad är det här för en naturens peek-a-boo-lek?

Nu ska jag skriva ett sedvanligt pessimistiskt inlägg, annars blir det ju ingen ordning på den här bloggen. Den här gången ska jag klaga på vädret. JO, VÄDRET! Vad är det här för en naturens peek-a-boo-lek? Varje dag strålande sol och klar himmel, men så dessa isande vindar och nedfrysta nätter. Naturen måste ju också vara helt förbryllad. Tala om mixed messages, liksom. Jag tycker att det här är slöseri på sol. Ska det envisas med att vara såhär infernaliskt kallt så kan det lika gärna regna - spara solen till nån period då det verkligen förmår vara varmt istället. Det här är som att varje morgon få serverat en konfektask; man bara hurraa choklad, men sen när man öppnar den så märker man att bara de äckliga körsbärslikörskonfekterna finns kvar. Då kunde dom lika gärna ha skippat konfekten, gett en skål med gröt istället, liksom. Gröt är också gott. Men jag slår huvudet i backen på, att sen när vindarna nån gång vänder och förhållandena äntligen banar för vår, ja se då är högtrycket slut och regnområdena står på kö. Då kan vi gå där i våra regnkläder och "njuta av värmen". Eller nåt. Satan.

Snabb och effektiv

Hur man än ordnar det för sig så blir man aldrig klar. Veckan tornar igen upp sig med en stor hög med måsten, och jag försöker vara positiv och tänka att det är tur att jag är en så snabb och effektiv typ, som lätt får saker ur världen. Det ligger en viss sanning i att jag faktiskt är en snabb och effektiv typ när jag väl får styr på koncentrationen, men oftast är det jävligt svårt med just den.

Två saker som gör mig rabiat på arbetsplatser

1. Att man låter plantorna dö
Man kan nog sköta om alla världens pappersuppgifter, pointless analyser, grafer o mänskligt tjafs, men inte se till att växterna i kafferummet hålls vid liv.

2. Att man kokar överdrivet mycket kaffe som sen blir å stå
Koka kaffe efter förbrukning för bövelen. Fair Trade-kaffe finns aldrig på arbetsplatser.

Påskjäveln

Nä, jag är int glad. Övervägde att delta i ett kliniskt experiment, man skulle ha fått gratis depressionsmedel, men sen insåg jag hur vrickad man kan bli av sådana där medel, så jag är hellre faktiskt sånhän. Vad det nu sen är jag har blivit. En leggingstyp i slattrig långtröja, en som konstant gäspar och knappt har ögonen öppna.
Jag träffade en gammal kamrat igår. Hon fullkomligt strålade. Det unnar jag henne. Jag riktigt kände hur ett sånt där friskt välmående vällde ut ur hennes kropp. Jag hoppades att jag såg ens lite skaplig ut, att inte benen hade blivit defekta utan att jag märkt det, att jag har blivit en smal, svag typ med putmage, påsar under ögonen, förstorade porer och sånt. Jag såg en karl som låg i snödrivan här för nån vecka sen, frågade att hur är det fatt, onks kaikki hyvin? "Joo, kaikki hyvin" sa han, uppenbart i fyllan eller nerknarkad eller något. Då tänkte jag, att tänk om man blir en sån där som ligger i en snödriva och säger att kaikki hyvin.
Jag orkar inte sminka mig. Har aldrig orkat det. Nån gång i tiden handlade det om att man faktiskt såg bättre och naturligare ut utan smink. Idag handlar det enbart om lättja och uppgivelse. Det händer att jag köper en burk av nåt slags försköningsmedel, som till exempel deodorantpulver eller nån form av hårinpackning, men de där burkarna blir alltid stående i hyllan. Mitt i allt har deras utgångsdatum passerat. Borsten samlar också damm. Det händer att jag borstar igenom mitt hår ibland, det är en upplevelse. Det är som att hårtovorna har bildat egna nätverk, grundat små caféer i ändorna där de hänger och smider historier om hur allt var bättre förr.
Jag vet inte vad det är jag försöker berätta. Att jag har blivit bitter, kanske? Att jag inte orkar med något? Att jag egentligen bara skulle villa spela onlinespel hela tiden men att jag inte säger det åt någon? Att jag är deprimerad? Att jag föraktar mig själv när J dansar omkring med dammvippan och säger att han dammsugar, men Lotta diskar ju, han tvättar vessan, men Lotta diskar ju. Han torkar damm, men Lotta diskar. Han plockar upp kläder efter mig, han lagar mat åt oss, han lagar paj ibland men kan inte klaga på mig och vill det inte heller, för jag diskar ju. Det är det enda jag gör där hemma.
Men det är okej. Jag har gjort en sovjetisk ettårsplan. Om ingenting har förändrats till det bättre, så att det märks, känns och hörs om ungefär ett år, så måste jag göra något radikalt.
Högtiderna är svårast, så har det alltid varit. Under högtider känns det alltid som att nån med våld försöker trycka in fyrkantiga mej in i ett runt hål. Normen riktigt fettar till sig under högtiderna; allt det där självklara ska ut i dagsljuset; de små påskhäxorna, riset, kaninerna, äggen. Allt skriker att "Såhär ska det vara! Var är dina påskägg, va? Var är dina små påskhäxor?! Hem och steka lamm med dig". Tack och lov finns det sådana vuxna som själv klär ut sig, annars hade jag som sagt säkert inte skrattat alls den här påsken.

Äntligen blev jag glad i påsk..

...när jag fick syn på ett foto av min gamla barndomsvän som hade klätt ut sig till påskhäxa. Bland alla påskris, bakelser, pynt, djur för att inte tala om alla "jätttesöta" små utklädda barn, så värmde det ett gammalt hjärta att se en vuxen som LEKER LITE :).

Jo, det finns något som jag ångrar

När jag var liten samlade jag på godispapper. Hade en stor plastkass full med alla sorters omslag av påsar och chokladstänger som jag gillade att fingra på ibland. Jag samlade så pass länge att jag till och med hade ett par olika Pihlaja-påsar, så man såg hur designen förändrades allt medan 90-talet framskred. Så en dag när jag var några år äldre, så städade jag och fick för mig att slänga den där kassen. Sådär bara. Barndomens trams, tänkte jag. Minns ännu hur jag bar den runt hörnet till soptunnan och samtidigt hade ett uns av tvekan i mig, en sån där tvekan som man bestämt skyfflar undan för att man tror att det bara är sån där allmän livstvekan.
Men idag. Och förra månaden. Och månaden före det. Och året före det. Jag ångrar mig. Jag hoppas att jag bara minns fel. VARFÖR SATAN SLÄNGDE JAG DEN DÄR KASSEN?!

Rasism och snapsvisor

Alltså idag har det känts som att jag har haft hela världen emot mig. Äntligen börjar jag trivas! Varför i hela fridens namn skulle allt behöva gå ut på att alla ska tycka precis likadant om allt hela tiden? Även om killarna i Bob Malmström säkert är hur trevliga och fiffiga som helst, så tycker jag att deras image-idé är ogenomtänkt, så var det sagt.
Men att mina luggslitna akademikärslynglar till studerande-kollegor skulle få sjunga sina uppenbart rasistiska snapsvisor utan att jag alls skulle reagera, sånt existerar inte längre i min tillvaro. Idag fick jag veta att det inom nån ämnesförening finns ett sånghäfte som har försetts med texten "Jag understöder inte rasistiska snapsvisor" eller nåt liknande, för att snapsvisehäftet typ är fullsmockat med texter som går ut på att alla ryssar ska dra åt helvete och liknande. Till råga på det har nån annan mupp gått och tryckt ett VITT KLISTERMÄRKE som man kan LIMMA ÖVER texten med, dvs underförstått, att man UNDERSTÖDER det rasistiska i sångtexterna, eller att man bokstavligen skiter i att det finns uttalad rasism i våra finlandssvenska snapsvisor som sjungs på akademin. Detta i Finland 2013, och studerandena bá, "ja men blahi och blaha, inte tycker vi ju sådär egentligen, och det är många som skulle bli upprörda om man skulle förbjuda dessa sånger" och så vidare.
Enligt den här artikeln är rasism som studentunderhållning vida känt och jag känner tyvärr inte till studentkulturen vid ÅA nåt desto bättre eftersom jag är en gammal tant som håller mig utanför. Hur som helst så vill jag säga det samma åt mina medstuderanden som åt sannfinländarna, sverigedemokraterna, vem som helst som tycker att dom håller på med nån "harmlös" aktivitet som är skyddad bara för att den betraktas som nån retarded tradition; all jävla tradition behöver inte bevaras bara för att Europa är i kris, till exempel inte sånger som uttryckligen talar skit om ett specifikt folkslag. Oder? Att man ens ska behöva skriva sånt här.

Att äta groddar

Kom att tänka på nåt ganska konstigt eller riktigt självklart just, medan jag tråttande munnen full med groddar. Tänkte på hur det känns i munnen när man äter groddar, som att man äter nånting levande, nånting som ger en slags livskraft åt en på ett mycket konkret sätt, det kan vara bara inbillning, men i alla fall. Jämförde sen med att äta t.ex. fryspizza, hur det känns som att man äter en smaksatt, uppblött, infettad och hårt kryddad pappskiva egentligen, att man nog blir mätt men att det inte känns som att man får något ut av den där mättnadskänslan, på nåt sätt.
Kanske det där med raw food inte är helt bara bullshit ändå? Kanske man borde tråtta munnen full med levande saker lite oftare.

Sen är det ju också lite roligt, att vegetarianer och veganer egentligen är dom som på riktigt äter levande organismer, medan köttätare äter sånt som redan har dött. Fast köttätare äter ju sånt som har dött i onödan, medan veganer och vegetarianer äter sånt som är förnybart, sånt som inte tar skada av att man river bort en bit av dom (hehe) och äter upp dom. Nu kom jag att tänka på det där folket som tappar blod av t.ex. hjortar och dricker blodet för att få styrka. Det är ju lite elakt mot hjorten, men egentligen inte så illa kanske? Att bli av med lite blod lär ju vara rent hälsosamt och om nån dricker upp det, är det ju ändå bara hemåt.
Sen tycker jag heller inte att det alls är illa att till exempel äta småkräk från skogen, i fall småkräken inte är utrotningshotade. Vi borde satsa mer på att äta gräshoppor och sånt, antagligen.
Eller nåt. Nu ska jag gå hem.

Halåpoddens första avsnitt

http://haloopod.bandcamp.com/track/hal-pilotavsnitt
Nu är det då på det viset att det första avsnittet är ute i etern, hehe. Det får vara vad det är, helt enkelt.
Om man gillar oss, kan man lika oss på Facebook.

Nu är det redan 23.3, men jag tänker helt kallt bara fortsätta skriva på det här inlägget, eftersom det blev så kort igår när jag var såååå tröööötttt. Jag tänkte på det här, hur personligt och nära in på det känns att prata för folk, att låta sin röst bli hörd, samt hur SVÅRT det är, hur mycket enklare och anonymare skrivandet känns. Jag har ju skrivit här länge, men aldrig att jag skulle ha känt att "nu blir det nog fånigt" eller "nu blir det nog för mycket" på samma sätt som jag hela tiden tänkte när jag plötsligt skulle prata för en potentiell lyssnarskara.
Många saker slog mig; bland annat att vägen från tanke till ord är så mycket kortare och mer akut när man pratar, medan man kan sitta och fila på och ändra på en mening i skrift hur länge som helst.
Sen gjorde jag som jag brukar och frågade Joakim varför det är på detta viset, och så klart hade han en precis och utförlig redogörelse färdigt formulerad i sin tänkarhjärna. Han menade att "det officiella pratandet" är svårare, eftersom pratandet är det första vi lär oss och eftersom det är något vi förknippar med diskussion, meningsutbyte och allmänt babbel bara. Så att så fort man sätts i en situation då man ska använda detta bekanta prat till att på något sätt prata för, inte med nån annan, så känns det konstlat. Det måste ju vara exakt på samma sätt som det känns för en poet eller författare att mitt i allt måsta läsa upp nåt man skrivit, attan vilken konstig situation!
Skrivandet, å andra sidan, är något man alltid gör för sig själv. Även om skrivandet kan vara en kommunikation med andra, så sitter man alltså i nåt slags enrum med sig själv, pennan eller tangentbordet när man skriver och det är en helt naturlig situation.
Sen slog det mig också, att folk ofta är så jäkla olika i text vs i tal. Jonas Gardell till exempel, en väldigt skojfrisk och komisk, klarsynt typ i offentligheten, men en misantrop och melankol i sina texter. Jag känner också lite på mig, att jag ofta ter mig som en riktigt flamsig fjant ute i det öppna, eftersom det ofta är ganska ansträngande för mig att vara med folk, och det här gör nu sen inget gott åt pratet. Jag känner mig faktiskt 1000 gånger mer som den jag är när jag skriver.
Och ja, det sista som slog mig, var att jag nu förstår den där transformationen som jag ser att sker med många som jobbar på radio; de blir med tiden som en slags muppet-version av sig själva. De har nån slags låtsaspersonlighet som de tar fram i radion, kanske för att orka med sitt jobb och för att kunna prata fritt och ledigt utan att behöva ta upp personliga saker, och sen är det lätt hänt att de börjar identifiera sig med den här låtsaspersonligheten för att så småningom bli till en slags radiomuppet; en som inte kan hantera tystnad, som känner att de måste underhålla folk hela tiden, som tappar förmågan att lyssna och tappar en del av sig själv, helt enkelt.
Det har ibland hänt då jag har varit på nån slags radiointervju, att journalisten har ställt en fråga, men sen nickar så frenetiskt medan man svarar, att man direkt får lust att tysta ner sig själv. Och man har absolut ingen känsla av att det man säger verkligen har nån betydelse, eller allra minst att journalisten lyssnar på vad man säger. Hen har naturligtvis ögonen på nästa fråga i protokollet. Fuck journalism.
Jah, blahblah.

Nå men, jag ska ändå försöka använda denna kunskap, pratet, till att på nåt sätt i alla fall försöka förmedla nåt av värde i de framtida podcastsen, lite i samma stil som jag vill förmedla nåt jag tror att har lite värde genom skrivandet, genom den här bloggen

Möjligheter

Mitt liv kännetecknas nog på nåt sätt av att det stundom händer flippade saker. Till exempel att nån tysk på ett tåg räcker över en handskriven lapp åt en, på vilken det står "I can see that your being is very old" eller att en guatemalansk busschaufför plockar upp en från en korsning och låter en sova hos sin mamma & syster. Eller att man inte har nånstans och sova, hittar en cirkus, knackar på en vagn och frågar om man får sova under deras vagn och de bara stirrar helt oförstående på en och tror att man typ är från polisen eller nåt. Eller att man hittar en flyer i Helsingfors, och två månader senare befinner sig mitt i Amsterdam, snickrandest labyrint, ihopbyggandest konstutställning. Och att man senare flyger till Finland med hela utställningen i väskan (bland annat stulna blodprover från random sjukhus).
Men det är lättare att tro att man är mer benägen att råka ut för märkvärdigheter utomlands, medan man egentligen har helt samma möjligheter att uppleva saker här i hemtrakterna - man bara tenderar att vara mer bekväm här hemma, går hem istället för att bli på en bänk och sitta, tittar på teve istället för att gå ut i parken och rita.
Nu har det igen hänt nåt riktigt roligt och flippat i mitt liv, och det är den här podcasten vars första avsnitt kommer att lanseras senare idag eller i morgon, eller under helgens lopp, eller allra senast på måndag. Den har blivit till just på ett sånt här spontant sätt som jag förknippar med ungdomen; man möter nån man inte känner och så gör man bara och ser vad det blir. Den här podcasten innehåller bland annat min sång och mina fåniga jingles, så det är lite sig själv på ett silverfat över hela det här, super-scary och samtidigt just det jag vill. Många blandade känslor Mao tse tung.

En korg frukt hem till mig, tack

Rostar brödkanter innan jag ska ta itu med skoluppgifter. En halv brödkant. Sedan rostar jag bitar av rågbröd som ramlat längst ner i påsen. Äter dom med ost. Kokar kaffe. Rostar lite till. Gör den vanliga bloggrundan. Vad skriver folk om? Njuter av tystnaden. Undrar hur allt ska bli. Tänker att idag om ett år, den 13.3, vad månne jag gör då? Månne saker och ting har ordnat upp sig, rett ut sig? Det känns lite som att jag är på toppen av nån slags kurva som sen kommer att gå neråt, stabilisera sig, samtidigt som en annan linje som hållit sig jävligt lågt kommer att söka sig uppåt. Det känns som att jag har blandat in mig i så många saker nu på sistone, så nån av dom bara måste bära med sig en korg frukt hem till mig. Så är det bara, så funkar det bara. Det kan omöjligtvis vara så att ALLT det här icke-vinstbringande som jag har satt näsan i blöt i, skulle vara bara skit. Eller? I don't know. Medborgarlön, ja tack.

b u r n o u t

Att det ska vara så svårt att planera sin vardag. Det har gått veckor utan att jag har haft något alls att göra, och mitt i allt befinner jag mig i en situation då jag borde

1. göra ett arbete om vokal musik fram till barocken
2. skriva en utförlig auditiv musikanalys med ackordanvisningar till Stereolabs The Free Design
3. klippa ihop vår podcast så den löper smidigt
4. göra en jingle till podcasten
5. spela in nån slags mellanmusik till podcasten
6. rita nån slags logo för vår podcast
7. göra ett cd-omslag till en jeppisorkester
8. öva in ett tiotal finska poplåtar och arrangera dom på dragspel
9. rita ett seriealbum

Mindre viktigt men ändå relevant:

10. öva mer dragspel med väinö grön (jag hinner typ aldrig komma fram till VAD jag egentligen ska spela och HUR, det är bara att sen SPELA och så ser man hur det låter)
11. öva xaphoon med joona & valaat
12. ringa till Teosto och höra hur man gör när man ska fungera som arrangör och blah blah blah

SAMT gå ut med hunden, äta, diska, sova och allt det där normala. OCH i kväll har vi keikka på Kuka. Och på helgen ska vi spela in en skiva. Och i morgon ska jag sitta i receptionen för nåt symposium i Arken.
Är det underligt att jag känner mig helt svag i hela kroppen redan då jag ska stiga upp?
Nåja, allt det här (nästan) är roligt. Så jag borde inte klaga, bara göra. Men igår kväll kände jag igen det där stinget av vinäger i huvudet, den där sura tyngden av att nu är det fan för mycket bara, och så startade jag i gång Lotro igen och lät mig försvinna in i hästarnas, orcsens, goblinsens och de lärda trollkarlarnas värld. Det är skönt så länge det varar, men sen när man stänger av och tittar upp så sjunger det bara en ton mellan öronen på en (ett B oftast), det är alldeles mörkt och huvudet går på högvarv samtidigt som inget processeras. Och det går inte att somna. Och man får släpa gästmadrassen över golvet, kasta en fleecepläd på den och sen ligga där och olma sig under påslakanslöst täcke, kvida sig igenom nattens timmar (ok, överdrift), ligga och svettas tillsammans med hund som ständigt envisas med att lägga sig tvärs över madrassen, och detta eftersom man ju inte vill störa sin partner som måste upp och göra arbete som på riktigt är viktigt klockan sex.
Man är sitt eget helvetes smed.

Borgarcore

Det finns få band som är så skrattretande som det här "borgarcore"-bandet Bob Malmström. Egentligen tycker jag så illa om dom att jag på ett sätt inte vill unna dom nån form av publicitet, men jag vill ju ändå försöka komma till klarhet över varför dom gör mig upprörd. Kanske är det den här totala oförståelsen och arrogansen inför vad det är punkmentaliteten förmedlar. Och sen den här underliggande högertanken som säger att man med pengar kan köpa allt (dvs också punken).
På hemsidan skriver Bob Malmström: The band was founded in early 2010 as a reaction against the standard, worn out "against the system" leftist punk mentality. It doesn't have to be about how poor you are and how much you hate the system. It can be about how life is good if you think the RIGHT way.
Jo jag fattar, det är sån där högerhumor. Och så vill högerkidsen också va med och leka med de coola pojkarna, är trötta på att bli stämplade som tråkiga kostymnissar, är trötta på att punkbanden ska vara så negativa och alltid bara peka på saker som är fel - istället vill Bob fira det faktum att det har gått bra för dem och skita i alla andra. Vilken fantastisk marknadsidé! Det har typ ALDRIG gjorts förut. [Himmel med ögonen].
Enligt mig är Bob Malmström ett exempel på hur man enkelt och behändigt kan missa ALLT, hur man med lite arrogans lätt kan förbise alla problem som finns att se här i samhället; det är fan bara att blunda för dem; alla orättvisor, alla jämlikhetsfrågor. Höj glaset bara, pappa har en firma som jag kommer att få ärva. Man kommer med ett budskap som säger "vi har fått allt vi vill ha, fötts med guldsked i mun, fått bil till 18-årsdan och nu vill vi också ha punken". Man tror att man är häftig för att man är ärlig med dessa saker, men seriöst killar; ni är så jävla korkade. Och ni kommer aldrig att få punken.
Bob Malmström: Nuförtiden är klass-omedvetenhet int så jättesexigt nåt mer. You will die alone and miss everything cool.

Visa mig din bulla och jag säger dig vem du är

Idag har det bakats bulla här i denna erbarmliga tvåsamhetshåla. Joakim ville ha choklad och jag kanel, så det blev helt enkelt så att vi gjorde var sin plåt. Jag var tvungen att skratta när jag såg resultatet, eftersom bullarna så tydligt pekade på två olika personlighetstyper.

Ni kan ju gissa vilken plåt jag stod för. (Bara ett litet bevis på att allt det här inte bara är i mitt huvud.)

Saker som jag saknar från 80-talet

1. Jumprarna. Man använder inte ens det ordet mera. Men omg, det fanns jumprar. Alla var stora och bekväma.
2. Det blåa ljuset från teven och den där flimrande, runda skärmen som, om man såg riktigt nära ifrån, faktiskt bestod av färgerna röd, grön och blå. Helt otroligt att det där RGB faktiskt funkar.
3. Långsamheten i (DE INHEMSKA) teveprogrammen, de gigantiska glasögonen som nyhetsuppläsarna hade och de helt makalösa frisyrerna som hallåorna hade.
4. Ljudet från en RIKTIG ringtelefon, samt att ringa med en sån - speciellt ljudet av den där skivan som rullar tillbaka på plats efter att man slagit numret.
5. Felix runda ketchupburkar.

6. Bilarna, som var kantiga och av plåt. Inga runda, fåniga futuristiska former.
7. Ville säga nånting om musiken, men kom på att jag nog inte saknar så mycket annat från 80-talsmusiken än det där maffiga trumljudet. Och syntharna, förstås. Och hela sättet att producera musik på på 80-talet. Diversiteten i ljudbilden, ingen loudness-bullshit, ingen tjock radioljudbild som nästan spräcker trumhinnorna på en. The Police. Ok, jag hade visst en hel del att säga om 80-talsmusiken.
8. Valintatalos gamla färger (rosa och blå).
9. Posti-Posten (inte Itella).
10. Godishyllorna och hur alla godispåsar och karkkipapper hade olika kvalitet, prasslade annorlunda. Och såg mer olika ut. Och innanför chokladen hittade man ett speciellt, rutigt stanjolpapper. Varje Geisha kändes som om den var gjord med kärlek och omtanke, inpaketerad i silver, omslagen av papper. Speciellt Kismets omslagsdesign var fenomenal. Jag fattar inte hur man har sabbat bort så mycket fantastisk design under åren.
11. När Big Cat ännu fanns i butikerna.
12. När brevpapper ännu hade en funktion
13. När nån tant sa att om man förstör bara "en enda liten plupp av ett frimärkes sköra kant" så är hela frimärket värdelöst.
14. Att spela in på kassettbandspelare, känslan av att man måste använda lite kraft för att trycka in rec och play på en gång, och sen hur man såg att bandet rullade och den där fantastiska känslan av att det man säger (eller pruppar) kommer in på det där bandet. Jag spelade in ett tjugotal olika fjärtar på kassettband och minns att mina föräldrar nog var lite oroliga för mig där nåt tag.
15. När det inte fanns datorer eller mobiltelefoner nånstans!

Retard-o

Har suttit uppe och påtat på jingles, så jag är inte det minsta smartare idag än igår då jag satt upp en video på mej själv mimandest till telefonköns Hold the line. Alltså WTF? Jag gick nog länge sen efter det och funderade om det börjar slå slint nu, på allvar. Kan nån säga det sen åt mig ok? Börjar känna mig lite farligt mycket så som jag kan tänka mig att min bipolära bror kände sig då han blev manisk, tog gitarren och åkte iväg till Stockholm, blev rånad gång på gång och filmade sig själv halvnaken på tyska tågvessor. Jag undrar om jag inte också har en släng av hededäran bipoläriteten? Mycket möjligt, men i så fall tänker jag försöka hantera skiten och värpa ut massor med grejer medan jag är "på topp", liksom alla smarta, smått sinnessjuka mänskor gör.

Sjuk fiilis i väntan på kundbetjäning till Saunalahti

Idag ringde jag till Saunalahti och avsade mitt trådlösa mobila abonnemang, eller vad det nu heter. Det är ju precis så typiskt, att man kan göra allt utom att stänga av sitt abonnemang på nätet - ska man stänga av det får man vänta i kö i en halv timme.
Nu är det dags för att testa den här bloggens videofunktion. Ber om ursäkt för att jag blivit en sån jäkla blottare på sistone. Beror nog på hyperaktiviteten/egotrippen.

Dagens uppiggare

Min gymnasierektor vid Parthenon 1974

Hugo är död

Jag läser på Iltalehtis sidor att Hugo Chavez är död. Får syn på den här bilden och tror i ett ögonblick att det här är dödsbilden, att de två döttrarna lutar sig över sin döda far och ler, eftersom traditionen kanske är sådan där borta, att man ler alltid då det dyker upp en kamera. Oberoende om man står invid sin nyss bortgångne far som... har stelnat i ett flin.

Sen såg jag att bilden hade tagits tidigare och ja, får igen konstatera att det här med att dra snabba slutsatser utgående från bilder fortfarande inte är min starka sida.

Podcast på gång

E så jäkla trött, men har haft en så himla spännande söndag-måndag! Hanna kom med tåget och vi spelade in två podcast-avsnitt. Ett avsnitt som bara presenterade oss och ett avsnitt om kaffe. Faktiskt! Vi skötte det där lite som proffs vill jag påstå; det var lite direktsändningsfeelis över hela situationen, egentligen. I synnerhet Hanna var som född och utsliten ur vulvan för att sitta och prata i etern. Nu återstår bara då att lyssna på vad det var vi egentligen pratade om. Samt plita ihop ett par jingles, klippa, fixa klart och hoppas att det där så småningom blir nåt som nån orkar lyssna på.

Kolossala 60-talsfönster med bara mörker utanför

Läste nyss Hannas inlägg (jo, hon som kommer imorrn, hon som jag ska spela in podd med:) om hur konstruerade våra liv är, Life as we know it och så hände det igen att jag började skriva en kommentar som blev bara längre, och längre, och längre. Tills jag tog det enväldiga beslutet att göra ett eget inlägg av den.

Det är alltså så att jag har ertappat mig själv med att vara en smitare från samhället. Jag kallar mig en undercover-studerande, dvs en som studerar för att till synes hålla på med nånting, men som egentligen bara har ögonen på nåt helt annat. Det är inte så att jag VILL vara på sidan om och vara arbetslös, lyfta andras skattepengar och vad allt man kan bli beskylld för, absolut inte - vill däremot jättegärna medverka på nåt sätt, men som samhället ser ut just nu så ser jag bara inte hur det skulle funka. Kanske är det så att jag har varit utanför så pass länge att bara tanken på att ha nåt jobb som jag skulle vara tvungen att gå till varje dag har börjat kännas så främmande att jag inte alls kan identifiera mig med den. Men det är klart att jag skulle stiga upp ur sängen som en jäkla kulspruta varje morgon om jag bara hade nåt jobb som jag verkligen skulle känna att skulle vara betydelsefullt på nåt sätt, som skulle utmana mig och få mig att skratta, tänka och eventuellt röra på mig. Och nånstans tror jag faktiskt ännu att det där är möjligt.
Det är heller inte så att jag ligger och slår dank dagarna i ända, tvärtom; jag har så mycket att göra att jag inte ens hinner med hälften av allt jag borde göra per dag. Räknar man sen ännu in att man borde ägna en viss tid per dag till att städa, diska och tvätta, så finns det ännu mer grejer som jag helt enkelt inte hinner med varje dag. Ok, så jag kunde diska nu istället för att skriva blogginlägg, kan man ju tycka. Javisst, det är ju sant. Men ska livet alltid handla om kompromisser, att lämna något man vill göra för något annat som på något sätt är viktigare? Nå excuse me, men då anser jag att mina blogginlägg så gott som alltid är viktigare än disken.
Grejen är också, att ungefär 95% av det jag gör överhuvudtaget inte drar in pengar. Och i vårt samhälle verkar det ju som att allt mäts efter de pengar man lyckas dra in.

En annan fråga: hur fixar sådana som har heltidsjobb att vid sidan av ha "ett eget liv"? Jag har ju mina aningar, förstås. Har sett en heltidsjobbande mor somna framför TV-nytt i hela mitt liv, utmattad efter att först ha stått som lärare framför än 4-5 högstadieklasser, sen handlat mat, sen lagat mat och sen förtärt maten tillsammans med en nästan lika uttröttad (och totalt otacksam) familj. Efter nyheterna somnade föräldraskapet i sin tur båda två, snarkande i sängkammarn ända tills det var dags för nästa nyhets- eller väderleksrapport. På något sätt förknippar jag min barndom med ett tyst, tickande hus med kolossala 60-talsfönster och bara mörker utanför. Man skulle alltid smyga omkring för det var ju så illa om man störde nån som behövde vila. Det värsta av allt var om man fick för sig att NYNNA. Fy fan, så farsgubben hatade nynnande, detta meningslösa gnolande, detta mänskliga, irriterande lilla skitljud.
Sen på kvällen gick ännu mamma på sånglektioner eller tog itu med en bunt uppsatser allt medan pappa gick hålögd omkring eller tvångsskrev recensioner om teatrar eller konstiga konserter.
Jag begriper egentligen inte hur allt det där har gått till. Åtminstone har mina föräldrar fungerat som fungerande varnande exempel, because I do NOT want to find myself in their place, like AT ALL at ANY point of my life. Samtidigt, så beundrar jag min mammas förmåga att hålla ihop, att aldrig klaga, att sådär moderligt bara ta sin lott i livet och dessutom kunna njuta och helt uppriktigt tycka att hennes liv är så jävla bra (herigyyyyd vad det här nu blir persooonligt). Men min mor är faktiskt en av de få mänskorna, som när man har frågat henne om hon är nöjd med sitt liv, helt övertygande och utan sarkasm har svarat att hon är så jäkla nöjd med hur allting har blivit. Ibland undrar jag om hon inte är lite enfaldig. (Jag har också läst hennes dagböcker. Dom handlar bara om de blommor hon har planterat, vem som har varit på besök och hur många grader det har varit i vattnet. Seriöst! Ibland nåt kvasipoetiskt dravel om hösten.) Men mest är jag faktiskt avundsjuk.
Sen undrar jag så klart om det är något med vår generation. Något med kriget och något att vi kanske aldrig har fått se riktig skit. Men sen så var det inget krig i Sverige och där ser man ju samma utveckling. En generellt nöjd 50-talsgeneration och en 80- och 90-talsgeneration som håller på att gå upp i limningarna, har psykiska problem, är egoistiska, autistiska, dampiga, deprimerade, har burnout och boreout, downshiftar och jobbar övertid och studerar buddhism, är ateister, tänder adventsljus och gråter till teven. Är det kanske datorernas fel? Har jag förvandlats till Eskil 60 år? Kanhända tänker jag helt fel nånstans.

Man kunde ju hävda, att poängen med att arbeta är att förtjäna sitt uppehälle. Joväl, men att arbeta största delen av dagens ljusa timmar? Då är det väl bara något som vi har missförstått, för så kan det väl bara inte vara meningen att det ska vara? Man ska arbeta, så att man ska ha råd till att bo i ett hus, och så att man kan fylla huset med prylar. Men samtidigt haltar logiken, för man hinner ju knappt ens vara i sitt hus eller njuta av alla sina prylar om man jobbar heltid.

Reklamdjävulen

Idag fick jag ett mail med rubriken "Angående blogg http://ponks.blogspot.com" och hajade naturligtvis till. Mailet var från fuckyoubigtimemediagroup.com (namnet är fingerat) och undrade om jag ville skriva ett inlägg om att Facebook ska börja samarbeta med ett idiotiskt spelföretag. 400 kronor skulle jag få om jag skrev ett sånt inlägg. Mailet var sådär fint formulerat:

tycker du har en intressant blogg och skulle villa inleda ett samarbete. Det hela går ut på att skriva ett inlägg om artikeln och referera till originalkällan. Du kan skriva fritt om artikeln och kan även skriva om vad du tycker och tänker kring ämnet, det är helt upp till dig hur du vill lägga upp det, du har fria händer att skriva på det sätt som du mest känner dig bekvämt i. Vi erbjuder 400kr för att skriva ett litet inlägg. Låter det intressant?

Jag tycker sånt här är skrämmande på många olika sätt; hur man försöker engagera privata bloggare till att för lite kaffepengar göra reklam, rent ut sagt hora för nåt företag. Intressant blogg, my ass - de har väl hittat länkar hit på tillräckligt många sidor för att de har anledning att tro att här är nån slags trafik.
För mig är bloggar fria röster vid sidan av mainstreamnyheterna, en människas opåverkade åsikt, flyktiga tankar, nåt man vill skriva om för att man vill skriva om det, inte för att nån Krösus har stuckit ner 40 euro i fickan på dig för att du skulle skriva om just det. Och så är det ju så skönt med privata bloggar, just för att dom är fria från reklam. OCH DEN HÄR BLOGGEN KOMMER Å FÖRBLI REKLAMFRI, Å HÖR SEN.

Det här mailet fick mig att tänka på hur man vill att reklam omärkbart ska slinka in överallt, i folks till synes privata texter, hur elakt man försöker smyga in sin reklam och lockar med pengar. Det värsta är den där vänliga tonen där bakom, den där uppstyltade artiga tonen i såndäna mail: "du har fria händer att skriva på det sätt som du känner dig bekväm i". Jodå, fria händer, förutom att du samtidigt säljer dig själv till reklamdjävulen, glömde ni visst att tillägga. Tycker att sånt här är så jävla sneaky så jag blir alldeles matt när jag tänker på det. Har nån annan också fått nåt liknande mail?

Hund-bullshit

Nu är jag så jävla trött på de här "vad mänskan kan lära sig av hundar"-påståendena, i stil med sådana här:

When loved ones come home, always run to greet them. 
Allow the experience of fresh air and the wind in your face to be pure ecstasy.
Let others know when they've invaded your territory. 
Take naps and always stretch before rising. 
Run, romp, and play daily. 
Eat with joy and enthusiasm.
Never pretend to be something you're not.

Seriöst? Hur mycket bullshit kan man tråtta in i folks huvuden?
Att ha en hund, liksom att ha en katt, råtta eller vad som helst för djur, till och med barn, är en egoistisk företeelse liksom vad som helst som går under rubriken "sånt som man vill ha" utan att den man vill ha själv har fått välja om den vill vara hos en eller inte. Vi har hundar för att vi vill ha hundar och det är inte något mer märkvärdigt med det. De ger OSS glädje och en bättre tillvaro, motion och vad det nu kan vara, men kom inte och säg att HUNDEN av naturen på något sätt är anpassad till att leva ett liv med oss. Det tror jag inte på.

Och sen, the basics:
1. En hund springer inte och hälsar på en familjemedlem som kommer hem för att den är glad och vänlig av naturen, det är för att den antagligen är glad för att flocken är förenad igen, och möjligtvis var rätt så miserabel i kanske åtta timmar i ensamhet innan det. 2. En hund har aldrig valt att vara just hos dig, och antagligen hade hundar haft det mycket bättre i stora flockar där de hade fått umgås med varandra och leva efter egna premisser istället för att tvingas anpassa sig till våra höghuslägenheter, rutiner och what not.

När jag ser på min hund, ser jag främst ett djur som försöker kommunicera, men som jag har svårt att förstå. Jag ser den sova i en för den helt knasig omgivning och ser den följa efter mig till köket, ser den snåla efter mina smörgåsar och jag känner mig fånig som säger att den ska sluta snåla, eftersom jag vet att den alltid kommer att snåla efter mina smörgåsar. Jag ser inte "människans bästa vän" eller nån djup tillit i dess ögon. För att ta till vad Herzog sa om björnarna i Grizzly Man, så ser jag det samma i min hunds ögon: i dessa björnars ansikten ser jag inget släktskap, ingen förståelse, ingen nåd. Jag ser endast naturens överväldigande likgiltighet. För mig finns det inget sånt som "björnars hemliga värld." Och den tomma blicken talar endast om ett halvt uttråkat intresse för mat.
Att man sen kan lära sig saker av hundar, som att ta tupplurer eller att stretcha efter att man har stigit upp, är en ren lycklig tillfällighet.

Sådärja

Nu jävlar händer här grejer alltså! Det är nog helt galet, sånt här flyttande. Jag visste väl att allt skulle bli nytt och annorlunda, men hade inte en aning om att saker kunde bli SÅHÄR nya och annorlunda. Nåja, det lugnar väl ner sig. Flyttade alltså alla grejer på fredag och sen dess har man bokstavligen bara påtat och fixat. Jag har gått igenom alla mina förbannade papperslappar, brev och elände, satt i lådor och slängt bort onödiga saker, kläder och prylar, har ännu två jättekassar kvar och sen kan jag äntligen kanske koncentrera mig på annat. Men jävlar, vilken eld i baken vi fått! J har snickrat hyllor och skurat bastulav, vi har scoutat i förrådskorridorerna och burit upp krukor och stolar, vi har köpt gardiner från Frälsningsarméns lopptorg och hängt lådor på väggarna i vilka vi ska bygga någo slags konstiga dock- och actionmanscenarion. Jag tänkte pyssla ihop en vessaskylt som det står typ "kakka", "lorthålet"eller "skitrummet" på, nåt sånt. "Dom kallar oss bajs". Varje kväll medan vi har suttit och återhämtat oss från dagens vedermödor har jag haft nån slags strumpa i hand, sytt ihop hål som behöver lappas. Det känns för fan som om man hade vaknat upp från nån slags koma. Jag kan inte begripa vad det var för fel på mig innan; satt hemma i mina lumpor och spelade nåt jävla pointless spel, lät disken ligga, lät livet stå. Vadå verklighetflykt? Helt sjukt när jag tänker på det.
SÅHÄR ska det ju vara.