Nu är jag så jävla trött på de här "vad mänskan kan lära sig av hundar"-påståendena, i stil med sådana här:
When loved ones come home, always run to greet them.
Allow the experience of fresh air and the wind in your face to be pure ecstasy.
Let others know when they've invaded your territory.
Take naps and always stretch before rising.
Run, romp, and play daily.
Eat with joy and enthusiasm.
Never pretend to be something you're not.
Seriöst? Hur mycket bullshit kan man tråtta in i folks huvuden?
Att ha en hund, liksom att ha en katt, råtta eller vad som helst för djur, till och med barn, är en egoistisk företeelse liksom vad som helst som går under rubriken "sånt som man vill ha" utan att den man vill ha själv har fått välja om den vill vara hos en eller inte. Vi har hundar för att vi vill ha hundar och det är inte något mer märkvärdigt med det. De ger OSS glädje och en bättre tillvaro, motion och vad det nu kan vara, men kom inte och säg att HUNDEN av naturen på något sätt är anpassad till att leva ett liv med oss. Det tror jag inte på.
Och sen, the basics:
1. En hund springer inte och hälsar på en familjemedlem som kommer hem för att den är glad och vänlig av naturen, det är för att den antagligen är glad för att flocken är förenad igen, och möjligtvis var rätt så miserabel i kanske åtta timmar i ensamhet innan det. 2. En hund har aldrig valt att vara just hos dig, och antagligen hade hundar haft det mycket bättre i stora flockar där de hade fått umgås med varandra och leva efter egna premisser istället för att tvingas anpassa sig till våra höghuslägenheter, rutiner och what not.
När jag ser på min hund, ser jag främst ett djur som försöker kommunicera, men som jag har svårt att förstå. Jag ser den sova i en för den helt knasig omgivning och ser den följa efter mig till köket, ser den snåla efter mina smörgåsar och jag känner mig fånig som säger att den ska sluta snåla, eftersom jag vet att den alltid kommer att snåla efter mina smörgåsar. Jag ser inte "människans bästa vän" eller nån djup tillit i dess ögon. För att ta till vad Herzog sa om björnarna i Grizzly Man, så ser jag det samma i min hunds ögon: i dessa björnars ansikten ser jag inget släktskap, ingen förståelse, ingen nåd. Jag ser endast naturens överväldigande likgiltighet. För mig finns det inget sånt som "björnars hemliga värld." Och den tomma blicken talar endast om ett halvt uttråkat intresse för mat.
Att man sen kan lära sig saker av hundar, som att ta tupplurer eller att stretcha efter att man har stigit upp, är en ren lycklig tillfällighet.
3 comments:
Uppfriskande att höra en hundägare säga så.
Verkligen, håller med föregående talare.
Men inte är de dumma, jyckarna! Läste nyligen att tester som gjorts visar att hundar gör saker de vet att de inte får när de tror att ingen ser dem, vilket kan låta som en självklarthet men nog är det ganska häftigt. I ett mörkt rum t.ex kan hunden passa på och äta mat från bordet, hunden fattar att om den inte kan se något så kan ingen annan det heller.
Men jag har aldrig fattar resonemanget "Min katt/hund förstår vad jag känner/säger". Älskar mina katter ohälsosamt mycket men jag tror inte att Eivor fattar vad jag säger. Tonläge och ljudnivå i rösten kanske hon uppfattar, men hon fattar ju inte vad jag säger om jag kommer med lång utläggningar om livet, det är ju absurt att tänka så.
Jo, nog är djur allt ganska klipska, säkert smartare än vad mänskor kan påvisa - det är det här förmänskligande av djur som jag blir så trött på. Just sånt där som att djur muka förstår vad man säger. Man kan ju inbilla sig att hunden eller katten man pratar med tittar tillbaka med förståelse, men då vill jag påstå att man är ganska enfaldig och säkert också ganska ensam :(.
Post a Comment