Tänkt förut

Jag kan inte skriva nåt mer int. Känner mig lite intryckt i ett hörn, tycker att allt jag tänker är så förbannat tänkt förut, tråkigt och inte originellt. Får fullständigt dåndimpen av FB nuförtiden, allas nostalgi och åsikter i ett enda sammelsurium, läser bara MASSPSYKOS mellan raderna och frågar mig samtidigt om det inte är jag som är sjuk i huvudet, egentligen? Om jag kanske hade varit en mer harmonisk mänska om jag också hade stuckit till Goa på yogaläger eller vafan. Skillnaden mellan mej och dom som sticker på yogaläger, är bara att jag 1) inte hade kunnat leva med mig själv på en sådan semester, inte hade kunnat förbise min roll i det hela - min roll som en europe som isolerad ligger och dinglar i hängmattor i nån avskild trädgård medan miljontals indier lever i fruktansvärda förhållanden, och 2) inte hade trivts där överhuvudtaget, inte hade identifierat mig det minsta med de andra västerländska resenärerna och rumskompisarna eller vad det nu kan tänkas handla om.

Sen det här med flashmobben och One Direction (tycker också det är lite komiskt att de lyfter händerna och ropar "ONE DIRECTION" som om de hade varit politiskt engagerade, men det är de ju inte alls). Var först positivt överraskad över att ungdomar överlag ordnar nånting, att de lyckas mobilisera tusentals mänskor till att göra nån form av performance, att de visar vad de vill ha och så vidare. Tyckte att det innegav hopp inför framtiden, nu gäller det liksom bara att rikta engagemanget till något viktigare.
Nå väl, sen när man börjar tänka på vad det är de vill ha; ett boyband och spela till Finland, så blir man ju lite besviken och uppgiven. (J hade också en bra poäng i att folk lätt engagerar sig i saker som inte kräver något av dem, som de inte kan förlora nånting på. Om det t.ex. handlar om strejker så är det genast svårare att få folk att engagera sig.)
Och ja, sen läste jag bara MASSPSYKOS med stora bokstäver mellan varje meddelande, link och statusuppdatering på FB igen. Såg den här bilden av fd studiekamrat hängande i hängmattan på lyxläger i Goa, såg fem bilder på kaffekoppar, såg tio bilder av folk så som dom såg ut som barn (något sånt här nostalgimovement på FB igen; man ska byta profilbild till en bild av sig själv så som man såg ut förlängesen - jeee. Jätteskojigt. Vi var alla så söta och obesudlade.) ("Kom int hit med din besudelhet" sa jag idag åt J när han kom inflåsande kl. halvfem efter att ha varit ute och festa med S-market-arbetare från Nousiainen).

Blir bara mer och mer illa berörd av hur litet folk verkar villa vara med och påverka, hur litet folk bryr sig om politik och om framtiden egentligen, medan intresset mer och mer riktas inåt, åt familjen, åt lyxigheterna, åt vikten av att själva få ha det bra. Samtidigt börjar jag ifrågasätta mina egna värderingar och frågar mig om inte jag också bara borde kasta in handduken och fokusera på att "själv ha det bra", eftersom jag inte känner mig som nån harmonisk mänska när jag scrollar omkring på internet och bara upprör mig över det ena och det andra? På ett sätt VET jag att jag hade varit en riktigt fånlycklig, fjantig människa som bara hade lallat omkring och varit nöjd, om jag till exempel hade gift mig med en rik och trevlig bonde och fått barn. Samtidigt tackar jag min lyckliga stjärna över att mitt livsöde inte blev sådant, att mitt intresse istället riktades mot en politiskt engagerad, en som ifrågasätter ALLT. För jag ska inte sticka under mattan med att J har påverkat mina tankegångar så in i helvete under de här senaste 4 åren. Att bli politiskt medveten, eller vad man nu ska kalla det, eller att bli klassmedveten, är på ett sätt som att bli vuxendöpt, som att få en skopa kallt vatten hällt ner i nacken på en. Man baa "aj, såhär e det!" Det kändes precis likadant när jag läste mina första kurser i kvinnovetenskap, läste om historien och sånt där, hur det gick till, jag kände mig invigd och som att nån hade öppnat dörrarna till helt nya rum. Jag kan så bra förstå att det inte funkar med feministiska diskussioner på internet, för folk måste fan få en aha-upplevelse innan de förstår vad sådana här saker handlar om, innan de överhuvudtaget kan diskutera.
Men mitt illamående över folks val att leva och hur dom väljer att projicera sina liv åt andra på sociala forum, känns ju å andra sidan så pointless, är bara till mitt eget förtret.
Jaja, som jag sa här i början så känns det hela tiden som att allt jag tänker är så förbannat tänkt förut. Det känns som att jag går i cirklar, som att jag trampat upp en stig som går runt, runt, runt bara och som att jag hela tiden säger att "i morgon ska jag ta ett kliv upp från den här stigen". (Är det sånt där som författare sysslar med, de beskriver situationer genom fåniga, metafåriska sinnesbilder?) Heja heja självföraktet.
Nu ut och sitta i trappan.