Påskjäveln

Nä, jag är int glad. Övervägde att delta i ett kliniskt experiment, man skulle ha fått gratis depressionsmedel, men sen insåg jag hur vrickad man kan bli av sådana där medel, så jag är hellre faktiskt sånhän. Vad det nu sen är jag har blivit. En leggingstyp i slattrig långtröja, en som konstant gäspar och knappt har ögonen öppna.
Jag träffade en gammal kamrat igår. Hon fullkomligt strålade. Det unnar jag henne. Jag riktigt kände hur ett sånt där friskt välmående vällde ut ur hennes kropp. Jag hoppades att jag såg ens lite skaplig ut, att inte benen hade blivit defekta utan att jag märkt det, att jag har blivit en smal, svag typ med putmage, påsar under ögonen, förstorade porer och sånt. Jag såg en karl som låg i snödrivan här för nån vecka sen, frågade att hur är det fatt, onks kaikki hyvin? "Joo, kaikki hyvin" sa han, uppenbart i fyllan eller nerknarkad eller något. Då tänkte jag, att tänk om man blir en sån där som ligger i en snödriva och säger att kaikki hyvin.
Jag orkar inte sminka mig. Har aldrig orkat det. Nån gång i tiden handlade det om att man faktiskt såg bättre och naturligare ut utan smink. Idag handlar det enbart om lättja och uppgivelse. Det händer att jag köper en burk av nåt slags försköningsmedel, som till exempel deodorantpulver eller nån form av hårinpackning, men de där burkarna blir alltid stående i hyllan. Mitt i allt har deras utgångsdatum passerat. Borsten samlar också damm. Det händer att jag borstar igenom mitt hår ibland, det är en upplevelse. Det är som att hårtovorna har bildat egna nätverk, grundat små caféer i ändorna där de hänger och smider historier om hur allt var bättre förr.
Jag vet inte vad det är jag försöker berätta. Att jag har blivit bitter, kanske? Att jag inte orkar med något? Att jag egentligen bara skulle villa spela onlinespel hela tiden men att jag inte säger det åt någon? Att jag är deprimerad? Att jag föraktar mig själv när J dansar omkring med dammvippan och säger att han dammsugar, men Lotta diskar ju, han tvättar vessan, men Lotta diskar ju. Han torkar damm, men Lotta diskar. Han plockar upp kläder efter mig, han lagar mat åt oss, han lagar paj ibland men kan inte klaga på mig och vill det inte heller, för jag diskar ju. Det är det enda jag gör där hemma.
Men det är okej. Jag har gjort en sovjetisk ettårsplan. Om ingenting har förändrats till det bättre, så att det märks, känns och hörs om ungefär ett år, så måste jag göra något radikalt.
Högtiderna är svårast, så har det alltid varit. Under högtider känns det alltid som att nån med våld försöker trycka in fyrkantiga mej in i ett runt hål. Normen riktigt fettar till sig under högtiderna; allt det där självklara ska ut i dagsljuset; de små påskhäxorna, riset, kaninerna, äggen. Allt skriker att "Såhär ska det vara! Var är dina påskägg, va? Var är dina små påskhäxor?! Hem och steka lamm med dig". Tack och lov finns det sådana vuxna som själv klär ut sig, annars hade jag som sagt säkert inte skrattat alls den här påsken.