När jag var liten samlade jag på godispapper. Hade en stor plastkass full med alla sorters omslag av påsar och chokladstänger som jag gillade att fingra på ibland. Jag samlade så pass länge att jag till och med hade ett par olika Pihlaja-påsar, så man såg hur designen förändrades allt medan 90-talet framskred. Så en dag när jag var några år äldre, så städade jag och fick för mig att slänga den där kassen. Sådär bara. Barndomens trams, tänkte jag. Minns ännu hur jag bar den runt hörnet till soptunnan och samtidigt hade ett uns av tvekan i mig, en sån där tvekan som man bestämt skyfflar undan för att man tror att det bara är sån där allmän livstvekan.
Men idag. Och förra månaden. Och månaden före det. Och året före det. Jag ångrar mig. Jag hoppas att jag bara minns fel. VARFÖR SATAN SLÄNGDE JAG DEN DÄR KASSEN?!
1 comment:
Vid rad fyra på blogginlägget kunde jag bara tänka "nej, snälla skriv inte det. nej säg inte att du gjort det". Och så var det så hemskt jag befarade. Riktigt hemskt.
Post a Comment