Halåpoddens första avsnitt

http://haloopod.bandcamp.com/track/hal-pilotavsnitt
Nu är det då på det viset att det första avsnittet är ute i etern, hehe. Det får vara vad det är, helt enkelt.
Om man gillar oss, kan man lika oss på Facebook.

Nu är det redan 23.3, men jag tänker helt kallt bara fortsätta skriva på det här inlägget, eftersom det blev så kort igår när jag var såååå tröööötttt. Jag tänkte på det här, hur personligt och nära in på det känns att prata för folk, att låta sin röst bli hörd, samt hur SVÅRT det är, hur mycket enklare och anonymare skrivandet känns. Jag har ju skrivit här länge, men aldrig att jag skulle ha känt att "nu blir det nog fånigt" eller "nu blir det nog för mycket" på samma sätt som jag hela tiden tänkte när jag plötsligt skulle prata för en potentiell lyssnarskara.
Många saker slog mig; bland annat att vägen från tanke till ord är så mycket kortare och mer akut när man pratar, medan man kan sitta och fila på och ändra på en mening i skrift hur länge som helst.
Sen gjorde jag som jag brukar och frågade Joakim varför det är på detta viset, och så klart hade han en precis och utförlig redogörelse färdigt formulerad i sin tänkarhjärna. Han menade att "det officiella pratandet" är svårare, eftersom pratandet är det första vi lär oss och eftersom det är något vi förknippar med diskussion, meningsutbyte och allmänt babbel bara. Så att så fort man sätts i en situation då man ska använda detta bekanta prat till att på något sätt prata för, inte med nån annan, så känns det konstlat. Det måste ju vara exakt på samma sätt som det känns för en poet eller författare att mitt i allt måsta läsa upp nåt man skrivit, attan vilken konstig situation!
Skrivandet, å andra sidan, är något man alltid gör för sig själv. Även om skrivandet kan vara en kommunikation med andra, så sitter man alltså i nåt slags enrum med sig själv, pennan eller tangentbordet när man skriver och det är en helt naturlig situation.
Sen slog det mig också, att folk ofta är så jäkla olika i text vs i tal. Jonas Gardell till exempel, en väldigt skojfrisk och komisk, klarsynt typ i offentligheten, men en misantrop och melankol i sina texter. Jag känner också lite på mig, att jag ofta ter mig som en riktigt flamsig fjant ute i det öppna, eftersom det ofta är ganska ansträngande för mig att vara med folk, och det här gör nu sen inget gott åt pratet. Jag känner mig faktiskt 1000 gånger mer som den jag är när jag skriver.
Och ja, det sista som slog mig, var att jag nu förstår den där transformationen som jag ser att sker med många som jobbar på radio; de blir med tiden som en slags muppet-version av sig själva. De har nån slags låtsaspersonlighet som de tar fram i radion, kanske för att orka med sitt jobb och för att kunna prata fritt och ledigt utan att behöva ta upp personliga saker, och sen är det lätt hänt att de börjar identifiera sig med den här låtsaspersonligheten för att så småningom bli till en slags radiomuppet; en som inte kan hantera tystnad, som känner att de måste underhålla folk hela tiden, som tappar förmågan att lyssna och tappar en del av sig själv, helt enkelt.
Det har ibland hänt då jag har varit på nån slags radiointervju, att journalisten har ställt en fråga, men sen nickar så frenetiskt medan man svarar, att man direkt får lust att tysta ner sig själv. Och man har absolut ingen känsla av att det man säger verkligen har nån betydelse, eller allra minst att journalisten lyssnar på vad man säger. Hen har naturligtvis ögonen på nästa fråga i protokollet. Fuck journalism.
Jah, blahblah.

Nå men, jag ska ändå försöka använda denna kunskap, pratet, till att på nåt sätt i alla fall försöka förmedla nåt av värde i de framtida podcastsen, lite i samma stil som jag vill förmedla nåt jag tror att har lite värde genom skrivandet, genom den här bloggen