Det är så vackert utanför, varför känner jag ingenting?

Alldeles underbart utanför. Dofter, maskrosor, damm, friska vindar, fågelsång, allting. Och så: fyllon, folk som rojvar i gräset, uppsluppenhet som jag uppfattar som vulgär och påträngande, förväntningar, tvångstankar om att "det är nu man ska ta ut allt". Facebook, facebook: grillat, beskrivningar av sommarmat: gravad lax, avokadogrejer, sallad, umgänge. "Nyt on kesä". Så vadå, tänker jag? Ertappar mig med att på ett sätt redan se fram emot hösten, möta mänskor som skyndar förbi en på gatorna, med blickarna mot asfalten, hemskyndandest. Tänker: något har hänt. I alltings pissighet gör det ingenting att man inte känner någonting, då kan man obemärkt trampa på utan att tycka att något är fel med en, men när allting är underbart, då blir ens egen ruttenhet så uppenbar. Att allting bara känns som en medioker film. Den rullar på, men man kan inte riktigt uppskatta den eller smaka maten som äts i den.
Det är så vackert utanför, jag tänker: varför känner jag ingenting? Vad är det meningen att man ska känna? Försöker låta mig minnas barndomens extas av allt möjligt; hinderbanor i skogen, hur högt jag hoppade, hur varmt berg kändes mot bara fötter, hur magiskt det var när man snorklade under vattnet, abborrarna, flundran som var nedgrävd i sanden. Så är man tillbaka i nostalgiseringen och tvingas tysta ned sig själv. Magiken är borta. Perhaps I need pills.