Möjligheter

Mitt liv kännetecknas nog på nåt sätt av att det stundom händer flippade saker. Till exempel att nån tysk på ett tåg räcker över en handskriven lapp åt en, på vilken det står "I can see that your being is very old" eller att en guatemalansk busschaufför plockar upp en från en korsning och låter en sova hos sin mamma & syster. Eller att man inte har nånstans och sova, hittar en cirkus, knackar på en vagn och frågar om man får sova under deras vagn och de bara stirrar helt oförstående på en och tror att man typ är från polisen eller nåt. Eller att man hittar en flyer i Helsingfors, och två månader senare befinner sig mitt i Amsterdam, snickrandest labyrint, ihopbyggandest konstutställning. Och att man senare flyger till Finland med hela utställningen i väskan (bland annat stulna blodprover från random sjukhus).
Men det är lättare att tro att man är mer benägen att råka ut för märkvärdigheter utomlands, medan man egentligen har helt samma möjligheter att uppleva saker här i hemtrakterna - man bara tenderar att vara mer bekväm här hemma, går hem istället för att bli på en bänk och sitta, tittar på teve istället för att gå ut i parken och rita.
Nu har det igen hänt nåt riktigt roligt och flippat i mitt liv, och det är den här podcasten vars första avsnitt kommer att lanseras senare idag eller i morgon, eller under helgens lopp, eller allra senast på måndag. Den har blivit till just på ett sånt här spontant sätt som jag förknippar med ungdomen; man möter nån man inte känner och så gör man bara och ser vad det blir. Den här podcasten innehåller bland annat min sång och mina fåniga jingles, så det är lite sig själv på ett silverfat över hela det här, super-scary och samtidigt just det jag vill. Många blandade känslor Mao tse tung.

En korg frukt hem till mig, tack

Rostar brödkanter innan jag ska ta itu med skoluppgifter. En halv brödkant. Sedan rostar jag bitar av rågbröd som ramlat längst ner i påsen. Äter dom med ost. Kokar kaffe. Rostar lite till. Gör den vanliga bloggrundan. Vad skriver folk om? Njuter av tystnaden. Undrar hur allt ska bli. Tänker att idag om ett år, den 13.3, vad månne jag gör då? Månne saker och ting har ordnat upp sig, rett ut sig? Det känns lite som att jag är på toppen av nån slags kurva som sen kommer att gå neråt, stabilisera sig, samtidigt som en annan linje som hållit sig jävligt lågt kommer att söka sig uppåt. Det känns som att jag har blandat in mig i så många saker nu på sistone, så nån av dom bara måste bära med sig en korg frukt hem till mig. Så är det bara, så funkar det bara. Det kan omöjligtvis vara så att ALLT det här icke-vinstbringande som jag har satt näsan i blöt i, skulle vara bara skit. Eller? I don't know. Medborgarlön, ja tack.

b u r n o u t

Att det ska vara så svårt att planera sin vardag. Det har gått veckor utan att jag har haft något alls att göra, och mitt i allt befinner jag mig i en situation då jag borde

1. göra ett arbete om vokal musik fram till barocken
2. skriva en utförlig auditiv musikanalys med ackordanvisningar till Stereolabs The Free Design
3. klippa ihop vår podcast så den löper smidigt
4. göra en jingle till podcasten
5. spela in nån slags mellanmusik till podcasten
6. rita nån slags logo för vår podcast
7. göra ett cd-omslag till en jeppisorkester
8. öva in ett tiotal finska poplåtar och arrangera dom på dragspel
9. rita ett seriealbum

Mindre viktigt men ändå relevant:

10. öva mer dragspel med väinö grön (jag hinner typ aldrig komma fram till VAD jag egentligen ska spela och HUR, det är bara att sen SPELA och så ser man hur det låter)
11. öva xaphoon med joona & valaat
12. ringa till Teosto och höra hur man gör när man ska fungera som arrangör och blah blah blah

SAMT gå ut med hunden, äta, diska, sova och allt det där normala. OCH i kväll har vi keikka på Kuka. Och på helgen ska vi spela in en skiva. Och i morgon ska jag sitta i receptionen för nåt symposium i Arken.
Är det underligt att jag känner mig helt svag i hela kroppen redan då jag ska stiga upp?
Nåja, allt det här (nästan) är roligt. Så jag borde inte klaga, bara göra. Men igår kväll kände jag igen det där stinget av vinäger i huvudet, den där sura tyngden av att nu är det fan för mycket bara, och så startade jag i gång Lotro igen och lät mig försvinna in i hästarnas, orcsens, goblinsens och de lärda trollkarlarnas värld. Det är skönt så länge det varar, men sen när man stänger av och tittar upp så sjunger det bara en ton mellan öronen på en (ett B oftast), det är alldeles mörkt och huvudet går på högvarv samtidigt som inget processeras. Och det går inte att somna. Och man får släpa gästmadrassen över golvet, kasta en fleecepläd på den och sen ligga där och olma sig under påslakanslöst täcke, kvida sig igenom nattens timmar (ok, överdrift), ligga och svettas tillsammans med hund som ständigt envisas med att lägga sig tvärs över madrassen, och detta eftersom man ju inte vill störa sin partner som måste upp och göra arbete som på riktigt är viktigt klockan sex.
Man är sitt eget helvetes smed.

Borgarcore

Det finns få band som är så skrattretande som det här "borgarcore"-bandet Bob Malmström. Egentligen tycker jag så illa om dom att jag på ett sätt inte vill unna dom nån form av publicitet, men jag vill ju ändå försöka komma till klarhet över varför dom gör mig upprörd. Kanske är det den här totala oförståelsen och arrogansen inför vad det är punkmentaliteten förmedlar. Och sen den här underliggande högertanken som säger att man med pengar kan köpa allt (dvs också punken).
På hemsidan skriver Bob Malmström: The band was founded in early 2010 as a reaction against the standard, worn out "against the system" leftist punk mentality. It doesn't have to be about how poor you are and how much you hate the system. It can be about how life is good if you think the RIGHT way.
Jo jag fattar, det är sån där högerhumor. Och så vill högerkidsen också va med och leka med de coola pojkarna, är trötta på att bli stämplade som tråkiga kostymnissar, är trötta på att punkbanden ska vara så negativa och alltid bara peka på saker som är fel - istället vill Bob fira det faktum att det har gått bra för dem och skita i alla andra. Vilken fantastisk marknadsidé! Det har typ ALDRIG gjorts förut. [Himmel med ögonen].
Enligt mig är Bob Malmström ett exempel på hur man enkelt och behändigt kan missa ALLT, hur man med lite arrogans lätt kan förbise alla problem som finns att se här i samhället; det är fan bara att blunda för dem; alla orättvisor, alla jämlikhetsfrågor. Höj glaset bara, pappa har en firma som jag kommer att få ärva. Man kommer med ett budskap som säger "vi har fått allt vi vill ha, fötts med guldsked i mun, fått bil till 18-årsdan och nu vill vi också ha punken". Man tror att man är häftig för att man är ärlig med dessa saker, men seriöst killar; ni är så jävla korkade. Och ni kommer aldrig att få punken.
Bob Malmström: Nuförtiden är klass-omedvetenhet int så jättesexigt nåt mer. You will die alone and miss everything cool.

Visa mig din bulla och jag säger dig vem du är

Idag har det bakats bulla här i denna erbarmliga tvåsamhetshåla. Joakim ville ha choklad och jag kanel, så det blev helt enkelt så att vi gjorde var sin plåt. Jag var tvungen att skratta när jag såg resultatet, eftersom bullarna så tydligt pekade på två olika personlighetstyper.

Ni kan ju gissa vilken plåt jag stod för. (Bara ett litet bevis på att allt det här inte bara är i mitt huvud.)

Saker som jag saknar från 80-talet

1. Jumprarna. Man använder inte ens det ordet mera. Men omg, det fanns jumprar. Alla var stora och bekväma.
2. Det blåa ljuset från teven och den där flimrande, runda skärmen som, om man såg riktigt nära ifrån, faktiskt bestod av färgerna röd, grön och blå. Helt otroligt att det där RGB faktiskt funkar.
3. Långsamheten i (DE INHEMSKA) teveprogrammen, de gigantiska glasögonen som nyhetsuppläsarna hade och de helt makalösa frisyrerna som hallåorna hade.
4. Ljudet från en RIKTIG ringtelefon, samt att ringa med en sån - speciellt ljudet av den där skivan som rullar tillbaka på plats efter att man slagit numret.
5. Felix runda ketchupburkar.

6. Bilarna, som var kantiga och av plåt. Inga runda, fåniga futuristiska former.
7. Ville säga nånting om musiken, men kom på att jag nog inte saknar så mycket annat från 80-talsmusiken än det där maffiga trumljudet. Och syntharna, förstås. Och hela sättet att producera musik på på 80-talet. Diversiteten i ljudbilden, ingen loudness-bullshit, ingen tjock radioljudbild som nästan spräcker trumhinnorna på en. The Police. Ok, jag hade visst en hel del att säga om 80-talsmusiken.
8. Valintatalos gamla färger (rosa och blå).
9. Posti-Posten (inte Itella).
10. Godishyllorna och hur alla godispåsar och karkkipapper hade olika kvalitet, prasslade annorlunda. Och såg mer olika ut. Och innanför chokladen hittade man ett speciellt, rutigt stanjolpapper. Varje Geisha kändes som om den var gjord med kärlek och omtanke, inpaketerad i silver, omslagen av papper. Speciellt Kismets omslagsdesign var fenomenal. Jag fattar inte hur man har sabbat bort så mycket fantastisk design under åren.
11. När Big Cat ännu fanns i butikerna.
12. När brevpapper ännu hade en funktion
13. När nån tant sa att om man förstör bara "en enda liten plupp av ett frimärkes sköra kant" så är hela frimärket värdelöst.
14. Att spela in på kassettbandspelare, känslan av att man måste använda lite kraft för att trycka in rec och play på en gång, och sen hur man såg att bandet rullade och den där fantastiska känslan av att det man säger (eller pruppar) kommer in på det där bandet. Jag spelade in ett tjugotal olika fjärtar på kassettband och minns att mina föräldrar nog var lite oroliga för mig där nåt tag.
15. När det inte fanns datorer eller mobiltelefoner nånstans!

Retard-o

Har suttit uppe och påtat på jingles, så jag är inte det minsta smartare idag än igår då jag satt upp en video på mej själv mimandest till telefonköns Hold the line. Alltså WTF? Jag gick nog länge sen efter det och funderade om det börjar slå slint nu, på allvar. Kan nån säga det sen åt mig ok? Börjar känna mig lite farligt mycket så som jag kan tänka mig att min bipolära bror kände sig då han blev manisk, tog gitarren och åkte iväg till Stockholm, blev rånad gång på gång och filmade sig själv halvnaken på tyska tågvessor. Jag undrar om jag inte också har en släng av hededäran bipoläriteten? Mycket möjligt, men i så fall tänker jag försöka hantera skiten och värpa ut massor med grejer medan jag är "på topp", liksom alla smarta, smått sinnessjuka mänskor gör.

Sjuk fiilis i väntan på kundbetjäning till Saunalahti

Idag ringde jag till Saunalahti och avsade mitt trådlösa mobila abonnemang, eller vad det nu heter. Det är ju precis så typiskt, att man kan göra allt utom att stänga av sitt abonnemang på nätet - ska man stänga av det får man vänta i kö i en halv timme.
Nu är det dags för att testa den här bloggens videofunktion. Ber om ursäkt för att jag blivit en sån jäkla blottare på sistone. Beror nog på hyperaktiviteten/egotrippen.

Dagens uppiggare

Min gymnasierektor vid Parthenon 1974

Hugo är död

Jag läser på Iltalehtis sidor att Hugo Chavez är död. Får syn på den här bilden och tror i ett ögonblick att det här är dödsbilden, att de två döttrarna lutar sig över sin döda far och ler, eftersom traditionen kanske är sådan där borta, att man ler alltid då det dyker upp en kamera. Oberoende om man står invid sin nyss bortgångne far som... har stelnat i ett flin.

Sen såg jag att bilden hade tagits tidigare och ja, får igen konstatera att det här med att dra snabba slutsatser utgående från bilder fortfarande inte är min starka sida.

Podcast på gång

E så jäkla trött, men har haft en så himla spännande söndag-måndag! Hanna kom med tåget och vi spelade in två podcast-avsnitt. Ett avsnitt som bara presenterade oss och ett avsnitt om kaffe. Faktiskt! Vi skötte det där lite som proffs vill jag påstå; det var lite direktsändningsfeelis över hela situationen, egentligen. I synnerhet Hanna var som född och utsliten ur vulvan för att sitta och prata i etern. Nu återstår bara då att lyssna på vad det var vi egentligen pratade om. Samt plita ihop ett par jingles, klippa, fixa klart och hoppas att det där så småningom blir nåt som nån orkar lyssna på.

Kolossala 60-talsfönster med bara mörker utanför

Läste nyss Hannas inlägg (jo, hon som kommer imorrn, hon som jag ska spela in podd med:) om hur konstruerade våra liv är, Life as we know it och så hände det igen att jag började skriva en kommentar som blev bara längre, och längre, och längre. Tills jag tog det enväldiga beslutet att göra ett eget inlägg av den.

Det är alltså så att jag har ertappat mig själv med att vara en smitare från samhället. Jag kallar mig en undercover-studerande, dvs en som studerar för att till synes hålla på med nånting, men som egentligen bara har ögonen på nåt helt annat. Det är inte så att jag VILL vara på sidan om och vara arbetslös, lyfta andras skattepengar och vad allt man kan bli beskylld för, absolut inte - vill däremot jättegärna medverka på nåt sätt, men som samhället ser ut just nu så ser jag bara inte hur det skulle funka. Kanske är det så att jag har varit utanför så pass länge att bara tanken på att ha nåt jobb som jag skulle vara tvungen att gå till varje dag har börjat kännas så främmande att jag inte alls kan identifiera mig med den. Men det är klart att jag skulle stiga upp ur sängen som en jäkla kulspruta varje morgon om jag bara hade nåt jobb som jag verkligen skulle känna att skulle vara betydelsefullt på nåt sätt, som skulle utmana mig och få mig att skratta, tänka och eventuellt röra på mig. Och nånstans tror jag faktiskt ännu att det där är möjligt.
Det är heller inte så att jag ligger och slår dank dagarna i ända, tvärtom; jag har så mycket att göra att jag inte ens hinner med hälften av allt jag borde göra per dag. Räknar man sen ännu in att man borde ägna en viss tid per dag till att städa, diska och tvätta, så finns det ännu mer grejer som jag helt enkelt inte hinner med varje dag. Ok, så jag kunde diska nu istället för att skriva blogginlägg, kan man ju tycka. Javisst, det är ju sant. Men ska livet alltid handla om kompromisser, att lämna något man vill göra för något annat som på något sätt är viktigare? Nå excuse me, men då anser jag att mina blogginlägg så gott som alltid är viktigare än disken.
Grejen är också, att ungefär 95% av det jag gör överhuvudtaget inte drar in pengar. Och i vårt samhälle verkar det ju som att allt mäts efter de pengar man lyckas dra in.

En annan fråga: hur fixar sådana som har heltidsjobb att vid sidan av ha "ett eget liv"? Jag har ju mina aningar, förstås. Har sett en heltidsjobbande mor somna framför TV-nytt i hela mitt liv, utmattad efter att först ha stått som lärare framför än 4-5 högstadieklasser, sen handlat mat, sen lagat mat och sen förtärt maten tillsammans med en nästan lika uttröttad (och totalt otacksam) familj. Efter nyheterna somnade föräldraskapet i sin tur båda två, snarkande i sängkammarn ända tills det var dags för nästa nyhets- eller väderleksrapport. På något sätt förknippar jag min barndom med ett tyst, tickande hus med kolossala 60-talsfönster och bara mörker utanför. Man skulle alltid smyga omkring för det var ju så illa om man störde nån som behövde vila. Det värsta av allt var om man fick för sig att NYNNA. Fy fan, så farsgubben hatade nynnande, detta meningslösa gnolande, detta mänskliga, irriterande lilla skitljud.
Sen på kvällen gick ännu mamma på sånglektioner eller tog itu med en bunt uppsatser allt medan pappa gick hålögd omkring eller tvångsskrev recensioner om teatrar eller konstiga konserter.
Jag begriper egentligen inte hur allt det där har gått till. Åtminstone har mina föräldrar fungerat som fungerande varnande exempel, because I do NOT want to find myself in their place, like AT ALL at ANY point of my life. Samtidigt, så beundrar jag min mammas förmåga att hålla ihop, att aldrig klaga, att sådär moderligt bara ta sin lott i livet och dessutom kunna njuta och helt uppriktigt tycka att hennes liv är så jävla bra (herigyyyyd vad det här nu blir persooonligt). Men min mor är faktiskt en av de få mänskorna, som när man har frågat henne om hon är nöjd med sitt liv, helt övertygande och utan sarkasm har svarat att hon är så jäkla nöjd med hur allting har blivit. Ibland undrar jag om hon inte är lite enfaldig. (Jag har också läst hennes dagböcker. Dom handlar bara om de blommor hon har planterat, vem som har varit på besök och hur många grader det har varit i vattnet. Seriöst! Ibland nåt kvasipoetiskt dravel om hösten.) Men mest är jag faktiskt avundsjuk.
Sen undrar jag så klart om det är något med vår generation. Något med kriget och något att vi kanske aldrig har fått se riktig skit. Men sen så var det inget krig i Sverige och där ser man ju samma utveckling. En generellt nöjd 50-talsgeneration och en 80- och 90-talsgeneration som håller på att gå upp i limningarna, har psykiska problem, är egoistiska, autistiska, dampiga, deprimerade, har burnout och boreout, downshiftar och jobbar övertid och studerar buddhism, är ateister, tänder adventsljus och gråter till teven. Är det kanske datorernas fel? Har jag förvandlats till Eskil 60 år? Kanhända tänker jag helt fel nånstans.

Man kunde ju hävda, att poängen med att arbeta är att förtjäna sitt uppehälle. Joväl, men att arbeta största delen av dagens ljusa timmar? Då är det väl bara något som vi har missförstått, för så kan det väl bara inte vara meningen att det ska vara? Man ska arbeta, så att man ska ha råd till att bo i ett hus, och så att man kan fylla huset med prylar. Men samtidigt haltar logiken, för man hinner ju knappt ens vara i sitt hus eller njuta av alla sina prylar om man jobbar heltid.

Reklamdjävulen

Idag fick jag ett mail med rubriken "Angående blogg http://ponks.blogspot.com" och hajade naturligtvis till. Mailet var från fuckyoubigtimemediagroup.com (namnet är fingerat) och undrade om jag ville skriva ett inlägg om att Facebook ska börja samarbeta med ett idiotiskt spelföretag. 400 kronor skulle jag få om jag skrev ett sånt inlägg. Mailet var sådär fint formulerat:

tycker du har en intressant blogg och skulle villa inleda ett samarbete. Det hela går ut på att skriva ett inlägg om artikeln och referera till originalkällan. Du kan skriva fritt om artikeln och kan även skriva om vad du tycker och tänker kring ämnet, det är helt upp till dig hur du vill lägga upp det, du har fria händer att skriva på det sätt som du mest känner dig bekvämt i. Vi erbjuder 400kr för att skriva ett litet inlägg. Låter det intressant?

Jag tycker sånt här är skrämmande på många olika sätt; hur man försöker engagera privata bloggare till att för lite kaffepengar göra reklam, rent ut sagt hora för nåt företag. Intressant blogg, my ass - de har väl hittat länkar hit på tillräckligt många sidor för att de har anledning att tro att här är nån slags trafik.
För mig är bloggar fria röster vid sidan av mainstreamnyheterna, en människas opåverkade åsikt, flyktiga tankar, nåt man vill skriva om för att man vill skriva om det, inte för att nån Krösus har stuckit ner 40 euro i fickan på dig för att du skulle skriva om just det. Och så är det ju så skönt med privata bloggar, just för att dom är fria från reklam. OCH DEN HÄR BLOGGEN KOMMER Å FÖRBLI REKLAMFRI, Å HÖR SEN.

Det här mailet fick mig att tänka på hur man vill att reklam omärkbart ska slinka in överallt, i folks till synes privata texter, hur elakt man försöker smyga in sin reklam och lockar med pengar. Det värsta är den där vänliga tonen där bakom, den där uppstyltade artiga tonen i såndäna mail: "du har fria händer att skriva på det sätt som du känner dig bekväm i". Jodå, fria händer, förutom att du samtidigt säljer dig själv till reklamdjävulen, glömde ni visst att tillägga. Tycker att sånt här är så jävla sneaky så jag blir alldeles matt när jag tänker på det. Har nån annan också fått nåt liknande mail?

Hund-bullshit

Nu är jag så jävla trött på de här "vad mänskan kan lära sig av hundar"-påståendena, i stil med sådana här:

When loved ones come home, always run to greet them. 
Allow the experience of fresh air and the wind in your face to be pure ecstasy.
Let others know when they've invaded your territory. 
Take naps and always stretch before rising. 
Run, romp, and play daily. 
Eat with joy and enthusiasm.
Never pretend to be something you're not.

Seriöst? Hur mycket bullshit kan man tråtta in i folks huvuden?
Att ha en hund, liksom att ha en katt, råtta eller vad som helst för djur, till och med barn, är en egoistisk företeelse liksom vad som helst som går under rubriken "sånt som man vill ha" utan att den man vill ha själv har fått välja om den vill vara hos en eller inte. Vi har hundar för att vi vill ha hundar och det är inte något mer märkvärdigt med det. De ger OSS glädje och en bättre tillvaro, motion och vad det nu kan vara, men kom inte och säg att HUNDEN av naturen på något sätt är anpassad till att leva ett liv med oss. Det tror jag inte på.

Och sen, the basics:
1. En hund springer inte och hälsar på en familjemedlem som kommer hem för att den är glad och vänlig av naturen, det är för att den antagligen är glad för att flocken är förenad igen, och möjligtvis var rätt så miserabel i kanske åtta timmar i ensamhet innan det. 2. En hund har aldrig valt att vara just hos dig, och antagligen hade hundar haft det mycket bättre i stora flockar där de hade fått umgås med varandra och leva efter egna premisser istället för att tvingas anpassa sig till våra höghuslägenheter, rutiner och what not.

När jag ser på min hund, ser jag främst ett djur som försöker kommunicera, men som jag har svårt att förstå. Jag ser den sova i en för den helt knasig omgivning och ser den följa efter mig till köket, ser den snåla efter mina smörgåsar och jag känner mig fånig som säger att den ska sluta snåla, eftersom jag vet att den alltid kommer att snåla efter mina smörgåsar. Jag ser inte "människans bästa vän" eller nån djup tillit i dess ögon. För att ta till vad Herzog sa om björnarna i Grizzly Man, så ser jag det samma i min hunds ögon: i dessa björnars ansikten ser jag inget släktskap, ingen förståelse, ingen nåd. Jag ser endast naturens överväldigande likgiltighet. För mig finns det inget sånt som "björnars hemliga värld." Och den tomma blicken talar endast om ett halvt uttråkat intresse för mat.
Att man sen kan lära sig saker av hundar, som att ta tupplurer eller att stretcha efter att man har stigit upp, är en ren lycklig tillfällighet.

Sådärja

Nu jävlar händer här grejer alltså! Det är nog helt galet, sånt här flyttande. Jag visste väl att allt skulle bli nytt och annorlunda, men hade inte en aning om att saker kunde bli SÅHÄR nya och annorlunda. Nåja, det lugnar väl ner sig. Flyttade alltså alla grejer på fredag och sen dess har man bokstavligen bara påtat och fixat. Jag har gått igenom alla mina förbannade papperslappar, brev och elände, satt i lådor och slängt bort onödiga saker, kläder och prylar, har ännu två jättekassar kvar och sen kan jag äntligen kanske koncentrera mig på annat. Men jävlar, vilken eld i baken vi fått! J har snickrat hyllor och skurat bastulav, vi har scoutat i förrådskorridorerna och burit upp krukor och stolar, vi har köpt gardiner från Frälsningsarméns lopptorg och hängt lådor på väggarna i vilka vi ska bygga någo slags konstiga dock- och actionmanscenarion. Jag tänkte pyssla ihop en vessaskylt som det står typ "kakka", "lorthålet"eller "skitrummet" på, nåt sånt. "Dom kallar oss bajs". Varje kväll medan vi har suttit och återhämtat oss från dagens vedermödor har jag haft nån slags strumpa i hand, sytt ihop hål som behöver lappas. Det känns för fan som om man hade vaknat upp från nån slags koma. Jag kan inte begripa vad det var för fel på mig innan; satt hemma i mina lumpor och spelade nåt jävla pointless spel, lät disken ligga, lät livet stå. Vadå verklighetflykt? Helt sjukt när jag tänker på det.
SÅHÄR ska det ju vara.

Inflyttningsbildbevis

Här kommer man in

Gången-korridoren-röranblöran

Vardagsrumsnågot

Vardagsrumsnågotet från andra hållet

Köks-någorlunda kanske lite i ordning

Lådor som det försiggår något i

J har så klart allt ordnat och upphängt i sin OCD-hörna

Ordning och reda

Vad händer här? Här flyttas det ihop! Det är helt otroligt sådan ordning det blir på alla saker. Handdukar i en hylla, lakan i en annan och så vidare. Jag parar ihop strumpor som inte har sett sitt par på flera år. Det här verkar väldigt lovande, på 704 olika sätt lovande. Ända sen vi kom hit har det känts som att man har varit på hotell. Jag vill inte gå härifrån. Det vill jag sällan från hotellrum heller.

Rulla ut dig själv!

I akademin, intet nytt. På min front alltså. Idag hade jag reserverat två-tre timmar till att ta itu med en riktigt intressant kurs om aktivism. Läste den första texten, den var bra; förklarade bland annat hur både kvinnliga kroppar och djur är hyllade för sin reproduktiva kapacitet och köttet, samt hur deras kroppar sägs sätta sprätt på karlars aptit. Sen sa det bara stopp. Jag skulle börja fråga mig saker samt fundera på hur jag skulle diskutera vad som sades. Jag kunde inte. Jag hittade dessutom inga engelska ord. Jag såg framför mig den mängd timmar jag skulle ha varit tvungen att sätta på den här kursen, samtidigt som jag inte ens behöver ha den i min studieplan, och sen tryckte jag bara fort, fort på unenroll-knappen. Fort, rulla ut dig själv!
Sen drabbas man då av tomheten igen. Misslyckandeskänslan och blablabla. Som om det nu hade varit hela världen att inte orka med en kurs, men när jag hade grym prestationsångest i och med den här kursen också. Bekanta som drar den och så vidare. Man vill inte visa sig vara en totalklant.
Men nu känner jag mig klantigare än någonsin. Och hur blev min engelska så erbarmligt usel? Varför läste jag inte engelska klassiker, Stephen King och PG Wodehouse som alla kloka och inåtvända barn gjorde? Svar: För att jag inte var något klokt barn, bara inåtvänt.

Bortskämd, psykotisk och lat

Ordnar upp saker, skickar mail åt folk och dom svarar DIREKT - som om alla bara hade suttit och väntat på att jag ska stiga upp ur min trögflytande sörja. Jag ursäktar mig, jag försäkrar: nästa vecka! Då ska det hända saker. "Tack, ok" svarar folk artigt. Jag drar en lättnadens djup suck. Är igen i ett sånt där tillstånd i vilket allting känns otroligt tungt och trögt, det är till och med för jävligt bara att sätta på sig skorna. Den enda ställning i vilken jag känner mig neutral är i liggande ställning, med huvudet mot dynan och en annan dyna mot andra örat. Men inte ens då slipper man ju sig själv. Tänk om man bara hade kunnat stänga av den emellanåt, den där jäkla medvetenheten. Ljudet i örat har heller inte upphört, tvärtom, det knackar på, och ögonen känns varje morgon som om dom hade flyttats ett par millimeter längre in i huvudet. Har skrapat upp ett sår på hälen och ajaj, det är så synd om mig. Jag känner mig nog faktiskt som i en psykos på många sätt. Men vi ska nu se. Jag är säkert bara lat och bortskämd.

Min gymnasierektor som läser rysk tidning på 1970-talet.

Raus mit euch!

Jag kan sitta och roa mig åt tyskar på tyska spelforum hur länge som helst, alltså. Antingen är jag lite rubbad eller så har jag bara nån slags skruv lös när det kommer till tyska. Just nu är servern till Herr der Ringe online-spelet nere och de spelberoende tyskarna är förtvivlade eftersom de hade tänkt spela hela veckoslutet. Och när tyskar är ledsna, så är de liksom så förtvivlade. Det är något i den där tonen de skriver att de hade sett fram emot att spela länge och sen inte kan göra det, som är så bedrövlig, som så suktar efter förståelse och medlidande på nåt sätt;

Toll...hab mich auf ein schönes Herr der Ringe Wochenende gefreut und nun sowas.

.."und nun sowas", och nu detta! Ja, sicket öde.
Sen roar jag mig med att skriva "Gå ut, det är ju veckoslut" vilket så klart inte alls är populärt. Men jag tycker om att hojta "raus mit euch!" Alla uppmaningar på tyska låter så revolutionära.
Sen kan ingen engelska och de måste alla mobilisera sig och ha kontakt med nån enstaka mupp som talar engelska, och sen telefonerar nån av de engelsk-kunniga till USA när servern är nere: "ein sippi hat mit seinem kumpel in amerika telefoniert". När det enda man behöver göra är att öppna den engelska motsvarande sidan för Lord of the rings online och läsa (på engelska) när servern igen kommer att vara online. Nä, tyskar slutar aldrig förvåna mig.
Det här får mig också att tänka på hur handikappad man är där nere i Europa när man sällan tycks kunna förstå något annat språk än sitt eget modersmål. Och hur mycket energi som går åt till sånt där undrande om enkla saker, bara för att ingen har kapacitet nog till att klicka sig två klick fram till det engelska forumet, på vilket ALLT står klart och tydligt.

And he taught me how to live rejoicing yes, He did (and live rejoicing) Oh yeah, every, every day (every, every day) (oh yeah) Every day!

Bottom percussion PATAX.

Jaahas. Karl som slår på kvinnorumpor in the name of art. Vad ska man säga? Ska man vara upprörd igen (det ligger ju liksom i tiden, hehe)? Jag ska bara vara lite upprörd. Reagerar ju genast på maktförhållandena; karln är musiker, den aktiva parten, den med skill. Kvinnorna står till tjänst med... ehm.. rumpor. Mer stereotyp representation av kön än såhär blir det knappast. För att rumporna dessutom ska få rätt klatsch och för att riktigt mycket rump-yta ska exponeras, hamnar ju kvinnorna också att ha sringtrosor på. SÅ JÄVLA BRA IDÉ, DOUCHEBAG PEREZ. Eller hur?
Och jag vet exakt vad folk i allmänhet skulle säga åt att man ställer sig kritisk till den där... öööhm.... performansen:

1. Nämen ska ni nu ta allt så allvarligt igen, det här är ju bara en skoj idé, ni feminister har ingen humor.
Jo det har vi, men vår humor är mer avancerad än att vi skrattar åt idéer som bara upprepar gamla maktförhållanden i vilka karln är aktiv och i ledande position medan kvinnan är underlägsen och passiv.

2. Om det hade varit en kvinna som hade slagit på karlarumpor, då hade det varit helt ok, eller hur?
Det hade varit lite bättre, bara för att det hade varit roligt att se mer tjejer spela trummor. Men egentligen, så nä. Tycker inte att maktspel är speciellt roliga åt något håll. Skulle en kvinna spela på karlarumpor skulle man kunna tolka det som nån slags kvinnoemancipations-performance och stöön, så slitet. Orka leka "nu e jag kung, nu e du pung."

3. Men om det hade varit en lesbisk tjej som slagit på lesbiska tjejrumpor, då hade det varit helt okej, eller hur? Eller en gay-karl som slår på andra karlarumpor?
Tja, nu ställer du svåra frågor. Hur vet man i så fall att dom är homosexuella? Varför denna ständiga sexualisering? Kan vi inte bara spela på vanliga trummor?

4. Om det hade varit pensionärer som hade slagit på pensionärsrumpor, då hade det varit helt okej, eller hur?
Nej, nu får du sluta. Men jag medger att idén tilltalar mig.

Den radion gör man själv

Alltså nu händer det riktigt spännande saker.

Nu ska jag testa på att göra podcast med Hanna, Napalms Hanna från den här bloggen. Sånt här kan hända bara man bloggar lite! Tänk det! Man knyter kontakter och byter idéer. Och nu råkade det sig så att både Hanna och jag nån gång tycks ha haft nån slags dröm om att prata i radio. Och det bästa med podcasts är ju att DEN RADION GÖR MAN SJÄLV. Höhöhö. Inga svettiga producenter som flåsar en i nacken. Tiden har man själv, och idéerna. Vi ska träffas i Åbo och sen bara se vad det blir av det, och imorgon får jag min xaphoon, så sen kan jag spela in en häftig jingle. Haha. Vafan, man måste ju vara öppen för nya saker, ge saker en chans helt enkelt, prova nåt nytt, sånt har jag aldrig sagt nej till.

Grejer i örat

Jag har grejer som rör sig inuti mitt öra. Igår sköljde jag ur örat och visst kom det ut saker. Men nu misstänker jag att det också finns saker bakom trumhinnan. Hör ett prasslande ljud i örat när jag drar in luft genom näsan, som om nånting sögs mera inåt i huvudet. När jag gäspar så sprakar det till ungefär som i en gammal högtalare. Men öronen är så förrädiska. Dom är ju anpassade till att höra efter saker som finns utanför själva öronmusslan, inte tätt inpå den hinna som ska vibrera för att man ens ska uppfatta ljud. Att ha grejer invid trumhinnan är ungefär som att ha en typ så nära inpå sig att man står med näsan rätt in i hårfästet på den. Man vet inte ens vem det är eller vad det är för en typ.

Sista bräsun

Idag har jag inget kontroversiellt att komma med. Inte för att jag annars kanske har det heller. Inkommande vecka ska det hända en massa; ska flytta. I alla fall en hel del saker. Ska efter nyckel, ska skriva uppgifter, ska säga upp elabonnemang, ska göra adressändring. Idag eldade jag upp min sista ved och slog riktigt på stort. Nu är här för en gångs skull varmt och skönt. Jag får vara glad att jag inte har eldat upp huset hittills, eller att jag inte har dött i rökförgiftning. Farfars och omvärldens råd om när man ska stänga spjället, är lite olika.

Kolla aldrig Jonas utan näsduk

Igår tog jag itu med Torka aldrig tårar utan handskar, Jonas Gardells romantrilogi som blivit TV-serie och som handlar om HIV-epidemin i 1980-talets Stockholm. Precis liksom Lindman läser nyheter först när de inte längre är nyheter, vill jag oftast kolla in trender när de inte längre är trender, så igår tyckte jag att det var dags att se på Gardells livsverk, som han själv kallar det. Tittade på alla tre delar efter varandra, (del ett hittas här).
Trilogin är otroligt berörande och definitivt sevärd. Man kommer fort in i den och den är trots många riktigt skräckinjagade scener också riktigt rolig, galghumoristisk, lite drivande med medelklass och definitivt drivande med kärnfamiljen. Dessutom fullständigt dryper serien av det här gardellska underfundiga sättet att leka med ord och metaforer, att exakt föra tankarna dit det är meningen att dom ska föras, att sakta vagga oss in i ett tillstånd där vi inte kan annat än vara med i hans värld, ordlöst ta del av hans upplevelser. Men det var inte seriens innehåll som jag ville kommentera. Det var det kollektiva behovet av att få gråta ut som jag kom att tänka på medan jag, precis som förväntat, fullständigt hulkade mig igenom flera av scenerna i serien. Jonas Gardell har den där förmågan att veta exakt var det gör ont, hitta de mest sårbara punkterna i en vanlig svensk medelålders människa och att sen dra ut på scenerna som tar fram det här sårbara, vår djupa kollektiva sorg, sånt vi innerst inne vet om men som vi inte har kunnat ta fram, sånt som på något sätt berör alla och som alla kan identifiera sig med. Jag är så glad för att jag såg på den här serien ensam och sent på natten. Kan ärligt sagt inte förstå hur de som har sett den här serien hemma med nån slags familj har hanterat detta! För Gardell kan definitivt det här med att skapa den där obekväma känslan i TV-soffan (som jag hatar det där ordet; TV-soffan, men i det här fallet är det nödvändigt!). Jag vet inte om det är regissörens eller Jonas avsikt att göra serien så tårdrypande nära in på, men det tycks definitivt finnas ett sånt här behov just nu. Till och med i Finland har det börjat funka. Dom vill att vi ska gråta! Den känslan har jag. Sen får man själv välja om man avfärdar det här som effektsökande strunt eller om man låter sig föras med.
Som avslutning på den här texten tänker jag nu lyssna färdigt på Jonas som pratar om bland annat just gråt i podcasten Värvet.

Tänkt förut

Jag kan inte skriva nåt mer int. Känner mig lite intryckt i ett hörn, tycker att allt jag tänker är så förbannat tänkt förut, tråkigt och inte originellt. Får fullständigt dåndimpen av FB nuförtiden, allas nostalgi och åsikter i ett enda sammelsurium, läser bara MASSPSYKOS mellan raderna och frågar mig samtidigt om det inte är jag som är sjuk i huvudet, egentligen? Om jag kanske hade varit en mer harmonisk mänska om jag också hade stuckit till Goa på yogaläger eller vafan. Skillnaden mellan mej och dom som sticker på yogaläger, är bara att jag 1) inte hade kunnat leva med mig själv på en sådan semester, inte hade kunnat förbise min roll i det hela - min roll som en europe som isolerad ligger och dinglar i hängmattor i nån avskild trädgård medan miljontals indier lever i fruktansvärda förhållanden, och 2) inte hade trivts där överhuvudtaget, inte hade identifierat mig det minsta med de andra västerländska resenärerna och rumskompisarna eller vad det nu kan tänkas handla om.

Sen det här med flashmobben och One Direction (tycker också det är lite komiskt att de lyfter händerna och ropar "ONE DIRECTION" som om de hade varit politiskt engagerade, men det är de ju inte alls). Var först positivt överraskad över att ungdomar överlag ordnar nånting, att de lyckas mobilisera tusentals mänskor till att göra nån form av performance, att de visar vad de vill ha och så vidare. Tyckte att det innegav hopp inför framtiden, nu gäller det liksom bara att rikta engagemanget till något viktigare.
Nå väl, sen när man börjar tänka på vad det är de vill ha; ett boyband och spela till Finland, så blir man ju lite besviken och uppgiven. (J hade också en bra poäng i att folk lätt engagerar sig i saker som inte kräver något av dem, som de inte kan förlora nånting på. Om det t.ex. handlar om strejker så är det genast svårare att få folk att engagera sig.)
Och ja, sen läste jag bara MASSPSYKOS med stora bokstäver mellan varje meddelande, link och statusuppdatering på FB igen. Såg den här bilden av fd studiekamrat hängande i hängmattan på lyxläger i Goa, såg fem bilder på kaffekoppar, såg tio bilder av folk så som dom såg ut som barn (något sånt här nostalgimovement på FB igen; man ska byta profilbild till en bild av sig själv så som man såg ut förlängesen - jeee. Jätteskojigt. Vi var alla så söta och obesudlade.) ("Kom int hit med din besudelhet" sa jag idag åt J när han kom inflåsande kl. halvfem efter att ha varit ute och festa med S-market-arbetare från Nousiainen).

Blir bara mer och mer illa berörd av hur litet folk verkar villa vara med och påverka, hur litet folk bryr sig om politik och om framtiden egentligen, medan intresset mer och mer riktas inåt, åt familjen, åt lyxigheterna, åt vikten av att själva få ha det bra. Samtidigt börjar jag ifrågasätta mina egna värderingar och frågar mig om inte jag också bara borde kasta in handduken och fokusera på att "själv ha det bra", eftersom jag inte känner mig som nån harmonisk mänska när jag scrollar omkring på internet och bara upprör mig över det ena och det andra? På ett sätt VET jag att jag hade varit en riktigt fånlycklig, fjantig människa som bara hade lallat omkring och varit nöjd, om jag till exempel hade gift mig med en rik och trevlig bonde och fått barn. Samtidigt tackar jag min lyckliga stjärna över att mitt livsöde inte blev sådant, att mitt intresse istället riktades mot en politiskt engagerad, en som ifrågasätter ALLT. För jag ska inte sticka under mattan med att J har påverkat mina tankegångar så in i helvete under de här senaste 4 åren. Att bli politiskt medveten, eller vad man nu ska kalla det, eller att bli klassmedveten, är på ett sätt som att bli vuxendöpt, som att få en skopa kallt vatten hällt ner i nacken på en. Man baa "aj, såhär e det!" Det kändes precis likadant när jag läste mina första kurser i kvinnovetenskap, läste om historien och sånt där, hur det gick till, jag kände mig invigd och som att nån hade öppnat dörrarna till helt nya rum. Jag kan så bra förstå att det inte funkar med feministiska diskussioner på internet, för folk måste fan få en aha-upplevelse innan de förstår vad sådana här saker handlar om, innan de överhuvudtaget kan diskutera.
Men mitt illamående över folks val att leva och hur dom väljer att projicera sina liv åt andra på sociala forum, känns ju å andra sidan så pointless, är bara till mitt eget förtret.
Jaja, som jag sa här i början så känns det hela tiden som att allt jag tänker är så förbannat tänkt förut. Det känns som att jag går i cirklar, som att jag trampat upp en stig som går runt, runt, runt bara och som att jag hela tiden säger att "i morgon ska jag ta ett kliv upp från den här stigen". (Är det sånt där som författare sysslar med, de beskriver situationer genom fåniga, metafåriska sinnesbilder?) Heja heja självföraktet.
Nu ut och sitta i trappan.

Två konstateranden om burkar

Jag sysslar då som sagt med lite burkplockning på mina promenader, litet klirr i dagskassan (med betoning på litet), en Ben o Jerry-bägare i månaden ungefär får jag för den ansträngningen. Idag var det nåt slags ungdomsdisco i idrottshuset här nära, och jag fann hela kvarteret fullt med burkar. Första konstaterandet: Det är burkar nuförtiden, på nittiotalet var det flaskor. Vet inte vad det är för en burkera vi har gått in för, men det är burk det ska vara nuförtiden.

Andra konstaterandet: Det är pinsamt att plocka burkar. För mig känns det lite som det sista man gör, det är sånt där som man lämnar åt sådana som har det svårt på riktigt, åt sådana som verkligen behöver varje femtoncent. Nåja, men jag har ändå försökt intala mig att min harmlösa lilla skattjakt är helt okej och inget man behöver skämmas för. När jag i tiderna samlade flaskor i Danmark, kallade vi de små flaskorna för brons, mellanflaskorna för silver och de riktigt stora flaskorna för guld. Det blev roligare på det sättet. I Danmark var jag modig och plockade vilt överallt och mitt i stan. Stora städer ger en en annan slags anonymitet än alla städer i Finland sammanlagt, och överlag har jag alltid gett fan i det mesta när jag befunnit mig utomlands. Minns att jag hade en jacka med ett Pearl Jam-märke på ryggen, och att det en gång var en som kommenterade det när jag gick och plockade flaskor kring en kö till en krog; att "hon har Pearl Jam på ryggen". Det var så underligt tonfall i det där han sa, ett konstaterande som lät både uppskattande och uppgivet på samma gång. Uppskattande för att jag trots flaskplockandet ändå hade nåt slags hum om världen, och uppgivet eftersom jag trots att jag hade något slags hum om världen, ändå plockade flaskor.

Nå väl, idag när jag gick och plockade flaskor kring idrottshuset, så lade jag märke till att jag inte gick och plockade rakt framför ungdomarna där dom stod i sina gäng, istället strök jag omkring som nåt slags urbant lodjur. Jag tror att jag undvek ungdomarna eftersom jag inte ville komma med min jävla tant-misär så nära, komma där och stöka med mina burkar som en levande påminnelse om att det finns skit i världen. Dessutom hade jag heller inte velat höra några glåpord, vilket jag inbillar mig att man riskerar göra när man sysslar med sånt som förknippas med fattigdom. Hoppas det bara är inbillning. Hur som helst, så kan ungdomarna dricka sprit. Två kassar kom jag hem med, mycket brons, några silver och ett guld.

Att promenera med hund

Idag; halkar fram på fruset slask, nyser mot solen. Mot Itäharju är vi på väg, jag och hunden, min ständiga följeslagare, mitt dåliga beslut, min livskamrat, min katastrof. Tänker att en av orsakerna till att hunden hör till mina favoritdjur är att den också uppskattar att flanera mållöst omkring. Den kanske inte delar samma intresse som jag, dvs intresse för byggnader, arkitektur och fulhet/snygghet i stan, men den uppskattar att promenera. Egentligen hade jag helst spenderat dagarna genom att promenera med olika hundar. Jag kunde ha en nyckelknippa med än 5-6 olika nycklar i. Sen hade jag bara gått omkring och turvis tagit ut olika ensamma hundstackare som sitter ensamma om dagarna.

Har snart tänkt ändra lite på utseendet på bloggn här.. Tror att den här bilden ska stå för huvudtemat.

...a karaoke rendition of itself

J (han sysslar med sånt där som bokläsning) delar med sig ett citat av Tim Dorsey:

"In the late 20th century a new corporate philosophy to all but blow the shareholders, had ravaged newspapers and TV-stations, bleeding off staffing, experience and standards - until what was left of the profession was a karaoke rendition of itself. The Old Guard of journalism came to the rescue by increasing the number of awards and self-congratulatory fates, until journalism officially passed bowling for most trophies per calorie burn."

Citatet är från novellen Hammerhead Ranch Motel 1995, och är ju ganska träffande när man tänker på hur media ser ut och fungerar idag, tycker jag! Gillar speciellt det där "karaoke rendition of itself"; att media har blivit en karaokeåtergivning av sig själv! Det är ju just det här vi ser nu; folks privata bilder syns på kvällstidningarnas paradsidor, privata bloggar får uppmärksamhet eftersom hela jobbet då i princip är gjort gratis av någon annan som är insatt i något hett ämne, och så kan media bara kort konstatera att "sånt här händer just nu" och journalisterna slipper själva göra några grundligare analyser och kan luta sig tillbaka i sina blå stolar. Och så händer sånt som det här, att artiklar känns ihopslarvade, med rumphuggna meningar, omkastad ordföljd och bortfallna prepositioner. (Tidigare skrev jag ett inlägg som handlade om det här med bristande kvalitet, see where I come from now?) Inte för att jag egentligen bryr mig så mycket om korrekt språk och sånt, men det där var nu bara helt retarded. Man vill ju inte läsa en artikel med känslan av att nån har skrivit den samtidigt som hen har spelat Wordfeud och klippt naglar.
Och ja, men istället för att koncentrera sig på jobbet (stöön alltså daa vem orkar?!) kan man ju ordna snofsiga fester på vilka man sen delar ut priser till "årets bästa artikel" osv. Eller "årets fräschaste journalist". Jag vet inte vad det är med journalister nuförtiden, jag tycker de är överallt. De är som en liten inavlad grupp ekorrar som frenetiskt tuggar i sig genmanipulerade ekollon, gnider sig mot varandra, dricker cokis och hötter med de små ekorrnävarna. Ibland ritar de upp små planscher med versaler och fräcka påståenden, planscher som de sen själva hamnar ta ner för att färgen var fel och rann ut i snön. Sen skrattar de åt andra och pekar och skriver skrivfel som wordprogrammen inte hittar, sen upprör de sig på en trend och får fribiljetter till en filmfestival.

Dilemma

Såhär är det. Att ju mer jag säger till mig själv att "take a chill pill" och ids inte jaga upp dig, ids inte bry dig för det leder ingen vart - desto mer bryr jag mig, desto mer stjälper jag ut, desto mer har jag plötsligt att säga. Har bara märkt den tendensen här på sistone; om jag har nån form av manodepression så är jag alltså manisk nu, hej här är jag! Inte SÅ illa kanske? Bara aningen egocentrisk, ändå med en helt okej förståelse för andra.
Idag skulle jag egentligen göra en hel del, men dagen har bokstavligen gått åt till att läsa blogginlägg och kommentarer på blogginlägg, det är för jävligt det där egentligen; roligt med bloggar, men när man ska bli så engagerad, involvera sig så till den grad att det äter upp ens egen tid ju. Tid som man förr då man inte hade internet, hade använt till något sånt där som jag inte ens kommer ihåg nåt mer vad man gjorde. Läste en bok, ritade en bild kanske. Skrev i en vanlig skrivbok med kulspetspenna, skrev för ingen annan.
Hur gör ungdomar idag? När jag var yngre fotade jag en hel del, ritade också, men inte satt jag upp de bilderna på nåt onlinegalleri eller på nån blogg. Hur lyckades jag liksom? Om jag hade varit låt oss säga 16 idag, så hade jag säkert bokstavligen BOTT på internet, så som jag gör nu; fullkomligt förverkligat mig genom bloggar och kommentarforum och lusläst allt om den här mänsklighetens sätt att vara och försökt tolka det här sociala samspelet som uppstår i en konstig internet-tillvaro som varken är helt på riktigt eller går att förbise. Och så hade jag antagligen bombarderat världen med mig själv och mitt, vilket hade gett mig en helt galen självbild. Jag hade inte velat att jag som 16-åring hade haft samma tillgång till internet som nu, hur ska jag säga det här nu för att inte låta som en gammal subba? Det är väl såhär det är, att man hela tiden tycker att saker och ting var bättre förr, men min själ - jag märker ju att ständig kontakt till internet gör mig å ena sidan vild och full av idéer men å andra sidan på ett oproduktivt sätt; jag får aldrig nånting gjort, konkret.

En helt onödig kommentar på Linneas inlägg Ding Dong

Jag kan inte låta bli att ytterligare gå och röra om i "feministsoppan" - bidra med ett inlägg utgående från "mina egna sjuka inbillningar om världen" - och kommentera Linneas inlägg om låten Marry Me - nu finalistlåt i Finlands eurovisionsuttagning. Det var nämligen mycket jag kom att tänka på, både när jag hörde låten, läste det briljanta inlägget samt främst när jag sen började läsa (och själv delvis också spamma) kommentarfältet till det här inlägget.

Marry Me är alltså en skojfrisk och glad låt i vilken sångerskan klargör att hon typ gör vad som helst bara hon nu snart får gifta sig med den hon älskar. Låten uttrycker kort sagt en rejält underkastad kvinnosyn, men framförs i ett käckt paket. Linnea gjorde det som man bara inte får göra (läs: som man DEFINITIVT SKA göra) i populärkultursammanhang - hon analyserade låttexten och frågade sig vad som egentligen sades i den här låten. Och inlägget ledde så klart till en kommentarstorm i vilken upprörda finlandssvenskar tyckte att hon kunde "sprida kärlek, inte hat" samt "lugna ner sig lite". (Vilket vanliga mänskor överlag tycker att feminister bör göra.)

Det är det här som är så uttröttande, hela den här bilden av att feminister enbart är sura, hatiska subbor som har sin helt egen felaktiga bild av hur saker och ting står till, klagar bara för att de tycker att det är underhållande, rentav letar efter fel och brister överallt, surar när det är roligt, skrattar när det är tråkigt, förstår aldrig skämt, tar alltid illa upp osv osv, listan kunde göras hur lång som helst. En av kommentarerna uttryckte just det här så tydligt, att "det är era egna sjuka inbillningar om världen som igen en gång vrider till det här till en galen feministsoppa." Samma kommentator poängterade detta med KÄRLEKEN, att man ska se det som sägs i låten som en kärleksförklaring bara, ett uttryck för att nån gör vad som helst för en annan, ungefär. Nå, excuse me, men låten säger bland annat att "jag ska spela ditt spel, jag ska gå vandringen av skam, jag gör det för dig, för dig, för dig." Om man behöver nedvärdera sig själv så till den här graden för att uttrycka sin kärlek, så ja då vet jag inte..

Vad få tycks förstå är vikten av att kommentera innehållet i våra poplåtar, att framföra en åsikt som representerar såna som är jävligt trötta på att alltid bli representerade som det svaga könet som alltid "gör allt för någon" och alltid "väntar på att nån ska fria" etc etc. Jag kan inte förstå vad det är som är så märkvärdigt med att bli upprörd över en riktigt skit låttext? Tvärtom är det ett tecken på ett sunt samhälle att någon reagerar på låtskrivarna som år efter år släpper ur sig såna här bajskorvar till textförfattande.

En annan grej är felanvändningen av ordet "ironi" och hur folk menade att låten är IRONISK. Såhär funkar det tydligen idag; man kan prata en massa skit och sen bortförklara skiten genom att påstå att man var ironisk. Man kan prata rent könsdiskriminerande, man kan typ skämta om den vita rasens överlägsenhet eller säga att fattiga mänskor bara inte har jobbat tillräckligt hårt, därför är dom fattiga - sen kan man säga "men jag var ju bara ironisk". Det här ordet missbrukas så till den grad att jag vill slita av mig håret av irritation: ironi är när man säger en sak men menar något annat. Som Linnea igen så vettigt sa, så verkar inte Marry Me vara nån ironisk kommentar på den stereotypa kvinnorollen, snarare "som en slags rättfram iakttagelse a la "Såhär ser kvinnorollen ut idag, tokroligt!" men utan att ta någon ställning till det.
En annan bloggare hade sen uppfattat Marry me som "en glad parodi på nån sorts bridezilla-stereotyp", och jag kan tänka mig att det är många som kan hålla med om det påståendet. Men nu måste man förstå, att hur man än framför nåt sånt här, hur parodierande, käck och skojfrisk man än är, så måste man kunna ta konsekvenserna av att någon har tagit ens text på allvar, eftersom man varje gång då man framför eller skriver en text, ska vara beredd att stå för de värderingar den texten representerar.

En annan kommentar menade att vi ska se den här låten "som ett inslag i populärkulturen och inte i jämställdhetsdebatten." Det här uttalandet får mig också att resa ragg på så många plan; det säger nämligen också så mycket om hur feminister generellt uppfattas. Det uttrycker tanken om att det finns två olika plan; en för jämställdhetsdebatt och en för populärkultur, samt att dessa inte ska beblandas. Det som uttrycks inom populärkulturen ska inte sönderanalyseras, utan mer tas med en klackspark. Jämställdhetsdebatten, ja den är då helt satans allvarlig. Hatisk och allvarlig och något som bara feminister och queerforskande löst folk orkar engagera sig i (JAG VAR IRONISK DÄR). Nå, det intressanta här är att populärkulturen ofta ger ett uttryck för vad som uppfattas som "normalt", och det här är exakt vad som händer när nån går och analyserar en "harmlös poplåt" som egentligen inte är meningen att analyseras, när man frågar sig att vad säger dom egentligen? Det är då man märker att jaha, det är såhär våra samhälleliga värderingar ser ut, det är det här som är "det normala". IT'S FUCKED UP.
I motsats till Linnea tror jag dock inte att någon kommer att tro att vi har sämre syn på jämställdhet i Finland än nån annanstans i Europa för den här låtens skull (om den nu vinner, vilket den har alla chanser att göra, och vilket jag hoppas på!). Kvinnosynen is pretty much kakka everywhere anyway och i eurovisionssammanhang görs det nu så mycket skit att locket inte går på.

Jaha, nu fick Linnea en kommentar som sade allt jag ville säga, på ett mycket bättre och kortare sätt än jag. Varsågod Kalmar, du får sista ordet:

"låten inlägget kritiserar (marry me) reproducerar den kapitalistiska modernitetens krisdrabbade patriarkala tvåkönsmodell. blogginläggets kritik av låttexten, och den hegemoniska maskuliniteten överlag, svider säkert helt jävligt mycket! motargument i "det är bara en sång"- stilen är rikit från reven. som om man kunde behandla konst, musik och massiv kulturproduktion som ett isolerat fenomen, bortom alla sociala relationer och samhälleliga antagonismer. argument i stilen "lugna ner dig" är helt innehållslös höpöhöpö, som bara stärker linneas argument."

Fucked up musikprojekt

En bekant från Amsterdam sysslar med sånt här. När jag kände honom hade han alltid såna där storslagna tankar om att världen ska gå att förena genom musik och att alla på något sätt genom musik ska känna gemenskap, och true that. Men det är ändå något som får mig totalt rabiat av att läsa om hans senaste projekt i vilket han vill engagera musiker att "jobba med musik i ett flyktingläger i Jordan" eller vad sägs om att "göra en ghetto-opera i en gypsy-slum i Slovakien?"
Vad är det här nu igen? Är det inte upplevelsecentrerat igen; VITA PRIVILIGERADE KONSTNÄRER ska få lov att åka och TITTA på flyktingläger och ohoj, hoppsan - också vara med och skapa meningsfulla stunder genom musik. Tycker att klass-aspekten här igen är totalt förbisedd; ingen har tydligen reflekterat över vad en "ghetto-opera" har att ge åt Slovakiens slumkvarter? Ska vi liksom ge dom lite smak av finkultur, dela med oss lite av vår lyx och flärd? Fy fan.
I den här texten poängteras sånt där abstrakt som att "vi vill stimulera direktkontakt mellan musiker från olika kulturer, mellan ung och gammal, mellan rik och fattig, utbildad och outbildad. Idealism är centralt." Vadå idealism? Vad betyder idealism i det här sammanhanget? Vem är det som är outbildad och vem är det som är utbildad, och vilken är skillnaden? Jo, att det är de utbildade (vi) som kommer till dom outbildade (dom). Så utgångspunkten är ju fucked up redan från början.
Jag VET att det här projektet är välmenat och att musik helt säkert för mänskor samman och att folk i slumkvarteren säkert tycker att sånt här är hur roligt som helst. Men ÄNDÅ - man måste AKTA när man gör sånt här. Man måste visa respekt, och man måste akta sig för att inte bli en sån där vit fåntratt som likt nån självutnämnd Moder Theresa kommer med nåt tillfälligt fåneri till en fucked up situation som man inte kan göra något åt.

Som alla lite gick och tänkte på musik och textinnebörd just nu, så har två av mina favoritbloggar också skrivit lite om låttexter och sånt här, den elaka bloggaren om Kauas pois och Linnea om Marry me. Båda inläggen så h*****s bra.

Gubben i lådan

En stilla hyllning till dom där mupparna som lever anonymliv på FB och sen dyker upp som gubben i lådan varje gång dom har fått barn: "Visar sig att Pelle föddes på samma dag som Madonna, Monet, Steven Tyler och McGyver". Och sen kommentarerna:
"Stort grattis! Inte illa pinkat!"
"Kan ni inte döpa honom till Pelle McGyver, det vore så coolt."
"Bra snickrat, gamle vän".

Jag bá i mitt stilla sinne: Man snickrar inte, man knullar. Man pinkar inte, man knullar. Man knullar utan skydd, det kommer ett barn. Ett mirakel? Något att gratta?
Verkligen inte.

Hund hund hund (och sen burnout och jobb)

Hund hund hund. Hundhundhundhundhundhund. Hund hund hund. Hund. Hund hund hund hund. Hundhundhundhund.
Jag är "lite" trött på mig själv. Men det går helt bra. Jag har varit ute och gått på isen i Uittamo. Det var faktiskt tröttsamt, jag ville typ hem direkt när jag kom ut i friska luften. Hela fjärden var omringad av gigantiska lyxvillor, vissa med fönster lika stora som min lägenhet. Jag önskar jag hade fotat mer, men jag frös för mycket.

Sen tänkte jag på det idag, att det mer och mer blir så att kvalitet inte tas för givet. Det normala är att man får dålig kvalitet av det mesta, och sen förväntas alltid några eldsjälar överraska och bjuda på plötslig kvalitet, göra det tråkiga spännande. Det här måste ju ha med billig produktion och maximal vinst att göra, sånt där som de belästa marxisterna kan berätta mera om. Typ att företagen vill betala så lite som möjligt för att få sina produkter eller tjänster gjorda, samtidigt som de vill behålla samma standard som alltid. Vilket ALLTID leder till att en viss grupp mänskor sliter sig halft fördärvade för en lön som inte ens är närapå vad de förtjänar.
Tycker att det rent konkret börjar synas allt mer; allt blir bara sämre och det är det normala. Och sen samtidigt, att man förväntar sig att det ska finnas sådana som engagerar sig där det kanske inte nödvändigtvis förväntas engagemang, såna som gör gratisjobb bara för att de tycker om det, för att de älskar det så mycket. Och här kommer vi in på det här med välgörenhetsorganisationer, som ju egentligen bara är en pissig del av ett helt vrickat system. Modell USA, folk mår apa men tack och lov finns det ideella föreningar som engagerar sig gratis och hjälper just because they love it. Och när nån älskar nånting, då behöver den ju inte ha betalt eller hur? Logiken är glasklar. Samtidigt kan de som egentligen borde engagera sig (politikerna) bry sig skit och bygga swimming pools åt sig själva istället.
Är det ett sånt här samhälle vi vill ha? Att folk börjar hjälpa varandra för att staten inte ids? Jag tycker den här tendensen syns så jäkla mycket just nu. Niinistö som föreslår Neighborhood watch bland annat. Varför? Nå för att polisen ska avlastas. Nå varför behöver polisen avlastas? Nå för att dom inte har resurser. Varför har dom inte resurser? För att dom tvingas spara. Varför tvingas dom spara? För att dom ska gå runt med så stor vinst som möjligt. Vad politikerna försöker tuta i oss är att vi ska engagera oss, eftersom vårt engagemang inte kostar dem något.
Förresten, så sa Slavoj-gubben nåt klokt om det där med välgörenhet nån gång. Hans sista mening i den där videon är så jäkla träffande, typ såhär: Det är hemskt att se ett barn vars liv är förstört eftersom hen inte har råd med en operation. Men om barnet sen får pengar till operationen kommer det att leva ett liv som är lite bättre, men fortfarande i samma situation som producerade barnet.

Ja och sen har jag kommit på att jag nog typ fick burnout efter Hesajobbet som slutade här för några år sen. Jag minns det så bra när det var min sista dag och jag aldrig skulle komma tillbaka dit mer, hur det inte kändes nånstans alls, varken lättnad eller sorg. Jag gick sen hem och det var som vilken dag som helst, jag var helt tom i bollen fast det var sommarlov och jag borde ha varit så jäkla glad och upprymd.
När nånting som borde vara en lättnad inte känns nånstans alls överhuvudtaget, det är då som varningsklockorna ska börja ringa, har jag insett. Det är då som nånting har slagit helt fel och fått hålla på för länge. Jag jobbade så överdrivet mycket i en omgivning där folk dessutom mådde minst sagt piss, i vilken ingen trivdes och skitsnacket var en del av vardagen. Jag "bjöd på mig själv" som det heter, sa aldrig nej och engagerade mig i varje enskild persons problem. Jag skulle visa mig vara mångsidig på alla fucking plan och visst betraktade dom mig som nån slags utomjordisk gåva till arbetslivet, samtidigt som dom nog säkert också tyckte att jag var lite konstig ibland. Minns att jag nån gång riktigt tokflinade och glodde på mänskan som frågade om jag kunde jobba extra, hoppades att hon skulle se att jag var helt sönder och sliten inuti, ta i mig och säga; "Nu säger du fan nej! Du är ju helt tokig i huvudet, ställer upp inför allt!" Nä, inte var det nån som sa nåt sånt, så klart. Och jag sa alltid käckt att extrajobb nog går bra. I något skede stängde jag bara av och blev likgiltig. Det här låter nu så jävla cheesy men ibland i åbobussen då jag åkte hit för att hälsa på J, så grät jag bara rätt ut medan jag lyssnade på Sufjan Stevens Chicago. Och det var en sån där gråt som stressade mänskor gråter; en hulkande snorgråt vars orsak man har tappat bort. Man gråter när man ser en flock skator flyga förbi, för att det är så fantastiskt att det finns fåglar. Den stilen.
Det är därför jag är så besvärlig nuförtiden, vill ingenting, är superstressad så jag bara snäser vilt omkring mig om jag har två programpunkter per dag, måste planera min dag minutiöst om jag vet att jag måste bort nånstans klockan sex. På museet måste jag verkligen säga till mig själv att "nu lugnar du ner dig" varje gång det händer något. Min stresströskel är lik en mattkant. Vet inte hur jag ska råda bot på det här; vill gärna jobba, men ALDRIG mer på det där sättet, aldrig mer sådär mycket, aldrig mer nånstans där jag inte trivs. Bara tanken på mina preferenser ger en ju minst sagt djup ångest.

I min väska

Fick den här idén av Linnea som minsann hade stilrena saker i sin väska, tänkte att jag absolut måste göra det här själv innan jag får för mig att tömma eller på nåt sätt manipulera innehållet i min väska.
Så att, här kör vi. Innehållet i min väska den 23.1.2013, uppe från vänster:

- två hundkakkapåsar
- en ihopskrynklad näsduk
- tre eller fyra kassakvitton
- en kong (grej som man fyller med t.ex. hundkorv, fryser ner och sen får hunden slicka i sig innehållet och har underhållning i minst en timme. I know: hundägare = pure craziness...)
- en tom reissumiespåse
- häfte (Med FC Kaiserslautern på pärmen, don't ask me why)
- biisilista med låtar & tonarter för mej
- en Happy Meal-björn som jag fick skickad åt mig från en holländsk kaveri
- minnessticka
- näsduk med än 2-3 brödbitar som jag tog från Arkens matsal idag (nolot)
- en jättebra serie som jag klippt ut en gång (jaså där var den!)
- Tre kulspetspennor
- En utriven tidningssida med en hastigt ihophafsad serieskiss (den är bra SOM FAN, you'll see)
- Ett tuggat tuggummi
- En sån där liten metallplupp som fungerar som bakdelen på en pin
- En sån där prislapp som finns på löstobak (eller vet inte om detta hör till kategorin "rosk", det kanske kassakvittona också gör för den delen)
- Min Hitta Nemo-plånbok (jo, jag är 32 år. Den plånboken skulle egentligen bara vara tillfällig, men ni vet hur det gick)
- Två engångslinser

USCH, så slarvig och osexig jag är, förresten. Vilket FRUKTANSVÄRT väskinnehåll! Fy skäms. Och jag som ska vara i mina bästa år. Nej nu får jag ta och göra något åt det här.

Bildsvada från idag

Idag var jag ute ett varv och jag hittade absolut inget roligt eller spännande förutom dimma.

Apokalyptisk sol

Lite som i Peking fast ändå inte alls

Mystiska Verkahovi

J:s gård som med sina uppstyltade betonglådor annars också har ett sånt där
skräck-futuristiskt arkitektoniskt perfekt planerat uttryck (?)
kom ännu mer till sin rätt i dagens dimma

Isiga balkonger och dimmig gård. Det är lite Fargo/Lynch över det här?
Eller nån annan sån där filmstämning som jag inte kan sätta fingret på.

Ibland när man tittar upp så märker man att hus kan se helt totalt knasiga ut.
Vem planerar hus som ser ut såhär?

Det tyckte jag att var skoj att balkongerna i en sån där gatuspegel
blev buckliga och fantasifulla, som om man på fri hand hade ritat dom.

Och sen var det bara äckelvackert och pittoräskt så det bara förslog på isen

Undrar vad kylmäjohto e fnåt.

Arken var nu bara sen Arken - i solsken.

Drömresa

I natt drömde jag för första gången på länge. Det var spännande att igen verka återvända något så när till sitt friska jag. Märker det så tydligt; när jag är stressad, deprimerad och ur balans, då drömmer jag inte. Det känns helt för jävligt, natten är som ett svart hål bara. Man bara ligger där och sen vaknar man upp till ingenting.
Nå väl, i natt var det fart på igen. Drömde jag att jag stod på ett torg och plockade hjortron ur stora klasar som nån hade gömt under en presenning. Sen skulle jag ut på vägarna och tvätta de där vitmålade linjerna vid vägkanten, men jag tyckte det verkade så jävla pointless så jag satte mig istället ner och slappade. Sen kom dit en karl som märkte att jag bara satt där och det var pinsamt. Jag cyklade iväg på en cykel som bara fanns där (en vit-lila Helkama Terässiipi, om nu nån vill veta), med hög fart åkte jag ner för en backe och hoppade med cykel och allt från en bro, landade i en sjö. Cykeln sjönk, men jag klarade mig fint. På andra sidan sjön fanns det sedan en gigantisk, grund undervattensspegel berättade nån; tur att jag inte hade hoppat ner på den sidan.
Jag vet att det kan vara skittråkigt med andras drömmar, men här kom nu min ändå.

******PIRRIG

Nu skar jag mig just på en kniv när jag diskade, en VASS Fiskarskniv ska noteras. Och blödde ner min dator, min perfekta silvermac :(. Det störde mitt **'dezignöga*, min känsliga konstnärssjäl slog en volt både av förtjusning över blod&silver & förfäran över att klotta ner datorn. Jag är som sagt lite nervös idag, märks det?!?!!?!  *][∞ Till exempel avslöjar jag i och med det här inlägget £$]≈ att jag är en mycket eklektisk dansare*|||||*

DECAPITATED - Homo Sum (OFFICIAL VIDEO)

Känner mig exakt såhär nu (för intresseklubben att anteckna): FULL med helt okontrollerbar nervös energi. Det måste vara för att hunden är hoidossa, jag är ensam hemma och vet inte VA FAN jag ska ta mig till nu när håret är tvättat och kläderna påklädda.
(Det är tur att man har en sån här blogg dit man när som helst kan skriva vad som helst utan att någon bryr sig.)

Lördagsbalear

Idag sitter jag i kalsongerna och vet att det är över minus tjugo grader utanför, vill inte riktigt gå dit. Har svårt att föreställa mig hur nånting ska bli gjort idag, förresten. Köpte quest pack Evendim igår för mina hårt ihopslitna Turbine points, lotrade halva natten. Blandade glass med yoghurt, det var fantastiskt. Ikväll ska vi spela på Sointu, man är så hjärtligt välkommen till gratis inträdet! Det kommer å bli feeest.
Nu lyssnar jag på Kölnkonserten och städar lite grann. Detta var ett mycket insiktsfullt och klokt inlägg.

Dagens tanke

Det värsta med att ha en riktigt dålig lärare är att man hela tiden känner sig smart som satan, och sen när man nån gång tar "en vanlig kurs" med nån annan lärare, så är det jobbigt som attan och man får uselt vitsord.

Här är du och förstör mitt liv

Jag var ute i kanske tie minuter och tog den här bilden, grannarna har varit påhittiga, hehe. Nå väl, när jag kom hem tillbaka och öppnade trappdörren hörde jag så klart det hysteriska gnäll som hunden min ställer till med så fort man lämnar den ensam i mer än 5 minuter. Jag såg bara svart framför ögonen, det "bara brast inom mig" som man säger, jag gick in, såg inte ens på hunden, bara sa "jaha, här är du och förstör mitt liv", röt till bestämt ett par gånger att nu får det vara nog med det här ylandet och fånigheterna, att nu orkar jag inte mera. Och hunden gick till sin plats med svansen mellan benen (inte nåt vettigt sätt att reagera säkert, I know, men det finns en gräns också för hur korrekt man kan och orkar vara vid hunduppfostring). Sen slet jag bort strömkabeln från datorn, drog ner värmen på min puttrande ris- och linskastrull, gick ut och satte mig med datorn i iskalla trappuppgången och satt där och tänkte att såhär är det nu; livet med en separationsangstig hund. Där satt jag sen i kanske tie minuter igen, och inte ett ljud hördes uppifrån lägenheten. När jag kom in satt hund-attan snällt och ljudlöst på sin plats, fick ett kex som tack för samarbetsförmågan.
Kanske att, kanske inte. Man får se.