Är det nu man håller på att bli zen?

Ni minns att jag surade och kastade mig raklång och blekfet med min kimono i sängen, att jag väsnades och skrek och grät och drog mina naglar längs med tapeterna så de lämnade märken och
bla bla bla
Nå nu ska jag berätta varför det var på det sättet.

Jag skickade in mitt urgamla romanmanus till den där S&S-tävlingen, och hade i min oförnekbara hybris faktiskt tänkt mig att jag kunde kamma hem nåt slags pris där. Jag vet inte hur jag hade tänkt, men det är kanske lätt hänt att man ser på sina egna alster med lite väl blida ögon, för att man helt enkelt måste det för att kunna tro på sig själv, man måste tro att saker håller och att de är bra för tvivlar man så faller man.
Så när Förlaget nu hade manusdags igen (deadline imorgon) så tänkte jag att wtf, jag läser igenom det där manuset en gång till och skickar sedan in det.
Och när jag läste det, så kom jag inte längre än till halva första sidan, innan jag insåg att det är så URBOTA urholkat dåligt och oengagerat. Det finns fan inte nån jävel som vill läsa nåt sånt där dravel, och det är den enda och rätta sanningen.

Och JAG VEEET att man inte borde befatta sig med fler än ett förlag i det här lilla landet på svenska. Men när jag faktiskt inte har någon större skillnad, och när jag tänker att ju mer läsare, ju mer feedback, desto bättre. Så därför har jag haft min smutsiga lilla fot inkilad i bägge vessastolar. Smart eller inte - det kvittar ju, eftersom det inte blev någo fan av den bokajäveln i varje fall.

MEN VET NI VAD, IMBECILLA TVÅBENSDJUR?
Jag tänker skriva nytt. Jag tänker låta det fara dit det far, för faktum är ju att jag mådde så himla bra när jag höll på och skrev, det var ett äventyr och skit det samma om någon vill ge ut det eller inte. Jag älskar att skriva.

Nåja, nu börjar det låta till nånting va? Är det nu man håller på att bli zen, är det? Är det nu som the effects of yoga slår in, sådär på allvar? Kanske det.

Känner mig glad och fri. Det är en styrka att kunna se på nåt man har satt en hel JÄVLA massa tid på och bara säga MEH, bättre kan du. Rekommenderar det till alla. HÖJ RIBBORNA. SÄNK FLAGGORNA.

Gonatt.

Oduglighetsgarnet

Jag tänkte ta och viska "hoho" i brist på annat att komma med. Minns inte när jag skrev senast eller vad det kan tänkas ha handlat om, men jag är fortfarande innystad i oduglighetsgarnet, och det tycks inte finnas nån hejd på det. Veckorna bara går och går och i november har jag inga jobb eller nåt sånt heller, så man känner sig liksom extra mycket på sidan om.
Till all tur har jag i alla fall fått tummen ur och kommit i gång med mitt gamla rosk & natur-projekt, eller vad man nu ska kalla det. Det är tusch och lite avritande av foton som jag sätter ihop som jag vill ha dem. Tänker att det är viktigt att i alla fall göra något, så man inte helt stagnerar, medan det där som man egentligen borde göra står och stirrar på en med röda ögon i ett hörn.

Roa mig

Igår ramlade den sista biten av min dallasbulla ner från famnen på mig, och jag hoppade till för den påminde lite om en mus som springer över en. Sen låg jag och skrattade åt det i fem minuter. Och idag, när jag kom att tänka på det, skrattade jag igen. Inte vet jag vad jag ska hitta på i världen, eller vad världen ska hitta på med mig, men roa mig, det kan jag.

Gnäll gnäll

För att inte det här ska bli ett GNÄLL-GNÄLL-DET-ÄR-SÅ-SYND-OM-MIG-inlägg så tänker jag börja med ett GNÄLL GNÄLL DET ÄR SÅ SYND OM MIG, så var det sagt.

Jag har drabbats av ett realitetens nedslag om att jag inte fucking duger alls, när det kommer till allt vad skrivande heter. Den där skrivkursen, som nu ter sig som för evigheter sen, fungerade just sådär perfekt och smidigt så man gick omkring i ett rosa skimmer och föreställde sig dagen då man bland annat skulle bli en sån där framgångsrik skribent och kunde gå omkring och roa sig av tanken på hur jävla finurlig man är med sina formuleringar och hur kiva det är när man kan sånt här som att skriva och så vidare.

Realiteten idag: Jag sitter med en recension i fyra timmar, det handlar om något jag inte alls tycker om. Jag läser andras recensioner om samma sak, inser att de har sett så mycket mer än jag, tagit fasta på saker som jag aldrig kunde ha drömt om att ens se där jag sitter i min självförvållade papplåda som skydd mellan mig och världen.
Jag tycker inte om det mesta jag ser eller läser. Jag ser nästan bara fel, jag lämnas oberörd, jag flyter iväg nån annanstans för att jag inte förmår ta till mig något, jag kan inte skriva om det, än mer låta som någon som har åsikter om det - och mitt i denna lögn om att jag är nån som har åsikter som är värda att yttras, är det meningen at jag ska hitta på YTTERLIGARE saker att formulera mig och ha åsikter om?
Snälla, stäng av maskineriet, någon. Jag kan inte låtsas. Jag skulle så gärna luta mig tillbaka i nåt slags självsäker- eller obryddhet, ta saker som de kommer, bara skriva de där sakerna och sen frisätta dem som svävande lyktor i Thailand. Jag vill inte att framgång och jämförelse ska definiera allt jag är, ändå faller jag alltid offer för precis det - att jag jämför och räknar och bryr mig och misstänker. Jag vill ta paus. End of rant.

J i drömmarnas land

ÄNNU ett inlägg, because I can.
J är så rolig. Han är den absolut mest underhållande människa jag nånsin har träffat på i mitt liv och idag morse, vaknade han genom att konstatera att han är en hemsk människa. "Jag är så hemsk!" låg han o flinade, "vad står på?" sa jag, och så hade han DRÖMT om sig själv och hur han brukar avbryta folk genom att säga hur det egentligen ligger till. "Vem GÖR sådär?" sa han bestört. "Du!" sa jag.
Det stämmer, han har för vana att ibland tvärt avbryta folk som han tycker att far iväg på villovägar, det är nu hans sätt bara och ingenting han har tänkt på. Och så går karln och drömmer om sig själv och inser att det inte är så jättesnällt att göra på det där sättet, och så ser han saker från en annans synvinkel och ligger och vojar sig över sig själv det första han gör på morgonen. Där har vi J i ett nötskal. Glömmer han självanalysen, så ser omständigheterna till att påminna honom om den i drömmarnas land.
Tycker det är så häftigt bara.

Som att köpa kärlek, fast genom knull

Inser nu här att jag inte kan så mycket annat än skriva ytterligare ett inlägg. Jag ska tids nog specificera vad jag blev så sur över idag, och det tar sig, det tar sig. Man måste bara få utåtvänt det där huvudet från navelgropen nu, ut mot världen och det som händer, bort från det där självet och allt vad där kring rör sig.

Grejen är väl mest att jag känner mig så STUCK och så himla trött på att vara så stuck med mig själv, på nåt vis. Jag skulle på ett sätt önska att jag hade ett barn i det här skedet - då hade man automatiskt haft fokus någon annanstans. Samtidigt är jag så långt ifrån de där tankarna på barn som jag säkert varit under de senaste tio åren. Jag vet inte, livet ter sig bara mer och mer som att jag självklart ska vara en sådan där som inte får barn, som inte har behov av det och som istället fyller mitt liv med en massa andra nöjsamheter. För livet är faktiskt så mycket mer än det där att skapa en familj kring sig. På ett sätt tycker jag att det är så easy way out - du skaffar barn och så har du nån som, vare sig de vill det eller inte, alltid kommer att vara attached till dig på något sätt. Det är som att köpa kärlek, fast genom knull. Lol. Inte är jag riktigt klok inte, som skriver sådana saker.
Och jag vill faktiskt också hötta lite med fingret och påpeka att barn, utan diskussion, idag är den absolut största påfrestningen för planeten och miljön man kan tänka sig - och då tänker jag på barn som föds här med vår levnadsstandard, med våra behov. Det är ju tamejtusan nästan förkastligt att få barn idag, om man tänker på det. Vem behöver mer av oss, liksom? Vem behöver ännu en som ska ha kläder och mat och plastblöjor och uppvärmda hus och ikea-möbler? Ingen!
Samtidigt kan man inte resonera om barn på det där sättet att folk ska sluta reproducera på grund av klimatskäl, för vi är ju bara djur ändå. Vi är väl förprogrammerade till att villa föröka oss - samtidigt är människan det enda djuret som har kapaciteten att tänka till om det, och tacka nej.

Nu var det här inte meningen att överhuvudtaget bli ett sånt här speech, men tydligen hade jag det i mig. Jag har varit sjuk hela dan, har inte varit ute och har suttit i min morgonrock och tyckt synd om mig själv pga att jag inte lyckades med den där ena saken, och så är det nu med det.
Ska bli en ensam gammal surkärring som till sist tar livet av mig för att äldrevårdssituationen är så makaber i det här landet, goals.

Dagens bild

Dagens bild

Jag säger bara. Jag bad J ta en bild av mig för att jag ville ha ett minne från den här situationen. Jag bad honom till och med att lägga upp den på insta, för jag ville det, men han sa att nä, för att han är en vettig typ som inte är sådär konstant i kvarnen med det personliga.
Det här är bara en sådan urbota KAKIDAG så det inte finns liknelse till det. Handlar bara om att saker man satsat på inte får nåt gensvar, och jag är ju nu också så himla dålig på att inte lyckas när jag väl har satt tid ner på nånting. Så i det stora hela är det här ju en bra lektion för urbota narcissist-jag: Att ta lite motgångar emellanåt. Allt den här fåntratten gör blir liksom inte en omedelbar succé, all skit jag välter ur mig och placerar på bordet för allmän åsyn är inte föremål för beundrande blickar.
Som om världarna ville spela ett sarkastiskt skådespel enkom för mig, så har de också sett till att jag är sjuk idag. Har stegring och kanske feber, har hostat halva natten, och har spelning imorgon, dvs ska använda min röst. Skojigt, skojigt.
Jag hoppas genuint att alla som läser detta har en bättre dag idag.

De nya tonåren

Känns som om början av den här veckan har varit laddad med betydelse, och det har den också. Fick äntligen tummen ur röven och tog mig till Vasa, till I - och det är nu alltid på många sätt underbart att spendera otvungen tid med en gammal vän, tillsammans med vilken man kan ligga och drischa halva dagarna utan att kommunicera ett endaste ord. Inser att jag behöver fler sådana vänner - såna som kommer hem till en och bökar med kaffepannan medan man själv sitter där man sitter och inte behöver säga nånting.

Den här morgonen har jag spenderat genom att färdigställa en recension, (Ellen, if you read this - it iz coming. Be very afraid. Not). Samtidigt har jag snorat, hostat och kämpat med fokus på så många jävlade eländes plan, till exempel tänker jag väldigt mycket på vad det innebär att skriva bra versus skriva en bra bok nuförtiden. Det är nämligen två så olika saker att man knappast ens kan föreställa sig hur vitt olika de två sakerna är. En bok handlar om att skapa en hel värld som på olika sätt är angenäm för läsare, medan det att skriva lite bra (vad det nu sedan ens innebär) handlar om att tillfälligt stjälpa ur sig saker och meningar som låter som något.

Så till sist tog jag bara och sket i alltihopa och skränade karaoke till Synchronicity II. Det fick ta all min sinnesnärvaro att inte posta en video av scenariot på insta-stories, fick ta lite sinnesnärvaro också att inte samtidigt klä av mig morgonrocken och bara nakuhoppa här omkring på soffan medan videolampan lyste rött - jag vet inte vad för period av exhibitionism och bekräftelsebehov jag går igenom just nu. Tonårsperiod, kallade jag den igår kväll, när jag medgav till J att saker är ut och spretar, intentionerna hoppar hit och dit och jag tampas med en känsla av att nån eventuell ungdomlig skönhet håller på att rinna ifrån mig samtidigt som det inte gör något överhuvudtaget.
P.S När man ser på Patti Smith så förstår man att ålder faktiskt inte betyder ett skit.

inktober

Så nu har det gått och blivit ny månad, och med den månaden kommer det årliga INKTOBER. Hoo-fn-ray. Jag har gjort det här i åtminstone 3 år nu och i år drar jag till med några roliga regler som jag satt åt mig själv:

1. Inga referensbilder, alltså jag får inte rita av. Blev så inspirerad av @allyouneediswall på insta - en rysk konstnär som snackade om att man missar sin egen stil om man konstant ritar av - att man hittar sin riktiga uttrycksförmåga om man helt enkelt ritar det som kommer upp i ens huvud istället. Som jag gillar den tanken!

2. Ingen blyerts innan - inga korrektioner -
det blir vad det blir.

3. Jag ska rita med tusch, för jag vill bli bättre på tusch.

Det är instagram som gäller om man vill följa med, @markermastress heter kontot. Går också att följa Marker Mastress på FB.

Kissing and dissing my friends

Okej, nå men hej.
Jag har haft ett så fylleslagigt veckoslut, att jag nu har bestämt mig för att ha en vit oktober. Det betyder för min del att jag ska vara drogfri och nästan alkoholfri, för någon form av förändring måste helt enkelt hända nu.

I helgen var det R:s going away party och vi drack lite civiliserade ölglas på Alvar. Och inte vet jag hur det gick så, men mitt i allt var mina tankar och allting en enda dimma, jag blev så full. Antagligen för att jag hällde i mig 2 öl medan andra drack 1. Och kvällen spårade ut i att jag 1. kysste R. Jepp. Av ingen annan orsak alls än att jag plötsligt tyckte att han var hot som fan och bara egoistiskt ville slå slag i saken. Jag tror nog att jag frågade innan och han sa väl skeptiskt att "is that ok?" vilket jag tog som ett solklart ja för att fylletratt. J är ju vettig nog att förstå att jag är en fucking galenpanna som gör sådana saker och att de inte leder till några som helst konsekvenser eller har nån större betydelse. Men R, stackarn visste ju fan inte vad han skulle tänka och tro, så sen fick vi spendera lite tid på att försäkra honom om att no harm was done och att vänskapsbanden består. Jag kände mig lite som en psykiskt rubbad person vars nycker och infall måste förklaras för andra, och det är väl heller inte så långt ifrån sanningen.
På ett sätt vill jag leva i en värld där infall är möjliga och kyssar är harmlösa, men samtidigt så måste man ju vara medveten om att varje sak man gör också involverar andra mänskor, och man kan liksom inte gå på bara för att man själv plötsligt vill det. Så det var inte särskilt klokt gjort, i slutändan.
Nå, men det var heller inte det värsta jag gjorde. Jag fick också en blackout i vilken jag hade 2. stått och skällt ut en annan vän på Gringo. Jag kommer inte ihåg vad jag sa, bara hens tårfyllda ögon efteråt, och då fick jag riktigt fråga att what the fuck is going on? Fick skriva och be om ursäkt efteråt, för det där är inte jag - det vete fan var det härstammar ifrån, att jag i fyllan ibland får någon våg av aggressivitet och illvilja mot mänskor, det är som att nåt undermedvetet tar över och jag blir en som bara ska trycka ner andra. Upplys mig gärna om vad den psykologiska förklaringen till det här beteendet är, för jag har ingen aning. Jag minns en annan gång då jag gjort nåt liknande, och det har liksom inga huvud och fötter och jag skäms kolossalt nästa dag.

Så nu blir det alltså renlevnadsmånad för hopplösa jag - passar bra för det blir ju inktober och jag ska ta tag i tuschteckningarna, I've got shit to get done osv. Ingen tid för självcentrerade nöjen.

Åter en lista för att orsaker

Kärä blög.

Idag känner jag mig opåhittig men helt bottenlöst nöjd och glad, konstig kombo. Var ute på promenad och hittade svamp, samtidigt som jag filmade mig själv åt mina tyska vänner. Vad får en att känna sig mer meningsfull än när man står mitt i vackra finska förortsskogen och säger "isn't it bloody fantastic?!" och "here's no people!"
Var också på feedbackmöte för radiodokkaren idag och det var ju intressant, för det visade sig att jag har gjort en megaboring dokkare. Hahaha! Alltså riktigt supertråkig, i många avseenden. Underbart. Kändes bra att de vågade ge mig lite kakka-feedback för då är man ju liksom nån som de vågar göra sånt åt. Om man bara skulle få ljummen feedback, så är det ju ingen som tar en på allvar, liksom.
Följande lista har jag kopierat från samma ställe som igår, den är från nouw.com/blogglistor.

1. Hur mår du rent fysiskt, idag?
Lite trög, men bra.

2. Hur mår du rent psykiskt, idag?
Känner mig hyper och som att jag snart säkert brakar, men just nu, alldeles utmärkt.

3. Vad är hälsa, enligt dig?
Att kunna stiga upp varje dag och fungera både fysiskt och psykiskt.

4. Vad borde du göra mer/mindre av för att maximera din hälsa?
Sitta mindre, göra mer yoga.

5. Vilken är din värsta sjukdom/olycka som du har varit med om i livet?
Alltså jag har inte varit med om nån som helst olycka. Nä, det kan jag inte säga. Man skulle inte tro det om mig, men jag är faktiskt rätt försiktig.

6. Skulle du kunna tänka dig att jobba inom vården?
Nej, men har en enorm respekt för alla som gör det.

7. Har du någonsin åkt i en ambulans?
Näpp.

8. Skulle du hellre vara skadad i musklerna och inte kunna träna på ett helt år, eller vara konstant täpp i näsan i ett helt år?
Skadad i musklerna, så klart. Då kan man ju bara vara helt som vanligt, nästäppa är ju en pina.

9. Hur ofta besöker du tandläkaren?
När tandstenen börjar bygga vikingafästningar vid mina tandfästen.

10. Vad anser du om psykofarmaka, kosttillskott, Ipren osv?
Tja, vad ska man anse om det?

11. Du behöver tala med en läkare/psykolog. Vill du hellre träffa personen face to face eller kan du tänka dig ringa ett samtal och prata med läkaren över mobilskärmen?
Jag kan ju så klart tänka mig att ringa, men föredrar att träffas, så klart.

12. Är du en morgon eller kvällsmänniska?
Måste jag verkligen svara på den här frågan?

13. Hur får man dig på bra humör?
Man skickar en länk eller bild till mig och säger, det här är nåt som du borde se, till exempel.

14. Springa, lyfta vikter eller yoga?
Springa, sen yoga.

15. Prata känslor/problem med dina föräldrar, vänner eller psykologen?
Vänner. Psykolog sku va kiva men kostar pängar så jag är min egen psykolog (said the biggest liar ever).

En helt vanlig lista

Fick för mig att underhålla mig själv genom att fylla i en lista, orkar inte credda för det var inte nån personlig lista det här, snubblade över den bara.
Tänkte på det, att är inte dessa listor lite som de där "Mina vänner"-häftena man fyllde i i lågstadiet? Jag fullkomligt ÄLSKADE dessa häften och fyllde mycket omsorgsfullt i dem. Skulle va himla roligt att läsa vad man skrev i dem idag, har själv inte kvar något sånt där roligt alls.
Nåja, nu painar vi.

1. En dålig vana som jag kommer att bryta:
Panta på saker som måste göras. Jag måste bli bättre på att ta tag i saker för det ger överlag mer reda med allting, plus att jag hålls på bättre humör.

2. En ny färdighet som jag vill lära mig:
Jag skulle himla gärna villa investera i en ritplatta, eller vad det nu heter. Så DIGITAL PAINTING, det skulle jag villa lära mig.

3. En person som jag vill sträva efter att bli:
Greta Thunberg. Inte så stor chans att jag blir det inte, men försöka kan man.

4. En god handling jag vill göra:
Bjuda nån som behöver det på mat/te/kaffe/nånting.

5. En plats jag skulle vilja besöka:
Beirut. Igen. Beirut var tamejtusan en så fascinerande stad. Och så skulle jag villa till Ukraina.

6. En bok jag skulle vilja läsa:
Den där Ellens bok. Ni vet vilken Ellen jag menar. Har varken läst första eller andra.

7. Ett brev jag skulle vilja skriva:
Ett brev till min vän i Tyskland. Har varit på agendan i flera år men det bara vill inte bli av.

8. En ny maträtt som jag skulle vilja testa:
Kimchi. Skulle villa göra det från grunden.

9. Något som jag vill bli bättre på:
Att sätta upp mål och försöka nå dem.

10. Något som jag skulle vilja köpa:
Det sa jag redan: En ritplatta.

Solen går upp över nya miljövänligare förpackningar

Så går ens små programpunkter ur världen för att aldrig komma åter, och där står man sen och småskrattar och tänker att jaha. Anna-Greta skrev och tackade för radioprogrammet. Det hade kommit god respons under dan, skrev hon. Gladare kunde man inte göra mig just då, för i slutändan var det så klart just tanten i fokus som jag brydde mig om. Egentligen bara henne och vad hon skulle tycka om att höra på sig själv på det där sättet. Nu kan jag dra en djup suck och vara lugn, medan andra uppdrag radar upp sig på ens stig.

Överlag har jag det helt himla bra just nu. Finansiellt är jag stabil, behöver inte anmäla mig arbetslös, så det i sig är en vinst, vinst, vinst! Det är hemskt så illa det får en att känna sig, det där med att måsta lyfta det där arma stödet. Fast man har rätt till det, fast det finns där just för de där situationerna då man behöver det. Att inte behöva lyfta arbetslöshetsunderstöd fastän man kanske skulle ha rätt till det, gör mig barnsligt stolt, riktigt så det nästan känns fel.

Idag har Gretas tal spritts ut över världen, och jag tänker att det nog är en himla intressant tid vi lever i. Greta ter sig som en galjonsfigur som folk ser upp till eller hackar ner på, och det enda jag kan tänka på är att vad är det för skillnad? Sluta dyrka människan, lyssna på henne istället. Tänk på vad hon säger, ställ om era liv, gör nåt, för bövelen. Jag räknade alla som hade tryckt en skratt-emoji åt Greta på svenska Yles Facebook-länk, det var 42 stycken varav 37 var män. Trettiosju patetiska fjantar som känner sin bristfälliga manlighet hotad då en påläst tjej står på barrikaderna, det är vad mycket av Facebook och världen går ut på idag.

Idag dök också en reklam upp i flödet, det var Santa Marias tacos som nu kommer i "ny miljövänligare förpackning", av papp istället för plast. Fast det här är en jättepositiv förändring så vill en liten jävel i mig bara luta mig tillbaka i soffan, klappa slött och säga "nå hoo-fucking-ray." Ni skulle ha tänkt på det där för 20 år sedan, ens för 10 eller fem år sen. Ni kunde ha gjort det här när som helst men har inte gjort det, men nu då det är mediasexigt att vara miljömedveten, ja nu passar det minsann. Det känns som ett tricks som de spelar en rätt upp i fejset, ett spel för fasaderna, ett hyckleri. Nu, miljövänligare förpackning, jamen hejsan. Antar att man borde se alla sådana här små förändringar till det bättre som positiva saker, men jag känner mig mest bara trött. Det känns som att allt är för sent.
Nåja men solen går upp och hoppet är kanske inte ute för oss arma mänsklighet, ändå.

Våndorna

Mörg blög,
Jag är liksom livrädd just nu. Jag är så rädd och orolig för att mitt intervjuobjekt inte ska tycka om min radiodokumentär som kommer i etern nu på söndag. Jag vet att det här är småsaker och att man blir sånhän när man håller på med för mycket liknande saker i en mycket liten krets, men jag kan ändå inte låta bli att tänka på vilka konsekvenserna skulle vara ifall min Anna-Greta inte skulle tycka om programmet jag har gjort om henne. Det känns lite som en allt eller inget-situation. Antingen kommer hon att ta dokumentären till sig totalt och njuta av sin stund i etern, eller så kommer hon att tycka att jag har våldfört mig på materialet och haft med saker som absolut inte hör hemma i en radiosändning (enligt henne då). Problemet är att jag ju inte kan veta varken bu eller bä i förväg, jag får bara gissa och hoppas att hon kommer att tycka om den.
Men URK så nervös man kan vara. Wish me luck.

Ligga och tycka synd om sig själv

Tjenamosh, blöggfölk.
Jag har varit i Åbo nu i fyra dagar och jag känner mig, ähum, mätt. Känns som att jag inte gjort annat än ätit sedan jag kom hem, så jag går ungefär runt och är gravid med bröd. Sådana saker.
Kan ju nog konstatera att nåt slags melankoli har svept sin fuktiga trasa kring mig sen jag kom hem. Man längtar hem så inihelvete och sen när man är hemma, så kan man inte riktigt hantera det. Dessutom var jag säker på att jag skulle bli förkyld, men blev tydligen inte.
Jag landar nästan alltid kabrak efter nåt slags hektisk period med jobb. Jag kan sen inte alls hitta nåt slags lugn och jämnmätt leverne, jag blir sen bara och ligga och så blir jag sur och tänker att vad har jag överhuvudtaget i livet, vad har jag som gör det värt att ens leva? Så blir jag sådär destruktiv och passiv sen igen. Alltid antingen eller.
Sanningen är att jag har haft lite dåligt självförtroende på sistone. Jag har inte riktigt gjort nåt som jag precis är stolt över och jag har inte känt mig på topp, helt enkelt. Dessutom har allt känts så himla tråkigt, också facebook och instagram, allt, så fruktansvärt förutsägbart tråkigt. Sådär tråkigt så man inte ens själv vill uppdatera nånting för man tycker att äh fan, samma sak igen. Samma jävla gator och samma jävla tankar, liksom.
Det känns som att jag går och väntar på att nåt ska hända, att nåt igen ska ge mig hopp om att jag på något sätt duger, att jag behövs och så vidare. Fast jag ju nog vet att det där mest är upp till en själv - det är bara att stiga upp, borsta av sig och jobba på, göra de där sakerna, visa upp vad man har att visa och hjälpa där man kan, det räcker. Det sista man ska göra är att bara bli och ligga och tycka synd om sig själv. Men ibland kan man liksom inte annat, tycker jag.

Hål mitt i dagen

Jag har plötstligt ett hål mitt i dagen, några timmar av inget då jag kan sitta på min väns soffa och lyssna på vinden: GULD. Jag vet inte vad jag skulle göra av mig själv om jag inte hade dessa stunder. Jag har varit på vift nu i över en vecka och DET KÄNNS, sannerligen. Det känns att jag inte har varit i min bekvämlighetszon men nu tusan är radioprogrammet färdigt, Jag snavade över en ko, heter det och kommer i etern den 22.9, säkert också på Arenan. Känns fantastiskt och skrämmande, vet inte vad huvudpersonen ska säga eller om hon ens är på det klara med att hon faktiskt kommer att vara just huvudperson här - damen är 71 år och jag tror inte jag någonsin förklarade att det är en radiodokumentär jag gör. Nå väl.

Jag jagas nog fortfarande av en känsla av att mitt namn syns och hörs för mycket i det här finlandssvenska numer. Det är aningen obehagligt, man vill ju göra bra ifrån sig, inte hamna i nåt tönt-fack eller te sig besserwissrig och oseriös, om man nu ska synas så mycket då, det vill säga. Samtidigt känns det ju nog som att det är just så här det skulle gå. Jag har nog på något plan alltid villat bli hörd och sedd och nu får jag det ju, så vad ska jag nu här klaga? Bara att göra det bästa av det, då.

Alldeles snart, imorgon den här tiden, är jag tillbaka i Åbo och tillbaka i mitt självvalda stillestånd. Jag kommer att ta det riktigt attans lugnt i några dagar, innan jag sen måste börja ta itu med nästa grej: ritandet. För sen ska jag rita. Aj jestas, vad jag har att rita. Tuschprojektet är inte ens gjort till en tredjedel, men jag har bra med tid på mig. Vill man något, har man en tydlig vision, så kommer det att gå, det är något jag har lärt mig under de senaste åren.

Viktigaste den här månaden:
Att inse sitt eget värde och att hålla fast vid det där som man vet att är rätt. Att inte låta andras negativa mönster tynga ner en - jag vet att det låter pretto och vagt, men det är nog så viktigt - nog så viktigt.

En vecka till

Så är första veckan på Yle avklarad. Allt har gått bra, jag har överlevt trots ett massa kringflängande och trots att jag också hade himla ont i örat, ju. Så ont att jag på lördagsmorgonen inte stod ut längre utan gick till jouren här i Borgå där jag är nu och hälsar på föräldrar och bror. Det visade sig att jag hade en gigantisk vaxpropp i örat, så jag blev ordinerad vaxupplösningsmedel som jag sen trottade i örat och vips, idag kom det ut en trevlig, inte så liten mojäng och hela världen öppnade sig. Alltå hohho, vilken upplevelse. Jag hör bättre än på länge nu, det känns helt katarsiskt att ha ett öra som inte är fullt med skit. Kan inte förstå att inte kan ha märkt att jag har haft en vaxpropp, inte förrän den ställde till med problem då alltså. Nåja, nu är det problemet ur världen och så återstår då bara en vecka av mer eller mindre problem.

Jag måste nog säga, att det här med att jag också ska ha hunden med till Nyland också gör hela vistelsen så mycket besvärligare än vad den annars skulle ha varit. Nu har hunden ju varit placerad hos Eva i Nordsjö men från onsdag ska den igen nån annanstans, Eva är upptagen. Såhär får man sen hålla på. Sugigt värre. Hoppas igen på Ali men orkar inte fråga honom riktigt ännu.
Nåja, och radiodokumentären tar ju form också. Vi har klippt och fixat ungefär till hälften, från och med imorgon ska resten fixas.
Nää, jag orkar fan inte skriva om det ens. Jag längtar nog så mycket hem till Åbo att det blir riktigt svårt det här, alltihopa. Tror jag knyter ihop mig nu och drömmer om nåt annat. Det finns så mycket sugigt jag kunde älta om och så mycket roligt också, men det känns så avlägset, hela jag känns så flygig. Får inte nån rätsida på nånting så länge jag måste bo såhär, åka omkring med min enorma ryggsäck, ordna och fixa, bo hos folk, nej, jag orkar inte tänka på det ens.
Så tills nästa gång. hejdå.

Besökare i huvudstaden

Tjena bloggfan. Här sitter jag i Oodi som en annan Krösus. Det är underligt hur sånt här som att sätta sig såhär kan få en att känna sig som en annan mänska, som en sådan som har ett sånt här liv, ett liv i vilket man är i stan och går på café, PÅ CAFÉ, betalar dyra pengar för smörgås och dylikt. Nej, så långt har jag inte gått. Ska jag vara helt ärlig så ska det tjurar till att dra mig till något café för att sätta mig där med datorn och jobba. Jag vet inte, det känns bara så långt från hurdan jag är. Jag är en snål jävel, eller det är väl så jag förmår att fungera med mina minimala resurser, att jag undviker all sån där lyx som kostar pengar. Jag satt utanför Oodi och åt ett rågbröd som var nedsatt till 30%, hummus till det. Sen gick jag in och parkerade mig på dessa myskoga tygbänkar där det är meningen att den moderna stadsmänniskan ska sitta med alla sina miljoner förlängningssladdar och apparater.

Det har väl varit en angenäm visit såhär långt. Mili hade en alldeles underbart fin dag igår, fick vara hos Ali, Nadjas kaveri som jag inte alls kände, men som visade sig vara en sån där som förstår sig på hundar, jag menar - på riktigt förstår sig så bra på hundar att all uppmärksamhet riktas till djuret och allt intresse liksom finns just där. Lite som jag då, med andra ord. Djur har alltid fascinerat mig mer än människor. Jag såg direkt att det där kommer att gå hur bra som helst, Mili hade stortrivts och det kändes rentav fel att ta den därifrån för att förflytta den till nästa ställe, till Eva i Nordsjö.
Nåja, men nu är hunden parkerad hos Eva i Nordsjö. Där har den också riktigt attans bra med hundsäng och nya leksaker. Själv rattar jag på mellan Böle och centrum utan mål och mening, åker snålskjuts med fjärrtåg, sitter och snarvlar med ljuddesignern om dagarna. Fick låna en lägenhet av en kollega. Som vanligt känns det sådär, när man jobbar med folk som har fast anställning, att så mycket av deras jobbvardag går åt till att skapa en angenäm stämning på jobbet. Man jobbar, så klart - man får gjort det som ska göras, men gu jävlar vad mycket snarvel det ska till också. Så mycket tid som helt enkelt bara går åt till socialt umgänge! Jag är ju hellre den som jobbar intensivt och tills jobbet tar slut, för att sen ägna mig åt andra saker. Livet till exempel, som att gå i parker och fota mänskor och titta på kakor i fönster eller jobba på nästa projekt som det också behöver jobbas med. Jag vet att alla hippies och punkare har sagt det sedan sextiotalet, men jag tycker bara att arbetssamhället är så sjukt, att vi lever såhär, söker oss till fastanställningar där nån ger en pengar för att åstadkomma saker, och sedan drar ut på tiden då vi gör dessa saker så att jobbet ska vara lite kivogare, lite mer uthärdligt.
Lunchtimmar till exempel, oj jesus vad jag avskyr lunchtimmar. Tomtid då man ska trotta mat i fejset på sig, tid som är utsatt enkom för det. Skulle man vara effektiv skulle man ju äta samtidigt som man gör nånting, men nej. Inte effektiv inte. Effektivitet är ingenting som fastanställda verkar bry sig särdeles mycket om, så till vida att de inte är sina egna chefer då, att det jobb de gör konkret uppenbarar sig i form av mera eller mindre pengar. Är månadslönen konstant, varför tusan skulle man då anstränga sig i onödan? I get it, men hela det där tänkesättet är bara så främmande för mig. Jag vet att jag skulle bli apatisk och olycklig av en fastanställning hos något företag som inte bryr sig om mig utan bara om det jobb jag gör. Jag är inte gjord för det här samhället, jag är gjord för att rå på mig själv.

Nåja, men jag är ju på besök här. En lyckosam iakttagare som har fått möjlighet att göra nånting som ska komma i radion den 22.9. Jag klagar inte, jag är himla tacksam. Jag har så mycket på gång och allt känns möjligt. Snackade just med en kompis om det också, att det är så skönt att vara vuxen och inse sitt egenvärde, att man kan testa på saker som att bjuda ut folk på date och se hur det går, och sen om det inte går så är det inte hela världen utan man fortsätter med sitt bara. På samma sätt känner jag det med det jobb jag gör, att jag gör det nu bara och så ser man hur det blir. Har kommit rätt långt från ungdomens ständiga prestationsångest, känns det som. Livet känns konstigt stabilt, trots att världen är i brand.

När jag ska till Böle

Så blev det dan innan jag åker till Helsingfors för arbetspass, och som vanligt känns allt igen bara uppe i luften. Det är öppet var Mili ska vara imorgon, för jag måste ju ta hunden med - J jobbar för mycket här i Åbo. Från och med imorgon kväll ska den vara hos E i Nordsjö, så då är allt lugnt. Sen har vi ju inte alls kommit fram till var jag själv ska vara heller. Men det är nu inte så viktigt, tänker jag mig. Orkar jag (och orkar nån annan med mig) så kanske jag sover lite här och där i folks soffor.  Låter ju inte lockande men måste ärligt säga att hela resan med dess promenader från och till Böle inte i sig nånsin heller är speciellt lockande. Jag ska inte gå desto mera in på det, men jag tycker att hela det där Yle-schabraket i Böle är så fruktansvärt motbjudande. Fast folk har helt trevliga arbetsrum i sina korridorer, så ska man ju ändå dit, ta sig in genom dörrarna där.

Men nu till saken, ni minns förra gången jag var i Hesa och klippte radiodokumentär? Nå, kanske inte, men hur som helst. Då blev jag hundbiten och allt var åt helvete. Gick på antobiotika och hade sen magen sekaisin i nån månad minst. Den här gången har jag dragit på mig.... trumvirvel... öroninflammation. Nå jo! Jag skulle bara putsa mitt högra öra, trodde där var en vaxpropp. Spolade med saltvatten och höll på. Nå väl, var kanske lite väl intensiv för mitt i allt blev det sjukt som fan. Lock för örat blev det också. Och det susar i det, sprakar i det ibland som fyrverkerier. Inte vill det gå över heller, har värkt nu i tre dagar minst.
Så att det om det när jag ska till Böle. Alltid är det något som är helgalet just då, annars är jag frisk som bara vad men när jag ska till Böle passar sjukdomarna på. Döden nästa.

Dagens bild: Datorn i sängen.

Både är och är inte, både har och har inte

Kära blogg,
Jag både är och är inte stressad. Det är ju inte någon panik med någonting precis, tiden räcker och allt är frid och fröjd - ändå känner jag ett stråk av nervös energi spreta ut ur fingertopparna på mig. Jag producerar instastories konstant. Jag skriver än här, än där, jag SLÄNGER in någonting i radiomanuset i förbifarten, utan att hitta det där koncentrerade, riktiga fokuset. Det är störande. Som vanligt skulle jag behöva ett par dagar av ensamhet, pur ensamhet utan distraktioner, känns som det enda sättet att komma fast en själv nuförtiden. För det känns verkligen som att en del av en är här och en annan där. Hela det där självet är sällan på samma plats.
Nå men vi ska nu se. Inkommande dagar blir småhektiska, vet inte riktigt hur jag ska ta itu med allt. Jag både har och har inte skött mig, och igår satt jag sent uppe, ville ta en snus men tänkte att inte fan ska man ta en snus efter klockan tolv vid midnatt inte. Nästa tanke var att nog är det nu fan vad du har disciplin på dig människa! Att jestas så jag håller mig själv i någo järnkedjor. Och så tog jag en snus, bara för att revolta lite mot mig själv. Sådär är det sen.

Nästa vecka är jag i Helsingfors och klipper för att åka av och an och spela keikka i Åbo på torsdag. Det är lite besvärligt och blir ett onödigt håsande hit och dit, men alltså hellre detta än någo fucking kontorsliv försöker jag tänka. Hellre tidiga morgnar med fluffiga moln och trötta bussköer, kaffestank, dammiga klippstudior, människor man inte känner och dylikt och dylikt och dylikt.

Roliga och mindre roliga veckor

Kära blogg.
Vi har varit i Åbo nu ganska länge och man har väl nästan blivit van vid att bo på annan adress också. Raunivägen. Aj satan vad fint vi har det här. Det är helt löjligt, jag har ställt mig på olika ställen i lägenheten och bara kontstaterat att det är bra stämning precis överallt. Lite mörkt är det ju, bara små gluggar till fönster i övre (vinds-) våningen - men det är ju fan lite trevligt det också. Vänta bara när jag hänger upp mitt purpurröda blomsterljus.
Nåja, nåja. Konstaterade i varje fall att jag har skjutit undan den del av mig som bryr mig om ytor och estetik, ganska länge nu. Jag har lite sett det som banalt, småborgerligt - tänkt att jag ska nu minsann trivas överallt jag. jag ska trivas i tråkiga, pastellfärgade höghuslägenheter, förorter, överallt ska jag trivas och jag behöver inte inreda mitt hem med fina saker för det är fjantigt och självcentrerat.
Nå nej, jag märker ju att en fin lägenhet faktiskt påverkar en mer än jag tänkte. Och att det typ ungefär är det bästa att inreda lite småsmakfullt och dra fram sådana där prylar som faktiskt passar så helvetes bra in just här.
SÅ SCREW THAT MYTH, att jag inte skulle bry mig om inredning och lägenheter. Nu fattas då bara en duglig kamera (min mobil är hopplös) så kan jag till och med få till ett fotoinlägg från lägenheten. Då ni! Då blir det tiotusen besökare på en dag här på bloggin, satan.

Vad annars? Just nu sitter jag med manuset, som det så högtidligt heter, till kommande radiodokumentär uppe i ett annat fönster. Det går rätt smidigt, trots att jag ibland sliter hår. Men det blir helt bra, måste bara hitta det där fokuserade arbetsmodet och ta lite promenader och höra vad som ska sägas i mitt huvud, de där mellanspeakarna alltså. Så det inte blir som förra gången, att jag sitter i studion i Hesa och vrider ut speakar på löpande band medan en stressad ljudman sitter och VÄNTAR. Nej nej. Den här gången ska jag komma förberedd med tidskoder och hela faderullan.
Säger som jag brukar: DET BLIR NOG BRA.

För övrigt, så har jag ju en stressad karl här hemma också. Vi har inrett så att jag sitter i köket i nedre våningen och han sitter uppe i mörkret med sitt gigantosa datorlandskap och vrider ut affischer och koordinerar arbetsturer, skriver menyer, svarar på arbetsintervjuer och annonsförslag och vad allt fan den människan håller på med. Streetfoodbar öppnar igen på torsdag (eller vad det fredag), jag ska jobba i lunchrestaurangen då också, och det är ju ena helvetes många saker som ska förberedas inför det. Men som vi har konstaterat: Den här veckan är inte rolig, och så är det nu bara. Den här veckan är mer eller mindre ett enda piss (mest för honom) men sen lär det lugna ner sig. Hösten kommer att bli fin, jag längtar redan. Då ska jag ta tag i tuschteckningarna igen för jag ska fan ha utställning på Nötö 2021! Jo! Då måste jag ha minst 27 tuschteckningar att ställa ut, så det blir att färdigställa en varannan vecka ungefär. Bra saker tar tid, så är det.

Men nu måste jag skrida tillbaka till radiodokumentären, Jag snubblade över en ko, ska den heta. Så nu vet ni det.

Cykla hem med lyckotårar

Såhär går alltid sommaren, att den går och går och man kommer av sig med typ allt man är och gör och blir en KAFÉROBOT (hatar egentligen ordet robot, men här är det passligt beskrivande). Och så mitt i allt så blåser det upp någon fånig vind och molnen hopar sig över fastlandet. Augusti landar och syrsorna spelar i träden, de utblommade tistlarna ståtar med sina ulltottar och man fattar att MAN ÖVERLEVDE. Och det händer saker som att man gör en intervju med en tant och cyklar hem med lyckotårar i ögonen.

Det var väl egentligen J som sa till mig, att nu kan jag inte längre tacka nej till de där erbjudandena om att göra radiodokumentär i Helsingfors, att nu måste jag faktiskt tacka ja och göra det där. Varför? Nå för att jag är bra på det (ingenting jag själv hävdar, han sa så) och för att det gör mig gott att emellanåt lite pusha mig själv. Så jag tackade ja och som jag förbannade beslutet från första stund. Jag hade tänkt spendera hösten i ett stort lugn, fokusera på tuschteckningarna, sitta för mig själv och röka vassrör och fan vet jag, sånt där som man får för sig. Istället sa jag ja till att göra en ny radiodokumentär och dessutom om en nötö-tant som jag inte känner så värst bra och som jag faktiskt var aningen rädd för, hon ter sig så bestämd och barsk emellanåt bara, så ibland tvivlar man på sin intuition och tänker att tänk om jag helt har fått fel intryck här.
NÅ VÄL, så jag gick och hade rännskitun och vandrade omkring som ett spöke hela morgonen igår, väntade på att hon skulle ringa och ge grönt ljus för mig att komma och spela in. Så gjorde hon det och jag tog ännu en svängom på Nötös offentliga toalett innan jag brakade in på skogsvägen som leder till gravgården (som tanten sköter om). Jag hade en mikrofon som hade blivit förpassad till roskisen från skolan jag jobbade på 2008, den hade nytt batteri och var försedd med ett vindskydd bestående av Gabriels mammas socka. Min inspelningsmanick hade den andra sockan, plus att jag stångades med en alldeles för lång mikrofonsladd som jag försökte tråtta in i fickan vilket i sin tur höll på att dra ner byxorna på mig. Tala om proffisgt förfarande! Men intervjun gick bra. Jag blir alltid lugn när det börjar, då snackar man bara och rör sig som vilket attans proffs som helst, det är innan som jag håller på att gå upp i limningarna.
Senare mot kvällen cyklade jag hem till henne, och vet ni - hon satt i sin gungstol och lyssnade på DISCOMUSIK när jag kom in. Det var bara så festligt så jag inte visste vad jag skulle göra med mig själv så jag ställde mig mitt i hennes kök och log som en galenpanna. Till all satans tur hade jag kommit ihåg att trycka på rec-knappen INNAN jag knackade på, så jag fick hoppeligen med detta underverk.
Och som det blev intervju sen. Hon sa så många bra saker att jag inte riktigt har kunnat ta till mig allt, satt och gapade som ett fån, ställde mina frågor och ja - det var så bra så jag ibland hörde mig själv ställa följdfrågorna försiktigt och aningen stelt, som om jag läste ur ett manus - det var så laddad stämning. Så perfekt, så skört samtidigt. Sådär som man ibland i sina vildaste fantasier föreställer sig att intervjuer kan gå till. Nu hoppas jag bara att själva intervjun låter ens en procent så bra som jag nu förställer mig att den blev och att jag får till en sjudundrande dokumentär om denna fantastiska kvinna som sa så mycket visdomar. Kommer tid, kommer råd sa hon. Hon berättade om när hon som barn sprang genom skogen och snubblade över en vilande ko. Man kan väl nog säga att vi bondade i vårt sätt att förhålla oss till livet, vilket kanske ledde till att hon till sist föreslog att nu tusan öppnar vi en flaska vin! Vitt eller rött, ingen skillnad, det blev rött. Sen snackade vi bara och fortsatte snacka efter att rec-knappen hade gått av. Vi kramades till sist, jag kände hennes späda men levande kropp som faktiskt gav mig en VARM kram, ingen sån där officiell dumkram, utan en RIKTIG KRAM.
Så därför, govänner, blev det så att jag tystskrek WHAT THE FUCK när jag stapplade ner för hennes gräsmatta. Och att jag cyklade hem mellan trädkronorna och grät av lycka. Vissa saker är bara för bra för livet, de är större än allt och får en bara att slå ut händerna över allt som man får glädjen att vara med om i detta livet.

Och det som jag har lärt mig av detta, är att pusha sig själv, trots att det känns svårt. Man måste ibland göra saker som till en viss del gör en rädd, man måste gå dit fast man spjärnar emot. För det är så värt det i slutändan. Det är så värt det, så det inte finns något att jämföra med.

Bread angels and cinnamon roll faeries

När man har jobbat här och haft öppet i lite mer än en vecka, så förstår man att man inte kommer att vara sig själv förrän man nästa gång stiger på Eivor och styr kosan mot Åbo. Det man nu har förvandlats till, är en arbetsrobot. Det är som att kopior av det som är en själv har tagit över och ser till att allt fungerar: Armar och ben, prat och nåt slags tankevärld som liknar den gamla, men som egentligen mest består av en massa snack och lite egentliga tankar. Organiseringsförmågan är det lite si och så med. Jag vet vad som bör ställas i ordning innan vi öppnar: Det är kakor som ska ställas i vitrinen, det är kaffepannan och tekannan som ska slås på, det är tavlan som det ska skrivas på. Det tar alltid mycket längre än vad jag har föreställt mig att det ska göra, och det värsta är när man har glömt det och sen får stå och skriva för brinnkära livet med mjölksyra i armarna, medan kunder flåsar en i nacken och säger “och vad har ni idag då?” fast det snart kommer att stå rätt framför ögonen på dem.
Här om dagen böt jag lakan medan Joakim stod och vände och vred på sina bröddegar och det gick upp för mig att lakansbyte tar exakt lika länge som det tar för ett par bröd att vikas ihop och läggas i sina jäsningskorgar.

Det är svårt att ens konstatera det, och många blir säkert chockerade av att höra det, men det absolut värsta med kunder är om det kommer någon man känner. De flesta förstår ju att man är mitt uppe i något annat och att man har tusen trådar som går hit och dit för att hålla koll på allt som händer, men det finns de som vill PRATA och TRÄFFAS trots att man står där bakom kassan och ibland känns det bara helt för överväldigande, man vill störtrusa ut i skogen bland blåbärsriset och lägga sig där och titta upp mot trädkronorna. Man hanterar ännu de obekanta och det vanliga surret, man kan bra hälla upp kaffe och vin och ställa fram några kakor och tala om båtar och vind, men det man inte kan är just det där lilla extra, ytterligare ett socialt lager på det sociala lager som redan tar all kapacitet man har.
Jag föreställer mig min sociala förmåga som ett center med knoppar mitt uppe i huvudet på mig. Vid normalt socialt umgänge, en fredagskväll eller så, så lyser de där knopparna och man fungerar och snackar och byter funderingar och sen går man hem och knopparna slocknar, man tänker på vad man har varit med om och allt återgår till det normala. Här på cafét är de där knopparna konstant aktiverade, de värker och glöder, de har vuxit till sig så mycket att huvudet känns sprängfärdigt, man märker det när man vaknar på morgnarna och har sovit den där sömnen som är så typisk för Nötö, som är djup och begravande. Man vaknar och huvudet är inkapslat i nåt slags dimma, har varit någon annanstans, man går omkring som ett spöke och vet att man trots vila överhuvudtaget inte är utvilad, inte återhämtad på något som helst sätt, och det är just det här som är det där med att man har blivit en arbetsrobot. Man har ingen tid att återhämta sig, det som gäller nu är att bara orka, orka. Späda på, som man säger. Ge allt vad tygen håller för att man vet att ledigheten kommer, den kommer, sen i augusti.
Men med great risks kommer great rewards, som man säger. Här om dagen kom två backpackers från Polen och Estland. De köpte kaffe och satt länge ute på gården, skrev i sina dagböcker, log vänligt mot en, fyllde på sina vattendunkar och lämnade sina ryggsäckar på gården medan de gick ut på upptäcksfärd. Efter stängning lämnade vi en påse bullar på deras väskor och sen hade de lämnat ett tack-kort under stenen på trappan. Och som man sen överraskas av känslosvall när man läser de där orden de har skrivit: “Thank you….” Tårarna kommer, man fylls av en oförklarlig glädje, känns som livsglädje och som att det är därför man är här, överlag. Också i livet. Att det är det här man finns till för, att se de där situationerna och göra någon oväntat glad, få ett fint kort i utbyte. Det är det här som precis allt handlar om. Vad ska man annars vara människa för om man inte får utbyta sin mänsklighet med andra?

Nötö-inlägg

Ojojoj, titta jag är vaken, titta jag skriver.


Har öppnat, och det är så konstigt.
Först är det midsommar. Som en chock. En massa mänskor, samtidigt öppning, man är liksom inte van vid något, man måste kunna kassan, man är långsam, mitt i allt dansar alla, folk dokar, man vill själv doka - man gör det halvhjärtat men kan int, för det är nu det börjar - man har en hel del dagar jobb framför sig och det är nu man gör det där egentliga, det där arbetet - det där man har försökt preparera sig själv inför både fysiskt och psykiskt - att nu kommer den, prestationen, how good of a horse are you, okej. Folk gör förstås  mycket större saker än det här, men det här är nu det tyngsta jag gör under året. Sådeså. Det är det här med att inte vara helt bekväm med själva branschen eller att känna sig helt på rätt plats, men att ändå don't give a fuck about it och bara pusha. För så har folk gjort i alla tider. Det är så man gör. Man ska inte tro att det här livet ska gå ut på en massa medhårsstrykande och att man på något vis bara hör hemma i en bransch eller inte kan prova på lite olika saker. Man ska pusha ibland och så är det. Man ska slå järn. Sen emellanåt så gör man andra saker, så gör man sånt som ligger närmare ens natur. Och så förstår man det också mycket bättre, varför man gör det man gör - varför man vill berätta och avbilda och leva hela det här livet på olika sätt, så att armar och ben spretar åt olika håll. Ok i drunk.

Dan före dan före dan

Och så känns det igen precis sådär som det känns varje år, dan före dan innan öppning. Att HUR I HELVETE SKA DET HÄR ÖVERHUVUDTAGET GÅ OCH JAG ÄR JU INTE ALLS FÄRDIG OCH DET KOMMER ATT GÅ ÅT SKOGEN OCH VARFÖR GÖR MAN ÖVERHUVUDTAGET DET HÄR (håller kafé) OCH KUNDSERVICE ÄR DET VÄRSTA JAG VET OCH SA JAG REDAN ATT ALLT KOMMER ATT GÅ ÅT SKOGEN? Det är sådär att man ser att solen håller på att gå ner och det kryper i kroppen på en för det betyder att en dag håller på att ta slut och sen finns det bara en dag kvar innan allt det där börjar och ens ledighet är slut och nästa lediga dag kommer först den 14.7.
Jag har varit extra lättjefull i år också, har inte torkat färdigt mitt örtte och har inte ens plockat tillräckligt med rosenblad, tja, vad har jag egentligen gjort, kan man ju fråga sig? Nå, haft ledigt. För jag har tyckt att det har varit viktigt. Sånt där modernt som att värna om sig själv och sådana saker. Idag ställde jag kaffekopparna på sin plats, målade en skylt, J kopplade in ölkranarna, limsan kom och vitrinens ström kopplades in. Och jag vet inte, jag är bara så angstig nu så det inte finns. Och visst, det är ju alltid så att dagarna innan öppning är värre än själva öppningen, för då står man där och man har duschat och allt är förhoppningsvis färdigställt.
Idag ska jag ännu plocka rosenblad, oregano och mint, lägga en del av det i torken, gå o stänga kyrkan, vattna trädgårdslandet och säkert nåt annat som jag har glömt. Så det är väl bäst att sluta skriva och skrida till verket då. Verket, verket, the werk, the werk.

Stockros (tror jag) som hade brustit. Också en björksopp (!) som J snubblade över på gården.

Vi testar Kimito Brewings öl (gott!)

Hur du tar dig igenom sommaren (personlig lista)

Jag insåg just, att det är precis innan jobbsäsongen börjar som sådana där destruktiva tankar som i förra inlägget börjar söka upp mig. Att jag börjar se riktigt onödigt negativt på människor som lika gärna kan vara helt jävla underbara, det hör den här dagarna-innan-vi-öppnar-kaféet-tiden till.
Jag insåg att det bästa jag kan göra just nu är att, åtminstone börja på en YOU CAN DO IT-lista. Hur töntigt som helst, JAG VET, men ibland så jävla behövlig - som nu - när jag har något i princip oundvikligt framför mig och något skräckinjagande, jobbigt och både psykiskt och fysiskt tungt. Tänkte att jag skriver en spontan numrerad lista till mig själv, och att jag lika gärna kan dela den offentligt. För vem vet, kanske det någonstans finns någon som är i en liknande situation som jag just nu, som har en hel sommar av idel kaféarbete framför sig?

1. Det som för dig kommer att se ut som ALLT och verka som ALLT som i denna stund nu existerar, är för kunderna bara ett kafébesök och en liten del av dan. Om det blir en lite sämre stund av dan, så är det faktiskt inte ditt fel för du gör ditt bästa.

2. När nån kund är sådär sur och frånvarande, så beror det högst antagligen INTE PÅ ATT DU HAR GJORT NÅT FEL ELLER ATT UTBUDET ÄR DÅLIGT ELLER MATEN SKIT utan på andra, egna frågor som kunden går och grunnar på. Det här är så jävla viktigt för mig att komma ihåg. Allt handlar inte om mig! Ett kafé är ofta ett namnlöst ställe dit man går och tar en paus och försjunker i egna tankar.

3. Alla kaféer behöver faktiskt inte erbjuda buffé trots att de flesta förväntar sig det. Ta till dig ditt kafés koncept och lev efter det - tänk på att utan dig så hade det tamejtusan inte funnits några lunchalternativ alls på den här ön.

4. Priserna är höga - so what. Vi befinner oss på en ö i Skärgårdhavet, varorna har köpts dyra redan som det är och dessutom SKEPPATS hit med båt. Så vadå, tror nån att de ska få kaka till stadspriser så kan de väl ta och semestra i stan då.

5. Du behöver inte vara proffs på det du gör, huvudsaken är att du är dig själv och bemöter folk som de är.

6. När saker går fel och det är bråttom: Andas. Tala lugnt och försäkra kunderna om att du försöker fixa saken.

7. Försök göra regelbunden yoga och hålla dig något så när tvättad. Och försök hålla stället städat (yeah, right).

8. Det som inte är nödvändigt - låt det vara. Det som är nödvändigt - gör det.

9. Fira delmål, dvs ta en betydelsefull skål vid hälften av säsongen osv.

10. Låt inte det att du är trött/sliten/int fan sku orka/ gå ut över de närmaste, för de (i mitt fall J) går igenom samma sak.

11. Le, bara le. För hur dumt det än låter så blir man själv också på bättre humör om man bara orkar bemöta kunder med ett lagom gott humör. Grimasera och svära kan man sen på vessan. (Det här var nu egentligen en helt onödig påminnelse för mig som ler mot främlingar fastän nån skulle hålla på o hugga fötterna av mig. Och svär o grimaserar på vessan. Det är mitt liv, inte nån påminnelse. Dessutom ler jag alltid så mycket mer än jag tror så jag kunde lika gärna skriva "VAR SUR" till mig själv, det hade jag ändå inte varit inför kunder.)

Jag vill förresten omformulera punkt 11 totalt. Jag vill säga såhär: Du ler alltid lite större än du tror, så du kan vara mer saklig, mer sådär "lunchen är tyvärr slut." Du behöver inte hitta på femtioelva ursäkter till att det har gått så eller på andra sätt virra till situationen. Alla tar det egentligen bättre om du bara kort konstaterar hur saken ligger till: "Lunchen är tyvärr slut, men jag ska höra med kocken vad vi har att erbjuda." Ej heller behöver du flina upp dig inför folk som kort sagt inte förtjänar det.

12. Låter hemskt men - ingen fan är intresserad av hur du har det. Om du är trött och sliten och har varit öppen hela sommaren, inte fan är det av kundernas intresse. Snacka alltså inte om det om inte nån specifikt frågar och är intresserade av just den biten.

13. Om nånting går rent åt helvete (exempelvis Mili dör/vattnet i brunnen tar slut) - stäng, bara stäng. Kom ihåg det viktigaste. Fly fältet, ta hand om dig. Om det inte går åt helvete, tänk pengar (lol.) Vi går faktiskt här för att vi får lön för det, och lön är kiva. Lön är faktiskt bäst. Nästan lika bra som att förverkliga sig själv.

14. Tänk på hur mycket du lär dig om mänskor genom att få lov att möta så jäkla många typer per dag. Ta lärdom av blickarna du möter, kroppspråket, allt. Sug i dig det som en svamp, se till att minnas de personer som gör mest intryck, tillägg dina egna fantasier om dem. Sådär, du har ett liv.

Årets pissigaste tid

Ni får ursäkta mig och mina evinnerliga idéer, men jag börjar allt mer tycka att sommaren är årets pissigaste tid. I varje fall om man ska röra sig bland mänskor. Ifall man vore ensam nånstans där man hade följt med en vinter som hade lagt sig och en vår som hade börjat spira, så hade så klart situationen sett helt annorlunda ut. Ifall man hade fått fortsätta vara ensam där och sett allting vakna, följt med fåglarnas vingslag och smekts av ljumma vindar, druckit sitt kaffe och bidragit med något arbete nu som då, så hade kanske sommaren haft sin charm, javisst. Men när man ska befinna sig så här mitt i semestrandet - bland turister och andra sommargäster, jag vet inte. Jag känner mig bara så evinnerligt trött och uttråkad. Att folk ska hålla på så här. Först ska de jobba hela vinterhalvåret och sen ska de alla ha semester på en gång, göra exakt samma saker, dra ut sina segelbåtar och flockas kring strandserveringar, äta lövbiff, blotta sitt vinterfläsk och säga att nog är det nu skönt, skönt, nog är det nu skönt det här. Nu vaknar gästhamnarnas facebookgrupp, nu kommer de där tröttsamma frågorna, att onko se vierassatamassa ookoo että aggregaatti huutaa yön läpi? Onko Hankoon satamaan vielä tilaa? Missä on kiva juhannusmeno?
Någon sommar skulle jag bara villa att det skulle slås lås och bom för alla de här tröttsamma nöjena. Att alla istället skulle samlas kring stränderna och fundera kring framtiden, kontakta marinbiologer och undersöka bottnenas måenden, på riktigt. För samtidigt som vi håller på med denna evinnerliga sommar-rhumba så barkar allting åt helvete. Sjöfåglarna är så gott som försvunna, det kommer inga fisk i näten. Det surrar betydligt mindre kring blommor och snår. I strandvattnet ser det redan ut så som det tidigare gjorde i slutet av augusti. Det är övergött, grötigt och luktar skit. Träden sprider massvis med frön som om deras sista tid var kommen. Alla ser det, alla vet - ändå är det få som talar om det. Vi tycks alltid bara vara så jävligt upptagna med att göra vad vi alltid har gjort.

Nötö (åter) och turboväxeln

Ja men alltså för helvete, nu är vi på Nötö. Nötö, Nötö och genast får man klarhet i tanken. Fjärde året nu och Nötö sviker inte - jag tycker alltid så mycket om att skriva här. Kanske det är utrymmet, vidderna, blåsigheten och känslan av att allting är möjligt som får orden att lyfta, vad vet jag. Sällan känner jag mig så fri i själen som när jag går omkring här och balanserar på strandstenar och kollar in blomsterprakten, lyssnar på ljudet av mina steg mot sandvägen och så vidare.

Eftersom vi har varit här så många år nu, så börjar det mesta mer och mer kännas som nåt slags deja vu. Till exempel att det har slagit ut en massa lila blommor mellan oss och Södergrannas, det minns jag att det gjorde också i fjol den här tiden. Det är bland annat det som är så fint med Nötö - att här finns alltid blommor. De har sina olika blomningsperioder, men en blomma tar vid när en annan har haft sin tid och så vidare.
Vi öppnar cafét till midsommar och innan dess ska jag nu strolla runt och samla lite växtdelar, städa nåt skåp, dammsuga och fundera på he di liive, liive. J stressar runt som vanligt, beställningar ska göras och menyer skrivas. Inte förstår jag hur han får allt att hänga samman, men han har en turboväxel som kan slås i, det lärde jag mig redan första året. Att den karln har hästkrafter. Jag var orolig för att han skulle ramla ihop och få burnout i nåt skede, men det var bara turboväxeln. Det är sedan emellan jobb, när man egentligen kan ta det lugnt, som J:s motor faller i bitar och måste smörjas och repareras.
Jag har visst en arbetsväxel jag med, det har väl vi alla i viss grad, men den är inte ens nära på av det omfång som J:s. Jag orkar nog arbeta lite extra jag också, än åtta timmar orkar jag paina på för fullt men i något skede börjar jag sen gråta och gå bort. Jag tål inte vad som helst.

Våga vara annorlunda

Idag har jag tänkt på vikten av att vara annorlunda och att våga vara det. Observera, inte att FÖRSÖKA vara annorlunda, utan att helt enkelt vara det man är: annorlunda.
Jag måste inflika att jag själv verkligen är allt annat än annorlunda. Jag är ibland så normal så jag nästan blir störd på mig själv, för visst är det ju mer lockande att vara lite udda, lite malplacerad (även om jag naturligtvis förstår att det inte är så för den som själv är annorlunda, men ni kanske förstår vad jag menar). Hur som helst - i samband med J har jag begripit att jag är den där av oss som alltid hellre är den som följer strömmen istället för sparkar bakut. Dvs jag gör hellre nåt som jag vet att går hem än prövar något nytt, eftersom jag är rädd för att misslyckas och - på sätt eller annat - faktiskt instinktivt vet vad största delen av människor är ute efter (och gärna är beredd att ge det åt dem).
J, å andra sidan, ser jag som en människa som på många sätt inte har något behov av något annat än att vara den han är, och det råkar vara rätt annorlunda. Som jag ser det har han aldrig känt något behov av att "passa in" eller "tillfredsställa nån crowd" - han har ett större behov av att bara få uttrycka sig på sina egna villkor, det må då lyckas eller ej.
Också:
De som är normala och inser att annorlundaskap är cool, försöker ofta vara annorlunda, inklusive jag själv, i vissa perioder. Nu har jag däremot kommit fram till att jag gör bättre i att helt enkelt omfamna den Teresia jag är, skitnormal, social och fullständigt anpassbar i de flesta situationer, sällan awkward, och om jag är det, så inser jag att det sker och att det snarast strör lite socker över tillfället bara.
De som är annorlunda försöker ofta passa in, för att det enda de vill, ofta är att på något sätt bli inkluderade (det är djupt mänskligt).

Men nu till saken: Det är så himla viktigt att de som är annorlunda och inte ursäktar sig för det, bräker på med sitt annorlundaskap så att "vi normala" får ta del av det och tänka att "aha, herregud, sådär kan man göra - this is shit I've never seen before." Det är ju så som allt intressant föds: Först är det någon som vågar göra nåt annorlunda och ÄGER det - sen kommer alla hipsters och crowdpleasers och kopierar den grejen och då först blir det liksom allmänt acceptabelt.
Det jag specifikt tänker på när jag skriver det här inlägget är Pehemot och att vara annorlunda inom punkscenen. Man blir ingalunda populär genom att vara annorlunda, men oftast är man just den som öppnar broar, bereder vägar genom att helt enkelt våga, och också - ibland - våga göra andra obekväma. Som när de sjunger låtar om att vara vit och där sitter hela publiken och är vit och obekväm. Liksom - inte nån smart grej att göra om man är ute efter att bli populär, men om man istället är ute efter att röra om i grytan och punga ut med saker som behöver sägas även om det kanske inte är det folk direkt vill höra framför en öl en fredagskväll, så är det the way to go.

Och jag tänker att genom musikhistorien, så har de som på riktigt gjort nåt nytt och vågat vara sig själva, sällan mottagits speciellt varmt, eftersom de inte är hotta JUST DÅ (men kanske tio år senare). Dessutom: Inom musikerskap, så hänger talang ofta ihop med vilja att nå framgång och då satsar man hellre på något som man vet att går hem och säljer (dvs något som i princip har gjorts förut men som fortfarande är av kvalitet så att man kan visa hur bra man är). Man vill liksom ha nåt för det man kan. Och inget illa med det.
Jag känner ändå en extra slags kärlek för just sådana här som inte kan något åt att vad de än gör, är hopplöst bredvid och just annorlunda. De som är annorlunda är bränslet för oss normala, det är av dem vi inspireras och förstår oss själva, på ett plan (okej, nu är jag full).

OBS, jag har tagit bort de flesta citationstecken från "de normala" och "de annorlunda" för att det ser så fult ut i text. Jag hoppas ni begriper att det jag menar med "normal" och "annorlunda", i sig inte är några givna definitioner.

Flytt

Jaha, så har man kommit så långt som till själva flyttningshelgen (nästan). Allt är kaos, hunden är trög och själv ska jag just ta itu med att stjälpa in hela köksinnehållet i pafflådor. Plus att det är trettio grader ute. Men i helgen blir det nya väggar, nytt hus! Är så uppspelt över att få komma till nytt ställe att jag knappt har kunnat sova alls, väldigt lite har det blivit rullat omkring på madrassen.
Och mitt i detta kaos, så får jag höra från vår statliga arbetsgivare, att det finns en lucka för dokumentärmakeri i oktober. Och som jag sa ja. Att ja, sa jag, för det känns som att jag inte kan göra annat. Alltså man får inte säga nej när bossarna ringer, om man inte typ är totalt utbränd och tom på idéer. Det är jag inte.

Hallå paus

Jag vet att inspiration är överskattat och ingenting man ska gå och vänta på för att saker mirakulöst ska bli gjorda. Idag slog det mig ändå varför jag likt en femåring sparkade bakut när det var dags för bändträning (igen!) och jag helt enkelt VÄGRADE komma med och igen en gång dra igenom samma låtar som vi spelade keikka med i fredags. Det är för att allt skapande/konstnärligt jag har gjort, inklusive skrivande och sjungande, på sistone har varit sådant som jag mer eller mindre har varit tvungen att göra. Sånt som har deadline, det vill säga. Jag gillar att skriva kolumner, jag gillar att hitta på låttexter, att sjunga, att growla, att rita, men på sistone har det varit som att datumen bara har närmat sig hela tiden medan ens skaparförmåga stått på noll. Jag har velat blåsa i visselpipan och bara ropat att HALLÅ, PAUS liksom. Paus, paus, paus. Jag vet inte vad jag gör.

Nu ska vi ju i och för sig ha sommarpaus med bändet så det var ju dumt av mig att inte gå dit och vråla en kanske sista gång innan vi sedan nästa gång ska spela i augusti. Det fanns bara inte nån del av mig som skulle ha kunnat prestera nånting i riktning av utveckling idag, just nu. Jag tycker att det är helt okej att säga att tyvärr får ni inte något ut av mig idag, måste stå över ett kast.
Snart ska vi dessutom flytta. Och vi har inga lådor, kläder ligger i smutshögar, saker är obeställda och ogjorda.
Nå väl, nu gjorde jag i alla fall just en utställningsplansch inför sommarens Nötö-utställning. Det är attan Inkeri som ställer ut i år, hurra!

Och ja, bara för att ytterligare exemplifiera att I HAVE DONE THANGS, slänger jag in Korpo filosofidagars affisch också. Det är bara att anställa mig om ni vill ha planscher alltså. Snabbt går det också.

Läkare och skötare och ojämlikheter, allt möjligt

Den senaste tiden har präglats av idel aktiviteter, nya bekantskaper, möten och helt enkelt sånt som består av ett spännande liv, om man nu ska kortfatta saken. Har haft två spelningar, en egen och en med Svarta Havet. Båda var så klart vitt olika och går inte att jämföra, men gick på sina sätt bra båda två, dvs kände mig lite mer erfaren efter båda tillfällena.
Det har också varit fester och fylla, Mili som har varit hos T och Rölli emellanåt två dagar i sträck har det känts som, hunden har gått in hos T och lagt sig medan man stått i dörren, redan från början införstådd med att "jaha, nu ska jag vara här, jaja, just så" och så är det med den saken.
Drog en riktig megafylla på Streetfoodbars tömning. Låter väl hur spurgut som helst, men det var nån stor ölflaska som drogs fram, en 9-procentig Brooklyn och blev ju nog rent ut sagt humlig av den drycken. Plus att där var nötö-folk i baren och nötö-folk gör en mer eller mindre galen i huvudet. Man får det där mega-sociala påskruvat och blir en sån där underhållningsapa utan hejd.
Samma kväll hade vi också en ganska fin stund i Dynamo, av alla ställen. Jag som redan hade avfärdat det stället som hopplöst förlorat, när det gäller mig då alltså. Att man inte kan ha roligt där längre, att det är för yngre mänskor. Nå, jag bestämde mig för att helt enkelt ge det en chans och tyvärr är det väl så att är man riktigt i fyllan så kvittar det mesta, man går omkring och underhåller sig själv i alla fall, eller nåt. Hittade mig själv i en superintressant diskussion med en yngre "hen" som hade ett problematiskt förhållande till både monogami och sexualitet i allmänhet. Vi snackade såna saker som onani i barndomen och allt möjligt! Det var helt sjukt fint att äntligen hitta nån som vill och kan snacka om såna där saker, nån som inte blir nojig direkt. Var i mitt esse, så att säga.

I lördags var jag på en hemmafest och stötte på en sjukskötare som minsann snackade så mycket intressant att jag riktigt måste gräva i minnet för att få det sagt på rätt sätt. Det var bland annat om att de på sjukhuset där hon jobbar har startat nåt slags frivillig "rinki" för de som vill jobba med sådana som har råkat ut för sexualbrott. Och det var liksom underförstått att de unga skötarna, de som vill visa sig flitiga och aktiva i sin strävan efter karriär, skulle nappa på en sådan här idé. Hon sade att hon också hade blivit tillfrågad, att ska du inte ställa upp? Och hon hade så klart sagt att tack men nejtack, hon har barn och hon hinner inte. Visst, man fick nåt slags ersättning för det - men inte lön. Inte det man förtjänar.
Jag blev rent ut sagt chockerad, det lät så himla fel och absurt. Att folk förväntas ställa upp frivilligt på arbetsplatsen, att man ska göra det för att man liksom har ett gott hjärta och för att det "hör till" eller hur man nu vill få det att låta. Det är ju rent ut sagt förkastligt - det här är den där amerikanska modellen i vilket ansvar sätts på arbetarnas egna samveten. Beslutsfattare och dylika pengarullare vill komma undan genom att slippa anställa fler folk och istället få det att se ut som att man - igen - ska vara så himla tacksam över att man överhuvudtaget har ett jobb och därför av egen god vilja förväntas ställa upp på extra arbete. Det är ju för tusan arbetsplatsen som ska se till att folk får den hjälp de behöver och framför allt att de som arbetar ska få betalt för det!
Den här sjukskötaren verkade mest bekymrad över att det är de unga, nyss utexaminerade som hamnar i svåra situationer med sådana som har varit med om sexualbrott - och jovisst - det är ju den andra sidan av myntet. Det är ju alldeles på tok för jävligt det också, att det är de som är mest utsatta som ska hamna bemötas av folk som ställer upp på frivillig basis, som kanske inte har erfarenhet eller ens är psykiskt redo för det. Vad säger det här om samhället? Jo igen, att man inte bryr sig om kvinnor, att man inte bryr sig om de som är mest utsatta.
Mest är det ju bara i grunden som det här är så fel, så fel så jag inte vet var jag ens ska börja. Hur kan det ens ha gått såhär, var är det som folk inte har satt ner foten? Om sådant här sker per automatik numer i samhället, var finns upproret? Såhär FÅR det inte gå till! Tänker mig att det är just sådana här saker som Sipiläs regering har varit med om att få till stånd. Ser framför mig hur chefer och mellanchefer har fått order om att spara pengar genom att sätta ansvar på frivilligarbete, att det här är sånt som man presenterar som om det vore någonting positivt, liksom en naturlig utveckling. Fuck that, att det är någonting naturligt. Det är kriminellt, det är vad det är.

Det här är en slumpmässig bild från nätet. Tycker att den här bloggen har så lite
bilder överhuvudtaget så tänkte pryda med lite random nätbilder i fortsättningen.

Så berättade hon också om läkarna och den hierarki som finns på jobbet, kafferummen och dylikt. Att de snackar om Sydafrika, att det liksom är det som gäller just nu, läkarna åker dit på semester och spelar golf och ser ingen realitet och tycker sen att Sydafrika är kova juttu. När de hör att skötarna åker på semester till Kroatien och liknande så kan de liksom inte ens föreställa sig det, att man åker till sådana ställen, de blir också helt tysta när det kommer fram vilken löneskillnaden är mellan dem - de kan liksom inte ta in det i sin värld, att någon kan förtjäna så litet. Hon hade också snappat upp någon diskussion i vilken nån läkare hade sagt att hen inte kan förstå hur någon kan leva på mindre än 8000 i månaden.
Jag frågade om det inte finns några läkare som liksom ser sambandet mellan människor - som känner till skötarnas situation och som i grunden ser mänskor som lika värda (jag menar, de är ju ändå läkare?!). Hon sa att jovisst, de finns, men de flesta läkare kommer från sociala sammanhang i vilket de inte känner till något annat än pengar och framgång. Läkare som kommer från andra sociala bakgrunder, som inte kommer från "fina familjer" - är i viss grad diskriminerade på arbetsplatsen. De är helt tydligt inte inkluderade. Tänk på det här en stund! Det är så sjukt.
Hon berättade om när hon praktiserade och i princip hade blivit ombedd att hämta kaffe åt den läkare hon jobbade med, men att hon hade missförstått, inte med flit. Hon hade förstått att han menade att hon kunde hämta kaffe till sig själv, och hade artigt svarat "kiitos, mutta join jo äsken". Då hade han lite småpinsamt sagt att okej, nog kan han ju hämta själv också. Och så hade hennes handledare sagt att "bra gjort, det där behövde han höra". Själv hade hon varit bara att what just happened?!

Det är nog så bra att röra sig lite utanför sina egna kretsar och få lära sig vad den där yttre världen egentligen handlar om. Det är så mycket som är så rent ut sagt åt pipan, helt galet på tok. Och så många vanliga mänskor som bara befinner sig mitt i den där cirkusen. Tänker att nån jävel måste ju sätta ord på de här galenskaperna, och idag råkar det nu vara jag.

Småplocka efter sig själv

Idag gick jag plötsligt och småplockade efter mig själv, något jag inte brukar göra. Jag brukar alltid höra om hur jag sprider ut mig och om jag skulle kunna se till att inte göra det så mycket. Och nu, när jag själv mitt i allt går där och småplockar efter mig själv, så finner jag mig fnissa hysteriskt - för det är då inte klokt hur mycket jag sprider ut mig. Det är då helt makabert. När man börjar plocka upp efter sig och inser att - jaha - man har stigit ur leggingsen och lämnat dem där. Mitt på mattan. Ens spår och rester överallt. Att det är så man gör.
Nej, det är ju inte klokt det här.

Okej, idag är en sån här dag då allt liksom lutar åt att jag skulle villa spåra ut. Jag skulle villa knarka, supa, vara omöjlig, äta femton smörgåsar istället för tre, trycka i mig pizzor, vara oresonlig, grilla ost, spela bombastiska nätspel och överraska främlingar. Eftersom jag är ansvarsfull och vet mitt eget bästa, tänker jag hålla mig på den styva linan och istället göra min dagliga yoga, äta mina tre smörgåsar och öva igenom min dragspelsrepertoar. Och hör sen!
Jag bara tänkte på det, hur mycket av livet som egentligen består av att kämpa emot den där lusten att bara låta allt rinna ned för kakirännan, bara skita i det som är bäst för en och slänga tårna över huvudet och låta det fara bara. Några gånger i månaden så får jag den här känslan att jag vill slänga alla kort upp i luften, och den är så lockande, liksom manande. Jag undrar om de flesta har det så eller om det mest är bara jag som kämpar med demoner?

Mera funderingar från lunchtanten

Har åter stått som lunchtant i Kåren den här och förra veckan och det är ju nog många tankar som far genom ens arma huvud där man står och INTE ser på studerandenas minimala blåa kort varefter man slår in studerandepriset (för det är tamejfan helt omöjligt att se de små siffrorna om man inte handgripligen tar deras kort ifrån dem, nu vet ni det).
Tänker till exempel på det här hur folk bemöter en. Oftast är det ju liksom avmätt och artigt, som det ska vara, en enkel kommunikation som går ut på "jepp, jaahas, tack, och det var två och sexti" och sen när man börjar känna igen ansikten och se samma människor flera gånger, så kanske man säger något mer eller kanske inte. Vissa är helt försjunkna i sitt eget, går med lurar och vill helt tydligt inte snacka, vilket passar mig alldeles utmärkt, hade gärna varit en ordlös kassadam.
Jag tänkte skriva i detalj om hur min dag går till, bara för att det kunde vara av intresse för nån, mest för mig säkert, hahaha.
Nå väl. När jag kommer, ska det kläs om till svarta firmakläder, det gör man i källaren där det finns ett litet omklädningsrum som doftar speciellt och har sin särskilda, förväntansfulla, avspända stämning. Sen går man upp för stentrapporna och så börjar det då. Man ska rulla upp en skramlig metallvagn som oftast är fullbelamrad med salladsbyttor, bröd, och så kassalådan med pengarna då. Man ställer vagnen i en industrihiss som man ska ta upp typ med bult, vete fan vad det är för anläggning. I varje fall ingen vanlig våningshushiss. Sen åker kärran upp till andra våningen medan man själv tar trapporna. I den våningen bakom lunchkafét finns ett skithäftigt rum med en gigantisk diskmaskin som säkert skulle kunna diska en skottkärra vid behov. Jag kan ingenting om den maskinen, försökte spola ett par tallrikar idag men fick inte ens spolslangen i gång. Nå väl. Där finns glas och kannor och saftburkar, förråd och vem vet vad, det där rummet har bara den perfekta stämningen. Kärran rullas sen in i lunchsalen och så fyller man på salladsvitrinen efter S:s tydliga anvisningar "sätt kål, rödbetorna och morötterna". De extra salladsbyttorna åker in i andra lådor under kassamaskinen.
Nå, sen kokar man kaffe och te, sätter fram kylplattor som kaffemjölken står på, sätter fram tänger som salladen ska tas med, ställer fram salladssåserna, olika slags mjölk och surmjölk, fyller på saftkanistern vid behov (med vattenämbar, den är enorm), hämtar is till saftkanistern, klipper upp lappar med dagens meny och sätter fast dem med sinitarra på matbuffén. Det är viktigt det här med hur mycket av varje man får ta, det är 2 biffar hit och 10 muikkun dit. Och så är det viktigt att skriva all info för glutenallergiker och vad allt innehåller. Innehåller nåt selleri ska det stå (S) vid menyn, vilket jag tycker är märkligt. Är selleri en allergen? Möjligtvis.
Så ska luckan till diskmaskinen öppnas, brickorna åker sedan till disken på ett rullband, vilket är skithäftigt och känns just som det är, det går som på räls. Och så ska godis ställas fram och posten hämtas och placeras ute i hyllan vid ingången, där också teven ska slås på. Och så ska kassan öppnas, och det var väl typ det. Sen börjar folk komma in, o så ska man då typ sälja, lite svara på frågor och visa var grejer finns emellanåt. Det är olika priser för studerande, personal och vanliga dödliga. Och så måste man hålla koll på kaffet, sätta på en ny panna alltid när en har nått hälften. Och så ska man sopa kring salladsvitrinen och fylla på den om den börjar ta slut. Och så ska man se till att man ropar ner till köket om nåt av maten håller på att ta slut, i tid ska man säga det, så att de hinner. Oftast sköter köksorna om det här själva, men ibland kanske inte alla köksorna är på plats, som idag, då vi mitt i allt hade slut på typ allt och det var för jävligt, folk fick vänta på grönsaksbiffar i nästan en halvtimme. När man hinner ska man ta ett prov av varje maträtt, sätta dem i små plastpåsar som fryses ner en vecka, för om det händer nåt måste man ha kvar av maten, så den kan testas. Important shit.
Jaa, inser att det är en hel del allt detta, inte fan orkar jag skriva mer om det.

Vad jag egentligen har tänkt mest på under de dagar då jag har stått där, är hur många som fortfarande äter kött. Det är som att jag skulle villa fråga av var och en som kommer med sin biff eller sin pripelsås fram till kassan, att VARFÖR? I vilken värld motiverar du dig fortfarande att välja ett dylikt alternativ, som bevisligen håller på att ta kol på hela vår existens? Frågan har visserligen alltid varit lika viktig, men nu är den ju liksom på tapeten, så jag FÖRSTÅR INTE varför inte alla är vegetarianer nu, jag förstår det inte. Är det av slentrianmässiga skäl som man bara fortsätter, är det ignorans, är det nåt slags tanke på att alla varningar är nonsens och man kan fortsätta som förut? Det är ju inte som att det längre undgår någon tänkande människa, att köttproduktionen med de areor som går åt till föda åt boskap, inte på något sätt är ekologiskt hållbar för att inte tala om etiskt försvarlig. Slarvläste nån artikel som handlade om att varor nuförtiden ska märkas ut med vilket koldioxidavtryck de lämnar. Folk sa uttryckligen sa att de "inte vill bli skuldsatta på grund av de val de gör i butiken". Nå vad är det att villa, hallå, det finns liksom inga alternativ här längre. Antingen så lägger du av med köttätandet eller så skuldsätts du och utöver det finns det ingenting att diskutera. Samma gäller flygandet. Antingen flyger du inte eller så flyger du och skuldsätts, och därmed basta.
"Inte vill bli skuldsatt", bah. Det är ungefär som att gå och stjäla nåt och sen komma och säga att man inte vill bli skuldsatt för de val som man gör, nå fint för dig liksom, att du inte vill bli skuldsatt. Det är dylika påståenden som ligger till grund för varför saker tenderar att stagnera och aldrig utvecklas till något bättre, och det finns väl knappast något annat som jag upplever att är så provocerande.