Roliga och mindre roliga veckor

Kära blogg.
Vi har varit i Åbo nu ganska länge och man har väl nästan blivit van vid att bo på annan adress också. Raunivägen. Aj satan vad fint vi har det här. Det är helt löjligt, jag har ställt mig på olika ställen i lägenheten och bara kontstaterat att det är bra stämning precis överallt. Lite mörkt är det ju, bara små gluggar till fönster i övre (vinds-) våningen - men det är ju fan lite trevligt det också. Vänta bara när jag hänger upp mitt purpurröda blomsterljus.
Nåja, nåja. Konstaterade i varje fall att jag har skjutit undan den del av mig som bryr mig om ytor och estetik, ganska länge nu. Jag har lite sett det som banalt, småborgerligt - tänkt att jag ska nu minsann trivas överallt jag. jag ska trivas i tråkiga, pastellfärgade höghuslägenheter, förorter, överallt ska jag trivas och jag behöver inte inreda mitt hem med fina saker för det är fjantigt och självcentrerat.
Nå nej, jag märker ju att en fin lägenhet faktiskt påverkar en mer än jag tänkte. Och att det typ ungefär är det bästa att inreda lite småsmakfullt och dra fram sådana där prylar som faktiskt passar så helvetes bra in just här.
SÅ SCREW THAT MYTH, att jag inte skulle bry mig om inredning och lägenheter. Nu fattas då bara en duglig kamera (min mobil är hopplös) så kan jag till och med få till ett fotoinlägg från lägenheten. Då ni! Då blir det tiotusen besökare på en dag här på bloggin, satan.

Vad annars? Just nu sitter jag med manuset, som det så högtidligt heter, till kommande radiodokumentär uppe i ett annat fönster. Det går rätt smidigt, trots att jag ibland sliter hår. Men det blir helt bra, måste bara hitta det där fokuserade arbetsmodet och ta lite promenader och höra vad som ska sägas i mitt huvud, de där mellanspeakarna alltså. Så det inte blir som förra gången, att jag sitter i studion i Hesa och vrider ut speakar på löpande band medan en stressad ljudman sitter och VÄNTAR. Nej nej. Den här gången ska jag komma förberedd med tidskoder och hela faderullan.
Säger som jag brukar: DET BLIR NOG BRA.

För övrigt, så har jag ju en stressad karl här hemma också. Vi har inrett så att jag sitter i köket i nedre våningen och han sitter uppe i mörkret med sitt gigantosa datorlandskap och vrider ut affischer och koordinerar arbetsturer, skriver menyer, svarar på arbetsintervjuer och annonsförslag och vad allt fan den människan håller på med. Streetfoodbar öppnar igen på torsdag (eller vad det fredag), jag ska jobba i lunchrestaurangen då också, och det är ju ena helvetes många saker som ska förberedas inför det. Men som vi har konstaterat: Den här veckan är inte rolig, och så är det nu bara. Den här veckan är mer eller mindre ett enda piss (mest för honom) men sen lär det lugna ner sig. Hösten kommer att bli fin, jag längtar redan. Då ska jag ta tag i tuschteckningarna igen för jag ska fan ha utställning på Nötö 2021! Jo! Då måste jag ha minst 27 tuschteckningar att ställa ut, så det blir att färdigställa en varannan vecka ungefär. Bra saker tar tid, så är det.

Men nu måste jag skrida tillbaka till radiodokumentären, Jag snubblade över en ko, ska den heta. Så nu vet ni det.