Cykla hem med lyckotårar

Såhär går alltid sommaren, att den går och går och man kommer av sig med typ allt man är och gör och blir en KAFÉROBOT (hatar egentligen ordet robot, men här är det passligt beskrivande). Och så mitt i allt så blåser det upp någon fånig vind och molnen hopar sig över fastlandet. Augusti landar och syrsorna spelar i träden, de utblommade tistlarna ståtar med sina ulltottar och man fattar att MAN ÖVERLEVDE. Och det händer saker som att man gör en intervju med en tant och cyklar hem med lyckotårar i ögonen.

Det var väl egentligen J som sa till mig, att nu kan jag inte längre tacka nej till de där erbjudandena om att göra radiodokumentär i Helsingfors, att nu måste jag faktiskt tacka ja och göra det där. Varför? Nå för att jag är bra på det (ingenting jag själv hävdar, han sa så) och för att det gör mig gott att emellanåt lite pusha mig själv. Så jag tackade ja och som jag förbannade beslutet från första stund. Jag hade tänkt spendera hösten i ett stort lugn, fokusera på tuschteckningarna, sitta för mig själv och röka vassrör och fan vet jag, sånt där som man får för sig. Istället sa jag ja till att göra en ny radiodokumentär och dessutom om en nötö-tant som jag inte känner så värst bra och som jag faktiskt var aningen rädd för, hon ter sig så bestämd och barsk emellanåt bara, så ibland tvivlar man på sin intuition och tänker att tänk om jag helt har fått fel intryck här.
NÅ VÄL, så jag gick och hade rännskitun och vandrade omkring som ett spöke hela morgonen igår, väntade på att hon skulle ringa och ge grönt ljus för mig att komma och spela in. Så gjorde hon det och jag tog ännu en svängom på Nötös offentliga toalett innan jag brakade in på skogsvägen som leder till gravgården (som tanten sköter om). Jag hade en mikrofon som hade blivit förpassad till roskisen från skolan jag jobbade på 2008, den hade nytt batteri och var försedd med ett vindskydd bestående av Gabriels mammas socka. Min inspelningsmanick hade den andra sockan, plus att jag stångades med en alldeles för lång mikrofonsladd som jag försökte tråtta in i fickan vilket i sin tur höll på att dra ner byxorna på mig. Tala om proffisgt förfarande! Men intervjun gick bra. Jag blir alltid lugn när det börjar, då snackar man bara och rör sig som vilket attans proffs som helst, det är innan som jag håller på att gå upp i limningarna.
Senare mot kvällen cyklade jag hem till henne, och vet ni - hon satt i sin gungstol och lyssnade på DISCOMUSIK när jag kom in. Det var bara så festligt så jag inte visste vad jag skulle göra med mig själv så jag ställde mig mitt i hennes kök och log som en galenpanna. Till all satans tur hade jag kommit ihåg att trycka på rec-knappen INNAN jag knackade på, så jag fick hoppeligen med detta underverk.
Och som det blev intervju sen. Hon sa så många bra saker att jag inte riktigt har kunnat ta till mig allt, satt och gapade som ett fån, ställde mina frågor och ja - det var så bra så jag ibland hörde mig själv ställa följdfrågorna försiktigt och aningen stelt, som om jag läste ur ett manus - det var så laddad stämning. Så perfekt, så skört samtidigt. Sådär som man ibland i sina vildaste fantasier föreställer sig att intervjuer kan gå till. Nu hoppas jag bara att själva intervjun låter ens en procent så bra som jag nu förställer mig att den blev och att jag får till en sjudundrande dokumentär om denna fantastiska kvinna som sa så mycket visdomar. Kommer tid, kommer råd sa hon. Hon berättade om när hon som barn sprang genom skogen och snubblade över en vilande ko. Man kan väl nog säga att vi bondade i vårt sätt att förhålla oss till livet, vilket kanske ledde till att hon till sist föreslog att nu tusan öppnar vi en flaska vin! Vitt eller rött, ingen skillnad, det blev rött. Sen snackade vi bara och fortsatte snacka efter att rec-knappen hade gått av. Vi kramades till sist, jag kände hennes späda men levande kropp som faktiskt gav mig en VARM kram, ingen sån där officiell dumkram, utan en RIKTIG KRAM.
Så därför, govänner, blev det så att jag tystskrek WHAT THE FUCK när jag stapplade ner för hennes gräsmatta. Och att jag cyklade hem mellan trädkronorna och grät av lycka. Vissa saker är bara för bra för livet, de är större än allt och får en bara att slå ut händerna över allt som man får glädjen att vara med om i detta livet.

Och det som jag har lärt mig av detta, är att pusha sig själv, trots att det känns svårt. Man måste ibland göra saker som till en viss del gör en rädd, man måste gå dit fast man spjärnar emot. För det är så värt det i slutändan. Det är så värt det, så det inte finns något att jämföra med.