Bread angels and cinnamon roll faeries

När man har jobbat här och haft öppet i lite mer än en vecka, så förstår man att man inte kommer att vara sig själv förrän man nästa gång stiger på Eivor och styr kosan mot Åbo. Det man nu har förvandlats till, är en arbetsrobot. Det är som att kopior av det som är en själv har tagit över och ser till att allt fungerar: Armar och ben, prat och nåt slags tankevärld som liknar den gamla, men som egentligen mest består av en massa snack och lite egentliga tankar. Organiseringsförmågan är det lite si och så med. Jag vet vad som bör ställas i ordning innan vi öppnar: Det är kakor som ska ställas i vitrinen, det är kaffepannan och tekannan som ska slås på, det är tavlan som det ska skrivas på. Det tar alltid mycket längre än vad jag har föreställt mig att det ska göra, och det värsta är när man har glömt det och sen får stå och skriva för brinnkära livet med mjölksyra i armarna, medan kunder flåsar en i nacken och säger “och vad har ni idag då?” fast det snart kommer att stå rätt framför ögonen på dem.
Här om dagen böt jag lakan medan Joakim stod och vände och vred på sina bröddegar och det gick upp för mig att lakansbyte tar exakt lika länge som det tar för ett par bröd att vikas ihop och läggas i sina jäsningskorgar.

Det är svårt att ens konstatera det, och många blir säkert chockerade av att höra det, men det absolut värsta med kunder är om det kommer någon man känner. De flesta förstår ju att man är mitt uppe i något annat och att man har tusen trådar som går hit och dit för att hålla koll på allt som händer, men det finns de som vill PRATA och TRÄFFAS trots att man står där bakom kassan och ibland känns det bara helt för överväldigande, man vill störtrusa ut i skogen bland blåbärsriset och lägga sig där och titta upp mot trädkronorna. Man hanterar ännu de obekanta och det vanliga surret, man kan bra hälla upp kaffe och vin och ställa fram några kakor och tala om båtar och vind, men det man inte kan är just det där lilla extra, ytterligare ett socialt lager på det sociala lager som redan tar all kapacitet man har.
Jag föreställer mig min sociala förmåga som ett center med knoppar mitt uppe i huvudet på mig. Vid normalt socialt umgänge, en fredagskväll eller så, så lyser de där knopparna och man fungerar och snackar och byter funderingar och sen går man hem och knopparna slocknar, man tänker på vad man har varit med om och allt återgår till det normala. Här på cafét är de där knopparna konstant aktiverade, de värker och glöder, de har vuxit till sig så mycket att huvudet känns sprängfärdigt, man märker det när man vaknar på morgnarna och har sovit den där sömnen som är så typisk för Nötö, som är djup och begravande. Man vaknar och huvudet är inkapslat i nåt slags dimma, har varit någon annanstans, man går omkring som ett spöke och vet att man trots vila överhuvudtaget inte är utvilad, inte återhämtad på något som helst sätt, och det är just det här som är det där med att man har blivit en arbetsrobot. Man har ingen tid att återhämta sig, det som gäller nu är att bara orka, orka. Späda på, som man säger. Ge allt vad tygen håller för att man vet att ledigheten kommer, den kommer, sen i augusti.
Men med great risks kommer great rewards, som man säger. Här om dagen kom två backpackers från Polen och Estland. De köpte kaffe och satt länge ute på gården, skrev i sina dagböcker, log vänligt mot en, fyllde på sina vattendunkar och lämnade sina ryggsäckar på gården medan de gick ut på upptäcksfärd. Efter stängning lämnade vi en påse bullar på deras väskor och sen hade de lämnat ett tack-kort under stenen på trappan. Och som man sen överraskas av känslosvall när man läser de där orden de har skrivit: “Thank you….” Tårarna kommer, man fylls av en oförklarlig glädje, känns som livsglädje och som att det är därför man är här, överlag. Också i livet. Att det är det här man finns till för, att se de där situationerna och göra någon oväntat glad, få ett fint kort i utbyte. Det är det här som precis allt handlar om. Vad ska man annars vara människa för om man inte får utbyta sin mänsklighet med andra?