Nötö (åter) och turboväxeln

Ja men alltså för helvete, nu är vi på Nötö. Nötö, Nötö och genast får man klarhet i tanken. Fjärde året nu och Nötö sviker inte - jag tycker alltid så mycket om att skriva här. Kanske det är utrymmet, vidderna, blåsigheten och känslan av att allting är möjligt som får orden att lyfta, vad vet jag. Sällan känner jag mig så fri i själen som när jag går omkring här och balanserar på strandstenar och kollar in blomsterprakten, lyssnar på ljudet av mina steg mot sandvägen och så vidare.

Eftersom vi har varit här så många år nu, så börjar det mesta mer och mer kännas som nåt slags deja vu. Till exempel att det har slagit ut en massa lila blommor mellan oss och Södergrannas, det minns jag att det gjorde också i fjol den här tiden. Det är bland annat det som är så fint med Nötö - att här finns alltid blommor. De har sina olika blomningsperioder, men en blomma tar vid när en annan har haft sin tid och så vidare.
Vi öppnar cafét till midsommar och innan dess ska jag nu strolla runt och samla lite växtdelar, städa nåt skåp, dammsuga och fundera på he di liive, liive. J stressar runt som vanligt, beställningar ska göras och menyer skrivas. Inte förstår jag hur han får allt att hänga samman, men han har en turboväxel som kan slås i, det lärde jag mig redan första året. Att den karln har hästkrafter. Jag var orolig för att han skulle ramla ihop och få burnout i nåt skede, men det var bara turboväxeln. Det är sedan emellan jobb, när man egentligen kan ta det lugnt, som J:s motor faller i bitar och måste smörjas och repareras.
Jag har visst en arbetsväxel jag med, det har väl vi alla i viss grad, men den är inte ens nära på av det omfång som J:s. Jag orkar nog arbeta lite extra jag också, än åtta timmar orkar jag paina på för fullt men i något skede börjar jag sen gråta och gå bort. Jag tål inte vad som helst.