Jag måste inflika att jag själv verkligen är allt annat än annorlunda. Jag är ibland så normal så jag nästan blir störd på mig själv, för visst är det ju mer lockande att vara lite udda, lite malplacerad (även om jag naturligtvis förstår att det inte är så för den som själv är annorlunda, men ni kanske förstår vad jag menar). Hur som helst - i samband med J har jag begripit att jag är den där av oss som alltid hellre är den som följer strömmen istället för sparkar bakut. Dvs jag gör hellre nåt som jag vet att går hem än prövar något nytt, eftersom jag är rädd för att misslyckas och - på sätt eller annat - faktiskt instinktivt vet vad största delen av människor är ute efter (och gärna är beredd att ge det åt dem).
J, å andra sidan, ser jag som en människa som på många sätt inte har något behov av något annat än att vara den han är, och det råkar vara rätt annorlunda. Som jag ser det har han aldrig känt något behov av att "passa in" eller "tillfredsställa nån crowd" - han har ett större behov av att bara få uttrycka sig på sina egna villkor, det må då lyckas eller ej.
Också:
De som är normala och inser att annorlundaskap är cool, försöker ofta vara annorlunda, inklusive jag själv, i vissa perioder. Nu har jag däremot kommit fram till att jag gör bättre i att helt enkelt omfamna den Teresia jag är, skitnormal, social och fullständigt anpassbar i de flesta situationer, sällan awkward, och om jag är det, så inser jag att det sker och att det snarast strör lite socker över tillfället bara.
De som är annorlunda försöker ofta passa in, för att det enda de vill, ofta är att på något sätt bli inkluderade (det är djupt mänskligt).
Men nu till saken: Det är så himla viktigt att de som är annorlunda och inte ursäktar sig för det, bräker på med sitt annorlundaskap så att "vi normala" får ta del av det och tänka att "aha, herregud, sådär kan man göra - this is shit I've never seen before." Det är ju så som allt intressant föds: Först är det någon som vågar göra nåt annorlunda och ÄGER det - sen kommer alla hipsters och crowdpleasers och kopierar den grejen och då först blir det liksom allmänt acceptabelt.
Det jag specifikt tänker på när jag skriver det här inlägget är Pehemot och att vara annorlunda inom punkscenen. Man blir ingalunda populär genom att vara annorlunda, men oftast är man just den som öppnar broar, bereder vägar genom att helt enkelt våga, och också - ibland - våga göra andra obekväma. Som när de sjunger låtar om att vara vit och där sitter hela publiken och är vit och obekväm. Liksom - inte nån smart grej att göra om man är ute efter att bli populär, men om man istället är ute efter att röra om i grytan och punga ut med saker som behöver sägas även om det kanske inte är det folk direkt vill höra framför en öl en fredagskväll, så är det the way to go.
Och jag tänker att genom musikhistorien, så har de som på riktigt gjort nåt nytt och vågat vara sig själva, sällan mottagits speciellt varmt, eftersom de inte är hotta JUST DÅ (men kanske tio år senare). Dessutom: Inom musikerskap, så hänger talang ofta ihop med vilja att nå framgång och då satsar man hellre på något som man vet att går hem och säljer (dvs något som i princip har gjorts förut men som fortfarande är av kvalitet så att man kan visa hur bra man är). Man vill liksom ha nåt för det man kan. Och inget illa med det.
Jag känner ändå en extra slags kärlek för just sådana här som inte kan något åt att vad de än gör, är hopplöst bredvid och just annorlunda. De som är annorlunda är bränslet för oss normala, det är av dem vi inspireras och förstår oss själva, på ett plan (okej, nu är jag full).
OBS, jag har tagit bort de flesta citationstecken från "de normala" och "de annorlunda" för att det ser så fult ut i text. Jag hoppas ni begriper att det jag menar med "normal" och "annorlunda", i sig inte är några givna definitioner.
No comments:
Post a Comment