Gnäll gnäll

För att inte det här ska bli ett GNÄLL-GNÄLL-DET-ÄR-SÅ-SYND-OM-MIG-inlägg så tänker jag börja med ett GNÄLL GNÄLL DET ÄR SÅ SYND OM MIG, så var det sagt.

Jag har drabbats av ett realitetens nedslag om att jag inte fucking duger alls, när det kommer till allt vad skrivande heter. Den där skrivkursen, som nu ter sig som för evigheter sen, fungerade just sådär perfekt och smidigt så man gick omkring i ett rosa skimmer och föreställde sig dagen då man bland annat skulle bli en sån där framgångsrik skribent och kunde gå omkring och roa sig av tanken på hur jävla finurlig man är med sina formuleringar och hur kiva det är när man kan sånt här som att skriva och så vidare.

Realiteten idag: Jag sitter med en recension i fyra timmar, det handlar om något jag inte alls tycker om. Jag läser andras recensioner om samma sak, inser att de har sett så mycket mer än jag, tagit fasta på saker som jag aldrig kunde ha drömt om att ens se där jag sitter i min självförvållade papplåda som skydd mellan mig och världen.
Jag tycker inte om det mesta jag ser eller läser. Jag ser nästan bara fel, jag lämnas oberörd, jag flyter iväg nån annanstans för att jag inte förmår ta till mig något, jag kan inte skriva om det, än mer låta som någon som har åsikter om det - och mitt i denna lögn om att jag är nån som har åsikter som är värda att yttras, är det meningen at jag ska hitta på YTTERLIGARE saker att formulera mig och ha åsikter om?
Snälla, stäng av maskineriet, någon. Jag kan inte låtsas. Jag skulle så gärna luta mig tillbaka i nåt slags självsäker- eller obryddhet, ta saker som de kommer, bara skriva de där sakerna och sen frisätta dem som svävande lyktor i Thailand. Jag vill inte att framgång och jämförelse ska definiera allt jag är, ändå faller jag alltid offer för precis det - att jag jämför och räknar och bryr mig och misstänker. Jag vill ta paus. End of rant.