De nya tonåren

Känns som om början av den här veckan har varit laddad med betydelse, och det har den också. Fick äntligen tummen ur röven och tog mig till Vasa, till I - och det är nu alltid på många sätt underbart att spendera otvungen tid med en gammal vän, tillsammans med vilken man kan ligga och drischa halva dagarna utan att kommunicera ett endaste ord. Inser att jag behöver fler sådana vänner - såna som kommer hem till en och bökar med kaffepannan medan man själv sitter där man sitter och inte behöver säga nånting.

Den här morgonen har jag spenderat genom att färdigställa en recension, (Ellen, if you read this - it iz coming. Be very afraid. Not). Samtidigt har jag snorat, hostat och kämpat med fokus på så många jävlade eländes plan, till exempel tänker jag väldigt mycket på vad det innebär att skriva bra versus skriva en bra bok nuförtiden. Det är nämligen två så olika saker att man knappast ens kan föreställa sig hur vitt olika de två sakerna är. En bok handlar om att skapa en hel värld som på olika sätt är angenäm för läsare, medan det att skriva lite bra (vad det nu sedan ens innebär) handlar om att tillfälligt stjälpa ur sig saker och meningar som låter som något.

Så till sist tog jag bara och sket i alltihopa och skränade karaoke till Synchronicity II. Det fick ta all min sinnesnärvaro att inte posta en video av scenariot på insta-stories, fick ta lite sinnesnärvaro också att inte samtidigt klä av mig morgonrocken och bara nakuhoppa här omkring på soffan medan videolampan lyste rött - jag vet inte vad för period av exhibitionism och bekräftelsebehov jag går igenom just nu. Tonårsperiod, kallade jag den igår kväll, när jag medgav till J att saker är ut och spretar, intentionerna hoppar hit och dit och jag tampas med en känsla av att nån eventuell ungdomlig skönhet håller på att rinna ifrån mig samtidigt som det inte gör något överhuvudtaget.
P.S När man ser på Patti Smith så förstår man att ålder faktiskt inte betyder ett skit.