Ligga och tycka synd om sig själv

Tjenamosh, blöggfölk.
Jag har varit i Åbo nu i fyra dagar och jag känner mig, ähum, mätt. Känns som att jag inte gjort annat än ätit sedan jag kom hem, så jag går ungefär runt och är gravid med bröd. Sådana saker.
Kan ju nog konstatera att nåt slags melankoli har svept sin fuktiga trasa kring mig sen jag kom hem. Man längtar hem så inihelvete och sen när man är hemma, så kan man inte riktigt hantera det. Dessutom var jag säker på att jag skulle bli förkyld, men blev tydligen inte.
Jag landar nästan alltid kabrak efter nåt slags hektisk period med jobb. Jag kan sen inte alls hitta nåt slags lugn och jämnmätt leverne, jag blir sen bara och ligga och så blir jag sur och tänker att vad har jag överhuvudtaget i livet, vad har jag som gör det värt att ens leva? Så blir jag sådär destruktiv och passiv sen igen. Alltid antingen eller.
Sanningen är att jag har haft lite dåligt självförtroende på sistone. Jag har inte riktigt gjort nåt som jag precis är stolt över och jag har inte känt mig på topp, helt enkelt. Dessutom har allt känts så himla tråkigt, också facebook och instagram, allt, så fruktansvärt förutsägbart tråkigt. Sådär tråkigt så man inte ens själv vill uppdatera nånting för man tycker att äh fan, samma sak igen. Samma jävla gator och samma jävla tankar, liksom.
Det känns som att jag går och väntar på att nåt ska hända, att nåt igen ska ge mig hopp om att jag på något sätt duger, att jag behövs och så vidare. Fast jag ju nog vet att det där mest är upp till en själv - det är bara att stiga upp, borsta av sig och jobba på, göra de där sakerna, visa upp vad man har att visa och hjälpa där man kan, det räcker. Det sista man ska göra är att bara bli och ligga och tycka synd om sig själv. Men ibland kan man liksom inte annat, tycker jag.