Besökare i huvudstaden

Tjena bloggfan. Här sitter jag i Oodi som en annan Krösus. Det är underligt hur sånt här som att sätta sig såhär kan få en att känna sig som en annan mänska, som en sådan som har ett sånt här liv, ett liv i vilket man är i stan och går på café, PÅ CAFÉ, betalar dyra pengar för smörgås och dylikt. Nej, så långt har jag inte gått. Ska jag vara helt ärlig så ska det tjurar till att dra mig till något café för att sätta mig där med datorn och jobba. Jag vet inte, det känns bara så långt från hurdan jag är. Jag är en snål jävel, eller det är väl så jag förmår att fungera med mina minimala resurser, att jag undviker all sån där lyx som kostar pengar. Jag satt utanför Oodi och åt ett rågbröd som var nedsatt till 30%, hummus till det. Sen gick jag in och parkerade mig på dessa myskoga tygbänkar där det är meningen att den moderna stadsmänniskan ska sitta med alla sina miljoner förlängningssladdar och apparater.

Det har väl varit en angenäm visit såhär långt. Mili hade en alldeles underbart fin dag igår, fick vara hos Ali, Nadjas kaveri som jag inte alls kände, men som visade sig vara en sån där som förstår sig på hundar, jag menar - på riktigt förstår sig så bra på hundar att all uppmärksamhet riktas till djuret och allt intresse liksom finns just där. Lite som jag då, med andra ord. Djur har alltid fascinerat mig mer än människor. Jag såg direkt att det där kommer att gå hur bra som helst, Mili hade stortrivts och det kändes rentav fel att ta den därifrån för att förflytta den till nästa ställe, till Eva i Nordsjö.
Nåja, men nu är hunden parkerad hos Eva i Nordsjö. Där har den också riktigt attans bra med hundsäng och nya leksaker. Själv rattar jag på mellan Böle och centrum utan mål och mening, åker snålskjuts med fjärrtåg, sitter och snarvlar med ljuddesignern om dagarna. Fick låna en lägenhet av en kollega. Som vanligt känns det sådär, när man jobbar med folk som har fast anställning, att så mycket av deras jobbvardag går åt till att skapa en angenäm stämning på jobbet. Man jobbar, så klart - man får gjort det som ska göras, men gu jävlar vad mycket snarvel det ska till också. Så mycket tid som helt enkelt bara går åt till socialt umgänge! Jag är ju hellre den som jobbar intensivt och tills jobbet tar slut, för att sen ägna mig åt andra saker. Livet till exempel, som att gå i parker och fota mänskor och titta på kakor i fönster eller jobba på nästa projekt som det också behöver jobbas med. Jag vet att alla hippies och punkare har sagt det sedan sextiotalet, men jag tycker bara att arbetssamhället är så sjukt, att vi lever såhär, söker oss till fastanställningar där nån ger en pengar för att åstadkomma saker, och sedan drar ut på tiden då vi gör dessa saker så att jobbet ska vara lite kivogare, lite mer uthärdligt.
Lunchtimmar till exempel, oj jesus vad jag avskyr lunchtimmar. Tomtid då man ska trotta mat i fejset på sig, tid som är utsatt enkom för det. Skulle man vara effektiv skulle man ju äta samtidigt som man gör nånting, men nej. Inte effektiv inte. Effektivitet är ingenting som fastanställda verkar bry sig särdeles mycket om, så till vida att de inte är sina egna chefer då, att det jobb de gör konkret uppenbarar sig i form av mera eller mindre pengar. Är månadslönen konstant, varför tusan skulle man då anstränga sig i onödan? I get it, men hela det där tänkesättet är bara så främmande för mig. Jag vet att jag skulle bli apatisk och olycklig av en fastanställning hos något företag som inte bryr sig om mig utan bara om det jobb jag gör. Jag är inte gjord för det här samhället, jag är gjord för att rå på mig själv.

Nåja, men jag är ju på besök här. En lyckosam iakttagare som har fått möjlighet att göra nånting som ska komma i radion den 22.9. Jag klagar inte, jag är himla tacksam. Jag har så mycket på gång och allt känns möjligt. Snackade just med en kompis om det också, att det är så skönt att vara vuxen och inse sitt egenvärde, att man kan testa på saker som att bjuda ut folk på date och se hur det går, och sen om det inte går så är det inte hela världen utan man fortsätter med sitt bara. På samma sätt känner jag det med det jobb jag gör, att jag gör det nu bara och så ser man hur det blir. Har kommit rätt långt från ungdomens ständiga prestationsångest, känns det som. Livet känns konstigt stabilt, trots att världen är i brand.