Jag har tänkt på det så mycket och tänkt att jag borde skriva i varje fall ett inlägg om det, men det har liksom varit för stort för att bli av. Det här mötet med syrierna A och K.
Alltså, man vet ju det: man får ju höra om det och se det hela tiden, det att världen är i brand, men jag vill påstå att man nog nästan inte förstår det, förrän man sitter tillsammans med några som flytt och tittar på en youtubevideo från det totalt sönderslagna Homs (deras hemstad), medan den ena gråter och den andra är nästan påfallande oberörd.
Det är min mamma som har knutit kontakten med dem. Hon är en underbar,
underbar människa - ok, det här är en bisak, men det måste sägas: min mamma är en av de mest osjälviska och fina människor jag känner. Sedan hon blev pensionär har hon sett det som en av sina prioriteter att välkomna och hjälpa Borgås nyinflyttade flyktingar: hon läser läxor med två sudanesiska flickor, hon åker omkring och hjälper folk med finsk byråkrati, hon drar en kurs i finsk matlagning och mitt gamla flickrum är fullt med lådor som tillhör en vietnamesisk utbyteselev som för tillfället är hemlös och i Tyskland.
Nåja, det var via matlagningskursen som hon lärde känna mamman K med sonen A. K talar så gott som enbart arabiska, men håller sig inte i bakgrunden för den sakens skull - hon försöker hårt och har hela tiden sonen som översättare vid sin sida. När man träffar dem blir det fort ett enda sammelsurium av språk och översättningar - mamman förklarar och gestikulerar och A är snabb att översätta. Sen går diskussionerna båda vägarna. Ibland står mamma i köket med K och pratar - dvs de använder sig av nåt uråldrigt, moderligt förståelsespråk som mest består av skratt och pussar.
A och K har levt ett normalt liv i Syrien, bott i ett stort hus, A har sålt bröllopsklänningar och K har studerat ekonomi. Han var nästan färdig när kriget bröt ut. Han hörde till oppositionen som såg det som sin uppgift att störta den korrupta presidenten al-Assad. Man kan se och känna igen hans ungdomliga iver när han berättar: nu skulle det ske! Nu skulle folket ta över! Han hade det på video med högupplösning: det skulle dokumenteras - han var med när det hände. Nå, det blev inte riktigt så. För sen blir deras historia väldigt vag och jag får svårt att uppfatta hur det egentligen gick till:
- Situationen eskalerade snabbt och Homs blev ett bombmål.
- K kunde inte ringa A när han var ute och demonstrerade, eftersom hon inte visste om han var tillfångatagen och ett samtal i såfall kunde vara ödesdigert.
- K kunde från sitt fönster se ungdomar som radades upp mot en husvägg och skjöts - och hon visste aldrig om A var en av dem.
- De var tvungna att börja gömma sig. Här börjar också berättelserna om de otaliga vänner och bekanta som "bara försvann." A visar en video av en god vän som sjunger på Youtube. "He's dead now."
- Grannens flicka hade huvudet för högt en gång, syntes i fönstret och blev skjuten. K fiskar upp sin mobil och visar bilden av flickan då hon var vid liv och då hon sen ligger livlös i mammans armar. Jag har svårt att förhålla mig till en bild på någons mobil. Så vardagligt! Så fruktansvärt. Hur ska man reagera? Mamman lär ska ha blivit galen av sorg.
- Så småningom blir flykten det enda alternativet. K hamnar av någon outgrundlig anledning i fängelse, i någon månad är hon tillfångatagen, på libanesisk mark om jag minns rätt. Hon blir misshandlad och ser när yngre flickor blir våldtagna.
- K och A spenderar något år i Libanon, där de vantrivs. De väntar på att få resa vidare, nånstans, de måste ju nånstans. A visar bider från ett rum vars väggar han har klistrat fulla med foton av avlidna vänner. Det är som en vacker gravkammare, på nåt plan. Jag tänker att det väl är ett sätt att hantera det som händer, att man själv fortfarande är vid liv, att man är nånstans. Att man ville någonting men hamnade i ett vitt rum fullt av bara minnen.
- I Libanon blir de också av med i princip alla sina besparingar, allt ska bort till vaga avgifter. Syrier i Libanon behandlas som skräp (enligt A).
- En dag får de höra att "Finland picked you". De vet ingenting om Finland, bara att det är dit de ska. De börjar ta reda på allt de hittar om Finland. De säljer det sista de har och flyttar till en mindre lägenhet. Där de väntar i åtta månader. ÅTTA MÅNADER. De börjar ge upp hoppet. Men så kommer ett par finska socialarbetare och så får de äntligen resa (varför tar det så länge?!).
Och här börjar deras liv i Borgå, I BORGÅ! Det är så svårt att greppa. Nu bor de i en liten lägenhet i Vårberga, A har hittat studier för invandrare i Helsingfors, K lever i princip på sin man som jobbar på sjön och som hon åker och hälsar på i Sudan ibland.
A visar en Powerpoint som han har gjort för sina studier i Helsingfors. Vi ser underbara bilder av Syrien: flygvideon som sveper över fantastiska landskap, antika ruiner och turkosa kuster. Jag blir så ledsen av all skönhet, på tanken av att det alltid tycks vara det vackra som ska förstöras.
Jag har träffat A och K tre gånger nu. Alla gångerna har varit rejält omvälvande för mig på många plan: att höra deras historia, men också att känna den, att se en människas desperation, att höra den. K som alltid har en näsduk till hands, K som gråter, hulkar och sörjer sitt förlorade liv. A som är behärskad, som monotont förklarar, visar och upprepar. "Så här gick det till." Man ser att han är precis lika illa berörd som sin mamma, snarare chockad kanske. Till en början drömde han mardrömmar om hur han blev jagad nästan varje natt, men det har lugnat sig aningen. Hur skulle man själv vara? Vad kan de annat göra, än att visa upp vad de hade och berätta vad de har varit med om: i ett nytt land, med nya människor som vet INGENTING ALLS.
Jag trodde kanske att de skulle ha svårare att prata om det där, att visa bilder, att blicka tillbaka. Jag tänkte att man skulle behöva vara ganska försiktig när man ställer frågor om Syrien, men så var det inte alls. De pratar och berättar, förklarar och blir ibland förnärmade över att de öser all sin pina över oss, varpå vi - lätt chockerade - så klart säger att nejnej, berätta, visa så mycket ni vill och orkar! Där emellan skrattar vi, och vi utbyter bakverk, pratar om mat. De kommer alltid med någon form av gåva, och när vi var hemma hos dem, kom också andra flyktingar och ringde på för att leverera sina bakverk - en ständig utväxling pågår, en känsla av samarbete. Jag slås av hur annorlunda det här är, dessa möten: utan alkohol men ändå mer omvälvande för mig än något möte överhuvudtaget har varit på många år. I vår kultur dricker man ju för att allt ska bli lite mer uppsluppet, för att stå ut med denna evinnerliga tråkighet kanske, det faktum att få saker överraskar. Med A och K vill jag inte dricka, jag vill inte höra deras historier och möta dem under nån form av "toxic influence" - jag vill vara jag, så gott som det bara går. Jag vill möta dem som människa.
Nu i helgen när vi igen sågs fick vi en konfektask från Aleppo. Den är köpt i Sudan (där K nyligen varit och träffat sin man) men gjord i Syrien. Så mysko med den här asken! Finns det överhuvudtaget kvar, stället där man gör "Pistachio Aleppo"? Tänk om det här är en av de sista askarna som nånsin gjorts. Tänker att den är en magisk gåva.
Här kan man läsa Östnylands artikel om A och K:s berättelse -
också hur de lyckades med det helt osannolika: att få katterna med till Borgå!
"Runtom i världen finns det flyktingar som vi som vägrar överge sina
sällskapsdjur. Det är för oss en fråga om moral att inte överge dem som
är helt beroende av oss, som inte klarar sig på egen hand."
Så otroligt vacker tanke.
'
