Du tänker boll, jag tänker rumpa

Av rubriken att döma: vad ska hon nu skriva om?! Nå, låt oss få ord på det.
Jag funderar på det här med husdjur, och hur man liksom gillar vissa, men inte andra. Helt som människor. Just nu har vi hand om en hund som jag på inget sätt kan påstå att jag gillar. Det är en hanhund: en rätt så flegmatisk, revir-obsessed hanhund som är väldigt mån om att sätta näsan i Milis bak med jämna mellanrum. Jag ser på honom som om han vore den där störande slusken som hela tiden ska dra sexistiska skämt, som han själv tycker att är jätteroliga, medan andra tiger och tycker att han är hopplöst omodern och dessutom full av sig själv. Mili vill leka med en boll, han vill distrahera Milis lek genom att snusa Mili i baken. Du tänker boll, jag tänker rumpa.

Han tycks gilla mig, trots att jag inte hyser några varma känslor för honom. Det är många hanhundar som har kommit till att gilla mig, för att jag sätter gränser för dem. Det är som att de tacksamt ser mig i ögonen och säger "tack för att du reder upp i den här härvan. Jag försöker ju hålla ordning på allt, men det är liksom, ändå så tungt i längden - jag är ju hund - som du tycks förstå." Man bara, "jo, du är hund och hund får du vara. Med mig." Sen kommer ägaren och hämtar honom och man hör hur han går amok och skäller & härjar redan på gårdsplanen, för att han plötsligt upplever sig vara "in charge" igen och är ganska i panik över det. Jag skämtar inte - såhär är det. Jag har sett det flera gånger.
H. The dog whisperer.