En sån där dag

Och klockan är inte ens fyra, känns som om den vore sju minst. Idag alltså, en sån där dag då det är helt tillräckligt omvälvande bara att stiga upp ur en stol. Man hade gärna bara blivit här i lägenheten och lorvat, druckit te med c-vitamin och snarkat till emellanåt. Det är ju förstås ingen nyhet det, att det är så grått och mörkt i tider som dessa, men alltså det är så grått och mörkt! Jag har så svårt med det där, att man bara ska gå och leva här och låtsas som att allt är normalt när ens d-vitaminnivåer skriker av desperation och huvudet tvinnar och ingen ens orkar tänka på att mat också ska lagas.
Nåh, men det finns saker som helt enkelt ska skötas, oberoende av humör. Idag har jag postat alla kalendrar som skulle med post - de var en hel del så det känns hur skönt som helst att ha dem ur världen. I kväll ska jag ta itu med åbo-schacket.
Och så ska jag passa på och deklarera att vi ska till Rom igen, J och jag. Nästa veckas måndag är vi där igen, för tre dagar. Känns hur skämmigt som helst, att vi börjat dra iväg hur som helst på sistone. Jag vet, man får resa, man får ta semester och blabla men jag har nu alltså så svårt att finna mig i det att jag är så otroligt privilegierad som får lov att göra sådana här saker. Men alltså: det är ju arbetsresa. Jag ska skriva och J ska dofta, smaka och utforska matkultur. Jag ska förresten också dofta. Det blir en kulinarisk fylleresa med artist-inslag. Hoppas vi igen hittar nåt sånt där vin som man börjar gråta av.

Det blir ingen bild idag fast jag på sistone haft för mig att inlägg blir roligare med bilder.
Äh, förresten, vi drar till med nån random ögonblicksbild.