Första november idag och jag har sånt flyt så det nästan är lite äckligt. Jag tycker det går så himla bra, det där skrivandet. Det är nästan som att jag sitter lite på sidan av mig själv och talar med nån fiktiv vän, säger "Nåh, kolla? Kolla vad hon gör nu? Stenkoll där alltså. Och nu flikar hon in det där! Titta. Titta nu." Emellanåt när jag ögnar igenom hela radiramsan, så slår mig ju nog en känsla av att allt som sin helhet är ganska banalt, illa skrivet stundvis och väldigt hafsigt, sådär nu-går-vi-från-det-här-skedet-till-nästa. Men jag tänker att man kanske plitar ner "skelettet" först och sen öser man på med nåt fyllesnack där emellan. Fan vet jag! Det är ju nytt för mig det här.
MEN NU SKRIVER JAG JU IGEN OM SKRIVANDET. Säg till om det är megatråkigt! (Vet ju att exempelvis en viss Kugge inte tycker så, men andra, eventuella läsare. Ni två andra... ehm.)
Igår hade jag sjukt i magan. Det var så illa så illa, har varit allt oftare nuförtiden, sådär att man blir alldeles gasig så det känns som att ingenting rör sig överhuvudtaget, sen får man ont och man kan bara ligga och försöka klämma fram en o annan megafjärt utan smärre framgång. Är lite orolig att det här är nåt slags tecken på stress, men jag känner mig inte stressad. Men tänker att, kanske nån psykisk stress som jag trycker undan, nån sån där framtidsangst som jag hade så mycket av förut - jag har ju till exempel inget vettigt lönejobb överhuvudtaget, o sånt ger ju upphov till stress. Men som sagt, jag känner mig inte stressad. Inte alls. Känner mig kolugn och fokuserad.
Sen var det ju det där med den där arma gallblåsan som för några år sen visade sig ligga oduglig och urblåst som ett mähä i nån bortglömd del av mitt innanmäte. Och jag vet ju inte om den fortfarande ligger där på det där sättet (min gallblåsa som en symbol för mig själv: fyllot som ligger och drischar i ett mörkt hörn). Och J sa att det kanske är därför som jag inte blir fet trots att jag äter kolossala (och då menar jag kolossala) mängder choko allt som oftast. Då snackar vi 150 gram på raken. Såna saker. Har kunnat göra det utan symtom. Och eftersom gallan hjälper till att finfördela fett så är J:s teori att min kropp bara skuffar ut allt fett rakt igenom så det inte fastnar nånstans. Och att dessa fettlaster ibland stockar till systemet, vilket resulterar i magont då. Jag vet inte, han kanske har en påäng men jag tänker att det vore ju praktiskt! Tack, fyllo-gallblåsa, keep on being useless! Nä, nu skämtar jag, men ni förstår säkert. Jag har nog tankar på att ta tag i det här med MIN DIET nån gång och göra lite förbättringar på den, eftersom det är lönt att göra det i den här åldern. Cornflakes är liksom inte middag.
No comments:
Post a Comment