Det blir som det blir

 

Bokan-bokfan. Den tar sig. Här är mina 35 000 ord. Nu orkar jag inte se på dem längre, men skulle ännu måsta (vinna på) att läsa igenom skiten en gång innan den åker iväg till handledarn imorrrn.

Alltså THE MAGIC OF YTTRE PRESS! Jag skulle ALDRIG ha gjort något sånt här självmant, men se nu när det sitter en människa och väntar på och förväntar sig texter av mig (och eftersom jag dessutom betalar för det), så känns det som att jag borde leverera. Yttre press har ALLTID funkat för mig. Får jag själv bestämma, så går det såhär.

Andra grejer som rör sig i mitt huvud:

1. Valet-valet. Det ämnerikanska presidentvalet. För det första: att det redan är en skandal som det är, att någon som Trumpnisse ens sitter där, har möjlighet att göra någonting annat än att suga på slickepinne. Nu har han möjlighet att till exempel styra och ställa över världens kanske mäktigaste nation. Yeah, i min livstid. Sånt hände.

Jag ska nog försöka följa med valvakan, för att jag har en sån där lite äckel-förhoppning om att Trump faktiskt ska vinna. Jag vet inte, jag tycker en fullkomlig skandal på nåt sätt hade varit mer effektiv och intressant än samma gamla floskler som har upprepats i den amerikanska politiken jag vet inte hur länge. Förutom att de den här gången skulle komma från en kvinna, då. Roligt, men jag vet inte om det egentligen har nån betydelse. Trump hade fått hela världen att tvingas ställa sig på knä, tänka efter: såhär går det. This is where we are. When stupidity & ignorance rule, osv. Förutom att han kanske hade kunnat ställa till med så mycket förfärligheter innan nån skulle få honom nervält från tronen... det är därför det kanske är så farligt att säga att man på ett sätt hoppas att han vinner. Men alltså. Om nån föreslår att hälla in koskit på en teaterscen så tar jag hellre skiten, än en välinövad, supertråkig föreställing... jag vet inte. Mina jämförelser är säkert från reven.

2. Hur lugn till sinnes jag verkligen känner mig, trots min egentligen totalkaotiska tillvaro. Det är liksom ingen fara på färdet. Förra året var jag nästan rabiat över att gå arbetslös, tog eftisjobbet och var så jävla stolt över att ha något att göra. Men i år: det där skrivandet tar mig ner på jorden. Känslan av att, på nåt plan, tro på sig själv. Kanske vetskapen om att vi har ett jäkla storartat sommarcafé också, jag vet inte. Livet, livet. Det är liksom inte så allvarligt. Det blir som det blir. Känns som att jag har tänkt så hela hösten. Och inte bara sådär, "tänkt så", utan verkligen TÄNKT SÅ, om ni förstår vad jag menar. Tänkt så och även LEVT efter hur jag har tänkt! (=nytt).

3. Att SNÖ. Den åttonde november. Jag är fortfarande inte beredd, inte klar för den här massakern, jag har dessutom aldrig lyckats få införskaffat några ordentliga vinterkläder. Den varmaste jackan är REDAN i bruk. Åttonde november! Jag säger bara.