Ja men hej, här är jag igen och ser ju ganska miserabel ut. Det är för att jag är så bra, ursäkta DÅLIG på att rita av porträtt: egentligen ser jag alltså mycket fräschare och lyckligare ut....
Det har varit en måndag, som har känts som söndag, vi har tränat med Väinö och det känns mer som att vi alla bara står i var sitt hörn och spelar så mycket vi kan, utan att lyssna på varandra. Vi skulle behöva ett spelningsdatum, en keikka - för att kanske skärpa oss lite. Även om vi nog samtidigt håller på att utveckla helt nya saker, tycker jag. Ett typiskt mellanskede, kanske.
Annars sitter jag bara i en ganska obekväm ställning och följer med en fotbollsmatch med ena ögat. Låter det här inlägget vara öppet, fastän det kunde vara klart när som helst, jag kunde trycka på Publicera. Gör det inte. Det känns lite roligt att ha makt över nånting. Nej, nu måste jag trycka på Publicera. Nej, inte ännu.
Är det dessa inktober-bilder som gör mig såhär inläggs-ofokuserad?
In-o.
Är också ganska förtjust i den här centrerade texten.
Formatet, alltså.
NU, Publicera.
Neeej, inte ännu.
Jo. Nej. Jo. Nej.
JO! NU! NEJ! INTE ÄNNU!
JO! NEJ! JO! NEJ!
NU!
1 comment:
Hej, det är din stalker igen. Jag störtgillar käbblandet med dig själv om publicerandet. Tänkte att det var så tydligt nån sjuttiotalspoesi i det.
Och
Just
Nu
Kom jag på
Vad det var -
Alfons Åberg!
Heja!
Heja!
Heja!
Gunilla Bergström är en stor poet!
Post a Comment