Oktobersöndag

Oktober har för min del blivit den månaden på året då jag hittills har skrivit flest blogginlägg. Vet inte vad jag ska säga om det: orsaken är ju naturligtvis inktober, men ändå: HE ROLIGT ATT HE LEVER. Så har en helg igen gått hädan och spolats ner för de skitiga rännorna, och som brukligt satt jag igen här mellan hemmets fyra väggar och såg bland annat på filmen Coco Chanel & Igor Stravinsky. Störde mig på sättet att porträttera Coco: som en sval, självisk karriärkvinna som inte kände några samvetskval, bara lust. Stravinsky var väl inte bättre porträtterad med tanke på stereotypen av artistgobbe. Men jag gillade filmen ändå: speciellt att man fick höra så mycket av denna Stravinskys alldeles fantastiska musik. För det är den, den är banbrytande vågad och fucking incredible. Ursäkta, jag kan inte förklara mig nåt mer utan svärord och engelska.
Jag kunde ha varit ute igår, om det inte vorde för hunden som fortfarande är väldigt olycklig ensam om natten. J hade keikka med Svordom, som jag attan håller så varmt om hjärtat. Fina typer, bra musik. J kom hem på småtimmarna, pratsam och glad i hågen. Han hade badat bastu, köpt ny T-skjorta och allt vad det var. Han fånade sig något kolossalt och fick parkera sig i soffan där han också slocknade. Någon gång under natten hade han ändå flyttat sig till sovrummet eftersom jag vaknade av att han låg bredvid mig.
Idag har jag varit ute och räddat några övergivna frilandsgurkor och morötter från studentbyns planteringar. De kommer att vända upp och ner på landet vilken dag som helst nu, så jag ser det som fortfarande ligger kvar där som mitt, kort sagt. Kalla mig tjuv om ni vill. Tog också litet sallad men den hade blivit äcklig.
Jag gillar den här tiden, detta mellanskede mellan höst och vinter, då naturen har gett upp och bara ligger hopfälld, brun och svart inför snöns antågande (nu låter jag som farsan). Från mitt skrivbordsfönster (för jo, jag har ett skrivbord! Utveckling!) ser jag domherrar och undrar om det betyder något: är de inte vinterfåglar? I alla fall ser de feta och lustiga ut där de näst intill psykotiskt tuggar i sig de sista resterna av skrumpna rönnbär som hänger kvar i träden.