Årets sista inlägg

Jag tänkte att jag skulle få till stånd ett sånt här inlägg, ett sista.
Om man ser till höger och kollar igenom årens inlägg på den här adressen, så märker den uppmärksamma att inläggen har minskat varje år sedan 2012 som var megabloggåret med hela 252 inlägg. Tänk, jag har INGEN ANING om vad jag skrev då. Antagligen ingenting som överhuvudtaget var viktigt.
Jag tror och misstänker att jag bloggar mindre nuförtiden för att jag har mer att göra, men det kan också vara så att jag helt enkelt bara gör mindre överlag, inklusive bloggskrivande.

Det här året har kännetecknats av ett slags tom-i-huvud-het som aldrig förr. Jag märkte häromdagen att jag inte är sådär ungdomligt uppmärksam längre, jag har blivit vuxen på många sätt. Min förståelse av att bli vuxen är helt enkelt att man blir mindre uppmärksam och mer förnöjsam och accepterande, lite sådär som att ens ådror skulle bli förkalkade eller ens ledningar fulla av slam och att man därför inte ens ORKAR ta fram tankarna för de löper ju så dåligt ändå, de vilar nånstans och när man tar upp dem fastnar de eller blir upptäckta som förut tänkta och förpassade tillbaks till sina lådor och skrymslen där de kom ifrån. Så att vara vuxen är typ att sitta där och vara trött och inte orka. Plus att bliga surt på alla under trettio och tänka att herrigud ändå...

Samtidigt har det här året kännetecknats av möjligheternas år på många sätt, för mig då alltså. Aldrig nånsin har jag fått så många jobbuppgifter förut, lite flyt har jag också haft när det gäller mina egna grejer - dvs det som jag nu har fått till stånd har fallit i god jord. Så klart blev mina tuschteckningar nu inte valda till Åbo konsthalls utställningar i år, det hade jag nu inte tänkt heller, men fick höra av en vän att mitt namn hade nämnts i diskussionerna (haha!) medan de valde konstnärer, which is pretty awesome med tanke på att jag är en typ som har plockat upp tuscher för ett par månader sedan och inte på något som helst sätt räknas till nåt slags etablerad konstnär. Nog skrutit, men detta ger mig vatten på kvarnen - 2019 ska jag fantamej värpa ut ytterligare ett tiotal tuschteckningar och så får vi se vartåt det barkar.

Alldeles nu i början av 2019 ska jag svarva ihop en radiodokumentär för Yle, fick den grejen för att någon hoppade av och det var lite bråttom och vad vet jag. Gladeligen tackade jag ja, för det är nu sådan jag är. Sen fick jag skiten i byxorna, att vafan hur fan har jag tänkt här nu riktigt? Och sen, när nerverna lade sig, så tänkte jag att okej vad är det värsta som kan hända? Kom fram till att det är att jag gör en medioker dokumentär. Tänk, så mycket tror jag på mig själv att jag inte ens tror att jag förmår göra en usel dokumentär. Hit har vi kommit, govänner. En medioker dokumentär! Det är inte hela världen. Så att sedan lugnade jag ner mig och nu återstår då bara att göra jobbet.

Idag har vi också släppt Svarta Havets första demo. Den är jävligt snabbt inspelad, på sammanlagt 4 dagar inklusive mixning och masterering. J är snabb i svängarna minsann.
Om nu inte denna form av skrik och hardcore faller en i smaken, vilket jag har full förståelse för, så ta nu och läs texterna, gud förlåte mig, jag tycker om dem.
Och 2019 ska veta att he spelar som satan inuti mig nu om dagarna, det är åt folkhållet och det är lite rått och dragspel och härlig fucking enkel sång med ganska få krusiduller. Så jag ska nog se till att få inspelat nåt med mej sjölv också under kommande år, det ska jag.
Och så ska jag få BOKAJÄVELN klar för utgivning.
Herregud, vem är jag? Gör bara saker som typ inbegriper att jag är ett fullblomstrande, meganarcissistiskt ego. Nå, what can I do när inte världen har fått tillräckligt av mig ännu (lol).

Obs, denna bild är en inverterad illustration från en gammal rysk barnbok
som mamma hade fått i gåva av nån bekant.

Förenade i fniss och tid

Jag har haft ena underliga nätter och dagar här på sistone. Först nattsuddade jag ju så ända in i helvete - det var ett sånt där videospelsaddiktions-sudd blandat med angstgoogling, konspirationsteorigoogling och allmänt nojande. Alltså typ att jag bara sitter och spelar nåt meningslöst, samtidigt som allt liksom långsamt suddas ut i mitt huvud och alla känslor blir till en rak linje. Sedan blir man lite orolig över sitt beteende och börjar googla sånt som "addiktiv personlighet" eller bara speladdiktion osv. Utan att hitta nåt som man inte redan vet, naturligtvis.
Och sen en morgon vaknade J tidigt och hade bakat bröd och ville att jag skulle stiga upp, vilket jag naturligtvis gärna gjorde. Och så skulle man ha trott att jag skulle ha blivit naturligt trött efter det, men sidu nä - sen blev jag sådär kreativt vaken, alltså sådär att man inte kan sova för man måste anteckna med jämna mellanrum och till sist måste man bara stiga upp och tvångsläsa en bok för att det inte blir till nåt med det där sovandet. Jag håller på med Sabine Forsbloms Maskrosguden - och härrigud vad den är bra. Den är så bra, den är så bra, både vacker, bedårande, nostalgisk och helt satans rolig. Drog mig till minnes hur farsgobben i tiderna läste samma bok och hur han låg inne på kamarn och skrattade så han grät. Det är roligt när sådana där minnesbilder kommer tillbaka till en. Jag tyckte så klart att han var litet av en fjant då när han hade sådär roligt åt något som jag inte just då kunde dela - men nu ligger jag här själv och fnissar. Förenade i fniss och tid, liksom.

Och så igår, så fick jag ett mail av en fellow skrivkursdeltagare, det var tänkt att jag skulle ha haft hen med i en radiodokumentär i nästa år, men så blev det lite överambitiöst hela den grejen - MEN istället så fick jag ett par så fina ord, och just en rad föll jag speciellt för:

Gun är alltså min romankaraktär, in case you wondered.
SÅÅÅÅ det där "det skulle vara dags att hon fick komma till tals" slog på nånting inom mig och jag fick ett infall att skriva av hjärtans lust. Och SOM jag skrev sen. Jag skrev innan hundpromenaden, efter hundpromenaden, jag slank in i en skrubb och skrev på jobbet medan en teaterföreställning höll på, jag skrev när jag kom hem och jag skrev långt in på natten. Jag var alldeles svettig under armarna. Haha, så dramatiskt det nu låter, men jag tror att det är den där Maskrosguden som jag påverkas av. Den har ett så lätt och ledigt, opretentiöst språk som jag tilltalas oerhört av. Så nu gör jag mig av med alla oeftertänkta och styltiga formuleringar, slänger in skoj och lust istället. Plötsligt TROR jag på detta igen, härrigud?

Slut på surpuppsmästerskapet

Han jag bor med sa igår att nu får det räcka med min otacksamhetskavalkad och mitt surpuppsmästerskap, att han har jobbat hela dan och burit tunga kylskåp, är trött och jag sitter där och jomar om uppmärksamhet, medan världen brakar på och jag har sovit till tolv och nattsuddat till fem. (Att våga joma om uppmärksamhet: följd av att ha en sån där bra pojkvän som tillåter en uttrycka sina känslor utan att följaktligen bli förpassad till dynghögen av problematiskt kvinnfolk.)
Idag har jag tagit mig i kragen. Jag är en sån KARLSLOK, alltså serr - om man skulle könskoda mig, vilket man naturligtvis inte ska, så skulle jag vara en sån där oduglig karlajävel som överhuvudtaget inte hjälper till med hushållet, som bara lattjar och lajbar sig och har videospeladdiktion, lite ströjobb ibland och som varvar mellan att ha överdrivet högt och överdrivet lågt självförtroende.

Igår fyllde jag på tvålbyttan på WC:n, den hade varit tom ett par dagar och jag tänkte nu att okej, det finns ju tvål i en dunk under lavoaren, bara att hälla. Och så hade karla mi blivit alldeles överväldigad av glädje. För att den där tvålen var fylld och att det var jag som hade gjort det och inte han. Om det i sig inte berättar något om vår relation, så vet jag inte vad som gör det.
Jag måste ta mig samman. Sanningen är att jag antagligen inte själv någonsin skulle orka med eller vara tillsammans med en sådan som jag. Man orkar ju liksom inte se på en sådan här slusk, seriöst, om man inte då själv råkar vara en och är tvungen att leva med sig. Då är det bara att hålla ögonen öppna och göra sitt bästa.
Ska på riktigt försöka skärpa mig lite nu, både för min egen och andras skull. Livet behöver inte vara en pina, livet kan vara bra och man kan ta på sig fina kläder ibland och gå i säng i tid och stiga upp och duscha och sånt där.

Note to self: EN STUND är det kanske charmigt att representera den där odugliga karln i ett förhållande, ETT ÖGONBLICK är det lite bedårande att vända på steken och tänka att hallå, vi är så annorlunda för vi representerar inte normen. Men 10 years later? Jag måste skärpa mig.

Med en skopa vett kommer tiotusen skopor strunt

Är det måntro någon annan som bara tycker att det är alldeles enormt svårt att bara existera just nu? Jag tycker inte att jag har haft så svårt med decembermörkret när jag var barn, eller ja - det sög förstås då också, men kroppen hanterade det bättre, kanske. Men numera - det känns som att det här mörkret har flyttat in i en och satt sig i en, man är nästan grå - helt livlös och helt tom inuti, alltså TOM - det är nästan allt jag kan säga nuförtiden, när jag ska beskriva vad som helst, att det är bara TOMT.

Det var bara tomt alldeles just när jag skulle skriva nya låttexter, försökte hitta på nåt tema, skulle villa skriva nåt om dessa gulvästar till exempel, de här dårarna som snarvlar om "uppvaknande" och the storm som is coming men som egentligen bara är rädda för att vara utanför och bli lurade.
I samband med gulvästarna hänger "q"-anhängarna, som är Trump-sympatisörer och har fått för sig att staten döljer nåt slags mega-korruption som QAnon i samband med Trump håller på att uppdaga. Som vanligt när det gäller sånt här, så grundar alltihopa sig i bedårande tankar som "ett enat folk" och "folket mot den korrupta staten" - allt sådant här som jag också kunde skriva under, om det inte sedan hörde en massa annat fucked up shit till det: som att jorden är ett hologram och staten kontrollerar oss genom vacciner, styrd media och fake news.
I grunden ligger ett ganska intressant synsätt som rör sig utanför gängse partipolitik: det handlar om nationalism vs globalism. Då tänker man här att globalister är ett slags maktelit som är ute efter att frånta folket all makt, att styra genom skattemedel och tvång. Nationalisterna, däremot, är demokratiska, universella, öppna och ickerasistiska. Låter väl lite för bra för att vara sant? Tja, jag är ganska dåligt insatt i det här, så jag ska inte snarvla mer om det - tycker bara att det är HIMLA INTRESSANT att riktigt fucked up-grejer ofta grundar sig i sådant som är JÄTTEVETTIGT, men att det sen, på nåt plan ofta spårar ut. Som att dessa gulvästar tycker at hela vänsterfalangen (okej, extremvänstern, som de säger) är sabotörer och bråkmakare. HALLÅ, vi vill ju liksom jättemycket samma saker?!

Alltså jag skulle bara villa SOVA och flytta in i en evig dröm och vakna i maj. Att finnas till här och nu är sånt slöseri med tid och resurser, stäng ner skiten, samhället, upprätthåll bara det nödvändigaste, säger jag.

"Nu har jag hittat hem"

Det är ju hit jag vill

Jag har aldrig oroat mig för att ha för litet att göra. Däremot oroar jag mig ständigt för att få FÖR MYCKET att göra, vilket det hör och häpna ser ut som att jag håller på att få i skrivande stund. Plötsligt verkar jag ha blivit den där som man ringer till när man vill ha någonting fixat och relativt snabbt. Klart att jag är smickrad och glad och litet upprymd, tänker att jaha, nu blev det såhär att jag inte sitter sysslolös om dagarna längre. Ändå är det något som gnager, det är tanken på att försumma något viktigt som sker mellan raderna. Min största rädsla är att mitt liv ska bli ett hetsigt hets, där jag bara springer från det ena stället till det andra och skriver ihop än det ena och än det andra, intervjuar och springer och ritar och har åsikter. Emellanåt andas jag djupt för att hålla mig vid mina sinnens fulla burk, men ändå känner jag en genomskinlig meningslöshet lysa igenom först mina fötter, sen mina ben, och till sist hela jag, så att jag till sist är en osynlig ingen alls som bara kan springa omkring och dricka kaffe och producera. Jag AVSKYR stress och undviker det som pesten. Jag KRÄVER meningsfullhet och betydelsefulla aktiviteter i mitt liv, annars kan man lika gärna skita i det.
När ska man säga nej? För jag har inte lärt mig det. Ska man säga nej när man känner på sig att okej, nu har de ringt mig bara för att det är panik? Ska man säga nej när det inte riktigt är ens grej de frågar om, men nästan? Hur ska man leva, berätta åt mig nån, för jag vill helst bara rulla ihop mig i en pläd som vanligt.

Ibland tänker jag att jag är den där som från början vet att jag vill leva lugnt, i naturen, med djur och med solens upp- och nedgång som riktlinje för mina dagliga sysslor. Det är ju många som efter år av arbete i hetsiga branscher, får nog och tar sig dit. Man läser intervjuer med såna mänskor, att nu har jag hittat hem, säger de där de sitter vid sina rödvita stugor i fårullströjor och ler avslappnat.
Jag har alltid bara känt mig som att jag redan vet det där, att jag inte vill göra nån jäkla karriär för att SEDAN komma på att det inte var någon mening med det. Det är väl alldeles självklart att det inte är någon mening med att göra karriär. Jag känner mig som en före detta knarkare som aldrig knarkat på riktigt, men som ändå kan sitta med en fd knarkares insiktsfullhet och tala om den saken. Varför skulle man måsta gå den vägen då, kan man inte bara gå direkt till åsnorna och täppan?
Mitt liv är bara en sådan total motsägelse, allt detta med att jag bor i en stad och jobbar i kulturbranschen. Vem är jag ens? Okej, någon.
Godnatt.

Varför är foliehattarna på G?

Jag har funderat lite på varför foliehatteriet tycks ha vuxit till sig och blivit mer aggressivt under den senaste tiden. Bara idag kan man läsa att "aggressiv silver- och antivaccinlobby ger sig på forskare, tjänstemän och journalister", samt att det påminner om religiös fanatism.
Jag skulle nästan påstå att detta ÄR ett slags religiös fanatism, då människan ju har en tendens att driva saker åt ett visst håll då man har känslan av att man håller på att bli lurad eller någon håller på att dra mattan under fötterna på en.
Så jag tänkte helt sonika dra till med en liten lista, som dessvärre är grundad enbart på mina egna antaganden. Passar ju bra till ämnet, liksom. Inga vetenskapliga grunder här, haha!

Orsaker till att vi ser så mycket huu-haa just nu:

1. Det osäkra politiska klimatet. Folk är vagt medvetna om att det fifflas i regeringen. Man kan inte helt sätta fingret på vad det är som är på gång, men känslan av osäkerhet leder till att man känner sig lurad och vill skaffa sig egna uppfattningar om saker och ting. Den bittra sanningen är ju att pengar som kunde användas till exempelvis sjukvård och skolor, istället hamnar på skatteparadis så att någon företagschef ska kunna göra ännu större vinster. EU-länder förlorar tusen miljarder euro varje år på grund av skatteflykt, Finland i miljardklass. Små företag har ingen chans mot storföretagen och DETTA i sig är ju en helt sjuk grej som jag inte förstår varför det inte talas mer om. Det är en orättvisa och en rätt skurkaktig operation som bara fortsätter utan några som helst ursäkter.

2. Global uppvärmning. Det här hör egentligen ihop med ettan, dvs osäkert politiskt klimat. Skräckscenariorna har målats upp redan, forskare skakar på huvudena och säger att det ungefär finns en liten, liten chans för människosläktets fortsatta framfart, OM VI AGERAR NU. Men så klart - varför skulle man agera? Det är ju viktigare att göra vinst, liksom.
Varma hälsningar, kapitalismen.
Hur som helst - ett osäkert politiskt klimat, kantat med farhågor, skräckscenarios och känslan av att gemene man inte riktigt får veta sanningen, breder ytterligare grund för antaganden, ovetenskaplighet och "nya idéer", dvs att människan vill återvända till nåt slags nyuppfinnande av sig själv.

3. Maten vi äter. Det är ju ingen överraskning att den nutida västerländska människan i princip är född och gödd på tillsatsämnen, konserveringsmedel och ond, bråd död i form av ekande skrik i slakthus, ändlösa rader av olyckliga kossor, medvurst och lördagskorv osv. Det är klart att man reagerar på detta - inte tusan är det meningen att vi ska äta det vi äter idag och därför ser vi ju femtioelva olika trender baserade på hälsohets dyka upp överallt. Eftersom maten vi köper från butikerna idag är fullproppad med gift och skit, ger det ju lätt en uppfattning om att t.ex. vaccin också är det - att hela samhällets ledning i princip är emot mänskosläktet i sig och försöker lura oss genom att förgifta oss och ja, chemtrails next.

4. Att sociala medier gör oss dumma i huvudena. Okej, det här är nu litet draget till sin spets. Kanske jag mer borde säga att sociala medier ger utrymme för foliehattar att förstärka sina idéer och röra sig på, men jag tror också att den här ständiga uppkopplingen förändrar våra hjärnor och vårt tänkande på något plan. Vi kanske tänker mer svartvitt nuförtiden. Man behöver inte grunda sina antaganden på fakta, utan grupptillhörigheten och ens egen identitet står i centrum. Diskussioner med människor sker sällan i avslappnade situationer då det finns tid för lyssnande och reflektion, utan på nätet är man hela tiden beredd på att bli arg och försvara sig mot det som man anser vara dårskap, oberoende på vilken sida av dårskapen man själv råkar befinna sig.

5. Bristen på religiösa sammanhang. Okej, det här ska man väl också ta med en nypa salt. Men vi är inte lika religiösa som tidigare, kyrkan har ju inte samma inflytande som förr. Och jag tror att människan tenderar söka sig till sammanhang som "ger svar på de stora frågorna", oberoende av vad det kan handla om. Religiöst tänkande finns alltså på nåt plan förprogrammerat inom oss, det tror jag verkligen - man behöver ju bara bli litet omtumlad, ta knark eller hamna i koma så har man fått syn på nåt övernaturligt ljus. Alltså kan denna övertygelse om vaccin, silvervatten och chemtrails bli oproportionerligt stor, som när folk börjar följa en religiös ledare.

6. Att vi har haft det så bra, så länge. Ja, det har vi. De generationer som har upplevt krig blir allt färre och jovisst, det finns en massa nya generationer som har upplevt krig på andra håll i världen och som också är här bland oss - men sysslar de med foliehatteri? I don't think so. Foliehatteri is a white thing, skulle jag villa påstå. Det här med att vi har det så bra hör också ihop med det minskade religiösa inflytandet i samhället, dvs vi gick mer i kyrkan när det var svält och panik, för då vänder man sig till Gud. Hade det kommit ett krig eller en katastrof som hade rört om i grytan ett par varv, så hade vi nog sett ett antal foliehattar stryka med och koncentrera sig på annat.

Dessutom:
Höger-nazivibbar och foliehatteri är ju nära besläktat på många plan, vilket också i sig är intressant. Många foliehattar är också Trump-anhängare, även om man kunde tro att foliehattar per logik skulle luta mer åt vänster. Men nej, tyvärr tenderar alla felaktiga antaganden att dras lite åt samma håll, och nu med alla nätforum och övertygelser som kan blomma fullt ut och utveckla sig i vilken riktning de har lust, så förvånar det mig inte alls att denna all white-panel i form av foliehattar, i sin totala okunskap också får idiotiska idéer om den vita rasens överlägsenhet.

Slutkläm:
Egentligen tror jag kanske att foliehattar och antivaccin-ivrare tror sig göra nåt slags revolution - dvs den som vi alla (i vänsterfalangen) väntar på. Jag tycker det är uppriktigt synd att revolutionen ska ske på att sådant här fjantplan när det finns så mycket vettigare saker man kunde revolutionera mot än vaccin. Vi kunde till exempel koncentrera oss på att revolutionera mot kapitalismen i sig och sätta ner foten för det här med att allt ska gå med vinst. Naturen går inte med vinst, och hör sen.
Till all tur finns det hopp, i form av en yngre generation. Sådana som Greta Thunberg kommer att gå till historieböckerna som the next Ghandi, dvs en av de där som fattade vad som på riktigt var på gång och vad som akut borde göras.
Om det blir några nya historieböcker, dvs. Det är upp till våra politiker.

Nästan verkligt

Hann precis skriva det föregående inlägget då det kom fram att det saknas en bild av mig till morgondagens text, dvs ett självporträtt då. Bara så ni förstår vad mina dagar går ut på, dvs det blev till att värpa fram ett självporträtt då. Jag har ju liksom inte annat att fundera på om morgnarna. Förlåt om jag låter överlägsen, är bara så sjukt övertecknad nu så allt blir väldigt mekaniskt med SNUDD på nåt verkligt. Tuscherna håller på att ta slut också. Avgrunden hägrar.

Ho, ho ho

Jag insåg häromdan att mina senaste inlägg har varit så tusans deppiga, tycker kanske inte att det är en trend man bör satsa så mycket mer på, så nu ska vi vända på den skitsteken!
I morgon är det första december. Åh, jag har et stort jobb undanstökat, jag har väl klarat det med någorlunda okej betyg: julkalendern. Åtminstone finns det 24 bilder.

Här är dess header. Och ho, ho, ho, nu tänker jag bara dra nåt varmt och noppigt över mig och så får det bli vad det blir.

Dagens tradiga tankebanor

Det är bråda tider nu, det är ungefär allt jag kan säga. Så mycket av det jag vill göra hamnar på väntelistan och det enda jag egentligen koncentrerar mig på nu är julkalendern som ska till yle-webben. Tja, man kunde ju tänka sig att det inte skulle orsaka så mycket stress, men man vill väl va rolig ju? Man vill ju kunna erbjuda något och inte bara hafsa ihop något. Så det har blivit en hel massa censur och en hel del nytt men ändå är jag inte riktigt nöjd med stilen, den är barnslig, varierande och inte speciellt estetisk. Det beror väl på att min erfarenhet på serieteckningsområdet är rätt så liten ändå, när det kommer till kritan. Bäst har det blivit när jag hafsat ihop grejer med blyerts, men när jag nu i år har velat använda tusch känns det mest som att jag har klantat till det med färger och stil.
NÅJA, slutresultatet lär ju komma om ett par dagar, då december brakar in.

Det är allmänt också bara en jobbig tid, detta. Sambon min börjar redan bli trött på sitt jobb, surprise surprise - det var nu allt det där med att starta restaurang som bjöd på utmaningar och tankearbete, men nu då allt löper så är det ju bara BORING för det mesta. Och jag förstår och relaterar. Det är nu det med det här livet, att oftast är det antingen utmanande och roligt eller sen himla rutinmässigt och dötråkigt - sällan finns det någon balans mellan de här två.
Och så är det så SATANS mörkt. Snön kom, javisst, men jag är inte den som hurrar över snö, den är kall och den här tiden varar SÅ LÄNGE, det är liksom inte hoppfullt med den där snön, inte det minsta och jag har skrivit om mitt vinterhat förr på den här bloggen men man tål kanske upprepa sig: Naturen sover, allt är dött, man halkar omkring och får spänna sig i konstiga benmuskler för att hålla sig stående. Man måste pricka in sina längsta hundpromenader så att de helst är överstökade innan fyra och så är det inte ens särskilt inspirerande att gå ut heller, måste jag konstatera. Jag har alltid gillat att gå ut med hunden, men just i år tycker jag att det börjar bli enformigt - jag tycker att jag tänker på samma saker om och om igen och jag väntar bara på att jag ska komma till nåt landmärke så att det bara är halva vägen kvar så att jag kommer snabbt hem igen, måste hitta på något där som inte gör det så.
Bändet som innan var så himla lustigt och nytt, ter sig heller inte så värst sprudlande just nu, vet inte riktigt varför. Jag tycker jag låter enformig och fel, hittar inte på några bra texter heller, måste studera mer skrik och få till det där demoniska skriket annars blir det ju inte till något detta.
Ja, och så går jag ofta och funderar på det här med barn och om jag gör ett stort misstag som inte gett mig in i barna-avlandets business? JAG VET JAG ÄR SÅ ENFORMIG, men det här tål att ältas. Jag känner mig så gammal och hopplös och utan väsentlig livsuppgift oftast - tycker inte att något riktigt ger mig nån sann glädje och sätter ner ganska mycket tid på sånt som bara tar en ifrån realiteten för ett par timmar. Jag vet att det skulle vara så mycket enklare att bara ha ett barn att koncentrera sig på och man skulle få så mycket mer mening och kärlek i tillvaron, yada yada. Samtidigt skulle jag så gärna vara den där motstridiga konstnären som gör något mycket finare och bättre av sitt liv än att bara skapa ett nytt liv och föra vidare den här pesten till människosläkte, men ibland tror jag att jag inte har riktigt så mycket karaktär som behövs för att lyckas med den uppgiften. Plus att ibland är man bara egoistisk och tänker på sina egna behov, okej? Det var typ det.

Det här med att vakna och vara SKITSUR

Jag ska bara ta en paus i mitt evinnerliga knog och kort konstatera att jag är en rätt så eländig partner. Jaja, jag är rolig också, men mest har jag för mig att jag nog är störande till tusen - i alla fall när jag vaknar och är färdigt stressad, då är det VÄRST att ha med mig att göra. Mycket stress leder till mera stress: Man slarvar, det blir dåligt, man blir sur på att det är dåligt - man sätter ner onödig tid på att försöka fixa sånt som från början är helt superskit och det leder till uselt humör och ja, här har ni mig då.
Idag vaknade jag genom att säga att "jag tycker inte om dig" till J, sen stängde jag av den musik han lyssnade på, blängde istället på honom och hittade på nåt om att jag är ÅSIDOSATT i det här förhållandet ("-du är fantamej INTE åsidosatt, du får hela tiden ha det PRECIS som du vill! Dessutom får du vara här hemma och behöver inte gå ut dit, BLAND FOLK - Nå tänk om jag VILL gå ut dit bland folk och inte sitta här och ruttna mellan mina sketna lakan hela dagarna - Ja vi kanske borde byta osv osv") och vill höra musik med LEKAKER och ROSOR istället för det irriterande bröt som han ville lyssna på. Tilläggas skall att jag är smutsig, håret ligger slätt och stripigt över svålen på mig, jag är flottig, sur och går med uttänjda, gråa yogabyxor - okej okej, jag säger inte att man behöver gå omkring och se bra ut inför sin partner eller nåt, men ibland har jag alltså känslan av att jag själv skulle må bättre ifall jag inte envisades med att gå omkring och se ut som en bajskorv hela dagarna.
Det är fan inte enkelt ibland att bo tillsammans med nån, det är allt jag vill säga. I alla fall inte om ens sociala kapacitet pga stress mestadels ligger på en femårings nivå och man blir SKITSUR för minsta lilla.
Mål med idag: Att rita tre kalendersluckor klara så att jag kan dra en sån där lättnadens suck och tänka "jag klarar det här". För det kan jag inte nu.

Folk som aldrig vågade

Nu är ni väl alla helt beklämda över det förra inlägget, vrider er i olust och ängslan över hur det nu ska gå när den där förstärkaren gick sönder? Ska meddetsamma ta och lägga ett lock på den historien: it is alive. Det var en säkring som hade pamat, en gömd säkring som man inte ens visste att fanns, den hittades under ett skrymsle, eller kanal eller - okej, nu lämnar vi den historien åt sitt öde, all is fine, förstärkaren fungerar igen!

Jag ville ta och skriva något litet om J, så alla som bara har suktat över ett djuplodande inlägg om "hur bra min sambo är" kan nu luta sig tillbaka i sofforna och ta in det här.
Här om kvällen så satt han och konstaterade att det nog skulle ha varit roligt om man skulle ha lyckats med något. Han sa det just så, utan vidare undertoner eller bibetydelser: "Nog skulle det ha varit roligt om man skulle ha lyckats med något här i livet." Det här säger J, som ingalunda är misslyckad, men som nog har prövat på allt världens - musik, skriva böcker, säkert hade han filmidéer också - alla tiders projekt har han haft på hjärta och hjärna och inte mycket blev det av det. Jag tycker det finns något så fint och ödmjukt över en människa som trots sina misslyckanden och år av strävan efter andra saker, bara kan sitta där med ett slags lugn över sig, och konstatera att han helt enkelt inte var tillräckligt bra på det. Det finns så mycket att lära av hela den där situationen, av en människa som har vågat, har misslyckats men efter det, i nåt skede stigit upp, sagt att okej det var det, gett sig in på annat och sen, förståss, lyckats på andra plan. Men det är inte det där att lyckas som det handlar om nu.

Jag tycker att mångt och mycket i den här arma finlandssvenskheten som jag är född till, grundar sig på idén om att man är tvungen att göra succé direkt. Vad man än ger sig in på, måste innebära nåt slags framgång, eller så ska man hellre låta bli. Det kanske är mest ur egen erfarenhet jag talar, så låt mig vrida fokus dit aningen: JAG har vuxit upp under föreställningar att man inte ska företa sig något om man inte är alldeles säker på att man kommer att lyckas eller vinna.
Jag kan inte nog understryka hur destruktiva sådana här föreställningar har varit för mig, och hur mycket jag, av rädsla för att misslyckas, istället bara har låtit bli att göra. Jag kan räkna upp dem på flera fingrar, saker som jag bara inte gjorde eller som jag hafsade undan halvdant för att jag inte vågade ge mig hän helt och hållet, ifall jag sedan skulle ha ramlat pladask och märkt att det inte duger - då är det enklare att till sig själv säga att "ja, men jag försökte ju inte på riktigt".

En av de viktigaste läxor som livet gett mig, är det totalt klichémässiga påståendet att det bakom varje framgång finns en lång räcka förluster. Innan har jag nog aldrig riktigt tagit till mig det talesättet så att jag verkligen har förstått det, men då jag ser på J förstår jag plötsligt konkret hur det fungerar. J har aldrig varit rädd för att misslyckas (- eller kanske han har varit det, men i så fall lärt sig av det väldigt tidigt -) och det paradoxala är att man i dessa längor av misslyckanden till sist hittar en hel och levande människa - för att han försökte. Det rent ut sagt otroliga i detta är att människor som aldrig har vågat pröva på att förverkliga sina drömmar, också fastnar i ett livsskede som går ut på ett tänk om. Tänk om jag hade gjort det där, tänk om jag hade satsat på att bli det ena och det andra, bla bla, vad det nu kan handla om. Jag vågar nästan påstå att det är svårt för folk som aldrig försökte nånting att bli alldeles lyckliga, eftersom tanken på vad som kanske skulle ha kunnat ske, alltid på något plan kommer att jaga dem. Människor som däremot försökte, misslyckades, men inte lät sig nedslås av den saken, tja - det finns tydligen ett annat lugn över dem - ett slags du med sig själva som jag länge har letat efter och inte riktigt förstått vad egentligen handlar om, förrän nu när jag ser på mig själv och inser att det är pga en totalt obefogad rädsla för att misslyckas som jag inte har agerat.

Jag önskade jag hade vuxit upp i ett sammanhang där man belönades för att våga och bara kasta in sig i saker - gå som det går - och inte bara belönades för saker man lyckades med. Jag önskade att det på min uppväxtort hade funnits aktiva influencers som bara hade kommit in och sagt "skit samma" när man är orolig över hur någonting ska gå, som skulle ha avdramatiserat, fört in skaparglädje och finnas-till-glädje och fan bara glädje över att till exempel sjunga och inte angstiga tankar på att JAG MÅSTE SJUNGA BÄST NU ANNARS SJUNGER JAG FAN INTE.

Ni som har barn - kom ihåg det, att uppmuntra dem till att bara göra saker, ös inte på med överdrivet beröm för att de lyckats med saker, det är inte det som räknas. Låt misslyckanden bli en räcka tillkortakommanden på den här arma vägen som kallas livet, som går ut på just en massa misslyckanden genom vilka man sen lär sig och kommer upp nån annanstans och sen, tja, lyckas. Märkvärdigare än så behöver det inte vara.

Satans snäll-jag

Ingen bra dag detta. Hade varit hur bra som helst om jag inte hade gått och SABBAT DET IGEN genom min enfaldiga vilja att vara andra till lags. Gick och lånade ut J:s vintage Laney rörförstärkare i fredags, det är ett par bekanta som vill börja träna i vår träningslokal med sitt bänd - och så kom de då och hade typ ingenting med sig, och behövde typ allt. Och vad gör jag? Jo, gladeligen säger jag att det säkert går bra att låna det här och det där, jag frågar ingenting, utan ANTAR BARA att det går att sätta på J:s förstärkare och använda den, utan att veta något om hur man ska göra för att sätta på rörförstärkare i allmänhet. Och nu är den så klart sönder. Den slocknade direkt idag när han satt på den och det harmar så mycket så jag knappt kan beskriva hur mycket någonting kan harma- speciellt som J är så SATANS SNÄLL också och inte ens blir arg - nä, som den balanserade och förnuftiga människa han är så ids han inte gråta över spilld mjölk utan håller bara gott humör och istället får jag gå här och vilja dunka huvudet i väggen för att jag är en sån förbannad idiot. På riktigt, har inte känt mig som en sådan här idiot sedan jag lyfte fel kassar från Eivor (också bara för att vara snäll, satans snäll-jag) och hamnade pröjsa 200 euro för nåns mediciner som skulle till Jurmo och inte till Nötö.

En lång parentes om ingenting

Kära dagbok, eller what ever you are,
jag har gjort så som jag gör ibland när jag inte riktigt vet vad jag ska göra - jag begraver mig i arbete och försöker nå helt tokiga deadlines. Fick för mig att ansöka om en utställningsplats till nästa år för mina tuschteckningar - det är bara det, att man borde ha minst 5 konstverk att visa upp och jag har tre, och deadlinen för den här grejen är på söndag. Plus att jag MÅSTE rita minst två julkalendersluckor per dag om jag ska ha en chans att hinna få någon kalender klar till månadens slut.
Jag vet att två julkalendersluckor låter helt vansinnigt lite för en som inte tecknar - men jag kan nu berätta, att ska man teckna på riktigt med referensbilder och inramning och pratbubblor o skit - så tar det en hel massa tid. Plus att man lätt sätter ner en timme på något som man sen slänger bort för att det blev så skit.

Egentligen är det här bara en lång parentes, jag vet inte riktigt varför jag skriver det ens. Kanske för att jag vill berätta att det händer och därigenom befästa att det tänker hända - att jag nu tänker gå ut med hunden och sen dra i gång med en sån där vansinnig tuschteckning som tar sjuhundra år att färdigställa.

När livet suger som en gamal avloppsslang

Dagen idag är SÅ DEPRIMERANDE. Det orkar inte vara ljust ute, och inte för att jag brukar bry mig om det, så känns det nog extra sunkigt idag, som om solen och alltet hade glömt att vi också ska leva här på den här delen av klotet. Fick tända blomlamporna direkt från morgonen, det var ju inte klokt.
Facebook är deprimerande - ångrar att jag ens överhuvudtaget går dit och scrolla men man vill ju se vad ämnena är, vad folk postar om och dylikt. Men det är mest tragiska saker: en gråtande baby som blir glad när den får en mobiltelefon att leka med. En bild på ett dött landskap, rubriken: "klimatkrisen är värre än vi tror". Nåt bygge i Sverige som stoppas pga att man beräknar att havsytorna ska stiga och göra boendet omöjligt just där.
Jag har inte direkt känt av nån klimatångest, inte så jag ordagrant har formulerat det just så, men jag funderar ibland om den allmänna hopplöshet jag känner kan vara just det - att framtiden och livet känns så obota meningslöst? Det känns som att jag inte vill göra några framtidsplaner, mer som att jag vill ta en dag i sänder och koncentrera mig på att bara leva, inte producera. Tampas ofta med tankarna på att jag är en smitare, en som jobbar så lite som möjligt, som bara duckar och rymmer och gömmer mig istället för att försöka göra någonting åt saker, men jag vet inte vad man ska göra! Visst, man kunde gå upp på barrikaderna och kämpa för folk som har det sämre än en själv, provocera, bråka, härja och påpeka. Men jag orkar inte, och det känns som om det faktum för mig ännu längre in i den onda cirkel som är orsaken till "mitt vita illamående", där jag spenderar dagarna genom att varken vara hungrig eller speciellt trött eller ens utsatt på något plan. Det är inte synd om mig på något som helst sätt, men ändå är jag mestadels helt attans uppgiven!

Just nu då? Jag jobbar på en julkalender. Det har varit tal om att den ska till Yle, har inte fått något hundraprocentigt svar om den saken ännu, men jag måste ju börja i varje fall - november är kort och så brakar december in. Så det blir i alla fall seriejulkalender, hurra för den saken. Små segrar, små grejer som får en upp om morgnarna. Försöker hänga mig upp på sådana saker. Att även om livet suger som en gamal avloppsslang, så finns det roliga grejer man kan sätta ner sin tid på.

Och ännu en grej. Jag mötte SANDSTRÖM på morgonpromenaden. Jag skriver det som det är för det finns inget sätt att omskriva det namnet, och varför skulle jag det? Sandström hör till mina absoluta favoriter här i tillvaron, bara åsynen av den karln som stomlar genom Lonttis i sin långa kappa med hörlurar i öronen, får mig på gott humör, och ännu gladare blir jag av att jag faktiskt känner karln (tack vare skrivkursen) så till den grad att man kan stanna och snacka litet förstrött om livet och promenaderna, om "att man inte ska bli o sita" och att "jag skriver lite, men det är så svårt, man blir så trött på sin egen röst" och han som helt sonika svarar att "ja, ja, det blir man ju." Han pekade på hunden och sa att "den tar dig ju ut i varje fall" och jag sa att "ja, hade inte den funnits hade det inte blivit TILL NÅGO med mig, int till någo." ATt SÅDANA SAKER, gott folk, kan lyfta en ur det mest bottenlösa träsk en sådan här skrikande innehållslös onsdag i november.

Cirklar, hägrar och doftande gräs

Idag är det då den 31.10 och medan jag skriver har oktober övergått i november. Som jag har väntat på den här dagen! Jag vet inte varför, men speciellt i år har det känts viktigt att FIRA allhelgona, halloween, Dia de los muertos eller Samhain - ja, ni hör att det är förvirrande. Hur som helst så handlar det ju om samma högtid, egentligen. En är keltisk och wiccansk, en är kristen, en är, öh amerikansk och en är mexikansk. Så jag har tänkt att okej, jag kör med något som har anknytning till jorden, naturen och mina bortgångna nära och kära - så blir det litet alltihop på en gång, då. Och jag har velat göra en sån där riktig wiccansk ritual SÅ LÄNGE men det har inte riktigt varit läge för det - men nu var det alltså det - och dessutom på wiccanernas nyår. Hurra! Jag älskar nyår, allt som innebär pånyttfödelse är bra, så det passade mig utmärkt.

Redan på morgonen när jag gick ut tyckte jag att det fanns något speciellt i luften. Det var oerhört grått och disigt, men en stark och beslutsam vind drog fram genom luften, som att förändringar var på väg - ja, ni märker att jag har haft sinnena på helspänn hela dan. Så fort J hade dragit iväg på jobb blev jag en effektiv förberedelsemaskin och det fanns ingen hejd på det.
Jag började googla Samhain och vad man kan göra, bestämde mig för att en rädsloritual blev bäst för att den kändes vettig och för att det alltid är bra att möta sina rädslor och sen rituellt göra sig av med dem. Dessutom var det inget särskilt man behövde för just den ritualen, förutom, tja - sweetgrass då. Eller doftmyskgräs på svenska. Man skulle fläta en fläta av doftmyskgräs, tända på den i ena ändan och sen svepa i luften mot alla väderstreck för att driva ut oönskade besökare ur häxcirkeln. Märkte till min förtjusning att det är möjligt att hitta sånt här kring Aura å så direkt var jag ju ute och letade efter det.
Gräset skulle se ut som gräs, fast lite tjockare då, och styvare. Och så skulle det dofta starkt av vanilj när man smulade sönder det mellan fingrarna. Och som jag gick och plockade gräs och smulade. Jag gick och smulade och gick längs med åkanten, jag trodde jag hittade nåt liknande men nej, ingenting doftade. Visst gräs doftade fisk.

Mili blev rätt så sur på mig när den insåg att promenaden gick ut på annat än att fokusera på just Mili - den är sådan - har urdåligt tålamod med ens egna förehavanden. Helst ska man bara gå och det är Mili som ska böka runt, snusa och hitta grejer. Här sitter den demonstrativt och glor på mig mellan trädstammar.

Inget myskgräs på västra åstranden. Gick över träbron vid Halis och DÄR satt den gråa hägern! Jag har sett den en gång förr, då hade en folkhop samlats på bron och en tant sa "siell on haikara" åt mig, att "siellä se istuu". Då satt den uppe på det vita räcket på bilden. Idag satt den där nere på stenmuren, och ja. Som jag har sagt med hela dagen idag: Det var annorlunda idag. Det var bara jag och hägern och uttråkade Mili och det kändes som att hägern var speciell just idag, som att den innebar någonting, jag var ju tvungen att googla hägerns symbolik medan jag gick vidare och letade efter doftmyskgräs längs med östra åkanten. Och tamejtusan om inte hägern runtom i världen symboliserar häftiga saker: Styrka, tålamod, kommunikation med gudarna, att leva i samband med elementen och moder natur. "Whatever heron wants, heron gets" stod det. Medan jag läste om hägern så flög den förbi igen, två gånger - en gång mot stan och sen tillbaka mot Halis. Den kväkte till och med. Jag och hägern, liksom. Vad helst jag önskar, kan jag få - det har jag hört förr.

NÅ VÄL, sedan tog det inte länge förrän jag hittade det jag var ute efter, trodde jag. Ett gräs som äntligen doftade. Inte doftade det vanilj, precis, det doftade bara aromatiskt och gott, men det fick duga. Bladen var bruna och halvt förmultnade, jag tänkte att det kanske var för att jag var ute så sent på hösten som vaniljdoften hade avtagit. Det blev en tygkass full med gräs.

Nu hade jag kommit såhär långt då, genom studentbyn förbi det där runda tornet mot tågbron. Hotfulla, blåa moln tornade upp sig i öster och nordost, det var helt perfekt.

Sen kom jag hem och skrev en lista över vad mer jag behövde. Vita ljus, havssalt, nåt att äta, en krysantem (den blandade jag ihop med en annan ritual som jag inte hade tänkt göra, men det blev nu en krysantem ändå. Jag ville ha en krysantem). Jag skrev upp lite formler i min skuggbok (jepp, har en sån) och förberedde min cirkel. Jepp, MIN CIRKEL! Nu tror ni väl att jag har gått helt bananas, men ska man göra en häxritual så får man väl ta och göra det på riktigt, tänkte jag.
Jag gick ner med mitt gräs till torkrummet, slängde det på en ställning och knäppte i gång fläktmaskineriet medan jag gick ut i stan för att inhandla mina attiraljer (och min krysantem).
Stan var ohederligt ohelig, eller hur man nu ska beskriva det. Det var för mycket folk överallt, orkade inte köa för att få köpa svarta ljus i Tiger, orkade inte med Sokos heller, såg nån löjlig tonåring i halloweenmundering, inhandlade lite bananer och päron på torget, och så ringde I. Det var festligt, vi talar sällan. Vi talade hela vägen tillbaka hem, jag ledde cykeln. Jag berättade att nu ska jag leka häxa, nu händer det! I tyckte det lät vettigt, man ska leka, sa hon.

Sen börjar det mest spännande. Mitt gräs hade torkat helt utmärkt i torkrummet, bar upp det och flätade det, hällde salt i en kopp, vatten i en annan, lade fram kex och vin, lade på lite lagom mystisk meditationsmusik, släckte alla lampor och tände ljus istället, KLÄDDE MIG I J:S MAMMAS KLÄNNING, en blå, lång historia, satte i kontaktlinserna och släppte ut mitt sketna hår. Där fanns minsann häxan! Har tyvärr ingen bild på det. Var närapå att jag började sminka mig också, det hade känts helt rätt.

Och ja, sen drog jag i gång alltihopa. Tände ljusen i cirkeln, gjorde som jag hade läst på nätet - kunde attan inte hålla reda på väderstrecken och vilket element som hör ihop med vilket fast jag hade upprepat dem en massa innan. Öst skulle man börja med i varje fall, för där går solen upp, och öst symboliserar också luft, nord symboliserar jord, väst vatten och syd eld. Så jag öppnade min cirkel och satte mig mitt i den som värsta häxpackan, bjöd in allt gott som hade lust att komma samtidigt som jag tände min myskgräsfläta och svepte den mot alla väderstreck för att bjuda in eld och luft.
Här ska jag avbryta mig litet. Egentligen bjöd jag in Guden och Gudinnan, Hekate och liknande figurer. Det kändes så himla töntigt, det kändes bara fel så jag märkte hur jag tystade ner mig själv när jag sa det där, det kändes som fullständigt mumbojumbo, fast det hör till wicca, att kalla till sig allt det där. Nåja, får kanske tänka om där, för det kändes nu verkligen inte som att någon gudom fanns på plats. Hur som helst, gräsflätan doftade, öhm, något, men inte som den skulle tänkte jag mig, det fick duga. Stänkte också saltvatten åt alla håll för att invitera vatten och jord. Nåja.

Sen gjorde jag rädsloritualen och det här var rätt häftigt. Jag tog på mig en svart mask (jepp, vi råkar ha en sån) och skrev ner allt jag är rädd för på en lapp. Jag snackade en massa, det var inte svårt att komma på vad jag är rädd för: Att misslyckas, att tappa livsglädjen, sådana saker. Sedan vände jag mig mot alla fyra väderstreck och bad rädslorna dra och förbytas mot styrka, till sist tog jag av mig masken och förklarade högt för mig själv varför dessa rädslor inte har något fast grepp om mig. Och så sa jag "tack, tack, tack" och "var hälsad" och "så ska det bli". Brände upp varje rädsla en efter en i en liten keramikskål. Sen blev det allt lite stämning.
Och ja, sen åt jag kex och drack vin, det hörde också till. Nog kan de, dessa wiccaner! Sen vände jag mig ännu mot bilden av farmor som lurade från mitt Day of the dead-altare, och bad om ursäkt för att jag varit elak som barn, för att vi alla alltid var det i hela min familj, det bara blev så. Det blev väldigt emotionellt. På fotot ser hon ut som jag så ofta brukar göra (har jag för mig) - glad men med något obotligt ledset inuti, liksom frånvarande, med blicken drömskt vänt ner mot vänster. Jag vet inte vem som har tagit den bilden av henne men den är fenomenal, den är helt fantastisk. Den säger allt om farmor och hennes liv, hur hon gick där och var så himla oförtjänt åsidosatt - denna fantastiska människa full av välvilja, talang och stormande känslor. Jag svor att jag hade lärt mig en läxa nu, om hur illvilja och illamående kan gå från släktled till släktled utan att någon knappt har någon makt över det, men att jag nu är beredd att bryta det mönstret - jag kan inte hålla på sådär längre, vara sarkastisk och elak mot min familj.

Och ja, sen upplöste jag cirkeln och tackade, steg upp och det var det! Inget märkvärdigt egentligen, men ändå så himla häftigt, liksom annorlunda och nytt.

Jag vet inte om jag bör säga några ord om den nyandliga biten här eller vad man nu ska kalla det - ligger ju liksom i tiden att ta lite härifrån och därifrån och kalla sig kristen i ett sammanhang och mixtra med magiska örter i ett annat. Jag tänker nu mest bara, att så länge man har goda intentioner och koncentrerar sig på att vara en hel och bra människa som lever i samklang med naturen (vilket wicca egentligen går ut på) så kan det ju inte vara något fel i att också köra litet rituella grejer och formler kring det? Livet är ett skämt - en lek - vi finns här och vi vet ingenting om vad som finns utanför vår medvetandesfär. Yoga har lärt mig att det finns mycket man kan upptäcka bara genom att vara avslappnad och ha öppna sinnen, så varför inte detta också? Nåt i den stilen tänker jag om den här saken och den här dagen som tamejtusan har varit den festligaste och minst angstiga på länge.

Gräset då? Nå, det visade sig vara kalmus (tror jag). Typ en vattenväxt som också är rätt aromatisk och vars rötter också nån gång i tiden har använts medicinalt. Så det var nu inte helt fel, men heller inte rätt. Det överblivna gräset fick åka i roskisen i varje fall.

Till sist: Om någon blev nyfiken på wicca (vilket jag hoppas att någon blev!) så märkte jag att jag faktiskt i tiderna har skrivit ett inlägg om wicca som inte var så illa, om jag nu får säga det själv. Läs och begrunda.

Livets siffror och hopplösa låneansökningar

Ibland när jag går igenom mina "dagliga penningaffärer" eller hur de nu formulerar det där på bankens sidor, så slås jag av ett bångstyrigt och uppgivet humör som bara säger att "JAG ORKAR INTE". Jag skulle inte orka hålla koll på det där arma penningflödet och leva i en sån här värld där det är de där satans siffrorna som ska bestämma över vad jag kan och inte kan göra. Alltid när jag har arbetat, dvs fått lön, så ser mitt konto helt okej ut, men om jag lite ens gör något annat - det känns ungefär som att jag vänder mig från hyvelbänken och drömmande ser ut genom fönstret, så är det som att det är någon där som suger ut allt som finns på det där kontot och sen hånflinar åt en rätt i fejset, att "jaha, och vad gör du nu då?"
Jag vet inte, får bara emellanåt en sån stark känsla av att det är meningslöst alltihopa, hela livet, vad man gör här. Jag kan inte se poängen i det, eller glädjen - att livet ska gå ut på att de där siffrorna alltid ska hålla sig på den gröna sidan, så att hyran kan betalas och räkningarna och bilförsäkringen och allt vad det nu är. Vad i hela fridens namn är det för poäng med det?

Vi har nu under en längre tid tittat på köpelägenheter i Åbo med J, kommit fram till det som de flesta som bor ihop en längre tid kommer fram till - att det helt enkelt är vettigare att sätta sina månatliga hyrespengar på någonting som är ens eget. Just fyllde jag i en låneansökan på min banks hemsidor, och det ser nu bara för jävligt ut alltihopa. Jag är inte en sådan där som får lån, så är det bara. Mina inkomster har jag INTE EN ANING OM, inte mina utgifter heller, eller nån koll på vilka som är mina arbetsgivare (de varierar från månad till månad). Bankens lånekalkyl ter sig som ett stort luftslott, bestående av uppskattningar och antaganden om hur folk sådär i allmänhet lever. Banken uppskattar till exempel att mina månatliga utgifter VID SIDAN AV HYRAN är 1200 euro, om jag förstod saken rätt. Tusentvåhundra! Jag vet inte vad jag skulle köpa eller hur jag skulle hålla på och leva om jag skulle få mina övriga utgifter att ligga på 1200 i månaden. Jag vet som sagt inte alls vad jag spenderar i månaden - inte en blekblåaste aning - men ett vet jag och det är att det inte är 1200 i varje fall, det rör sig snarare om några hundralappar om ens det.
Sådana här på-förhand-antaganden gör mig alldeles matt, jag kommer in i de vanliga rullorna i vilken jag förbannar hela världen och människors levnadssätt istället för att koncentrera mig på min egen låneansökan, jag tänker att vi så fort som möjligt, NU måste komma ifrån de där antagandena att folk sätter ner 1200 i månaden på prylar och skönhetsprodukter - för det finns INGENTING som säger att vi behöver leva på det sättet, inget alls. Tvärtom borde vi sträva till att åtminstone halvera den genomsnittliga finländarens konsumtion - vi borde få ett slut på denna hejdlösa konsumtionsfest som innebär att miljontals skeppslaster och flygplan med kläder, prylar och allmänt BAJS håller på och kör av och an hela tiden och håller i gång en meningslös industri av lidande i ena ändan (tillverkarna) och sömniga konsumenter (vi) i andra.

AUDIOPOOP

Vet ni när man har gjort något som är så poopigt att man helst skulle sänka sig själv ner i ett hål och förbli där resten av veckan? Jag har igen producerat några audioklipp med så ÄRKEUSEL kvalitet att jag knappt klarar av att se mig själv i spegeln längre. Och jag förstår inte varifrån de kommer - de där arma fläktarna, brummandet och ljuden som gör allting grötigt eller fel ekande, eller på tok för högt eller lågt.
LJUDBEHANDLING är största orsaken till att jag slutade göra egen musik. Det är så attans struggligt och kräver så många levels av kunskap på så många olika plan. Och så blir det bara KAKKA ändå, om man inte typ äger en 1000 euros kompressor och skickar sina alster till masterering för 200 euro per 4 minuter.

Men nu är det i alla fall gjort, jag har gett mina uppdragsgivare möjligheten att spola ner audioklippen i vessabyttan, text behärskar jag och förmår jag få ur mig, så kanske jag borde hålla mig vid mina sinnens fulla burk och stå vid skrivandets sida?

MEN NU govänner, ska jag bege mig ner till stan för att inhandla några växtlampor och hämta ut några särskilt intressanta grejer från posten.

"I am worthy"

Så händer det igen - jag befinner mig i ett olustigt, självförebrående, spänt och oproduktivt tillstånd. Jag har morkkis efter helgen, veckan har börjat poopigt, har prestationsångest och är ledsen för att jag sjöng illa igår på träningen, och jag skulle villa göra mera handgripliga saker, känner mig kraft- och meningslös, har sovit dåligt och googlat om jag är narcissist och vad man kan göra för att råda bot på det framtill halvtre om natten. Och så kommer yogan och jag hittar mig själv snyftande efteråt på mattan, som en fåne, helt utlämnad åt jag vet inte vad men fylld av en märkvärdig känsla av tillfredsställelse och sammanhang.

Jag tror att det hänger ihop såhär. Jag som inte är någon person som tenderar att ta till mig positiva mantran och tankesätt, utan snarare skyffla undan dem som om det är sånt där som töntar håller på med (vilket det iofs också är, till en del). Men i min inbillade suveränitet, så har jag helt undvikit att överhuvudtaget säga nånting snällt åt mig själv alls, eftersom jag har tänkt att jag inte behöver sånt. Så när jag sen står där på mattan och upprepar orden "I am worthy" - hur attans klichémässigt det än kan låta, så märker jag att jag aldrig har sagt det där till mig själv förut, och att jag aldrig ens har formulerat såna ord riktade till mig själv: att hallå, du är värd detta (eller hur man nu ska översätta worthy). Och bara att säga de där orden högt, det framkallar en himla känslostorm för mig. Kanske är jag bara tillfälligt emotionell eller hade behov för detta just nu, men jag har skrivit om det förr - att yoga är powerful shit. För sinnet och huvudet i samband med kroppen man går omkring och bär på - dessa i samspel är powerful shit, och det är väl ungefär det som är yogans främsta uppgift - att få kropp och sinne att uppgå i harmonisk samklang.

YOUR WHOLE BODY JUST SCREAMED FUCK ME

Ja men alltså usch och the fuck? Vem hade trott att jag skulle råka ut för the gubb off the slusk just ikväll? Jag säger det här som ett varnande exempel bara - det funkar inte att komma och påpeka grejer som att "du e ju positivt inställd till hbtq och queer things" och av den orsaken dra slutsatser som att man e lite polyamorös och sådär allmänt positiv till att knulla lite vitt och brett. Grejen är ju att desperata män tar till alla medel. Det kan man ju inte säga åt dem rätt i fejset att "du är en desperat man" - då blir de förnärmade - nä, alltid när man ska säga nej och "ok, nu har du fått grejer om bakfoten" till en man är det liksom lite besvärligt och man får, ehm, ta lite konsekvenser som att man får höra att de ju aldrig ens från början har varit intresserade av en, oh no, man får lov att förbise att YOUR WHOLE BODY JUST SCREAMED FUCK ME BUT LET'S IGNORE THAT. Det är den här fragila maskuliniteten jag har problem med, dvs män som i alla avseenden är likadana som jag själv - vi ser likadana ut, vi kommer från samma sociala förhållanden, vi vill ungefär samma saker i livet - men ändå tycks det inte gå upp för dem att jag inte kommer ens att överväga att varken kyssa, hångla med eller knulla den mänskan nånsin - så varför förutsätter han det då? Varför kan man inte bara snacka som mänska till mänska? Varför tror han att där finns ens en chans? Som att spela på lotto? Ibland tror jag att hela maskuliniteten är ett enda lottospel, att de satsar allt hela tiden och tar förlusterna lika snabbt som de sätter in en ny satsning,
Så måste man göra den jäveln besviken, att okej, förlåt - du kommer inte få knulla mig ikväll stackarn, du är helt okej ändå, voj nej, kiva att du tycker att jag är vacker och så vidare, hoppas uppriktigt du hittar nån som vill knulla med dig också så du sku få nån ro i själen för fan.

Det är det här jag säger och har sagt tidigare, att den form av maskulinitet som har fått lov att råda, inte gör nåt gott åt varken kvinnor eller män. "Svaga" män känner sig måna om att trots sin underlägsenhet, upprepa den rådande äckelmaskulinitetens mönster o bara köra på, tro att det är så man gör, så som de intalar sig att "de mer lyckade männen gör", att de bara kör o kör och orkar gå på tills nån kvinna veknar och säger att okej då, jag viker mig hädan inför denna kompromisslösa maskulinitet, jag knäböjer. Medan INGEN är nöjd, inte denna man, inte denna kvinna. Så varför gör man det då, frågar jag mig? Hur ska man utrota dessa ideer om genus?

Grejen är ju också att jag inte ens är speciellt svår att få på fall, om det är det man är ute efter - om man sku vara ens lite tilldragande. Det är inte så svårt - var mänska, var dig själv, berätta om nåt du gillar. Visa humana drag. You'll get me.

Big wheels keep on turning

Vilken dag det här ska bli! Förde hunden till Rölli redan på morgonkvisten, och nu sitter jag på Sibeliusmuseum, där det ska bli konsert om knappa två timmar. Det är Jussi Makkonen, världskänd sibeliustolkare tydligen. Ser fram emot att höra alla kända sibeliusplågor.

Sen ska jag cykla efter en kameraladdare och sen ska jag till J:s nya restaurang och klottra lite menyer på tavlor. För ja, nu händer det äntligen, Streetfoodbar ska öppna och "min" fåntratt till Joakim står bakom kastrullerna! I kväll enbart för inbjudna gäster, men ändå. Och nästa helg öppnar det på riktigt. Det här är så klart oerhört spännande. Man ska vara något alldeles speciellt för att sticka ut som något under Åbos restauranghimmel där nya matställen ploppar upp som epidemier. Men jag tror på J. Han har spenderat tid på att utveckla recept och smaka sig fram, han är en obotlig perfektionist och är superkritisk till det mesta, så jag skulle vara mycket förvånad ifall inte folk tyckte att det här smakade alldeles förbaskat gott.
Men hur som helst, det här är stort. Tänk om du hade öppnat ditt eget hak, bibliotek, sylta, butik, café, krog eller galleri idag. Jämför. Big wheels keep on fucking turning.

Sen ska jag leka fotograf! Ja, jag ska släntra omkring och fotografera folk och mat samt vara passligt salongsberusad. Jag ska suga i mig stämningar, smygtitta, smaka på, kontrollera, vara i vägen (typ). Sen hoppas jag på att få dricka lite mer öl och träffa lite bekantskaper och who knows, en redig fylla? Sen förra helgen har jag utvecklat ett hål som skriker efter socialt umgänge. Jag älskar det ju! Fylla och folk. Hunden är i förvar ända tills imorgon förmiddag, så det är nu man ska passa på.

FYRA GRÄJER

Fyra ställen där jag har bott:
1. Spjutsund, Kärrby
2. Marcusstraat, Amsterdam
3. Pössenbacherstrasse, München
4. Alfågelgatan, Åbo

Fyra arbetsplatser:
1. Godisbutik
2. Jordgubbsland
3. Biluthyrningsfirma
4. Skola för synskadade

Fyra program som jag ser på:
1. Inkmaster
2. Bachelor
3. Vår tid är nu
4. Unh-hhh

Fyra ställen där jag har varit:
1. Rom, Italien
2. Rio Dulce, Guatemala
3. Irkutsk, Ryssland
4. Ouidah, Benin

Fyra maträtter jag gillar:
1. Palak paneer med allt som där tillhör
2. Laksa
3. Japansk tofusoppa med udon-nudlar
4. Bouillabaisse

Fyra drycker som jag gillar:
1. Kaffe
2. Dark n Stormy
3. Vanligt jäkla vichyvatten
4. Ginger beer

Onsdagen den sjuttonde oktober, tvåtusenaderton

Idag är det onsdagen den sjuttonde oktober, tvåtusenaderton. Det är soligt och osedvanligt varmt för årstiden. Mina föräldrar har just varit här och hämtat hem sin hund som har varit hos oss i nästan två veckor, medan de har varit i Skottland och roat/förfärat sig.
Såhär tycker jag det är. Det blir måndag, man är litet allmänt olustig, folk cyklar hetsigt och det är sammanpressade läppar och undvikande blickar. Så man tänker att mig går det ingen nöd på, jag ska minsann ta det lugnt jag och blir det tisdag och det duggregnar, typ, allting känns lättare men fullständigt meningslöst. Så blir det onsdag och man tänker att jaha, men herregud, nu är det redan onsdag. Och så blir det torsdag och man tänker att äh, imorgon är det fredag, det var typ den veckan då, det var det. Och så är det fredag och allt blir typ nedstoppat i en gigantisk korv, man går omkring och blir bländad av solen och kaffet droppar och man vet inte. Och så blir det helg och alla ska ut med sina hundar på en gång och helgen bara swishar förbi åh ja, och så upprepas scenariot.

Har saker att göra, men milda tider, när jag hellre bara går här och funderar på sakerna som ska göras och gottar/förfärar mig över dem, än bara gör dem. Nu skriver jag en artikel om snapsvisor, hehe! Måste nu bara skriva ner det någonstans så det känns mer att jag gör det, så att jag inte bara går omkring här och inbillar mig att jag gör det. Jag ska ännu intervjua lite folk och spela in en trudelutt och sen blir det grej på nätet. Är kluven inför snapsvisor, älskade dem som barn, mest för att det sjöngs en hel del i min familj och bland de vuxna - det var den tiden då de ännu festade uppsluppet, hade vänner, rökte inomhus och var fulla och glada. Sen blev jag en emo tonåring och började hata hela borgerligheten som hänger ihop med något så äckligt finlandssvenskt som snapsvisor, och nu är jag igen så pass till åren kommen att jag tycker att det är fint att vi har en tradition som hänger ihop med sång, och det är det enda som sjungs i min familj. Så varför skulle man nu hata det? Bara att sjunga.

Jag ska också rita fler naturbilder med skräp, så snart jag får det andra undanstökat, och så ska jag träna mitt fry scream, ny teknik. Måste lära mig att behärska det, det demoniska höga skriket som innebär sammanpressade stämband. OCH så ska jag skriva.

Det var det. Inget oöverkomligt. Ändå hade jag just lös mage, så uppspelt är jag över livet och allt det har att erbjuda, helt sanslöst känns det, att man ska leva här och åstadkomma och försöka att inte strula till det allt för mycket.

Allting skulle blomstra

Ojoj. Insåg att jag nog drabbades av en släng av post keikka-depression efter helgens eskapader. Det är bara så svårt att ta itu med dessa livets andra begivenheter, hur nödvändiga de än är, då man har den där totalt förlösande bandaktiviteten som överröstar alla andra röster i ens liv. För visst finns den där som en ständig följeslagare, tanken på att man i nån värld skulle kunna göra det där på heltid, bara skriva ord och spela och framföra det man har gjort i samklang med andra - skapa mening och ett sammanhang i vilket allting skulle blomstra nästan konstant - är det inte detta vi alla letar efter hela tiden?

Vittorio

Bild av @nybynisforlovers

Världen! Hallå.
Har haft en alldeles sprudlande helg. Keikkan gick okej. Publiken var inte lika ivrig som förra gången, de stod mest bara och gapade så det kändes lite avigt att själv stå sådär och röja. Nå, men fick ok ljud ur mig och så vidare. Också så skönt att slippa fundera på om man ska sjunga falskt.

Men, huvudsaken på fredagen var inte den där arma keikkan, utan människorna kring den. Vi spelade med Agasia härifrån Åbo. Och sen ett himla bra svenskt band: This Gift is a curse, och ett danskt: Hexis. Som brukligt var det nu igen ganska himla trevliga människor detta. Efter keikkan blev jag ju så småningom I Fyllan på backstage och ja, så fick jag snacka lite danska, det var urroligt. Den där dansken var en sån där tjusare som liksom hela tiden skulle inflika att "ska du med?" (till Stockholm då) och det blev så komiskt, när jag där försökte hålla nåt slags vettig mänska-till-mänska konversation och den andra inte kan annat än flika in standardmässiga fånflirtrepliker hela tiden. Han var den typen av man som tar över genom att spela tönt och etablera idiotiska skämt. Grejen är nu bara den att det inte fungerar på mig eftersom jag är snabb med att hitta på ännu mer störande skämt och så sitter man då där och talar en massa smörja. Jag råkar dock fullständigt älska att tala danska OCH smörja, så alltihop var, den lite obehagliga flirt-tonen till trots, ändå ytterst underhållande. Nå, till sist bondade vi genom att skrika "Ringsted" (ett ställe i Danmark). Fattar inte vad det var med detta Ringsted men han verkade otroligt nöjd över att få nån att stenåldersbrölbonda med över Ringsted.

Och så spelade vi en litn fussballsmatch. Först var det lite roligt bara men till sist märkte vi att vi hade publik, allt fler samlades kring bordet och det blev litet sådär allvarligt det hela, jag kände stressnivån stiga, att herregud nu måste vi ju vinna. Jag spelade med Luka,  Hexis basist och mitt emot oss stod Irena och trummisen. Först låg vi under hela tiden, jag var anfallaren och har ju ingen erfarenhet så inte fan fick jag ett enda mål. Sen bytte vi plats så jag försvarade istället, och så började Luka skjuta mål efter mål som en liten ettrig vinnarinsekt. Och det blev så jämnt, så jämnt, vi gjorde mål turvis och till sist var vinsten fatt i ett enda mål. Och så fan vann vi. Det var så jävla stort, vi sprang omkring och ropade "vittorio" och hoppade jämfota som femåringar.
Små fåniga saker kan ibland bli så himla betydelsefulla. Jag har för mig att vi gick arm i arm med den där Luka sen innan alla gick hem och försäkrade att vi kommer att ses igen, ungefär som att universum ville att vi skulle hålla på och göra världen till ett festligt ställe. Beskrivande för kvällen var att telefonen inte var framme en enda gång, den låg på bottnen av tygväskan hela tiden. Att så roligt hade vi. Kändes som nittiotal igen.

Lördag gick i ett enda krapulaskimmer, kommer knappt ihåg nånting, utom att hundpromenaden gick långsamt och att det var oändligt vackert ute. På kvällen träffade vi Joakims köksmentor M och hans fru A på Havanna, snackade allt möjligt och jag visade upp min konst och perklade över att jag inte hade studerat fine art istället för den där arma fotograferingen som inte ledde någon vart. Sen gick vi hem och såg på Ant man och Wasp girl eller vafan den nu heter, en riktigt töntigt dålig film.

Nu är det lite söndagsangst här, har ett jobbuppdrag imorgon och måste försöka skarpa lite och skulle så behöva skriva lite bättre också, är så STÖRD på hur dåligt jag formulerar mig och hur otålig jag är med hela den saken. Orkar inte tänka efter eller lyssna på hur nånting vill bli sagt, orden kommer snarare bara ur mig som vatten ur en stupränna (titta, det var också en megadålig och klichémässig bild men vet ni sånt e det!)
Längtar efter att rita mera, ska rita nåt slags vykort till Sibbe också, så det måste jag väl ta tag i under inkommande vecka. Inktober sköter jag nu också ungefär som kakka som rinner ut ur reven. Dvs don't give a fuck.
Fan ska veta att jag egentligen nu bara skulle villa studera fry screaming och turnera. Vill på turné! Vill vara tio år yngre och bara omfamna världen. Man kanske kan göra det även som fyrtioåring. Hej då.

Posthumaniteten - det som en gång var mänsklighet och beskrev oss som art - det gäller inte längre

Som några kanske känner till om mig så är jag en obotlig speladdikt som sätter ner en massa timmar på bajs. Spelar inte med pengar, härrigud, det hade fått ödesdigra konsekvenser och jag är en fucking loser så jag spelar bara med tid.
Hur som helst så är jag med på Bingo Blitz mailinglista och där händer det ibland att de öppnar nya bingorum och man får personligt formulerade mail, som idag, då jag fick ett mail med rubriken "Are you brave enough, Lotta?"
Jag vet inte, blir alltid så full i fniss av de där mailen, av tanken på att man skulle ta dem på allvar, liksom verkligen fråga sig, att är jag tillräckligt modig? Tänk om de där spelen, eller de där mailen skulle syfta på det riktiga livet, om man verkligen hade behövt ställa sig den där frågan inför en riktigt svår uppgift, att är du modig, Lotta, är du det?

Dessa mail får mig att reflektera på världen som den ser ut sådär överlag och om vi har ersatt de riktiga utmaningarna och livssituationerna med sånt här inbillskt dravel. I våra liv finns ju verkligen få situationer som kräver riktigt mod av oss längre, så därför roar vi oss med fåniga spel och andra situationer där man liksom får minnas hur människan en gång var, då dess grundläggande egenskaper som mod, rädsla, styrka och så vidare, verkligen sattes på prov. Dataspel kan liknas vid skydiving och bungyjumps och vad det allt finns för adrenalinstinna aktiviteter - man liksom upprepar scenarion som nån gång i historien verkligen var verkliga för oss som art - nån hamnade hoppa ett jädrans hopp över en klippa för att rädda sin familj, typ.
Och det i sig, får mig också att fråga mig att lever vi i en post-humanity-situation där man är nostalgisk över varifrån människan har kommit (grottor och ständiga faror och beräkningar)? Där vi nu sitter i vår oändliga bekvämlighet med hela världens filmer radade i ett bottenlöst bibliotek framför oss, så känns det verkligen så, att det som en gång var mänsklighet och beskrev oss som art - det gäller inte längre. Vi behöver nya beskrivelser, nya regler. Typ människopotatis. Världsfördärvare. As. Ruttentönt. Storhetsvansinning. Egostropp. Filo-toomuchthinking. Meditationsbesatting. Totalfåntratt.

Vattnet stiger

Sitter i ÅA:s datasal, ett tomrum av lugn, ro och koder som jag har använt sedan tidernas begynnelse. Fortfarande har jag dem, ÅA-koderna och printrättigheterna, alltså kan jag sitta här och lorva mig som i mitt eget gratiskontor.
Men det var inte det jag hade på hjärtat idag. Imorgon är det nämligen keikka. Svarta havet, vi ska spela för andra gången, på samma ställe som förra gången, TVO. Det är stort. Eller, det är ju futtigt lgentligen, men för mig är det stort. Det känns som om det är ungefär det enda jag har på gång just nu.

Den där arma romanen. Har printat ut första delen, det är en massa ord men när jag sitter där inne på datasalens toalett så känns det som att huvudet är alldeles tomt på ord, helt tyst är det. Tycker alltid att jag förut har haft en massa ord i mig, en konstant malande harang om det som försiggår omkring mig. Jag vet inte om det är den här attans romanens fel eller vad det handlar om, men det känns tyst i mig nuförtiden. Jag har liksom ingenting att säga.
Så jag tänkte dela med mig av sånt jag har att säga, lite låttext. Vattnet stiger, heter den här.

Vattnet stiger

Ytan är blank
men det rör sig där under
vattnet stiger
sipprar in genom väggarna

Ytan är krusig
för det rör sig där under
vattnet stiger
sipprar in genom hål

Förtöj ditt gamla huvud
vid den säkraste hamnen
Det har skett under förut
Bara att vänta

Hör ni hur det brusar
Vågor som sköljer över städer och länder just nu
Ingenting finns kvar nåt mer,
det är bara att gå under
Låta sig slukas
av ett hav som vill äga allt

Förtöj ditt gamla huvud
vid den säkraste hamnen
Det har skett under förut

Det har skett under förut
Rädda mig
Ta mig tillbaka till nånting som inte finns nåt mer
Ta mig till hagarna,
ta mig till skogarna
där hästarna går,
där fårena går,
där skuggorna faller

Skogen och jag

Just när jag satt här i min sedvanliga vakenkoma, så kom jag att tänka på den här bloggen nästan sådär som man kommer att tänka på en kär gammal vän - att herregud den finns ju! Jag kan skriva här!
Tänker ibland på det, att det verkar som att folk ofta har så mycket förväntningar på vad det är meningen att man ska göra på olika forum och sådär, till exempel på bloggar då. Ofta ser jag bloggar på vilka folk skriver sånt typ att de är "dåliga på att blogga" och då tänker jag alltid att HUR är man dålig på att blogga? Att vara dålig på att blogga måste vara ungefär som att vara dålig på att gå eller cykla. Eller ja, andas. Ni förstår vart jag är på väg. Folk tror alltid att man ska efterapa nåt slags förebild när det gäller det ena och det andra. Jag vill däremot uppmana alla att dra kalsongerna över huvudet och säga SCREW THAT! Den här bloggen kommer alltid att vara perfekt, sådeså.

Jag är i Borgå skärgård helt för mig själv, det är löjligt så bra jag har det. Ute strömmar havet förbi från norr, bakom mig finns en skog med jättelika skuggor, mossa som välver sig över stenar, gamla kvistar och svamp, svamp, svamp. Jag tror aldrig att jag har plockat så mycket svamp som i år. Det känns helt poänglöst att gå ut (för jag har också två hundar här) om man inte har korgen med sig och fyller den till bredden. Jag vet inte vad jag ska göra med all svamp, men jag torkar trattkantareller och stensopp så en stor papperspåse håller på att fyllas till bredden. Hundarna går godmodigt med, ibland får de upp ett spår, förvinner hetsigt in i skogen så det brakar i snåren, för att sedan, några minuter senare, dyka upp lyckliga och andfådda. (Lyckliga, tror jag.) Ibland lägger de sig i mossan ifall jag har hittat nåt ställe som bara översvämmar av trattisar och hamnar böka runt där en stund. När jag är inne och pysslar med mitt sover hundarna. De följer min rytm, äter när jag fyller skålarna, går och pissar om jag gör det - vi är en alldeles perfekt fungerande trio.
Jag vet ingenting som gör mig så lycklig som skogen, hamnar emellanåt bara stanna, andas och ta in allt som det är, en vagga av fullständigt lugn samtidigt som livet sjuder, andas och bara är. Jag tänker att det måste vara meningen att leva såhär, i samråd med naturen, vänlig och mottaglig mot allt. När jag rensar svampen och hittar små spindlar, för jag dem ut så att de ska få fortsätta sina små liv. Det känns som att allt har betydelse, också spindlarna är viktiga och förtjänar att räddas.

Emellanåt drabbas jag av oro, det är tanken på livet som far förbi medan sekundvisaren tickar, det är jobb som borde göras, möten som borde bokas och sånt där - men jag tänker att nog har jag tid för det sen när jag kommer tillbaka till Åbo. Jag hinner nog med allt och jag gör så mycket jag orkar. Nu har jag gett tid åt mig till att vara här och fila på mitt alster, bokajäveln, som blir litet bättre för varje dag som går. Lite mer skriver jag hela tiden, några vändningar har jag fått till, några extra tillfällen och diskussioner som måste flikas in för att historien ska få mening och sammanhang. För vad kan jag annat än att tro att det här har nån betydelse, att det här som jag har skrivit på i flera år nu snart ska vara färdigt för utgivning, ja färdigt - det ska ges ut, jag vet det! Jag befinner mig i samma årstid som handlingen just nu - det är höst här och också i boken, det måste ju ha betydelse.

Hittade en karljohan som var helt PERFEKT, har aldrig sett en svamp i samma kaliber!

Lillan flugsvamp.

Vakna eller dö

Ni kanske har sett den där reklamen som har figurerat på de sociala medierna en tid nu: den där "so why do you text and drive". Den visar kort sagt upp videor av hur folk beter sig när de går omkring och stirrar i sina mobiltelefoner, hur de går i stan och snubblar över stolpar, går in i väggar osv. Och till sist då - video av en som kör och textar och som sen rullar ner från ett berg och dör, typ.
Jag både förstår och förstår inte chock-effekten av den här videon - jag menar - för mig är det självklart att det här med att sitta i en bil är som att sitta i ett pistolskott som viner fram genom luften. Det är som att sitta i ett laddat vapen som nån styr, och jag är mestadels livrädd i bilar nuförtiden, kanske för att jag är ett djur och för att mina djuriska instinkter börjar bli allt mer påtagliga ju äldre jag blir.
Min fråga är: Fattar inte folk att det är livsfarligt att texta och köra? Och om de inte fattar det - VAKNA, eller så förtjänar ni att rulla ner för bergssluttningar.

Ponks råd till världen

Jag har en sån där rastlös period då jag tycker att jag, av alla, har de bästa råden för alla, hela världen, tycker att alla gjorde gott i att lyssna på mig, så här kommer det då.

1. Man blir glad av att göra andra glada, visst är det så! Men för att kunna vara en sån där inspiratör som folk verkligen tror på så måste man också tro på sig själv, och hur fan gör man det då?

2. Jo man måste öva sig i att gilla sig själv, på riktigt. Hur gör man det då? Nå, man tar hand om sig. Hur gör man det då?

3. Nå, man sätter andras förväntningar åt sidan, och det här är så himla viktigt. Man måste lita på sin egen röst, att det man säger har betydelse - hur långsökt och fånigt det än låter. Man bör sätta tid undan åt sig att göra nånting för en själv, och här kommer då det där litet töntiga, men för mig handlar det om att springa och göra yoga. Det här med att träna fysiskt kan ju betraktas som någonting man också gör pga yttre förväntningar - att man vill vara i gott skick och hålla sig i trim så att andra ser att man mår bra och så vidare. MEN man bör se det som att det där springandet, och de där 20 minuterna man sätter ner på att meditera eller göra yoga, faktiskt är som att smörja de där egna gängorna så att man sen är klar för att stiga ut i världen och vara en hel människa som fungerar som en inspiratör, stöttepelare, hjälpreda eller rolig gubbe eller vad det nu är man önskar vara för andra. För det är ju ingen hemlighet att vi lever i ett samhälle där vi obönhörligt är tvungen att samarbeta och fungera ihop med andra människor, så varför inte då se till att man är en sån där människa som det är roligt och givande att göra någonting ihop med.

4. Man bör ro i land åtminstone två av sina egna projekt, bara så att man för sig själv har åstadkommit nånting man är stolt över, SEN kan man ta itu med att hjälpa andra.

5. Man ska inte sätta tid ner på att göra någonting som man inte får ut någonting som helst av. Klart att man ibland är tvungen, och då gör man det bara, skyfflar undan det som ett lass med kakka, för att sedan borsta av sig och gå vidare mot det där som man egentligen hellre skulle villa göra.

6. Livet är futtigt, litet och betydelselöst, så det är inte VÄRT att vara missnöjd. Nä, det är det inte. Det är en rebellisk akt att vara tillfreds i ett samhälle som detta, vi lever i en tid då allt omkring oss - reklamer och livsstil - allt konspirerar till att få en att tänka att man på olika sätt inte räcker till, så det är inte konstigt om man har det just så. Men om man på något sätt lyckas ta sig till en punkt i vilken det inte spelar någon roll, allt det här som man förväntas vara, så finns det en frihet där som väntar, en uppsluppenhet och fånighet som ter sig typ som solen som stiger upp och går ner varje dag.

7. Det här är en bisak, men jag lever, andas och ÄR Whimsically Volatile just nu. Det finns ingenting som gör mig så glad som att lyssna på dessa just nu, ingenting annat har nån betydelse. Alltså dessa människor, deras totala ovilja att anpassa sig till några förväntningar, deras brutala ärlighet, rolighet och spretighet gör mig så himla glad och inspirerad, det är ingen reda med det. Jag förflyttas ut i världsrymden när jag lyssnar på dessa, tänker att det här finns. Och att det finns, det räcker. Det räcker fan att bara finnas till och vara just den fucking dåre du har blivit född till att vara. Och med dessa ord tänker jag sätta punkt här idag. (Och spotta ut snuset.)


EDIT: Säg nu sen åt en kloakarbetare eller närvårdare att TA HAND OM DIG SJÄLV blahi blaha, "det är attityden och självkärleken som räknas" när de stretar hela dagarna och kommer hem och är trötta och döda. Fattar ju nog det, att man i första hand måste utgå från ett väldigt privilegierat läge för att överhuvudtaget kunna säga nåt sånt här! Upprör mig som attans ibland, att utgå ifrån att alla på nåt sätt befinner sig i ett så pass ekonomiskt stabilt läge att det finns tid över till att tänka på sådana här saker. Det kan alla självklart inte och däri ligger ytterligare ett problem: samhället i sig är skevt, det funkar inte. Det är ojämlikt! Lönerna är felfördelade. Bu!

Känslor, the Work och finska män

Kära tomma utrymme. Här sitter jag som ett tomt hål. Har just sett på The Work, en dokumentär om mäns förmåga att känna och uttrycka känslor, en bra dokumentär oberoende om man är man eller kvinna. Häpnadsväckande var den på många sätt - att det alltid tycks vara samma mekanismer som upprepar sig för oss människor: Vi blir de vi blir på grund av vad vi har varit med om. Vuxendom handlar om allt det där man går och bär på, men som man sällan får utlopp för.
Kort sagt handlar dokumentären om ett fyra dagars "läger" i vilket män träffas och får vara sårbara. Det skapas en säker tillvaro i vilket alla sociala spelregler och förväntningar inte gäller, det är bara rätt upp ärlighet med hur man känner sig och vad man bär på för smärtor som får råda. Dokumentären visar upp liknande fenomen som man ser i väckelsemöten, då Jesus istället får rollen som den ögonöppnande, den som får en att hitta sig själv. Tja, vad ska man säga? Mänskligheten ter sig mestadels som en spretig hög vandrande sår som på olika sätt behöver plåstras om ibland.
Se den: The Work.

Sett den redan? Bra. Inte sett den? Se den nu.
Sett den nu? Bra. Då kan vi snacka om följande. Eller jag kan hålla en monolog. Jag tänkte nämligen på en sån här sak. Tänk er ett dylikt läger i Finland. Att män finner en plattform på vilken det är fritt fram att uttrycka sig och öppna sig om sina inre sår. Att de verkligen skulle göra det.
Det som jag nämligen reagerade på i den där dokumentären, var att de där amerikanska männen - trots sina sår och den uppväxt som har präglat dem - ändå bar på en enorm uttrycksförmåga - ord att uttrycka sig genom. I hela den där pinan och utmaningen som det är att tala om sig själv och sina demoner, så tycktes de ändå ha så lätt att bara gå dit, att tala, överföra tankar från huvudet till ord som kommer ut genom munnen. Jag minns inte vem det var som sa eller skrev nånting om att finska män (och nu handlade det uttryckligen om män) inte ens har ORDEN att formulera sina känslor genom. Här i Finland skulle man alltså först måsta etablera ett slags redskap för män att överhuvudtaget uttrycka sig genom - att såhär gör man: Man TALAR om det som finns i en. Jag vet inte om ni hänger med nu eller ens förstår vad jag dillar om, men det var någon som sa, att finska män ofta är så hämmade från första början, att de inte ens har ord som uttrycker någonting emotionellt överhuvudtaget. Jag tror det ligger en stor sanning i det och jag vet inte riktigt vad det beror på, det är väl kulturellt betingat, kanske. Krig och traumor och släktled av tigande. Här i Finland ska man ju liksom tala endast när man verkligen har någonting på hjärtat. Onödigt prat är bara tjafs liksom, det är käringaktigt, jag minns det så bra som barn. Hur tystnad alltid betraktades som någonting vördnadsfullt, någonting vackert och ädelt. Tänk på den tystnad som präglar män här i allmänhet. Jag tycker att jag sett många exempel på den, att män inte ens vet hur de känner eller tänker om sig själva, eftersom ingen nånsin har lärt dem att göra det. Många går i princip omkring och är lite socialt handikappade, oförmögna att överhuvudtaget uttrycka sig om känslor, för att de inte känner igen dem. Det finns så klart undantag, visst tusan finns det män som också kan uttrycka sig om sina känslor, men en oroväckande stor mängd som inte kan det.
Så jag funderade bara på det, hur ett sånt där läger hade sett ut i Finland och vilka vägar man hade varit tvungen att gå för att först få finska män att överhuvudtaget tala. När de väl skulle börja grymta, när de i något skede skulle släppa loss några bröl och bli virvelvindar av oidentifierade känslor som antagligen skulle komma ut som ilska, vem skulle stå där och hålla om dem då och säga att det är okej det där, det kallas känslor och din nästa uppgift blir nu att formulera dem i ord?