"Nu har jag hittat hem"

Det är ju hit jag vill

Jag har aldrig oroat mig för att ha för litet att göra. Däremot oroar jag mig ständigt för att få FÖR MYCKET att göra, vilket det hör och häpna ser ut som att jag håller på att få i skrivande stund. Plötsligt verkar jag ha blivit den där som man ringer till när man vill ha någonting fixat och relativt snabbt. Klart att jag är smickrad och glad och litet upprymd, tänker att jaha, nu blev det såhär att jag inte sitter sysslolös om dagarna längre. Ändå är det något som gnager, det är tanken på att försumma något viktigt som sker mellan raderna. Min största rädsla är att mitt liv ska bli ett hetsigt hets, där jag bara springer från det ena stället till det andra och skriver ihop än det ena och än det andra, intervjuar och springer och ritar och har åsikter. Emellanåt andas jag djupt för att hålla mig vid mina sinnens fulla burk, men ändå känner jag en genomskinlig meningslöshet lysa igenom först mina fötter, sen mina ben, och till sist hela jag, så att jag till sist är en osynlig ingen alls som bara kan springa omkring och dricka kaffe och producera. Jag AVSKYR stress och undviker det som pesten. Jag KRÄVER meningsfullhet och betydelsefulla aktiviteter i mitt liv, annars kan man lika gärna skita i det.
När ska man säga nej? För jag har inte lärt mig det. Ska man säga nej när man känner på sig att okej, nu har de ringt mig bara för att det är panik? Ska man säga nej när det inte riktigt är ens grej de frågar om, men nästan? Hur ska man leva, berätta åt mig nån, för jag vill helst bara rulla ihop mig i en pläd som vanligt.

Ibland tänker jag att jag är den där som från början vet att jag vill leva lugnt, i naturen, med djur och med solens upp- och nedgång som riktlinje för mina dagliga sysslor. Det är ju många som efter år av arbete i hetsiga branscher, får nog och tar sig dit. Man läser intervjuer med såna mänskor, att nu har jag hittat hem, säger de där de sitter vid sina rödvita stugor i fårullströjor och ler avslappnat.
Jag har alltid bara känt mig som att jag redan vet det där, att jag inte vill göra nån jäkla karriär för att SEDAN komma på att det inte var någon mening med det. Det är väl alldeles självklart att det inte är någon mening med att göra karriär. Jag känner mig som en före detta knarkare som aldrig knarkat på riktigt, men som ändå kan sitta med en fd knarkares insiktsfullhet och tala om den saken. Varför skulle man måsta gå den vägen då, kan man inte bara gå direkt till åsnorna och täppan?
Mitt liv är bara en sådan total motsägelse, allt detta med att jag bor i en stad och jobbar i kulturbranschen. Vem är jag ens? Okej, någon.
Godnatt.