Förenade i fniss och tid

Jag har haft ena underliga nätter och dagar här på sistone. Först nattsuddade jag ju så ända in i helvete - det var ett sånt där videospelsaddiktions-sudd blandat med angstgoogling, konspirationsteorigoogling och allmänt nojande. Alltså typ att jag bara sitter och spelar nåt meningslöst, samtidigt som allt liksom långsamt suddas ut i mitt huvud och alla känslor blir till en rak linje. Sedan blir man lite orolig över sitt beteende och börjar googla sånt som "addiktiv personlighet" eller bara speladdiktion osv. Utan att hitta nåt som man inte redan vet, naturligtvis.
Och sen en morgon vaknade J tidigt och hade bakat bröd och ville att jag skulle stiga upp, vilket jag naturligtvis gärna gjorde. Och så skulle man ha trott att jag skulle ha blivit naturligt trött efter det, men sidu nä - sen blev jag sådär kreativt vaken, alltså sådär att man inte kan sova för man måste anteckna med jämna mellanrum och till sist måste man bara stiga upp och tvångsläsa en bok för att det inte blir till nåt med det där sovandet. Jag håller på med Sabine Forsbloms Maskrosguden - och härrigud vad den är bra. Den är så bra, den är så bra, både vacker, bedårande, nostalgisk och helt satans rolig. Drog mig till minnes hur farsgobben i tiderna läste samma bok och hur han låg inne på kamarn och skrattade så han grät. Det är roligt när sådana där minnesbilder kommer tillbaka till en. Jag tyckte så klart att han var litet av en fjant då när han hade sådär roligt åt något som jag inte just då kunde dela - men nu ligger jag här själv och fnissar. Förenade i fniss och tid, liksom.

Och så igår, så fick jag ett mail av en fellow skrivkursdeltagare, det var tänkt att jag skulle ha haft hen med i en radiodokumentär i nästa år, men så blev det lite överambitiöst hela den grejen - MEN istället så fick jag ett par så fina ord, och just en rad föll jag speciellt för:

Gun är alltså min romankaraktär, in case you wondered.
SÅÅÅÅ det där "det skulle vara dags att hon fick komma till tals" slog på nånting inom mig och jag fick ett infall att skriva av hjärtans lust. Och SOM jag skrev sen. Jag skrev innan hundpromenaden, efter hundpromenaden, jag slank in i en skrubb och skrev på jobbet medan en teaterföreställning höll på, jag skrev när jag kom hem och jag skrev långt in på natten. Jag var alldeles svettig under armarna. Haha, så dramatiskt det nu låter, men jag tror att det är den där Maskrosguden som jag påverkas av. Den har ett så lätt och ledigt, opretentiöst språk som jag tilltalas oerhört av. Så nu gör jag mig av med alla oeftertänkta och styltiga formuleringar, slänger in skoj och lust istället. Plötsligt TROR jag på detta igen, härrigud?