När livet suger som en gamal avloppsslang

Dagen idag är SÅ DEPRIMERANDE. Det orkar inte vara ljust ute, och inte för att jag brukar bry mig om det, så känns det nog extra sunkigt idag, som om solen och alltet hade glömt att vi också ska leva här på den här delen av klotet. Fick tända blomlamporna direkt från morgonen, det var ju inte klokt.
Facebook är deprimerande - ångrar att jag ens överhuvudtaget går dit och scrolla men man vill ju se vad ämnena är, vad folk postar om och dylikt. Men det är mest tragiska saker: en gråtande baby som blir glad när den får en mobiltelefon att leka med. En bild på ett dött landskap, rubriken: "klimatkrisen är värre än vi tror". Nåt bygge i Sverige som stoppas pga att man beräknar att havsytorna ska stiga och göra boendet omöjligt just där.
Jag har inte direkt känt av nån klimatångest, inte så jag ordagrant har formulerat det just så, men jag funderar ibland om den allmänna hopplöshet jag känner kan vara just det - att framtiden och livet känns så obota meningslöst? Det känns som att jag inte vill göra några framtidsplaner, mer som att jag vill ta en dag i sänder och koncentrera mig på att bara leva, inte producera. Tampas ofta med tankarna på att jag är en smitare, en som jobbar så lite som möjligt, som bara duckar och rymmer och gömmer mig istället för att försöka göra någonting åt saker, men jag vet inte vad man ska göra! Visst, man kunde gå upp på barrikaderna och kämpa för folk som har det sämre än en själv, provocera, bråka, härja och påpeka. Men jag orkar inte, och det känns som om det faktum för mig ännu längre in i den onda cirkel som är orsaken till "mitt vita illamående", där jag spenderar dagarna genom att varken vara hungrig eller speciellt trött eller ens utsatt på något plan. Det är inte synd om mig på något som helst sätt, men ändå är jag mestadels helt attans uppgiven!

Just nu då? Jag jobbar på en julkalender. Det har varit tal om att den ska till Yle, har inte fått något hundraprocentigt svar om den saken ännu, men jag måste ju börja i varje fall - november är kort och så brakar december in. Så det blir i alla fall seriejulkalender, hurra för den saken. Små segrar, små grejer som får en upp om morgnarna. Försöker hänga mig upp på sådana saker. Att även om livet suger som en gamal avloppsslang, så finns det roliga grejer man kan sätta ner sin tid på.

Och ännu en grej. Jag mötte SANDSTRÖM på morgonpromenaden. Jag skriver det som det är för det finns inget sätt att omskriva det namnet, och varför skulle jag det? Sandström hör till mina absoluta favoriter här i tillvaron, bara åsynen av den karln som stomlar genom Lonttis i sin långa kappa med hörlurar i öronen, får mig på gott humör, och ännu gladare blir jag av att jag faktiskt känner karln (tack vare skrivkursen) så till den grad att man kan stanna och snacka litet förstrött om livet och promenaderna, om "att man inte ska bli o sita" och att "jag skriver lite, men det är så svårt, man blir så trött på sin egen röst" och han som helt sonika svarar att "ja, ja, det blir man ju." Han pekade på hunden och sa att "den tar dig ju ut i varje fall" och jag sa att "ja, hade inte den funnits hade det inte blivit TILL NÅGO med mig, int till någo." ATt SÅDANA SAKER, gott folk, kan lyfta en ur det mest bottenlösa träsk en sådan här skrikande innehållslös onsdag i november.