Det är bråda tider nu, det är ungefär allt jag kan säga. Så mycket av det jag vill göra hamnar på väntelistan och det enda jag egentligen koncentrerar mig på nu är julkalendern som ska till yle-webben. Tja, man kunde ju tänka sig att det inte skulle orsaka så mycket stress, men man vill väl va rolig ju? Man vill ju kunna erbjuda något och inte bara hafsa ihop något. Så det har blivit en hel massa censur och en hel del nytt men ändå är jag inte riktigt nöjd med stilen, den är barnslig, varierande och inte speciellt estetisk. Det beror väl på att min erfarenhet på serieteckningsområdet är rätt så liten ändå, när det kommer till kritan. Bäst har det blivit när jag hafsat ihop grejer med blyerts, men när jag nu i år har velat använda tusch känns det mest som att jag har klantat till det med färger och stil.
NÅJA, slutresultatet lär ju komma om ett par dagar, då december brakar in.
Det är allmänt också bara en jobbig tid, detta. Sambon min börjar redan bli trött på sitt jobb, surprise surprise - det var nu allt det där med att starta restaurang som bjöd på utmaningar och tankearbete, men nu då allt löper så är det ju bara BORING för det mesta. Och jag förstår och relaterar. Det är nu det med det här livet, att oftast är det antingen utmanande och roligt eller sen himla rutinmässigt och dötråkigt - sällan finns det någon balans mellan de här två.
Och så är det så SATANS mörkt. Snön kom, javisst, men jag är inte den som hurrar över snö, den är kall och den här tiden varar SÅ LÄNGE, det är liksom inte hoppfullt med den där snön, inte det minsta och jag har skrivit om mitt vinterhat förr på den här bloggen men man tål kanske upprepa sig: Naturen sover, allt är dött, man halkar omkring och får spänna sig i konstiga benmuskler för att hålla sig stående. Man måste pricka in sina längsta hundpromenader så att de helst är överstökade innan fyra och så är det inte ens särskilt inspirerande att gå ut heller, måste jag konstatera. Jag har alltid gillat att gå ut med hunden, men just i år tycker jag att det börjar bli enformigt - jag tycker att jag tänker på samma saker om och om igen och jag väntar bara på att jag ska komma till nåt landmärke så att det bara är halva vägen kvar så att jag kommer snabbt hem igen, måste hitta på något där som inte gör det så.
Bändet som innan var så himla lustigt och nytt, ter sig heller inte så värst sprudlande just nu, vet inte riktigt varför. Jag tycker jag låter enformig och fel, hittar inte på några bra texter heller, måste studera mer skrik och få till det där demoniska skriket annars blir det ju inte till något detta.
Ja, och så går jag ofta och funderar på det här med barn och om jag gör ett stort misstag som inte gett mig in i barna-avlandets business? JAG VET JAG ÄR SÅ ENFORMIG, men det här tål att ältas. Jag känner mig så gammal och hopplös och utan väsentlig livsuppgift oftast - tycker inte att något riktigt ger mig nån sann glädje och sätter ner ganska mycket tid på sånt som bara tar en ifrån realiteten för ett par timmar. Jag vet att det skulle vara så mycket enklare att bara ha ett barn att koncentrera sig på och man skulle få så mycket mer mening och kärlek i tillvaron, yada yada. Samtidigt skulle jag så gärna vara den där motstridiga konstnären som gör något mycket finare och bättre av sitt liv än att bara skapa ett nytt liv och föra vidare den här pesten till människosläkte, men ibland tror jag att jag inte har riktigt så mycket karaktär som behövs för att lyckas med den uppgiften. Plus att ibland är man bara egoistisk och tänker på sina egna behov, okej? Det var typ det.
No comments:
Post a Comment