Wednesday, January 30, 2013
...a karaoke rendition of itself
J (han sysslar med sånt där som bokläsning) delar med sig ett citat av Tim Dorsey:
Citatet är från novellen Hammerhead Ranch Motel 1995, och är ju ganska träffande när man tänker på hur media ser ut och fungerar idag, tycker jag! Gillar speciellt det där "karaoke rendition of itself"; att media har blivit en karaokeåtergivning av sig själv! Det är ju just det här vi ser nu; folks privata bilder syns på kvällstidningarnas paradsidor, privata bloggar får uppmärksamhet eftersom hela jobbet då i princip är gjort gratis av någon annan som är insatt i något hett ämne, och så kan media bara kort konstatera att "sånt här händer just nu" och journalisterna slipper själva göra några grundligare analyser och kan luta sig tillbaka i sina blå stolar. Och så händer sånt som det här, att artiklar känns ihopslarvade, med rumphuggna meningar, omkastad ordföljd och bortfallna prepositioner. (Tidigare skrev jag ett inlägg som handlade om det här med bristande kvalitet, see where I come from now?) Inte för att jag egentligen bryr mig så mycket om korrekt språk och sånt, men det där var nu bara helt retarded. Man vill ju inte läsa en artikel med känslan av att nån har skrivit den samtidigt som hen har spelat Wordfeud och klippt naglar.
Och ja, men istället för att koncentrera sig på jobbet (stöön alltså daa vem orkar?!) kan man ju ordna snofsiga fester på vilka man sen delar ut priser till "årets bästa artikel" osv. Eller "årets fräschaste journalist". Jag vet inte vad det är med journalister nuförtiden, jag tycker de är överallt. De är som en liten inavlad grupp ekorrar som frenetiskt tuggar i sig genmanipulerade ekollon, gnider sig mot varandra, dricker cokis och hötter med de små ekorrnävarna. Ibland ritar de upp små planscher med versaler och fräcka påståenden, planscher som de sen själva hamnar ta ner för att färgen var fel och rann ut i snön. Sen skrattar de åt andra och pekar och skriver skrivfel som wordprogrammen inte hittar, sen upprör de sig på en trend och får fribiljetter till en filmfestival.
"In the late 20th century a new corporate philosophy to all but blow the shareholders, had ravaged newspapers and TV-stations, bleeding off staffing, experience and standards - until what was left of the profession was a karaoke rendition of itself. The Old Guard of journalism came to the rescue by increasing the number of awards and self-congratulatory fates, until journalism officially passed bowling for most trophies per calorie burn."
Citatet är från novellen Hammerhead Ranch Motel 1995, och är ju ganska träffande när man tänker på hur media ser ut och fungerar idag, tycker jag! Gillar speciellt det där "karaoke rendition of itself"; att media har blivit en karaokeåtergivning av sig själv! Det är ju just det här vi ser nu; folks privata bilder syns på kvällstidningarnas paradsidor, privata bloggar får uppmärksamhet eftersom hela jobbet då i princip är gjort gratis av någon annan som är insatt i något hett ämne, och så kan media bara kort konstatera att "sånt här händer just nu" och journalisterna slipper själva göra några grundligare analyser och kan luta sig tillbaka i sina blå stolar. Och så händer sånt som det här, att artiklar känns ihopslarvade, med rumphuggna meningar, omkastad ordföljd och bortfallna prepositioner. (Tidigare skrev jag ett inlägg som handlade om det här med bristande kvalitet, see where I come from now?) Inte för att jag egentligen bryr mig så mycket om korrekt språk och sånt, men det där var nu bara helt retarded. Man vill ju inte läsa en artikel med känslan av att nån har skrivit den samtidigt som hen har spelat Wordfeud och klippt naglar.
Och ja, men istället för att koncentrera sig på jobbet (stöön alltså daa vem orkar?!) kan man ju ordna snofsiga fester på vilka man sen delar ut priser till "årets bästa artikel" osv. Eller "årets fräschaste journalist". Jag vet inte vad det är med journalister nuförtiden, jag tycker de är överallt. De är som en liten inavlad grupp ekorrar som frenetiskt tuggar i sig genmanipulerade ekollon, gnider sig mot varandra, dricker cokis och hötter med de små ekorrnävarna. Ibland ritar de upp små planscher med versaler och fräcka påståenden, planscher som de sen själva hamnar ta ner för att färgen var fel och rann ut i snön. Sen skrattar de åt andra och pekar och skriver skrivfel som wordprogrammen inte hittar, sen upprör de sig på en trend och får fribiljetter till en filmfestival.
Tuesday, January 29, 2013
Dilemma
Såhär är det. Att ju mer jag säger till mig själv att "take a chill pill" och ids inte jaga upp dig, ids inte bry dig för det leder ingen vart - desto mer bryr jag mig, desto mer stjälper jag ut, desto mer har jag plötsligt att säga. Har bara märkt den tendensen här på sistone; om jag har nån form av manodepression så är jag alltså manisk nu, hej här är jag! Inte SÅ illa kanske? Bara aningen egocentrisk, ändå med en helt okej förståelse för andra.
Idag skulle jag egentligen göra en hel del, men dagen har bokstavligen gått åt till att läsa blogginlägg och kommentarer på blogginlägg, det är för jävligt det där egentligen; roligt med bloggar, men när man ska bli så engagerad, involvera sig så till den grad att det äter upp ens egen tid ju. Tid som man förr då man inte hade internet, hade använt till något sånt där som jag inte ens kommer ihåg nåt mer vad man gjorde. Läste en bok, ritade en bild kanske. Skrev i en vanlig skrivbok med kulspetspenna, skrev för ingen annan.
Hur gör ungdomar idag? När jag var yngre fotade jag en hel del, ritade också, men inte satt jag upp de bilderna på nåt onlinegalleri eller på nån blogg. Hur lyckades jag liksom? Om jag hade varit låt oss säga 16 idag, så hade jag säkert bokstavligen BOTT på internet, så som jag gör nu; fullkomligt förverkligat mig genom bloggar och kommentarforum och lusläst allt om den här mänsklighetens sätt att vara och försökt tolka det här sociala samspelet som uppstår i en konstig internet-tillvaro som varken är helt på riktigt eller går att förbise. Och så hade jag antagligen bombarderat världen med mig själv och mitt, vilket hade gett mig en helt galen självbild. Jag hade inte velat att jag som 16-åring hade haft samma tillgång till internet som nu, hur ska jag säga det här nu för att inte låta som en gammal subba? Det är väl såhär det är, att man hela tiden tycker att saker och ting var bättre förr, men min själ - jag märker ju att ständig kontakt till internet gör mig å ena sidan vild och full av idéer men å andra sidan på ett oproduktivt sätt; jag får aldrig nånting gjort, konkret.
Idag skulle jag egentligen göra en hel del, men dagen har bokstavligen gått åt till att läsa blogginlägg och kommentarer på blogginlägg, det är för jävligt det där egentligen; roligt med bloggar, men när man ska bli så engagerad, involvera sig så till den grad att det äter upp ens egen tid ju. Tid som man förr då man inte hade internet, hade använt till något sånt där som jag inte ens kommer ihåg nåt mer vad man gjorde. Läste en bok, ritade en bild kanske. Skrev i en vanlig skrivbok med kulspetspenna, skrev för ingen annan.
Hur gör ungdomar idag? När jag var yngre fotade jag en hel del, ritade också, men inte satt jag upp de bilderna på nåt onlinegalleri eller på nån blogg. Hur lyckades jag liksom? Om jag hade varit låt oss säga 16 idag, så hade jag säkert bokstavligen BOTT på internet, så som jag gör nu; fullkomligt förverkligat mig genom bloggar och kommentarforum och lusläst allt om den här mänsklighetens sätt att vara och försökt tolka det här sociala samspelet som uppstår i en konstig internet-tillvaro som varken är helt på riktigt eller går att förbise. Och så hade jag antagligen bombarderat världen med mig själv och mitt, vilket hade gett mig en helt galen självbild. Jag hade inte velat att jag som 16-åring hade haft samma tillgång till internet som nu, hur ska jag säga det här nu för att inte låta som en gammal subba? Det är väl såhär det är, att man hela tiden tycker att saker och ting var bättre förr, men min själ - jag märker ju att ständig kontakt till internet gör mig å ena sidan vild och full av idéer men å andra sidan på ett oproduktivt sätt; jag får aldrig nånting gjort, konkret.
Monday, January 28, 2013
En helt onödig kommentar på Linneas inlägg Ding Dong
Jag kan inte låta bli att ytterligare gå och röra om i "feministsoppan" - bidra med ett inlägg utgående från "mina egna sjuka inbillningar om världen" - och kommentera Linneas inlägg om låten Marry Me - nu finalistlåt i Finlands eurovisionsuttagning. Det var nämligen mycket jag kom att tänka på, både när jag hörde låten, läste det briljanta inlägget samt främst när jag sen började läsa (och själv delvis också spamma) kommentarfältet till det här inlägget.
Marry Me är alltså en skojfrisk och glad låt i vilken sångerskan klargör att hon typ gör vad som helst bara hon nu snart får gifta sig med den hon älskar. Låten uttrycker kort sagt en rejält underkastad kvinnosyn, men framförs i ett käckt paket. Linnea gjorde det som man bara inte får göra (läs: som man DEFINITIVT SKA göra) i populärkultursammanhang - hon analyserade låttexten och frågade sig vad som egentligen sades i den här låten. Och inlägget ledde så klart till en kommentarstorm i vilken upprörda finlandssvenskar tyckte att hon kunde "sprida kärlek, inte hat" samt "lugna ner sig lite". (Vilket vanliga mänskor överlag tycker att feminister bör göra.)
Det är det här som är så uttröttande, hela den här bilden av att feminister enbart är sura, hatiska subbor som har sin helt egen felaktiga bild av hur saker och ting står till, klagar bara för att de tycker att det är underhållande, rentav letar efter fel och brister överallt, surar när det är roligt, skrattar när det är tråkigt, förstår aldrig skämt, tar alltid illa upp osv osv, listan kunde göras hur lång som helst. En av kommentarerna uttryckte just det här så tydligt, att "det är era egna sjuka inbillningar om världen som igen en gång vrider till det här till en galen feministsoppa." Samma kommentator poängterade detta med KÄRLEKEN, att man ska se det som sägs i låten som en kärleksförklaring bara, ett uttryck för att nån gör vad som helst för en annan, ungefär. Nå, excuse me, men låten säger bland annat att "jag ska spela ditt spel, jag ska gå vandringen av skam, jag gör det för dig, för dig, för dig." Om man behöver nedvärdera sig själv så till den här graden för att uttrycka sin kärlek, så ja då vet jag inte..
Vad få tycks förstå är vikten av att kommentera innehållet i våra poplåtar, att framföra en åsikt som representerar såna som är jävligt trötta på att alltid bli representerade som det svaga könet som alltid "gör allt för någon" och alltid "väntar på att nån ska fria" etc etc. Jag kan inte förstå vad det är som är så märkvärdigt med att bli upprörd över en riktigt skit låttext? Tvärtom är det ett tecken på ett sunt samhälle att någon reagerar på låtskrivarna som år efter år släpper ur sig såna här bajskorvar till textförfattande.
En annan grej är felanvändningen av ordet "ironi" och hur folk menade att låten är IRONISK. Såhär funkar det tydligen idag; man kan prata en massa skit och sen bortförklara skiten genom att påstå att man var ironisk. Man kan prata rent könsdiskriminerande, man kan typ skämta om den vita rasens överlägsenhet eller säga att fattiga mänskor bara inte har jobbat tillräckligt hårt, därför är dom fattiga - sen kan man säga "men jag var ju bara ironisk". Det här ordet missbrukas så till den grad att jag vill slita av mig håret av irritation: ironi är när man säger en sak men menar något annat. Som Linnea igen så vettigt sa, så verkar inte Marry Me vara nån ironisk kommentar på den stereotypa kvinnorollen, snarare "som en slags rättfram iakttagelse a la "Såhär ser kvinnorollen ut idag, tokroligt!" men utan att ta någon ställning till det.
En annan bloggare hade sen uppfattat Marry me som "en glad parodi på nån sorts bridezilla-stereotyp", och jag kan tänka mig att det är många som kan hålla med om det påståendet. Men nu måste man förstå, att hur man än framför nåt sånt här, hur parodierande, käck och skojfrisk man än är, så måste man kunna ta konsekvenserna av att någon har tagit ens text på allvar, eftersom man varje gång då man framför eller skriver en text, ska vara beredd att stå för de värderingar den texten representerar.
En annan kommentar menade att vi ska se den här låten "som ett inslag i populärkulturen och inte i jämställdhetsdebatten." Det här uttalandet får mig också att resa ragg på så många plan; det säger nämligen också så mycket om hur feminister generellt uppfattas. Det uttrycker tanken om att det finns två olika plan; en för jämställdhetsdebatt och en för populärkultur, samt att dessa inte ska beblandas. Det som uttrycks inom populärkulturen ska inte sönderanalyseras, utan mer tas med en klackspark. Jämställdhetsdebatten, ja den är då helt satans allvarlig. Hatisk och allvarlig och något som bara feminister och queerforskande löst folk orkar engagera sig i (JAG VAR IRONISK DÄR). Nå, det intressanta här är att populärkulturen ofta ger ett uttryck för vad som uppfattas som "normalt", och det här är exakt vad som händer när nån går och analyserar en "harmlös poplåt" som egentligen inte är meningen att analyseras, när man frågar sig att vad säger dom egentligen? Det är då man märker att jaha, det är såhär våra samhälleliga värderingar ser ut, det är det här som är "det normala". IT'S FUCKED UP.
I motsats till Linnea tror jag dock inte att någon kommer att tro att vi har sämre syn på jämställdhet i Finland än nån annanstans i Europa för den här låtens skull (om den nu vinner, vilket den har alla chanser att göra, och vilket jag hoppas på!). Kvinnosynen is pretty much kakka everywhere anyway och i eurovisionssammanhang görs det nu så mycket skit att locket inte går på.
Jaha, nu fick Linnea en kommentar som sade allt jag ville säga, på ett mycket bättre och kortare sätt än jag. Varsågod Kalmar, du får sista ordet:
Marry Me är alltså en skojfrisk och glad låt i vilken sångerskan klargör att hon typ gör vad som helst bara hon nu snart får gifta sig med den hon älskar. Låten uttrycker kort sagt en rejält underkastad kvinnosyn, men framförs i ett käckt paket. Linnea gjorde det som man bara inte får göra (läs: som man DEFINITIVT SKA göra) i populärkultursammanhang - hon analyserade låttexten och frågade sig vad som egentligen sades i den här låten. Och inlägget ledde så klart till en kommentarstorm i vilken upprörda finlandssvenskar tyckte att hon kunde "sprida kärlek, inte hat" samt "lugna ner sig lite". (Vilket vanliga mänskor överlag tycker att feminister bör göra.)
Det är det här som är så uttröttande, hela den här bilden av att feminister enbart är sura, hatiska subbor som har sin helt egen felaktiga bild av hur saker och ting står till, klagar bara för att de tycker att det är underhållande, rentav letar efter fel och brister överallt, surar när det är roligt, skrattar när det är tråkigt, förstår aldrig skämt, tar alltid illa upp osv osv, listan kunde göras hur lång som helst. En av kommentarerna uttryckte just det här så tydligt, att "det är era egna sjuka inbillningar om världen som igen en gång vrider till det här till en galen feministsoppa." Samma kommentator poängterade detta med KÄRLEKEN, att man ska se det som sägs i låten som en kärleksförklaring bara, ett uttryck för att nån gör vad som helst för en annan, ungefär. Nå, excuse me, men låten säger bland annat att "jag ska spela ditt spel, jag ska gå vandringen av skam, jag gör det för dig, för dig, för dig." Om man behöver nedvärdera sig själv så till den här graden för att uttrycka sin kärlek, så ja då vet jag inte..
Vad få tycks förstå är vikten av att kommentera innehållet i våra poplåtar, att framföra en åsikt som representerar såna som är jävligt trötta på att alltid bli representerade som det svaga könet som alltid "gör allt för någon" och alltid "väntar på att nån ska fria" etc etc. Jag kan inte förstå vad det är som är så märkvärdigt med att bli upprörd över en riktigt skit låttext? Tvärtom är det ett tecken på ett sunt samhälle att någon reagerar på låtskrivarna som år efter år släpper ur sig såna här bajskorvar till textförfattande.
En annan grej är felanvändningen av ordet "ironi" och hur folk menade att låten är IRONISK. Såhär funkar det tydligen idag; man kan prata en massa skit och sen bortförklara skiten genom att påstå att man var ironisk. Man kan prata rent könsdiskriminerande, man kan typ skämta om den vita rasens överlägsenhet eller säga att fattiga mänskor bara inte har jobbat tillräckligt hårt, därför är dom fattiga - sen kan man säga "men jag var ju bara ironisk". Det här ordet missbrukas så till den grad att jag vill slita av mig håret av irritation: ironi är när man säger en sak men menar något annat. Som Linnea igen så vettigt sa, så verkar inte Marry Me vara nån ironisk kommentar på den stereotypa kvinnorollen, snarare "som en slags rättfram iakttagelse a la "Såhär ser kvinnorollen ut idag, tokroligt!" men utan att ta någon ställning till det.
En annan bloggare hade sen uppfattat Marry me som "en glad parodi på nån sorts bridezilla-stereotyp", och jag kan tänka mig att det är många som kan hålla med om det påståendet. Men nu måste man förstå, att hur man än framför nåt sånt här, hur parodierande, käck och skojfrisk man än är, så måste man kunna ta konsekvenserna av att någon har tagit ens text på allvar, eftersom man varje gång då man framför eller skriver en text, ska vara beredd att stå för de värderingar den texten representerar.
En annan kommentar menade att vi ska se den här låten "som ett inslag i populärkulturen och inte i jämställdhetsdebatten." Det här uttalandet får mig också att resa ragg på så många plan; det säger nämligen också så mycket om hur feminister generellt uppfattas. Det uttrycker tanken om att det finns två olika plan; en för jämställdhetsdebatt och en för populärkultur, samt att dessa inte ska beblandas. Det som uttrycks inom populärkulturen ska inte sönderanalyseras, utan mer tas med en klackspark. Jämställdhetsdebatten, ja den är då helt satans allvarlig. Hatisk och allvarlig och något som bara feminister och queerforskande löst folk orkar engagera sig i (JAG VAR IRONISK DÄR). Nå, det intressanta här är att populärkulturen ofta ger ett uttryck för vad som uppfattas som "normalt", och det här är exakt vad som händer när nån går och analyserar en "harmlös poplåt" som egentligen inte är meningen att analyseras, när man frågar sig att vad säger dom egentligen? Det är då man märker att jaha, det är såhär våra samhälleliga värderingar ser ut, det är det här som är "det normala". IT'S FUCKED UP.
I motsats till Linnea tror jag dock inte att någon kommer att tro att vi har sämre syn på jämställdhet i Finland än nån annanstans i Europa för den här låtens skull (om den nu vinner, vilket den har alla chanser att göra, och vilket jag hoppas på!). Kvinnosynen is pretty much kakka everywhere anyway och i eurovisionssammanhang görs det nu så mycket skit att locket inte går på.
Jaha, nu fick Linnea en kommentar som sade allt jag ville säga, på ett mycket bättre och kortare sätt än jag. Varsågod Kalmar, du får sista ordet:
"låten inlägget kritiserar (marry me) reproducerar den kapitalistiska modernitetens krisdrabbade patriarkala tvåkönsmodell. blogginläggets kritik av låttexten, och den hegemoniska maskuliniteten överlag, svider säkert helt jävligt mycket! motargument i "det är bara en sång"- stilen är rikit från reven. som om man kunde behandla konst, musik och massiv kulturproduktion som ett isolerat fenomen, bortom alla sociala relationer och samhälleliga antagonismer. argument i stilen "lugna ner dig" är helt innehållslös höpöhöpö, som bara stärker linneas argument."
Fucked up musikprojekt
Vad är det här nu igen? Är det inte upplevelsecentrerat igen; VITA PRIVILIGERADE KONSTNÄRER ska få lov att åka och TITTA på flyktingläger och ohoj, hoppsan - också vara med och skapa meningsfulla stunder genom musik. Tycker att klass-aspekten här igen är totalt förbisedd; ingen har tydligen reflekterat över vad en "ghetto-opera" har att ge åt Slovakiens slumkvarter? Ska vi liksom ge dom lite smak av finkultur, dela med oss lite av vår lyx och flärd? Fy fan.
I den här texten poängteras sånt där abstrakt som att "vi vill stimulera direktkontakt mellan musiker från olika kulturer, mellan ung och gammal, mellan rik och fattig, utbildad och outbildad. Idealism är centralt." Vadå idealism? Vad betyder idealism i det här sammanhanget? Vem är det som är outbildad och vem är det som är utbildad, och vilken är skillnaden? Jo, att det är de utbildade (vi) som kommer till dom outbildade (dom). Så utgångspunkten är ju fucked up redan från början.
Jag VET att det här projektet är välmenat och att musik helt säkert för mänskor samman och att folk i slumkvarteren säkert tycker att sånt här är hur roligt som helst. Men ÄNDÅ - man måste AKTA när man gör sånt här. Man måste visa respekt, och man måste akta sig för att inte bli en sån där vit fåntratt som likt nån självutnämnd Moder Theresa kommer med nåt tillfälligt fåneri till en fucked up situation som man inte kan göra något åt.
Som alla lite gick och tänkte på musik och textinnebörd just nu, så har två av mina favoritbloggar också skrivit lite om låttexter och sånt här, den elaka bloggaren om Kauas pois och Linnea om Marry me. Båda inläggen så h*****s bra.
Friday, January 25, 2013
Gubben i lådan
En stilla hyllning till dom där mupparna som lever anonymliv på FB och sen dyker upp som gubben i lådan varje gång dom har fått barn: "Visar sig att Pelle föddes på samma dag som Madonna, Monet, Steven Tyler och McGyver". Och sen kommentarerna:
"Stort grattis! Inte illa pinkat!"
"Kan ni inte döpa honom till Pelle McGyver, det vore så coolt."
"Bra snickrat, gamle vän".
Jag bá i mitt stilla sinne: Man snickrar inte, man knullar. Man pinkar inte, man knullar. Man knullar utan skydd, det kommer ett barn. Ett mirakel? Något att gratta?
Verkligen inte.
"Stort grattis! Inte illa pinkat!"
"Kan ni inte döpa honom till Pelle McGyver, det vore så coolt."
"Bra snickrat, gamle vän".
Jag bá i mitt stilla sinne: Man snickrar inte, man knullar. Man pinkar inte, man knullar. Man knullar utan skydd, det kommer ett barn. Ett mirakel? Något att gratta?
Verkligen inte.
Hund hund hund (och sen burnout och jobb)
Jag är "lite" trött på mig själv. Men det går helt bra. Jag har varit ute och gått på isen i Uittamo. Det var faktiskt tröttsamt, jag ville typ hem direkt när jag kom ut i friska luften. Hela fjärden var omringad av gigantiska lyxvillor, vissa med fönster lika stora som min lägenhet. Jag önskar jag hade fotat mer, men jag frös för mycket.
Sen tänkte jag på det idag, att det mer och mer blir så att kvalitet inte tas för givet. Det normala är att man får dålig kvalitet av det mesta, och sen förväntas alltid några eldsjälar överraska och bjuda på plötslig kvalitet, göra det tråkiga spännande. Det här måste ju ha med billig produktion och maximal vinst att göra, sånt där som de belästa marxisterna kan berätta mera om. Typ att företagen vill betala så lite som möjligt för att få sina produkter eller tjänster gjorda, samtidigt som de vill behålla samma standard som alltid. Vilket ALLTID leder till att en viss grupp mänskor sliter sig halft fördärvade för en lön som inte ens är närapå vad de förtjänar.
Tycker att det rent konkret börjar synas allt mer; allt blir bara sämre och det är det normala. Och sen samtidigt, att man förväntar sig att det ska finnas sådana som engagerar sig där det kanske inte nödvändigtvis förväntas engagemang, såna som gör gratisjobb bara för att de tycker om det, för att de älskar det så mycket. Och här kommer vi in på det här med välgörenhetsorganisationer, som ju egentligen bara är en pissig del av ett helt vrickat system. Modell USA, folk mår apa men tack och lov finns det ideella föreningar som engagerar sig gratis och hjälper just because they love it. Och när nån älskar nånting, då behöver den ju inte ha betalt eller hur? Logiken är glasklar. Samtidigt kan de som egentligen borde engagera sig (politikerna) bry sig skit och bygga swimming pools åt sig själva istället.
Är det ett sånt här samhälle vi vill ha? Att folk börjar hjälpa varandra för att staten inte ids? Jag tycker den här tendensen syns så jäkla mycket just nu. Niinistö som föreslår Neighborhood watch bland annat. Varför? Nå för att polisen ska avlastas. Nå varför behöver polisen avlastas? Nå för att dom inte har resurser. Varför har dom inte resurser? För att dom tvingas spara. Varför tvingas dom spara? För att dom ska gå runt med så stor vinst som möjligt. Vad politikerna försöker tuta i oss är att vi ska engagera oss, eftersom vårt engagemang inte kostar dem något.
Förresten, så sa Slavoj-gubben nåt klokt om det där med välgörenhet nån gång. Hans sista mening i den där videon är så jäkla träffande, typ såhär: Det är hemskt att se ett barn vars liv är förstört eftersom hen inte har råd med en operation. Men om barnet sen får pengar till operationen kommer det att leva ett liv som är lite bättre, men fortfarande i samma situation som producerade barnet.
Ja och sen har jag kommit på att jag nog typ fick burnout efter Hesajobbet som slutade här för några år sen. Jag minns det så bra när det var min sista dag och jag aldrig skulle komma tillbaka dit mer, hur det inte kändes nånstans alls, varken lättnad eller sorg. Jag gick sen hem och det var som vilken dag som helst, jag var helt tom i bollen fast det var sommarlov och jag borde ha varit så jäkla glad och upprymd.
När nånting som borde vara en lättnad inte känns nånstans alls överhuvudtaget, det är då som varningsklockorna ska börja ringa, har jag insett. Det är då som nånting har slagit helt fel och fått hålla på för länge. Jag jobbade så överdrivet mycket i en omgivning där folk dessutom mådde minst sagt piss, i vilken ingen trivdes och skitsnacket var en del av vardagen. Jag "bjöd på mig själv" som det heter, sa aldrig nej och engagerade mig i varje enskild persons problem. Jag skulle visa mig vara mångsidig på alla fucking plan och visst betraktade dom mig som nån slags utomjordisk gåva till arbetslivet, samtidigt som dom nog säkert också tyckte att jag var lite konstig ibland. Minns att jag nån gång riktigt tokflinade och glodde på mänskan som frågade om jag kunde jobba extra, hoppades att hon skulle se att jag var helt sönder och sliten inuti, ta i mig och säga; "Nu säger du fan nej! Du är ju helt tokig i huvudet, ställer upp inför allt!" Nä, inte var det nån som sa nåt sånt, så klart. Och jag sa alltid käckt att extrajobb nog går bra. I något skede stängde jag bara av och blev likgiltig. Det här låter nu så jävla cheesy men ibland i åbobussen då jag åkte hit för att hälsa på J, så grät jag bara rätt ut medan jag lyssnade på Sufjan Stevens Chicago. Och det var en sån där gråt som stressade mänskor gråter; en hulkande snorgråt vars orsak man har tappat bort. Man gråter när man ser en flock skator flyga förbi, för att det är så fantastiskt att det finns fåglar. Den stilen.
Det är därför jag är så besvärlig nuförtiden, vill ingenting, är superstressad så jag bara snäser vilt omkring mig om jag har två programpunkter per dag, måste planera min dag minutiöst om jag vet att jag måste bort nånstans klockan sex. På museet måste jag verkligen säga till mig själv att "nu lugnar du ner dig" varje gång det händer något. Min stresströskel är lik en mattkant. Vet inte hur jag ska råda bot på det här; vill gärna jobba, men ALDRIG mer på det där sättet, aldrig mer sådär mycket, aldrig mer nånstans där jag inte trivs. Bara tanken på mina preferenser ger en ju minst sagt djup ångest.
Thursday, January 24, 2013
I min väska
Så att, här kör vi. Innehållet i min väska den 23.1.2013, uppe från vänster:
- två hundkakkapåsar
- en ihopskrynklad näsduk
- tre eller fyra kassakvitton
- en kong (grej som man fyller med t.ex. hundkorv, fryser ner och sen får hunden slicka i sig innehållet och har underhållning i minst en timme. I know: hundägare = pure craziness...)
- en tom reissumiespåse
- häfte (Med FC Kaiserslautern på pärmen, don't ask me why)
- biisilista med låtar & tonarter för mej
- en Happy Meal-björn som jag fick skickad åt mig från en holländsk kaveri
- minnessticka
- näsduk med än 2-3 brödbitar som jag tog från Arkens matsal idag (nolot)
- en jättebra serie som jag klippt ut en gång (jaså där var den!)
- Tre kulspetspennor
- En utriven tidningssida med en hastigt ihophafsad serieskiss (den är bra SOM FAN, you'll see)
- Ett tuggat tuggummi
- En sån där liten metallplupp som fungerar som bakdelen på en pin
- En sån där prislapp som finns på löstobak (eller vet inte om detta hör till kategorin "rosk", det kanske kassakvittona också gör för den delen)
- Min Hitta Nemo-plånbok (jo, jag är 32 år. Den plånboken skulle egentligen bara vara tillfällig, men ni vet hur det gick)
- Två engångslinser
USCH, så slarvig och osexig jag är, förresten. Vilket FRUKTANSVÄRT väskinnehåll! Fy skäms. Och jag som ska vara i mina bästa år. Nej nu får jag ta och göra något åt det här.
Wednesday, January 23, 2013
Bildsvada från idag
Idag var jag ute ett varv och jag hittade absolut inget roligt eller spännande förutom dimma.
 |
| Apokalyptisk sol |
 |
| Lite som i Peking fast ändå inte alls |
 |
| Mystiska Verkahovi |
 |
| J:s gård som med sina uppstyltade betonglådor annars också har ett sånt där skräck-futuristiskt arkitektoniskt perfekt planerat uttryck (?) kom ännu mer till sin rätt i dagens dimma |
 |
| Isiga balkonger och dimmig gård. Det är lite Fargo/Lynch över det här? Eller nån annan sån där filmstämning som jag inte kan sätta fingret på. |
 |
| Ibland när man tittar upp så märker man att hus kan se helt totalt knasiga ut. Vem planerar hus som ser ut såhär? |
 |
| Det tyckte jag att var skoj att balkongerna i en sån där gatuspegel blev buckliga och fantasifulla, som om man på fri hand hade ritat dom. |
 |
| Och sen var det bara äckelvackert och pittoräskt så det bara förslog på isen |
 |
| Undrar vad kylmäjohto e fnåt. |
 |
| Arken var nu bara sen Arken - i solsken. |
Tuesday, January 22, 2013
Drömresa
I natt drömde jag för första gången på länge. Det var spännande att igen verka återvända något så när till sitt friska jag. Märker det så tydligt; när jag är stressad, deprimerad och ur balans, då drömmer jag inte. Det känns helt för jävligt, natten är som ett svart hål bara. Man bara ligger där och sen vaknar man upp till ingenting.
Nå väl, i natt var det fart på igen. Drömde jag att jag stod på ett torg och plockade hjortron ur stora klasar som nån hade gömt under en presenning. Sen skulle jag ut på vägarna och tvätta de där vitmålade linjerna vid vägkanten, men jag tyckte det verkade så jävla pointless så jag satte mig istället ner och slappade. Sen kom dit en karl som märkte att jag bara satt där och det var pinsamt. Jag cyklade iväg på en cykel som bara fanns där (en vit-lila Helkama Terässiipi, om nu nån vill veta), med hög fart åkte jag ner för en backe och hoppade med cykel och allt från en bro, landade i en sjö. Cykeln sjönk, men jag klarade mig fint. På andra sidan sjön fanns det sedan en gigantisk, grund undervattensspegel berättade nån; tur att jag inte hade hoppat ner på den sidan.
Jag vet att det kan vara skittråkigt med andras drömmar, men här kom nu min ändå.
Nå väl, i natt var det fart på igen. Drömde jag att jag stod på ett torg och plockade hjortron ur stora klasar som nån hade gömt under en presenning. Sen skulle jag ut på vägarna och tvätta de där vitmålade linjerna vid vägkanten, men jag tyckte det verkade så jävla pointless så jag satte mig istället ner och slappade. Sen kom dit en karl som märkte att jag bara satt där och det var pinsamt. Jag cyklade iväg på en cykel som bara fanns där (en vit-lila Helkama Terässiipi, om nu nån vill veta), med hög fart åkte jag ner för en backe och hoppade med cykel och allt från en bro, landade i en sjö. Cykeln sjönk, men jag klarade mig fint. På andra sidan sjön fanns det sedan en gigantisk, grund undervattensspegel berättade nån; tur att jag inte hade hoppat ner på den sidan.
Jag vet att det kan vara skittråkigt med andras drömmar, men här kom nu min ändå.
Saturday, January 19, 2013
******PIRRIG
Nu skar jag mig just på en kniv när jag diskade, en VASS Fiskarskniv ska noteras. Och blödde ner min dator, min perfekta silvermac :(. Det störde mitt **'dezignöga*, min känsliga konstnärssjäl slog en volt både av förtjusning över blod&silver & förfäran över att klotta ner datorn. Jag är som sagt lite nervös idag, märks det?!?!!?! *][∞ Till exempel avslöjar jag i och med det här inlägget £$]≈ att jag är en mycket eklektisk dansare*|||||*
DECAPITATED - Homo Sum (OFFICIAL VIDEO)
Känner mig exakt såhär nu (för intresseklubben att anteckna): FULL med helt okontrollerbar nervös energi. Det måste vara för att hunden är hoidossa, jag är ensam hemma och vet inte VA FAN jag ska ta mig till nu när håret är tvättat och kläderna påklädda.
(Det är tur att man har en sån här blogg dit man när som helst kan skriva vad som helst utan att någon bryr sig.)
Lördagsbalear
Idag sitter jag i kalsongerna och vet att det är över minus tjugo grader utanför, vill inte riktigt gå dit. Har svårt att föreställa mig hur nånting ska bli gjort idag, förresten. Köpte quest pack Evendim igår för mina hårt ihopslitna Turbine points, lotrade halva natten. Blandade glass med yoghurt, det var fantastiskt. Ikväll ska vi spela på Sointu, man är så hjärtligt välkommen till gratis inträdet! Det kommer å bli feeest.
Nu lyssnar jag på Kölnkonserten och städar lite grann. Detta var ett mycket insiktsfullt och klokt inlägg.
Nu lyssnar jag på Kölnkonserten och städar lite grann. Detta var ett mycket insiktsfullt och klokt inlägg.
Friday, January 18, 2013
Dagens tanke
Det värsta med att ha en riktigt dålig lärare är att man hela tiden känner sig smart som satan, och sen när man nån gång tar "en vanlig kurs" med nån annan lärare, så är det jobbigt som attan och man får uselt vitsord.
Wednesday, January 16, 2013
Här är du och förstör mitt liv
Kanske att, kanske inte. Man får se.
Monday, January 14, 2013
Johanna Koljonen podcast
97% av finlandssvenskarna (f 1978) i Helsingfors skrev studenten. NITTIOSJU procent.
Vilket betyder att finlandssvensk arbetarklass i Helsingfors i princip har betraktats som ingenting under två decennier.
Lyssnar på en podcast med Johanna Koljonen. Hon pratar om finlandssvenskhet, om ankdammen och vad det innebär att vara i den och att inte vara i den, om våra rika fonder, om vårt oproportionerligt stora kulturliv osv. Många tänkvärda poänger och definitivt intressant.
Vilket betyder att finlandssvensk arbetarklass i Helsingfors i princip har betraktats som ingenting under två decennier.
Lyssnar på en podcast med Johanna Koljonen. Hon pratar om finlandssvenskhet, om ankdammen och vad det innebär att vara i den och att inte vara i den, om våra rika fonder, om vårt oproportionerligt stora kulturliv osv. Många tänkvärda poänger och definitivt intressant.
"Vår livsstil, allt det underbara som vi har, som gör att vi kan sitta här på en vardagskväll och göra lite podcast som andra mänskor som också jobbar med media kanske kan lyssna på - allt det här är ju beroende av ganska komplicerade globala strukturer som inte mår så bra, tackar som frågar. Om man tittar på den globala matproduktionen eller världshanden eller demokrativärlden eller hur det står till med planeten egentligen, så är läget egentligen ganska akut och ganska fucked up, och när man pratar med toppforskarna så säger dom såhär "nå vi har kanske 10 år på oss"."
I det här landet
Väderleksrapporten rapporterar om konstanta minusgrader och jag gillar inte. Nu är jag tröt tpå vinterna, kan inte ens skriva nåt mer, trött är jag annar sockså. En helt onödig kväll. Hunden har ylat igen och ingenting är roligt. Jag kommer aldrig i gång. Klockan är snart halv två och jag har bara typ lust med whisky eller nåt sånt. Chokoplatta. Vad ska det bli av mig? Har kollat på sommarjobb, kände mig med ens så ensam och utfryst som man alltid känner sig i det här landet när man inte gör som de flesta andra. När man inte har fast jobb, när man inte har nånting av nästan något. Inte för att nån direkt dissar en för att man inte lever enligt normen, tvärtom; folk reagerar "aj, tänk om man kunde leva sådär fritt som du" eller "jaa, tänk om jag också skulle börja studera". Ja men börja då för attan! Det är väl ingen som tvingar en till att ta heltidsjobb och köpa hus bara för att man är över 30 eller att klämma ut ett barn vartannat år, eller att flytta in i parhus och gå och sova i tid, stiga upp klockan åtta, äta morgonmål och göra allt som det förväntas av en att man ska göra i det här landet? Man får leva precis hur man vill, men ändå verkar ingen riktigt fatta det här på nåt sätt. Alla är så måna om att passa in och inte göra fel, inte hamna efter, inte bli knarkare eller nåt sånt där. Nu är det Den Egna Lägenheten som gäller, samt karriärstegen. De flashiga telefonerna, Instagram och sånt där.
Läste Yrsas kolumn i ÅU här om dan, minns inte vilken tidning eller vad kolumnen hette, eller egentligen ens vad den handlade om (!) men minns ett par ord från kolumnen (och citatet är egentligen härifrån);
De där raderna gjorde ett sånt intryck på mig, jag bara nickade för fullt inombords: ja! ja! ja! Det är ju just det där som det handlar om, att vi i Finland så mycket förväntas följa de strukturer som anpassats för barnfamiljer. Sen finns det andra strukturer också, alla följa vi slaviskt: I högstadiet ska man vara osäker och revoltera mot sina föräldrar, under studietiden ska man rojva och festa MEDAN MAN KAN samtidigt som man bondar med morsan igen, för sen ska man lugna ner sig. Flytta festerna till helgerna, bjuda in gäster, senare gråta, spela Prodigy och ragla omkring på egen gård. Flytta till hemorten, skaffa barn, glädjelöst slita på heltidsjobb. KOLLA BARA PÅ FACEBOOK FÖR SATAN. Bara barnbilder, resor och gottlevnads-TGIF-skit när man är över tretti. Festar man mycket är man antingen singel, deprimerad eller gay. Allt det där är förresten samma sak, enligt normen.
Mest spännande är det när nån som har varit arbetslös eller alkis eller what ever - när nån sån plötsligt får jobb eller putsar upp sig - HUR STOLT JÄVELN BLIR DÅ. Hur man riktigt märker hur denna sträcker på sig, hur den längtade efter det normala, att neutraliseras bland alla andra, att bli en grå mupp som fotograferar sin morgonlatte.
Det är DÅ som jag märker hur fucked up allt på riktigt är.
När folk inte kan slappna av förrän de har allt det där.
Ok, jag dillar, är arg och klockan är över halv två.
Jag vet snart inte mera vad jag ska ta mig till. Jag säger så mycket "nu är förändringens tid" och jag lurar mig själv så mycket; "nu ska jag tamejfan ta mig i kragen" men frågan är om kapaciteten ens finns nåt mer? Hoppet lever så länge jag skriver här i varje fall.
Läste Yrsas kolumn i ÅU här om dan, minns inte vilken tidning eller vad kolumnen hette, eller egentligen ens vad den handlade om (!) men minns ett par ord från kolumnen (och citatet är egentligen härifrån);
Att flytta till en stad som Berlin är att flytta till möjligheten att dansa till klockan åtta på morgonen på en onsdag utan att skämmas – och möjligheten är oftast viktigare än praktiken. Att veta att man inte blir utmobbad i hyreshuset för att ens dygnsrytm inte följer klockan, att slippa känna sig utanför bara för att man lever ett liv som inte nödvändigtvis följer de strukturer som anpassats för just barnfamiljer. Och att inte behöva känna sig omogen, självisk, nuckig eller annorlunda för att man valt att inte föröka sig.
De där raderna gjorde ett sånt intryck på mig, jag bara nickade för fullt inombords: ja! ja! ja! Det är ju just det där som det handlar om, att vi i Finland så mycket förväntas följa de strukturer som anpassats för barnfamiljer. Sen finns det andra strukturer också, alla följa vi slaviskt: I högstadiet ska man vara osäker och revoltera mot sina föräldrar, under studietiden ska man rojva och festa MEDAN MAN KAN samtidigt som man bondar med morsan igen, för sen ska man lugna ner sig. Flytta festerna till helgerna, bjuda in gäster, senare gråta, spela Prodigy och ragla omkring på egen gård. Flytta till hemorten, skaffa barn, glädjelöst slita på heltidsjobb. KOLLA BARA PÅ FACEBOOK FÖR SATAN. Bara barnbilder, resor och gottlevnads-TGIF-skit när man är över tretti. Festar man mycket är man antingen singel, deprimerad eller gay. Allt det där är förresten samma sak, enligt normen.
Mest spännande är det när nån som har varit arbetslös eller alkis eller what ever - när nån sån plötsligt får jobb eller putsar upp sig - HUR STOLT JÄVELN BLIR DÅ. Hur man riktigt märker hur denna sträcker på sig, hur den längtade efter det normala, att neutraliseras bland alla andra, att bli en grå mupp som fotograferar sin morgonlatte.
Det är DÅ som jag märker hur fucked up allt på riktigt är.
När folk inte kan slappna av förrän de har allt det där.
Ok, jag dillar, är arg och klockan är över halv två.
Jag vet snart inte mera vad jag ska ta mig till. Jag säger så mycket "nu är förändringens tid" och jag lurar mig själv så mycket; "nu ska jag tamejfan ta mig i kragen" men frågan är om kapaciteten ens finns nåt mer? Hoppet lever så länge jag skriver här i varje fall.
Sunday, January 13, 2013
Bring on the cookies
Jag har gått upp litet grand i vinter. Har inte koll på nån vikt eller så eftersom jag är underbart befriad från allt vad vågar och muskelmätningar heter. Märker bara att jag har en bullmage som hänger över byxlinningen när jag sitter. Och alla byxor börjar kännas en storlek för små.
Tänkte att det är bra att gå upp lite, så har man lite att göra till våren, så springer man inte i onödan liksom. Så har man nåt att följa med, en bullig mage som kanske förvandlas till en tvättbräda (you wish!).
Sen läste jag nån sån där "Kesäkunto 2013"-status av nån som hade suttit på motionscykeln i 1,5 timme två dagar i sträck. Och jag kände riktigt hur avsmaken steg i munnen, hur illa jag tyckte om att läsa det där. Jag hyser nåt slags spontant agg mot folk som är överdrivet måna om sitt eget utseende. Jag kan inte riktigt ta en supertränad människa på allvar; misstänker alltid att det ligger undertryckta problem bakom den perfekta kroppshyddan, att där finns traumor och elände som personen försöker dölja genom att visa upp ett perfekt yttre skal. Jag börjar nästan alltid retas med supertränade människor. Jag vill att det ska hoppa ut en grön liten fet groda ur naveln på dem, en missnöjd liten groda som kväker ut sin avsky.
När jag var yngre var det viktigt för mig att ha en någorlunda bra och tränad kropp, men numer märker jag hur jag mer och mer bara skiter i det, hur bullmagen inte bekymrar mig det minsta, tvärtom; den visar att jag har ett liv (dvs sitter hemma i soffan och spelar dataspel och slukar chokoplattor). Varför skulle man gå emot sina egna ideal; jag tycker spontant mer om lite småfeta eller mulliga typer med lite krumbukter här och där, än jag tycker om stela, smala, vältränade människor. Så varför skulle jag själv placera mig i den grupp mänskor som jag spontant inte faller för?
Äh, bring on the cookies.
Tänkte att det är bra att gå upp lite, så har man lite att göra till våren, så springer man inte i onödan liksom. Så har man nåt att följa med, en bullig mage som kanske förvandlas till en tvättbräda (you wish!).
Sen läste jag nån sån där "Kesäkunto 2013"-status av nån som hade suttit på motionscykeln i 1,5 timme två dagar i sträck. Och jag kände riktigt hur avsmaken steg i munnen, hur illa jag tyckte om att läsa det där. Jag hyser nåt slags spontant agg mot folk som är överdrivet måna om sitt eget utseende. Jag kan inte riktigt ta en supertränad människa på allvar; misstänker alltid att det ligger undertryckta problem bakom den perfekta kroppshyddan, att där finns traumor och elände som personen försöker dölja genom att visa upp ett perfekt yttre skal. Jag börjar nästan alltid retas med supertränade människor. Jag vill att det ska hoppa ut en grön liten fet groda ur naveln på dem, en missnöjd liten groda som kväker ut sin avsky.
När jag var yngre var det viktigt för mig att ha en någorlunda bra och tränad kropp, men numer märker jag hur jag mer och mer bara skiter i det, hur bullmagen inte bekymrar mig det minsta, tvärtom; den visar att jag har ett liv (dvs sitter hemma i soffan och spelar dataspel och slukar chokoplattor). Varför skulle man gå emot sina egna ideal; jag tycker spontant mer om lite småfeta eller mulliga typer med lite krumbukter här och där, än jag tycker om stela, smala, vältränade människor. Så varför skulle jag själv placera mig i den grupp mänskor som jag spontant inte faller för?
Äh, bring on the cookies.
Ska alla alltid få vara med?
Slås mer och mer av hur mycket interaktivitet som har "smugit" sig in i konst- och musikvärlden idag. I konstvärlden har det ju hållit på redan länge, det här med att konstnärer låter "vanligt folk" vara med och skapa konst, låter folk fotografera sig själva, har folk att trycka tapeter med sina handflator eller vad det nu kan vara. I musikvärlden har det alltid funnits en tydligare gräns mellan artist och publik. Om publiken har fått vara med har det ofta varit efter kompositörens/musikerns tydliga direktiv; t.ex. har kompositörer format spontana körer på gatan; vanliga mänskor har fått vara med i en "real time composition"; ingen ska känna sig sämre än någon annan. Genibegreppet ska sopas bort.
Idag fick jag höra om det här projektet. Proggrockbandet Tuvalus sångare vädjar till fansen att komma med till studion, föreslå egna lyrics, vara med och skapa så att gränserna mellan publik och artist suddas ut.
"I like the idea that there’s no boundaries between the artist and their audience."
Jag är varken negativt eller positivt inställd till ett sånt här fenomen; konstaterar bara att DET ÄR ÖVERALLT. Hela tiden ska alla få vara med. Betygsättningen åt nätartiklar, röstningarna, "vad skulle du välja?" Iltalehtis läsare får trycka på en knapp; siis minä en tykkää juustomakkarasta. Till vilken nytta? Nå ingen alls! Bara så att man kan få jämföra sig med andra, hela tiden det här alla ska tycka, vad tycker jag, var står jag i den här frågan om ostkorv, vad för lyrics vill jag höra på Tuvalus nästa skiva? Nå fan vet jag, de lyrics som DOM HITTAR PÅ, eftersom dom e Tuvalu, nä eller?
Jo, det är helt uppenbart att jag är ganska trött på det här fenomenet, samtidigt som jag naturligtvis också tycker att det är bra att folk får ha åsikter och får vara delaktiga. Det är ju en mycket osjälvisk och nobel handling att som artist låta andra vara med, just sudda ut gränserna mellan en själv och publiken. Själv har jag otroligt svårt för dylika saker; jag är kompetitiv, elak och självisk. Men; om alla alltid ska få vara med - riskerar inte allt att bli ett enda virrvarr?
Om jag t.ex. går på en konsert, blir jag kanske positivt överraskad om artisten hittar på att alla ska sjunga med i nån strof eller liknande enkelt och interaktivt, det kan vara roligt, uppiggande och göra låten bättre. Men om artisten vill att åskådarna ska engagera sig så till den grad att de ska hitta på textrader eller melodier till musiken, då skulle jag känna mig som om man vore tillbaka i högstadiets grupparbeten, bara bli irriterad och gå hem.
En artist eller konstnär ska på ett sätt kanske fungera som en slags "bra ledare", en som ska få andra att känna igen sig eller bli glada, gå hem lite rikare, eventuellt ha fått vara med, eventuellt bara ha fått vara med genom att iaktta. Delaktighet betyder inte nödvändigtvis att alla alltid konkret ska få sätta händerna ner i lerkrukan, eller?
Idag fick jag höra om det här projektet. Proggrockbandet Tuvalus sångare vädjar till fansen att komma med till studion, föreslå egna lyrics, vara med och skapa så att gränserna mellan publik och artist suddas ut.
"I like the idea that there’s no boundaries between the artist and their audience."
Jag är varken negativt eller positivt inställd till ett sånt här fenomen; konstaterar bara att DET ÄR ÖVERALLT. Hela tiden ska alla få vara med. Betygsättningen åt nätartiklar, röstningarna, "vad skulle du välja?" Iltalehtis läsare får trycka på en knapp; siis minä en tykkää juustomakkarasta. Till vilken nytta? Nå ingen alls! Bara så att man kan få jämföra sig med andra, hela tiden det här alla ska tycka, vad tycker jag, var står jag i den här frågan om ostkorv, vad för lyrics vill jag höra på Tuvalus nästa skiva? Nå fan vet jag, de lyrics som DOM HITTAR PÅ, eftersom dom e Tuvalu, nä eller?
Jo, det är helt uppenbart att jag är ganska trött på det här fenomenet, samtidigt som jag naturligtvis också tycker att det är bra att folk får ha åsikter och får vara delaktiga. Det är ju en mycket osjälvisk och nobel handling att som artist låta andra vara med, just sudda ut gränserna mellan en själv och publiken. Själv har jag otroligt svårt för dylika saker; jag är kompetitiv, elak och självisk. Men; om alla alltid ska få vara med - riskerar inte allt att bli ett enda virrvarr?
Om jag t.ex. går på en konsert, blir jag kanske positivt överraskad om artisten hittar på att alla ska sjunga med i nån strof eller liknande enkelt och interaktivt, det kan vara roligt, uppiggande och göra låten bättre. Men om artisten vill att åskådarna ska engagera sig så till den grad att de ska hitta på textrader eller melodier till musiken, då skulle jag känna mig som om man vore tillbaka i högstadiets grupparbeten, bara bli irriterad och gå hem.
En artist eller konstnär ska på ett sätt kanske fungera som en slags "bra ledare", en som ska få andra att känna igen sig eller bli glada, gå hem lite rikare, eventuellt ha fått vara med, eventuellt bara ha fått vara med genom att iaktta. Delaktighet betyder inte nödvändigtvis att alla alltid konkret ska få sätta händerna ner i lerkrukan, eller?
Thursday, January 10, 2013
Flyttvånda
I februari kommer jag att lämna det här stökiga hålet för att förvandlas till det som man kallar sambo, för bövelen (vuxenpoääääng!). Vi var idag och tittade på en lägenhet, och den var lagom sketen och närapå lyxigt stor åt två personer - vi tog den utan att reflektera desto mer. När vi sedan gick hemåt var vi tysta, som om båda tänkte att "vafan har vi nu gjort?" Att flytta ihop med sin käraste, det är som dödsstöten för ett förhållande, det är det dummaste man kan göra eller det bästa, det är avgörande för ens potentiella framtid, det blir ett helvete eller som att konstant vada i glass. Jag - en obotlig såskock och råddare, ska flytta ihop med en städare, en ordnare, en OCD-drabbad perfektionist. Vi har olika åsikter om typ allt; han vill ha gardinerna fördragna, jag vill ha det ljust, han vill bara ha nyttoväxter, jag vill förädla pelargon och föda upp ett kaktussällskap. Han vill äta kött, jag vill äta grönsaker och nudlar, han går och lägger sig tidigt, jag sent. Jag studerar han jobbar, jag har hund, han avskyr hundar, jag lyssnar på radio, han avskyr radio, jag vill ha svalt, han vill ha det överdrivet varmt, han har tre garderober med utsökta, strykta kläder, jag har en säck med lumpor, jag vill läsa böcker innan jag somnar, han vill lyssna på ljudbok, han gillar rap, punk och all möjlig skränmusik, jag gillar smörig fånmusik, det här kommer antagligen att gå åt helvete. Men det är värt ett ärligt försök! Hälsningar bara!
Wednesday, January 09, 2013
Lösningen
Kom just på lösningen på allt.
Mitt problem; jag kan inte sluta spela Lord of the Rings online om kvällarna.
Problemet löst: jag bestämde mig för att jag måste hitta på en serie för varje gång jag vill spela. Nu hittar jag på serier på löpande band OCH får spela varje kväll.
Sensationellt.
Mitt problem; jag kan inte sluta spela Lord of the Rings online om kvällarna.
Problemet löst: jag bestämde mig för att jag måste hitta på en serie för varje gång jag vill spela. Nu hittar jag på serier på löpande band OCH får spela varje kväll.
Sensationellt.
Sunday, January 06, 2013
Post traumatic travel syndrome 2: Casa Guatemala
Det här blir nu ett tillägg till föregående inlägg, något som jag egentligen skulle skriva i kommentarfältet men som jag sen insåg att skulle bli så pass långt att det förtjänade ett eget inlägg.
Det var det här med att välfärdsturister (eller vad man nu ska kalla oss) ofta betalar för att åka nånstans där man får leva primitivt och på nåt sätt uppleva något som gör att man förväntar sig komma i bättre kontakt med sig själv. Är det här inte en typiskt kapitalistisk företeelse, dvs tanken på att man betalar och får en erfarenhet, får en upplevelse som förhoppningsvis bidrar till att man kommer tillbaka som en bättre människa? I det här fallet är det ju inte något konkret man betalar för, ingen lyx och överflöd, så det är lätt att lura sig att man så att säga bara betalar för en god sak. Men egentligen betalar man ju bara för en idé, till en organisation som har hittat på ett koncept för folk som bara tycker sig ha råd med det?
Jag föll 2008 i samma fälla då jag åkte som volontär till Guatemala. Det var resultatet av en av dom här idéerna jag fick, att man kunde kombinera intresset för världen med att lära sig språk och samtidigt bidra till att hjälpa nån lokalbefolkning nånstans. Jag betalade ungefär 150 € för att leva i ett hus där fladdermöss föll ner i ansiktet på en om nätterna, råttorna åt upp ens ketchup och så vidare; det var primitivt, men helt uthärdligt. Barnhemmet leddes av en guatemalansk dam som var så skönhetsopererad att läpparna såg ut som en ankmun, så det var ju direkt inget tal om vart de där 150 eurosarna tog vägen. Själva barnhemmet var i princip självförsörjande; några lokala arbetskarlar och -kvinnor skötte omgivande åkrar, matsal och djurgårdar. Det var fattigt; mest ris och bönor och the occational chicken slaughter. Då var barnen med och plockade fjädrar från hönorna.
Det mest oroväckande med det här stället, var att det nästan uteslutande var volontärer som skötte barnen och skolan, som både fanns där för omgivande byar och barnen på barnhemmet. Det var alltså en skola med lärare som ofta kunde spanska bara behjälpligt, som ofta byttes ut av någon annan, som helt enkelt inte hade någon kontinuitet och absolut ingen som helst kvalitetskontroll. Jag hamnade först vara jumppalärare (!) och sen lärare i arts and crafts, och det kan jag bara säga, att det var där som jag bestämde mig för att aldrig nånsin mera vara lärare eller helst någon form av ledande person överhuvudtaget.
Det var helt uppenbart att stället fanns för att vi västerlänningar skulle kunna åka någonstans där vi på ett enkelt sätt och för en billig slant skulle få kontakt med en främmande kultur, skulle få erfarenheter för livet och skulle kunna umgås, festa med och träffa andra volontärer. Barnens framtid och generella välmående var sekundärt. Ibland råkade det komma någon läkare (några dokument kollades mig veterligen aldrig) som uppdaterade sjukstugan och hälsokontrollerade barnen.
Några månader efter att jag hade åkt hem kom det också fram att en av volontärerna hade varit en efterlyst pedofil från Spanien. På något sätt hade han alltså lyckats ta sig från Spanien och levde sedan gott tillsammans med barnhemsbarnen, tills någon av volontärerna hade känt igen honom och kontaktat polisen.
Det var alltså mycket som var på tok med Casa Guatemala. Det vidrigaste var nog den där bossens vädjande om hjälp och stöd från västvärlden, "Our children need your help! Please support Casa Guatemala's future fund!" medan hon själv helt isolerad från själva barnhemmet satt nån annanstans och styrde och ställde & sannolikt använde upp största delen av alla pengar som kom in medan hennes anställda levde med lönen: mat och tak över huvudet. Jag tyckte alltid att det var konstigt att det fanns en jämn ström av volontärer som många av dem också hämtade med sig ytterligare stödpengar hemifrån, men att barnhemmet konstant ropade på hjälp, verkade bli bara fattigare.
Sen tyckte jag också att det var ganska märkvärdigt att ingen av volontärerna ifrågasatte den här verksamheten, inklusive jag själv. När jag kom hem förträngde jag först den här upplevelsen i säkert ett år, sedan först vågade jag börja fundera på den lite mer ingående. Man är på något sätt så inställd på att ha det bra och att skuffa undan allt som är dåligt när man åker som volontär, så man inte fokuserar på felaktigheter på samma sätt som här hemma. (Här kan man läsa en normal och harmlös blogg av en som troligtvis hade en bra vistelse på Casa Guatemala).
Nu vill jag absolut inte svartmåla ALL volontärverksamhet, vill nu bara föra fram ett skräckexempel på hur det kan gå när ledarskapet inte fungerar. Det finns säkerligen ypperliga volontärverksamheter som på ett klokt sätt förmedlar kontakt mellan "oss och dem".
Men how about att utbilda lokala lärare istället för att skicka amerikanska och europeiska äventyrslystna ungdomar för att ansvara för lokala guatemalanska barns generella skolkunskaper?
How about att sätta pengarna på just guatemalanska barns utbildning istället för att blanda sig i, sätta sin egen upplevelse i fokus?
Blahi blaha, en lustig detalj från idag: jag har fått reseripuli! Det är helt sjukt. Var ute med hunden och fick dubbelvikt återvända hem, slänga jackan, mössan och nycklarna i hallen, rusa till toaletten precis som när man är utomlands. Antingen har jag en grym inlevelseförmåga eller så har jag nog bara råkat bli sjuk i magen just idag när jag konstant har tänkt på Kina, Ryssland, Afrika och Guatemala. Jag är nog bara sjuk i magen.
Det var det här med att välfärdsturister (eller vad man nu ska kalla oss) ofta betalar för att åka nånstans där man får leva primitivt och på nåt sätt uppleva något som gör att man förväntar sig komma i bättre kontakt med sig själv. Är det här inte en typiskt kapitalistisk företeelse, dvs tanken på att man betalar och får en erfarenhet, får en upplevelse som förhoppningsvis bidrar till att man kommer tillbaka som en bättre människa? I det här fallet är det ju inte något konkret man betalar för, ingen lyx och överflöd, så det är lätt att lura sig att man så att säga bara betalar för en god sak. Men egentligen betalar man ju bara för en idé, till en organisation som har hittat på ett koncept för folk som bara tycker sig ha råd med det?
Jag föll 2008 i samma fälla då jag åkte som volontär till Guatemala. Det var resultatet av en av dom här idéerna jag fick, att man kunde kombinera intresset för världen med att lära sig språk och samtidigt bidra till att hjälpa nån lokalbefolkning nånstans. Jag betalade ungefär 150 € för att leva i ett hus där fladdermöss föll ner i ansiktet på en om nätterna, råttorna åt upp ens ketchup och så vidare; det var primitivt, men helt uthärdligt. Barnhemmet leddes av en guatemalansk dam som var så skönhetsopererad att läpparna såg ut som en ankmun, så det var ju direkt inget tal om vart de där 150 eurosarna tog vägen. Själva barnhemmet var i princip självförsörjande; några lokala arbetskarlar och -kvinnor skötte omgivande åkrar, matsal och djurgårdar. Det var fattigt; mest ris och bönor och the occational chicken slaughter. Då var barnen med och plockade fjädrar från hönorna.
Det mest oroväckande med det här stället, var att det nästan uteslutande var volontärer som skötte barnen och skolan, som både fanns där för omgivande byar och barnen på barnhemmet. Det var alltså en skola med lärare som ofta kunde spanska bara behjälpligt, som ofta byttes ut av någon annan, som helt enkelt inte hade någon kontinuitet och absolut ingen som helst kvalitetskontroll. Jag hamnade först vara jumppalärare (!) och sen lärare i arts and crafts, och det kan jag bara säga, att det var där som jag bestämde mig för att aldrig nånsin mera vara lärare eller helst någon form av ledande person överhuvudtaget.
Det var helt uppenbart att stället fanns för att vi västerlänningar skulle kunna åka någonstans där vi på ett enkelt sätt och för en billig slant skulle få kontakt med en främmande kultur, skulle få erfarenheter för livet och skulle kunna umgås, festa med och träffa andra volontärer. Barnens framtid och generella välmående var sekundärt. Ibland råkade det komma någon läkare (några dokument kollades mig veterligen aldrig) som uppdaterade sjukstugan och hälsokontrollerade barnen.
Några månader efter att jag hade åkt hem kom det också fram att en av volontärerna hade varit en efterlyst pedofil från Spanien. På något sätt hade han alltså lyckats ta sig från Spanien och levde sedan gott tillsammans med barnhemsbarnen, tills någon av volontärerna hade känt igen honom och kontaktat polisen.
Det var alltså mycket som var på tok med Casa Guatemala. Det vidrigaste var nog den där bossens vädjande om hjälp och stöd från västvärlden, "Our children need your help! Please support Casa Guatemala's future fund!" medan hon själv helt isolerad från själva barnhemmet satt nån annanstans och styrde och ställde & sannolikt använde upp största delen av alla pengar som kom in medan hennes anställda levde med lönen: mat och tak över huvudet. Jag tyckte alltid att det var konstigt att det fanns en jämn ström av volontärer som många av dem också hämtade med sig ytterligare stödpengar hemifrån, men att barnhemmet konstant ropade på hjälp, verkade bli bara fattigare.
Sen tyckte jag också att det var ganska märkvärdigt att ingen av volontärerna ifrågasatte den här verksamheten, inklusive jag själv. När jag kom hem förträngde jag först den här upplevelsen i säkert ett år, sedan först vågade jag börja fundera på den lite mer ingående. Man är på något sätt så inställd på att ha det bra och att skuffa undan allt som är dåligt när man åker som volontär, så man inte fokuserar på felaktigheter på samma sätt som här hemma. (Här kan man läsa en normal och harmlös blogg av en som troligtvis hade en bra vistelse på Casa Guatemala).
Nu vill jag absolut inte svartmåla ALL volontärverksamhet, vill nu bara föra fram ett skräckexempel på hur det kan gå när ledarskapet inte fungerar. Det finns säkerligen ypperliga volontärverksamheter som på ett klokt sätt förmedlar kontakt mellan "oss och dem".
Men how about att utbilda lokala lärare istället för att skicka amerikanska och europeiska äventyrslystna ungdomar för att ansvara för lokala guatemalanska barns generella skolkunskaper?
How about att sätta pengarna på just guatemalanska barns utbildning istället för att blanda sig i, sätta sin egen upplevelse i fokus?
Blahi blaha, en lustig detalj från idag: jag har fått reseripuli! Det är helt sjukt. Var ute med hunden och fick dubbelvikt återvända hem, slänga jackan, mössan och nycklarna i hallen, rusa till toaletten precis som när man är utomlands. Antingen har jag en grym inlevelseförmåga eller så har jag nog bara råkat bli sjuk i magen just idag när jag konstant har tänkt på Kina, Ryssland, Afrika och Guatemala. Jag är nog bara sjuk i magen.
Post traumatic travel syndrome
En kaveri ska åka till Kina via den transsibiriska järnvägen. Hon frågade efter råd och tips på vägen, och eftersom jag hör till dom som har åkt den vägen år 2006, fann jag mig plötsligt skrivande säkert 2 A4:ror om resan och olika ställen, vad jag visste och vad jag tycker att man bör göra. Plötsligt var jag där igen, i den där rese-uppspeldheten, lät mig minnas hur det var, lät mig återuppleva. Fick hjärtklappning och kände mig som om jag hade varit och rotat i förbjudna dokument.
Under senare år har jag tagit avstånd till allt var resande heter, då jag plötsligt fick en äcklig medvetenhet om vilka det är som reser och att det oftast är bara rikemansbarn, europeer, kanadensare, australiensare och amerikaner som överhuvudtaget sysslar med resor för nöjes skull, turistande och sollapande, i bästa fall nåt deltagande i nåt projekt som gynnar ursprungsbefolkningen på olika ställen.
Jag har nu på sistone insett hur mycket de där resorna gjorde med mig, hur mycket undertryckt där finns kvar och som jag borde bearbeta, speciellt den där känslan av att man inte borde vara där, att man är på fel ställe, att man borde hem och göra något för sitt eget kvarter.
Det som alltså mest slog mig medan jag reste mycket då i tiden, var hur litet världens befolkning i allmänhet reser, eftersom de naturligtvis inte har möjlighet till det; hur ensam man är som vit europe, hur historien har fuckat upp allt möjligt, hur man aldrig nånsin kan känna sig hemma nånstans, allra minst på nån alldeles överdrivet förbannat fantastiskt adorably vacker naturplats; man hör inte hemma. Känslan av att man egentligen inte borde vara där. Bysbefolkning som med en underlig tyst blick av både nyfikenhet och ett slags likgiltigt förakt betraktar en där man kommer trampandes med sin satans västerländska utrustning; stor ryggsäck, fula byxor med insydda fickor för pengar som man kan gömma undan så att eventuella rånare inte ska hitta dom; alltid så jävla väl förberedd, alltid så jävla påläst och beredd på vad för galenskaper som helst, likgiltig man själv snart också då allting konstant är annorlunda, tokigt och uppseendeväckande - man hinner själv inte bearbeta alla intryck och man får heller inte visa någon upprymdhet eftersom man då direkt lockar till sig typer som man inte önskar ha omkring sig.
Jag kan inte beskriva den övergripande känsla av tomhet som drabbar en nånstans i nån avlägsen by i låt oss säga Nigeria, när man upptäcker några andra vita och genast hälsar på dom, lika sönderbrända är dom som en själv, lika mån om att verka beresta och självsäkra, "inte alls i panik", inte alls slagen av allt som är annorlunda - när man upprepar det där ständiga, meningslösa mantrat; "so where are you traveling?" - som om det enda man var intresserad av när man är ute på en främmande kontinent, var att höra vilka rutter de andra vita har åkt. När man på riktigt fattar att man är i minoritet och att det är ens egen vita ras som har sysslat med hemska saker på den här kontinenten, som har försört allt, och när man inser att man fortfarande, bland alla mänskor, tillsammans med de andra vita turisterna är de mest onödiga mänskor som finns just då i den byn. Och när ortsbefolkningen trots det är trevliga, rutinmässigt tillmötesgående, välkomnande, men samtidigt så ansträngande närgångna, när man inte orkar hälsa femte gången på en timme på nån karl som vill introducera sig och byta adresser, när de går och drömmer om att få komma till Europa eller Amerika för att de på riktigt tror att gatorna där är av guld och att vem som helst som får lov att bo där blir rik och successful direkt. När det inte går att förklara för dem att det inte funkar på det viset. Medvetenheten om hur mycket som är fucked up i Europa, samt hur mycket som är fucked up i Afrika, fast på ett helt annat sätt. Och när man sen blir allt mer passivt aggressiv, när man inte orkar, när man mer och mer börjar längta hem och längta efter att gå i supermarkets och handla utan att byta ett enda ord med någon - när man inser att det är tystnaden och icke-kommunikationen som är det normala för en.
När man liksom inser att hur det än är, så är det fel. Man kan inte vara i Afrika, för där hör man inte hemma, och man trivs inte i Finland för man vet att det finns något sånt som Afrika.
Det var dagens ordripuli.
Under senare år har jag tagit avstånd till allt var resande heter, då jag plötsligt fick en äcklig medvetenhet om vilka det är som reser och att det oftast är bara rikemansbarn, europeer, kanadensare, australiensare och amerikaner som överhuvudtaget sysslar med resor för nöjes skull, turistande och sollapande, i bästa fall nåt deltagande i nåt projekt som gynnar ursprungsbefolkningen på olika ställen.
Jag har nu på sistone insett hur mycket de där resorna gjorde med mig, hur mycket undertryckt där finns kvar och som jag borde bearbeta, speciellt den där känslan av att man inte borde vara där, att man är på fel ställe, att man borde hem och göra något för sitt eget kvarter.
Det som alltså mest slog mig medan jag reste mycket då i tiden, var hur litet världens befolkning i allmänhet reser, eftersom de naturligtvis inte har möjlighet till det; hur ensam man är som vit europe, hur historien har fuckat upp allt möjligt, hur man aldrig nånsin kan känna sig hemma nånstans, allra minst på nån alldeles överdrivet förbannat fantastiskt adorably vacker naturplats; man hör inte hemma. Känslan av att man egentligen inte borde vara där. Bysbefolkning som med en underlig tyst blick av både nyfikenhet och ett slags likgiltigt förakt betraktar en där man kommer trampandes med sin satans västerländska utrustning; stor ryggsäck, fula byxor med insydda fickor för pengar som man kan gömma undan så att eventuella rånare inte ska hitta dom; alltid så jävla väl förberedd, alltid så jävla påläst och beredd på vad för galenskaper som helst, likgiltig man själv snart också då allting konstant är annorlunda, tokigt och uppseendeväckande - man hinner själv inte bearbeta alla intryck och man får heller inte visa någon upprymdhet eftersom man då direkt lockar till sig typer som man inte önskar ha omkring sig.
Jag kan inte beskriva den övergripande känsla av tomhet som drabbar en nånstans i nån avlägsen by i låt oss säga Nigeria, när man upptäcker några andra vita och genast hälsar på dom, lika sönderbrända är dom som en själv, lika mån om att verka beresta och självsäkra, "inte alls i panik", inte alls slagen av allt som är annorlunda - när man upprepar det där ständiga, meningslösa mantrat; "so where are you traveling?" - som om det enda man var intresserad av när man är ute på en främmande kontinent, var att höra vilka rutter de andra vita har åkt. När man på riktigt fattar att man är i minoritet och att det är ens egen vita ras som har sysslat med hemska saker på den här kontinenten, som har försört allt, och när man inser att man fortfarande, bland alla mänskor, tillsammans med de andra vita turisterna är de mest onödiga mänskor som finns just då i den byn. Och när ortsbefolkningen trots det är trevliga, rutinmässigt tillmötesgående, välkomnande, men samtidigt så ansträngande närgångna, när man inte orkar hälsa femte gången på en timme på nån karl som vill introducera sig och byta adresser, när de går och drömmer om att få komma till Europa eller Amerika för att de på riktigt tror att gatorna där är av guld och att vem som helst som får lov att bo där blir rik och successful direkt. När det inte går att förklara för dem att det inte funkar på det viset. Medvetenheten om hur mycket som är fucked up i Europa, samt hur mycket som är fucked up i Afrika, fast på ett helt annat sätt. Och när man sen blir allt mer passivt aggressiv, när man inte orkar, när man mer och mer börjar längta hem och längta efter att gå i supermarkets och handla utan att byta ett enda ord med någon - när man inser att det är tystnaden och icke-kommunikationen som är det normala för en.
När man liksom inser att hur det än är, så är det fel. Man kan inte vara i Afrika, för där hör man inte hemma, och man trivs inte i Finland för man vet att det finns något sånt som Afrika.
Det var dagens ordripuli.
Saturday, January 05, 2013
Ju mer pengar som syns, desto mer likar vi
Nu måste jag skriva igen; ett snabbt inlägg bara. Jag satte en av de där "proffsigt looking" bilderna som profilbild åt mig på FB, och svadan av "likes" har varit konstant, nu uppe i 20 stycken. Kommentarerna: "Wow!" "Bjuutiful". Nu vill jag inte skriva om hur jävla populär och häftig, älskvärd typ jag är, utan hur folk älskar normalitet, professionalitet och när nån ger en "snygg och vacker bild av sig själv". Because we love beauty and normality in this society.
Nån visar sig från sin bästa sida: We liiike, oh adoorable, you so beauuutiful, it's fäntäästic
Nån visar sig från en inte så smickrande sida: .........[tystnad]........
Tänk er att nån sätter upp en bild tagen med mobil. Så sätter nån upp en bild av exakt samma motiv, tagen med en Canon 1000D och photoshoppad så att färgerna är intensiva. Gissa vilken som får lovorden? Nå, det var ju inte så svårt att gissa. Jag tycker bara det är så märkligt inom konst idag, att inte tanken tycks räknas, utan utformningen och ju dyrare och mer professionell den ser ut. Samma vara, samma intention kan komma i olika paket, men det är alltid, alltid omslaget som räknas. Är det reklambranschen som har influerat här? Kanhända. Är bara så trött på att allt det här polerade, skarpa, flashiga alltid ska ha förtur i vårt samhälle; att det är pengarna som ska synas och ju mer pengar som syns, desto mer likar vi. Vill man jobba som fotograf så får man fan lära sig att photoshoppa bilder exakt efter samma schema som alla andra toppfotografer just nu photoshoppar sina bilder, alternativt hitta på nån egen ny grej och slå igenom hårt. Jag har ingen lust med nåndera. Jag tänker fortsätta tycka om suddiga, taffligt tagna fotografier som man knappt kan se motivet på, som är spännande på sitt eget sätt, som åtminstone inte uppenbart apar nån annans estetik.
Nån visar sig från sin bästa sida: We liiike, oh adoorable, you so beauuutiful, it's fäntäästic
Nån visar sig från en inte så smickrande sida: .........[tystnad]........
 |
| Om jag skulle vara tvungen att välja estetisk utgångspunkt inför ett fotouppdrag, så DET HÄR skulle jag välja! Utbränt, billigt, brunt, överdrivet blixtigt, pompöst, komiskt, allvarligt. |
"Inte är jag alls ledsen"
Idag har jag poserat inför en vän som övar sig på fotografering. Det var skojigt, jag har inga problem med att vara framför kameran för att jag vet att man som fotograf inte alls bryr sig om "modellen" bara bilderna blir bra, bara det händer något i bilden. Sen när jag såg fotona så såg jag inte naturlig ut alls, bara supertillgjord. Det var en besvikelse, jag som trodde jag var ytterst fotogenisk. Med ens förstod jag de där tjejerna på America's next top model lite bättre; det är inte så lätt som det ser ut att fejka att man är real. Alternativet skulle då vara att vara real-real och då ser jag ju bara extremt deprimerad ut.
Minns en gång för länge sen, i Borgå då ännu Bar Mary fanns, då var det en gång en äldre kille som sa till mig att jag "alltid ser så jäkla miserabel ut". Han riktigt imiterade hur jag såg ut och vred till sitt ansikte för att visa hur jäkla saaad typ jag var. Och jag minns att jag käckt försökte säga att "det där är inte sant, inte är jag alls ledsen, aj så konstigt att du har den uppfattningen" medan allting bara vred sig inuti mig, medan jag drabbades av den där känslan av att alla fan vet allt om mig, att man är som en öppen bok egentligen fast man upplever sig som hemlighetsfull och döljande. Och efteråt har jag tänkt, att varför sa jag inte bara att "joo jag ser säkert miserabel ut för att jag hatar allt och allt är åt helvete" eller nåt i den stilen, varför ägde jag inte den jag var? Alltid alla dessa undanflykter, alla attans försök som har gjorts i nån riktning att inte vara den man egentligen är, att inte känna som man egentligen känner. Att varför ska man komma till insikt först såhär sent? Nå, men det är väl bra att överhuvudtaget komma till insikt nån gång.
 |
| Nu har jag då en drös proffs-looking bilder av mig själv, bara att välja å vraka så tadaa, prkl. |
Minns en gång för länge sen, i Borgå då ännu Bar Mary fanns, då var det en gång en äldre kille som sa till mig att jag "alltid ser så jäkla miserabel ut". Han riktigt imiterade hur jag såg ut och vred till sitt ansikte för att visa hur jäkla saaad typ jag var. Och jag minns att jag käckt försökte säga att "det där är inte sant, inte är jag alls ledsen, aj så konstigt att du har den uppfattningen" medan allting bara vred sig inuti mig, medan jag drabbades av den där känslan av att alla fan vet allt om mig, att man är som en öppen bok egentligen fast man upplever sig som hemlighetsfull och döljande. Och efteråt har jag tänkt, att varför sa jag inte bara att "joo jag ser säkert miserabel ut för att jag hatar allt och allt är åt helvete" eller nåt i den stilen, varför ägde jag inte den jag var? Alltid alla dessa undanflykter, alla attans försök som har gjorts i nån riktning att inte vara den man egentligen är, att inte känna som man egentligen känner. Att varför ska man komma till insikt först såhär sent? Nå, men det är väl bra att överhuvudtaget komma till insikt nån gång.
Wednesday, January 02, 2013
Slackerinlägg
Kom just på att det är sex dagar kvar tills vårterminen börjar på universitetet. Fick ett vafan-infall, ertappade mig i ett dåsigt vakuum i vilket jag inte visste överhuvudtaget vad det var för veckodag, vad det var för datum eller vilken tid på dygnet det var. Den där skrämmande känslan när man för musen upp till högra datumraden på skärmen, att man faktiskt måste kolla vad för datum och vad för dag på veckan det är, för att man inte har en blekblåaste aning. Man håller andan och sen pustar man ut, att jaha, det var bara den andra ännu. Vilken lättnad där sen. Jag hinner ännu anmäla mig till kurser, jag hinner hänga med. På något sätt ska jag fixa det där. Jag har inte ännu slackat efter totalt.
Ok, jag ska sluta låta sådär förbannat bortskämd och hippie-lat.
Ok, jag ska sluta låta sådär förbannat bortskämd och hippie-lat.
Prat
Nu ska jag skriva om något som jag tycker att är attans komplicerat, men som ändå förtjänar skrivas om. Det verkar som att det i vissa kretsar anses vara fult att prata, och speciellt då att prata mycket, att "breda på". Jag märker det i synnerhet hos en nära släkting, han blir obekväm om det pratas för mycket. Det verkar som att han liknar prat vid att köra över folk, vid att vara "hög i korken" (som ju också är ALLDELES förfärligt och oförlåtligt, vi ska komma ihåg att den här mänskan är finlandssvensk). Mänskor som han spontant inte tycker om är alltid pratsamma, och speciellt ogillar han sådana som babblar mycket om sig själva. Det hjälper inte om den pratande personen är intressant eller inte, det verkar som att han nån gång vid tidig ålder har fått för sig att prat, det är fult, det är oartigt, det är förkastligt, det är sånt som självupptagna och lite mindre värda mänskor sysslar med. Han ser nästan personligt förolämpad ut när någon pratar mycket, jag riktigt ser hur han sjunker in i sitt skal och tänker "satan".
Jag ser ett visst illamående i att nån inte pratar, en viss olust att umgås med andra, att ventilera om saker. Att någon inte pratar är ju också ett tydligt tecken på att något är undertryckt, att något inte står rätt till.
Vissa tystlåtna bekanta pratar ju gärna då de känner sig bekväma eller är på tumanhand med nån, och det ser jag som en helt annan sak, det är bara en slags blyghet. Det finns ju olika sätt att vara tyst på, vissa säger inte så mycket men är deltagande i diskussionerna ändå, är närvarande, nickar eller skakar på huvudet. Men den här släktingen pratar bara då han liksom har tvingats till det, och då kommer orden ut nästan explosionsartat, som om han ville visa hur illa nån har gjort honom; fått honom att måsta uttrycka sig sådär mycket om nån sak. Alla ska förstå att nu pratar E och det är hemskt! Fy fan.
Jag ser ett visst illamående i att nån inte pratar, en viss olust att umgås med andra, att ventilera om saker. Att någon inte pratar är ju också ett tydligt tecken på att något är undertryckt, att något inte står rätt till.
Vissa tystlåtna bekanta pratar ju gärna då de känner sig bekväma eller är på tumanhand med nån, och det ser jag som en helt annan sak, det är bara en slags blyghet. Det finns ju olika sätt att vara tyst på, vissa säger inte så mycket men är deltagande i diskussionerna ändå, är närvarande, nickar eller skakar på huvudet. Men den här släktingen pratar bara då han liksom har tvingats till det, och då kommer orden ut nästan explosionsartat, som om han ville visa hur illa nån har gjort honom; fått honom att måsta uttrycka sig sådär mycket om nån sak. Alla ska förstå att nu pratar E och det är hemskt! Fy fan.
"Nu är klockan tolv"
Jag vet inte när senast jag skulle ha somnat före tolv på natten, eller allra minst tolv på natten på nyåret, men nu har det hänt! Lite stolt är jag. Bestämde mig redan dagen innan för att ta det lugnt, knappast gå ut, kanske sitta hos J och äta matrester och spela Lego-dataspel. Precis så blev det. Var en runda ut med hunden vid tietiden men den skulle direkt in igen, sneglade misstänksamt mot raketerna och ryggade tillbaka inför smällarna. Jag tyckte det var ett oerhört sunt sätt att reagera på nyåret på, så jag följde med den tillbaka in. Sen var den kvällen slut, det regnade och var för jävligt. Jag minns att jag vaknade vid midnatt, det gjorde J också, vi sa "nu är klockan tolv" och sov sen vidare. Ett bättre nyår har jag sällan haft.
Subscribe to:
Posts (Atom)