Jaha, trevlig sommar då, eller nåt! Vi ska precis gå och säga upp lägenheten, vilket betyder att det kring den 1.8 blir flytt. Vi vet inte ens om vi ska flytta till en annan gemensam lägenhet eller flytta skilt till två separata ettor. Allt vi vet är att det ska flyttas. ÅHÅ!
Jag resonerar såhär: allt är inte så jävla svartvitt.
- Att man är ihop betyder inte nödvändigtvis att man ska bo ihop.
- Att man bor i sär betyder inte att man vare sig är ihop eller är tillsammans, det betyder just ingenting.
- Att man bor tillsammans betyder inte nödvändigtvis att man strävar efter att bo tillsammans 4-ever
- Kärleken kan vara beständig, blomstra upp, dö eller aldrig ens ha funnits.
- Mänskor är mänskor, varje förhållande är unikt.
Herregud, vad klarsynt jag var idag då (Obs: ironi).
Allt jag vet är att jag har gått med ett trassel i huvudet under det senaste året, och det trasslet vet inte ut eller in, vet inte vad som är rätt eller fel beslut, det trasslet längtar bara efter lugn och ro och främst ett eget utrymme. Sen om två separata lägenheter eventuellt skulle betyda att ett par går skilda vägar - ja då är det väl så det skulle ske, liksom. Sen om det betyder att man bli allt mer förälskad även om man inte ens bor ihop längre - ja, då var det så som det skulle gå.
Fastän det här ju naturligtvis inte är så enkelt som jag kanske får det att låta.
(Nu kom här just en städerska som smällde och skrällde med sina prylar alldeles invid min biblioteksdator, hon log ursäktande och jag skrattade - det var ett festligt moment.)
Friday, June 27, 2014
Thursday, June 26, 2014
Illegal invandring som underhållning
Dan Lolax på ÅU bloggar bra om YLE:s påtänkta program Gå i mina skor som planeras för 2015 och poängterar att flyktingskap från början inte är någon självvald situation. Själv blir jag ganska paff över att man på YLE allt mer tycks börja sätta nåt slags sensationsvärde framför andra etiska frågor som vad det är man egentligen gör, eller vilka frågor man egentligen har att göras med. Tankarna på ett sådant här TV-program tar upp frågor som har att göra med vad underhållning och reality-teve egentligen är och bör vara. Enligt mig är tanken på ett sånt här program ett totalt knäfall för ett kapitalistiskt produktionssätt och pekar på en underhållningsbransch som blint riktar sig till vita, välbärgade människors liv och känslor, och det är här det blir ganska intressant.
Man skiter totalt i flyktingproblematiken och fokuserar istället på OSS, konsumenterna, teve-tittarna, vi som har det bra och som har tid att formulera frågor som har att göra med t.ex. huruvida vi är rasister eller inte. Man motiverar programmets poäng genom att säga att en finländare som på ett konstruerat sätt upplever samma resa som en illegal invandrare tvingas uppleva irl, kanske lär sig något av det och förstår invandrares situation bättre efter det. YLE skriver själv: Vi vill öka förståelsen för de känslor, livsöden och förhållanden som finns bakom de konstaterande rubrikerna ”300 flyktingar drunknade i medelhavet. Nå, problemet här är nu bara att det enligt mig inte är så jätteviktigt om nån finländare lär sig något av att "vara i nåns skor" eller inte, i jämförelse med flyktingproblematikens omfattning. Problemet här är liksom inte huruvida ens granne är rasist eller inte, och jag säger inte att det INTE är ett problem, det är det naturligtvis, bara inte i samma omfattning som det faktum att det finns människor på flykt i världen. Och när jag tycker att man borde ha respekt för att det finns sådana som tvingas på flykt, PÅ RIKTIGT.
Alltså: flyktingars situation borde ALLTID prioriteras framför vad vi kan lära oss av att "vara i nåns skor". Vad som dock inte är självklart är att underhållningsbranschen alltid också är av den meningen – det är ju klart att YLE likt det företag det faktiskt är vill ha teve-tittare och bra program, de skiter väl fullständigt i flyktingar. Det roliga blir bara när YLE:s mer eller mindre hjärntvättade redaktörer (inte hjärntvättade på ett direkt negativt sätt, bara kapitalistiskt hjärntvättade, och sånt kan man (oftast) inte rå för) omedvetet konstruerar motiveringar till dylika program – det är då som gullandet med värderingar och försöken att marknadsföra programmet som nåt slags "vi vill motarbeta rasism"-paket dyker upp. Det är ju så klart bonus om man kan göra program som både är etiskt hållbara OCH håvar in pengar och tittarsiffror, men herregud - det är ju skitsvårt att vara både pk och duktig på samma gång.
Nå, eftersom teve-produktion allt mer tycks handla om ett bugande för emotionella upplevelser och äventyr & lärdomar riktade till den vita, välbärgade publiken som aldrig nånsin behöver oroa sig för att råka ut för krig eller elände, så är det ju inte konstigt att program som dessa allt mer börjar dyka opp (i Australien har visst ett liknande program redan sänts).
Alltså: flyktingars situation borde ALLTID prioriteras framför vad vi kan lära oss av att "vara i nåns skor". Vad som dock inte är självklart är att underhållningsbranschen alltid också är av den meningen – det är ju klart att YLE likt det företag det faktiskt är vill ha teve-tittare och bra program, de skiter väl fullständigt i flyktingar. Det roliga blir bara när YLE:s mer eller mindre hjärntvättade redaktörer (inte hjärntvättade på ett direkt negativt sätt, bara kapitalistiskt hjärntvättade, och sånt kan man (oftast) inte rå för) omedvetet konstruerar motiveringar till dylika program – det är då som gullandet med värderingar och försöken att marknadsföra programmet som nåt slags "vi vill motarbeta rasism"-paket dyker upp. Det är ju så klart bonus om man kan göra program som både är etiskt hållbara OCH håvar in pengar och tittarsiffror, men herregud - det är ju skitsvårt att vara både pk och duktig på samma gång.
Nå, eftersom teve-produktion allt mer tycks handla om ett bugande för emotionella upplevelser och äventyr & lärdomar riktade till den vita, välbärgade publiken som aldrig nånsin behöver oroa sig för att råka ut för krig eller elände, så är det ju inte konstigt att program som dessa allt mer börjar dyka opp (i Australien har visst ett liknande program redan sänts).
Tuesday, June 24, 2014
Rosenrallor och knoppar
Idag gör jag saker jag inte brukar göra, dvs mat. Jag hittade ett helt fält fullt med svinmålla, plockade några rallarrosor som jag ska smörsteka och håller på med en ceviche, samtidigt som rosensaften svalnar i kastrullen. Låter helt vansinnigt ju. Men det är helt sant. Vet inte hur det kommer sig att det blev en sån matdag av en sån här dag, som dessutom råkar vara min födelsedag. Jag fyller trettiofyra år. Kan inte fatta hur det har blivit så. Jag som känner mig som tjugoåtta. Det har jag skrivit förut nånstans, 28 forever. Det är väl så det ska fortsätta. Om man inte får barn eller såna konstigheter som gör en till en del av ett släktled och får en att bli gammal och meningsfull på minuten.
Thursday, June 12, 2014
Wicca: inspirerad och kluven
Det är natt. Lonttis håller andan, bara de gamla träden susar och liksom suckar tungt, jag inbillar mig att de mumlar, snackar om gamla tider då de här nyare husen ännu inte hade byggts, då Lonttis bestod av trähus och lojt rykande pipor, spårvagnar lär här visst ska ha gått; det var en annan tid. Molnen tycks samla ihop sig – i morgon lovar dom regn, ilmatieteenlaitos lovar flera droppar, man får vara nöjd, i morgon behövs det inte vattnas på kolonilotten. Många grejer har kommit upp: rödbetor, romersk sallad, rädisor, koriander, schalottenlök, zucchinina kämpar på.
Såhär till sommaren minns jag alltid vem jag är och var jag kommer ifrån: Sibbo och Vessö, naturen för fan. Storskogar, gläntor, enstaka älgar och mårdhundar som man stöter på i skogen.
Jag har läst en hel del om wicca på sistone och känner mig både inspirerad och kluven. Wicca gör mig inspirerad för att det verkar vara den enda religion som jag spontant tycker att låter helt rätt, till exempel för
1. att man ska leva på naturens villkor, ha respekt för den, att man inte förnekar att det såkallade "onda" men försöker sträva efter att göra gott eftersom det goda alltid kommer tillbaka till en (trefalt)
2. att man firar vår- och höstdagjämning, sommar- och vintersolstånd och symboliskt ser året som ett slags kretslopp i vilket växter och djur ständigt föds, lever, dör och uppstår igen
3. att allt hänger samman, att det gudomliga och auktoriteter som präster och gurun inte är någonting man böjer sig inför och blint lyder, utan att alla i princip tilhör samma släkte, att ingen står över någon annan.
4. Att man inte missionerar eller strävar efter att sprida sin tro, men väl kan berätta om den till någon som är intresserad.
5. Att man samlar kunskap från naturen, studerar växters helande egenskaper och tar till vara dom, skriver ner recept, idéer, tankar och formler i en bok som kallas "Book of Shadows". En sån bok känner jag att jag helt enkelt bara måste ha, och det har jag också redan på många sätt: har en bok i vilken jag skrivit ner mina drömmar under en period – en jäkla lustig bok som jag alltid skrattar mig halft fördärvad åt då jag öppnar. Har också ett häfte i vilket jag har skrivit ner vilka växter som är bra och som man kan äta.
6. Att det bland wiccaner finns en slags anti-kommersialistisk DIY-kultur som ställer sig emot den annars så livliga new age-marknaden.
Och så kommer vi då till varför jag känner mig kluven. Wicca är ju ett slags nyreligiöst paganistiskt påfund som jag numera direkt ställer mig skeptisk till; till exempel
1. när vi kommer till det här typiska snacket om "energi som flödar" eller att man kan rikta energi hit och dit. Vilken jäkla energi? Det här energisnacket är typiskt i nyandliga sammanhang, man försöker efterlikna ett vetenskapligt språk och talar som om man visste vad man talar om, men använder orden på ett utomordentligt vagt sätt.
2. Sen detta typiska att "wicca är äldre än kristendomen" och att det handlar om kunskap som har gått förlorad och som man anammar igen – javisst, antagligen, förvisso – men vem är vi att mitt i allt återuppfinna hjulet, ta upp det vi tror att är gamla traditioner och tro oss veta precis vad som gäller i en värld som ser totalt annorlunda ut än före Kristus?
3. Prylarna, symbolerna, ritualerna med ljus och rökelse, jag är ingen ljus-och-rökelse-människa, jag gillar spontant inte pentagram, jag trivs illa i lång kjol, jag skulle känna mig urtöntig om jag hade klätt mig i häxliknande kläder eftersom jag varken är speciellt traditionellt feminin av mig eller annars går i sådana kläder.
4. Att universum består av en "kvinnlig" och en "manlig" del, ja hejsan. I och för sig, så består ju plantor och alltihopa av kön för fortplantningens skull, men ja. Samhället, normerna. Mänskan. För en som håller på och rabblar upp det här med att det inte är nån skillnad om man är kvinna, man eller gårdsmupp så låter det här med kvinnliga och manliga poler minst sagt lite vrickat.
5. Och ja, allt det där stereotypa som populärkulturen har sett till att man automatiskt förknippar med wicca: att man ska ha ett altare hemma, att man i samband med ritualerna ska klä sig i nåt speciellt, till exempel en lång klänning (varför?), att man sen ska öppna en cirkel till vilken man andäktigt kallar på naturkrafterna att medverka, att man läser upp formler, att man ska ha vin och kakor (kakor?!), att man känner igen en vildhäxa på att hen har en lila kåpa (varför?), att man gärna ska ha en kniv, en stav och gärna en slät sten med ett hål i och ja – det finns väl oändligt med meningslösa prylar som folk kan samla på sig för att skapa stämning och inbilla sig att man hör till nåt slags sammanhang.
Och det är väl just det, att man går och härmar en annan tid, klär sig i föråldrade klädstilar och romantiserar en förgången tid som får allting att verka så bakåtsträvande. En modern wiccan skulle enligt mig vara mer någon slags variant av Bear Grylls eller sibirerna som lever helt isolerade och jagar och gillrar fällor utan att nånsin tänka på vilken image de har.
Men ja, jag skulle ljuga om jag skulle säga att jag inte skulle villa pröva på att ställa till med nån form av ritual vid, låt oss säga nästa fullmåne. Meningen med att vara mänska är väl inte att syssla med just de rätta sakerna, utan att syssla med saker som på något sätt får en att känna sig hemma i sitt sammanhang, som får en att trivas. Jag kan väl attan vara wiccan fast jag inte bryr mig om långklänningar, rökelse eller femkantiga stjärnor – jag kan väl lika gärna dansa kring en rova och be den hämta en redig skörd åt mig till kolonilotten som att jag högtravande läser uppdiktad text till skenet av ett stearinljus?
Nästa fullmåne är faktiskt nu på fredag då vi ska spela med Tapani Kansa på Ilofestival, jag får väl gå och ställa mig i nåt dunkelt hörn och kalla på Gudinnan efter kraft, mod och styrka och rabbla upp några formler så går det säkert bra.
(Märkte ni att de positiva punkterna spontant blev 6 medan de negativa blev bara 5? You know what it means?! Yes? Yes? It means: go for it!!)
Såhär till sommaren minns jag alltid vem jag är och var jag kommer ifrån: Sibbo och Vessö, naturen för fan. Storskogar, gläntor, enstaka älgar och mårdhundar som man stöter på i skogen.
Jag har läst en hel del om wicca på sistone och känner mig både inspirerad och kluven. Wicca gör mig inspirerad för att det verkar vara den enda religion som jag spontant tycker att låter helt rätt, till exempel för
1. att man ska leva på naturens villkor, ha respekt för den, att man inte förnekar att det såkallade "onda" men försöker sträva efter att göra gott eftersom det goda alltid kommer tillbaka till en (trefalt)
2. att man firar vår- och höstdagjämning, sommar- och vintersolstånd och symboliskt ser året som ett slags kretslopp i vilket växter och djur ständigt föds, lever, dör och uppstår igen
3. att allt hänger samman, att det gudomliga och auktoriteter som präster och gurun inte är någonting man böjer sig inför och blint lyder, utan att alla i princip tilhör samma släkte, att ingen står över någon annan.
4. Att man inte missionerar eller strävar efter att sprida sin tro, men väl kan berätta om den till någon som är intresserad.
5. Att man samlar kunskap från naturen, studerar växters helande egenskaper och tar till vara dom, skriver ner recept, idéer, tankar och formler i en bok som kallas "Book of Shadows". En sån bok känner jag att jag helt enkelt bara måste ha, och det har jag också redan på många sätt: har en bok i vilken jag skrivit ner mina drömmar under en period – en jäkla lustig bok som jag alltid skrattar mig halft fördärvad åt då jag öppnar. Har också ett häfte i vilket jag har skrivit ner vilka växter som är bra och som man kan äta.
6. Att det bland wiccaner finns en slags anti-kommersialistisk DIY-kultur som ställer sig emot den annars så livliga new age-marknaden.
Och så kommer vi då till varför jag känner mig kluven. Wicca är ju ett slags nyreligiöst paganistiskt påfund som jag numera direkt ställer mig skeptisk till; till exempel
1. när vi kommer till det här typiska snacket om "energi som flödar" eller att man kan rikta energi hit och dit. Vilken jäkla energi? Det här energisnacket är typiskt i nyandliga sammanhang, man försöker efterlikna ett vetenskapligt språk och talar som om man visste vad man talar om, men använder orden på ett utomordentligt vagt sätt.
2. Sen detta typiska att "wicca är äldre än kristendomen" och att det handlar om kunskap som har gått förlorad och som man anammar igen – javisst, antagligen, förvisso – men vem är vi att mitt i allt återuppfinna hjulet, ta upp det vi tror att är gamla traditioner och tro oss veta precis vad som gäller i en värld som ser totalt annorlunda ut än före Kristus?
3. Prylarna, symbolerna, ritualerna med ljus och rökelse, jag är ingen ljus-och-rökelse-människa, jag gillar spontant inte pentagram, jag trivs illa i lång kjol, jag skulle känna mig urtöntig om jag hade klätt mig i häxliknande kläder eftersom jag varken är speciellt traditionellt feminin av mig eller annars går i sådana kläder.
4. Att universum består av en "kvinnlig" och en "manlig" del, ja hejsan. I och för sig, så består ju plantor och alltihopa av kön för fortplantningens skull, men ja. Samhället, normerna. Mänskan. För en som håller på och rabblar upp det här med att det inte är nån skillnad om man är kvinna, man eller gårdsmupp så låter det här med kvinnliga och manliga poler minst sagt lite vrickat.
5. Och ja, allt det där stereotypa som populärkulturen har sett till att man automatiskt förknippar med wicca: att man ska ha ett altare hemma, att man i samband med ritualerna ska klä sig i nåt speciellt, till exempel en lång klänning (varför?), att man sen ska öppna en cirkel till vilken man andäktigt kallar på naturkrafterna att medverka, att man läser upp formler, att man ska ha vin och kakor (kakor?!), att man känner igen en vildhäxa på att hen har en lila kåpa (varför?), att man gärna ska ha en kniv, en stav och gärna en slät sten med ett hål i och ja – det finns väl oändligt med meningslösa prylar som folk kan samla på sig för att skapa stämning och inbilla sig att man hör till nåt slags sammanhang.
Och det är väl just det, att man går och härmar en annan tid, klär sig i föråldrade klädstilar och romantiserar en förgången tid som får allting att verka så bakåtsträvande. En modern wiccan skulle enligt mig vara mer någon slags variant av Bear Grylls eller sibirerna som lever helt isolerade och jagar och gillrar fällor utan att nånsin tänka på vilken image de har.
Men ja, jag skulle ljuga om jag skulle säga att jag inte skulle villa pröva på att ställa till med nån form av ritual vid, låt oss säga nästa fullmåne. Meningen med att vara mänska är väl inte att syssla med just de rätta sakerna, utan att syssla med saker som på något sätt får en att känna sig hemma i sitt sammanhang, som får en att trivas. Jag kan väl attan vara wiccan fast jag inte bryr mig om långklänningar, rökelse eller femkantiga stjärnor – jag kan väl lika gärna dansa kring en rova och be den hämta en redig skörd åt mig till kolonilotten som att jag högtravande läser uppdiktad text till skenet av ett stearinljus?
Nästa fullmåne är faktiskt nu på fredag då vi ska spela med Tapani Kansa på Ilofestival, jag får väl gå och ställa mig i nåt dunkelt hörn och kalla på Gudinnan efter kraft, mod och styrka och rabbla upp några formler så går det säkert bra.
(Märkte ni att de positiva punkterna spontant blev 6 medan de negativa blev bara 5? You know what it means?! Yes? Yes? It means: go for it!!)
Tuesday, June 10, 2014
Post
Jag får ett brev på posten - ett kort egentligen. Det innehåller kort och gott vänliga, stärkande ord; att jag ska lyssna på mig själv, att jag har förmågan att ta hand om mig själv. Ok, där står rent ut sagt "du är en stjärna"! Haha. Jag tänker tro på det idag. Inte bara idag förresten; alltid. Motgångar har alla, det gäller att se mellan dom, förbi dom, att uppleva nuet samtidigt som man undviker ett resultatinriktat framtidstänkande. Jag vet ju det här. Det är bara svårare att faktiskt leva som man lär.
I posthögen finns också ett annat brev, ett utlåtande från sjukhuset. "Hoikkarakenteinen hyväkuntoinen nainen" står där. Jag kan inte låta bli att flina. Jag vill gå på sjukhuset oftare, få såna där brev hem oftare: som en utställningshund är jag, välbyggd och i bra skick. Bara att skicka ut i världen. Jag tänker fan fixa mig igenom den här sommaren, jag tänker få det jag vill ha, göra det jag vet att jag kan göra.
Nu fan alltså.
I posthögen finns också ett annat brev, ett utlåtande från sjukhuset. "Hoikkarakenteinen hyväkuntoinen nainen" står där. Jag kan inte låta bli att flina. Jag vill gå på sjukhuset oftare, få såna där brev hem oftare: som en utställningshund är jag, välbyggd och i bra skick. Bara att skicka ut i världen. Jag tänker fan fixa mig igenom den här sommaren, jag tänker få det jag vill ha, göra det jag vet att jag kan göra.
Nu fan alltså.
Friday, June 06, 2014
Normandie i krig och fred
FB-flödet svämmar över av sånt där "watch this monkey approach a lady, you won't believe what happens next"-skit just nu och allting tappar sitt värde i mängden. Ändå blev jag just helt tyst en stund, efter att ha tryckt på den här länken: fotografier från 40-talets Normandie i jämförelse med idag. Även om 40-talets bilder visar krig och elände och jag vet att man inte ska romantisera sånt, så blir jag så uppgiven av att se de där dagens bilder på fula bilar och klippta häckar, allt hängandes i denna "potisen är snart klar"-verklighet som varken ger oss mening, mål eller inspiration. På 40-talsbilderna kan jag istället ana en slags anda som ligger i luften, en doft av krut kanske, av svett och olja, vad vet jag, men ett sting av förändringslust och att det händer nånting i luften, att folk är på väg nånstans och känner saker; är livrädda eller upprymda, jagade, härjade, kanske saknar nån i ett annat land, ja herregud. Speciellt den där bilden av pansarvagnar och fartyg versus den ensamma stranden och den där HUSBILEN som lojt kör igenom landskapet, gör intryck på mig. Skillnaden är bara så slående.
Är det verkligen fred vi vill ha, och så vidare.
Är det verkligen fred vi vill ha, och så vidare.
"Sä et näytä siltä et eläät vispikermalla"
Att en ultraljudsgobb konstaterar att gallblåsan är ur funktion, säger att "sen täytyy poistaa" och att man får bokat en tid vid gastroenterologiska avdelningen på Raisio sjukhus, betyder tydligen inte att man är på väg att bli inlagd för operation, det fick jag erfara idag då jag sprungit mig halft fördärvad från Raisio centrum till sjukhuset som skulle envisas med att ligga två kilometer utanför stan. Fick tala med en solbränd läkare som sa åt mig att "sä et näytä siltä et eläät vispikermalla" och menade att mår jag bra, så mår jag bra, helt enkelt. Inga röntgenbilder visade några stenar och en oduglig gallblåsa som inte ställer till med några nämnvärda besvär, är helt enkelt inte till besvär, menade hen. Blir det värre så blir det värre och då vet jag vad jag gör.
Jag kunde inte annat än hålla med, även om jag nog inombords blev ganska besviken, då jag hade sett fram emot hela det där dramatiska i att bli inlagd, nersövd, vakna på nån uppvakningsavdelning, narkosvamla i nån slags mjuk halvdvala, spendera hela natten i en obekant säng med rosa pyjamas, se på teve, peta på förbanden, be om smärtmedicin och spendera morgondagen som en tapper soldat som alla tycker synd om. Nå, det blir till en annan gång. Antar att gallblåsan kan ställa till med mer fanskap då den en gång har bekantat sig med hur man gör.
Släntrade tillbaka till centrum i maklig takt, åkte gratis buss hem eftersom mitt busskort var i fel zon och busschaffarn inte ställde till med nåt hallå, slank in på nåt seminarium och drack gratis kaffe på Arken och var med J och köpte en hiskeligt vass kniv. Livet fortsätter, helt enkelt.
Jag kunde inte annat än hålla med, även om jag nog inombords blev ganska besviken, då jag hade sett fram emot hela det där dramatiska i att bli inlagd, nersövd, vakna på nån uppvakningsavdelning, narkosvamla i nån slags mjuk halvdvala, spendera hela natten i en obekant säng med rosa pyjamas, se på teve, peta på förbanden, be om smärtmedicin och spendera morgondagen som en tapper soldat som alla tycker synd om. Nå, det blir till en annan gång. Antar att gallblåsan kan ställa till med mer fanskap då den en gång har bekantat sig med hur man gör.
Släntrade tillbaka till centrum i maklig takt, åkte gratis buss hem eftersom mitt busskort var i fel zon och busschaffarn inte ställde till med nåt hallå, slank in på nåt seminarium och drack gratis kaffe på Arken och var med J och köpte en hiskeligt vass kniv. Livet fortsätter, helt enkelt.
Thursday, June 05, 2014
Grisen snoff och tavlan
"Jag har Grisen Snoff uppe på den av farfar ärvda tavlan med vy från Koli."
Ibland är internet bara för bra.
MIN EGEN DATÅR
Plötsligt har lugnet sänkt sig här på Alfågelgatan. Jag känner inget adrenalin pumpa i ådrorna, ingen irritation växa, ingen rastlöshet rycka i lederna: JAG HAR MIN EGEN DATOR TILL FÖRFOGANDE, VID MITT EGET SKRIVBORD (som ända sen vi flyttade hit har varit belamrat med kläder, papper, skräp). Herregud!
Det svåraste med samboendet måste väl ändå vara det här med att ständigt ha nån i faggorna och att vara tvungen att DELA på saker man annars har varit van vid att ha för sig själv. Till exempel datorn. Hur i hela fridens namn har jag inte tidigare förstått, att det här med att jag placerade min dator mitt i vardagsrummet ledde till att min dator blev Datorn som "vi" (läs: J) automatiskt satt oss ned vid och gjorde oss bekväma invid. Jag kan inte räkna kvällarna jag har suttit BREDVID J och (med ett visst intresse nog) tagit del av fotbollsnyheter eller ny musik som jag aldrig annars ens hade skänkt ett ögonkast åt, allt medan jag i mitt stilla sinne typ har mumlat ett mantra som (nästan) har gått ut på att "dra åt helvete, dra åt helvete, dra åt helvete, dra åt helvete."
Nu idag, då jag sitter vid min egen fucking dator, vid ett ANNAT bord, allt medan J sitter vid SIN gamla, antika dator (som togs fram för att min strömsladd gick sönder, nåja - det är en annan historia) så löper ALLT, texten flödar här, mitt sinne är lugnt och sansat, jag är nöjd, glad och känner mig fri och hemma.
Och det skulle ta...
fem år att komma fram till det här?
Det svåraste med samboendet måste väl ändå vara det här med att ständigt ha nån i faggorna och att vara tvungen att DELA på saker man annars har varit van vid att ha för sig själv. Till exempel datorn. Hur i hela fridens namn har jag inte tidigare förstått, att det här med att jag placerade min dator mitt i vardagsrummet ledde till att min dator blev Datorn som "vi" (läs: J) automatiskt satt oss ned vid och gjorde oss bekväma invid. Jag kan inte räkna kvällarna jag har suttit BREDVID J och (med ett visst intresse nog) tagit del av fotbollsnyheter eller ny musik som jag aldrig annars ens hade skänkt ett ögonkast åt, allt medan jag i mitt stilla sinne typ har mumlat ett mantra som (nästan) har gått ut på att "dra åt helvete, dra åt helvete, dra åt helvete, dra åt helvete."
Nu idag, då jag sitter vid min egen fucking dator, vid ett ANNAT bord, allt medan J sitter vid SIN gamla, antika dator (som togs fram för att min strömsladd gick sönder, nåja - det är en annan historia) så löper ALLT, texten flödar här, mitt sinne är lugnt och sansat, jag är nöjd, glad och känner mig fri och hemma.
Och det skulle ta...
fem år att komma fram till det här?
Tuesday, June 03, 2014
Stunden när man inser att folk vågar en massa fast de inte kan
En grej ännu innan jag slocknar; kom att tänka på finskan och hur ens inställning till den är så jäkla avgörande för alltihopa. Många Borgå-bekanta pratar finska. Deras finska är en sån där finska, som förut för mig helt enkelt bara var finska. Att de pratade måste betyda att de kunde finska, resonerade jag. Nyligen råkade jag höra en av de där tala finska, varpå jag lade märke till att hens finska ju var riktigt jävla medioker. Jag bara excuse me i mitt stilla sinne, jag trodde att ööö.
Nånting måste ju ha hänt: min finska måste ha blivit bättre eftersom jag lägger märke till sånt här – fast vem bryr sig. Vad jag lärde mig av detta, var att det är så typiskt mig att ha sån sjuk kvalitetskontroll på mig själv och samtidigt gå i tron att alla andra gör likadant, och så går man där och slösar ett halft liv på att ha en inställning som säger att man inte kan, och för att man inte kan, törs man inte prata, vilket leder till att man ju lär sig ännu långsammare osv osv: och sådär kan man hålla på.
Nånting måste ju ha hänt: min finska måste ha blivit bättre eftersom jag lägger märke till sånt här – fast vem bryr sig. Vad jag lärde mig av detta, var att det är så typiskt mig att ha sån sjuk kvalitetskontroll på mig själv och samtidigt gå i tron att alla andra gör likadant, och så går man där och slösar ett halft liv på att ha en inställning som säger att man inte kan, och för att man inte kan, törs man inte prata, vilket leder till att man ju lär sig ännu långsammare osv osv: och sådär kan man hålla på.
Sommartröttka
Det råder liksom nån slags sommartrötthet eller -torka i mitt huvud och allt går väldigt långsamt. Jag hittar inte på nånting jag vill berätta om här, även om det händer saker man kunde berätta om nästan varje dag. Vi funderar på att flytta med J, det är för dyrt här, speciellt med tanke på att ingen av oss säkert siktar på nån stjärnkarriär med heltidsjobb inom den närmaste framtiden (fast vad vet man) och så skulle det bara göra mig lugnare i sinnet att veta att man faktiskt har råd med hyran.
Var under helgen och agerade flytthjälp till ett par bekanta som för första gången flyttade in till en egen lägenhet, och det är nog alltid nåt speciellt med det där, när nån flyttar in till eget, känslan hos dem där sen när de satt på gården; de satt liksom lugnt utan att se sig över axlarna, de satt självsäkert på den nyihopsatta bänken. Det där var deras ställe nu. Jag kunde inte låta bli att vara lite avundsjuk; nog är det fan töfft med egen boning. Stön.
Ska jag vara ärlig så tänker jag mest på den där arma gallblåse-operationen som närmar sig med stormsteg: på fredag gäller det. I can't wait! Sjukhus liksom: som ett hotell där man blir nedsövd. Har svårt att föreställa mig nåt bättre.
Var under helgen och agerade flytthjälp till ett par bekanta som för första gången flyttade in till en egen lägenhet, och det är nog alltid nåt speciellt med det där, när nån flyttar in till eget, känslan hos dem där sen när de satt på gården; de satt liksom lugnt utan att se sig över axlarna, de satt självsäkert på den nyihopsatta bänken. Det där var deras ställe nu. Jag kunde inte låta bli att vara lite avundsjuk; nog är det fan töfft med egen boning. Stön.
Ska jag vara ärlig så tänker jag mest på den där arma gallblåse-operationen som närmar sig med stormsteg: på fredag gäller det. I can't wait! Sjukhus liksom: som ett hotell där man blir nedsövd. Har svårt att föreställa mig nåt bättre.
Wednesday, May 28, 2014
Magnet-cappuccino
Idag var jag på magnetröntgen. Det går ungefär ut på att man ligger på en brits och blir körd in i en futuristisk apparat samtidigt som man känner sig som en inbäddad knackkorv som blir förd in i en hushållspappersrulle. Apparaten sover aldrig; när den är inaktiv har den ett tuffande ljud som låter som en monoton liten bussbroms, när den är aktiv för den ett jäkla oväsen likt en megascanner. Sen ligger man där och lyssnar på Adiemus och tänker på livet.
Det bästa med magnetröntgen var att det fanns en gratis kaffeautomat med utmärkt maskin-cappuccino utanför. Jag drack mitt kaffe så snabbt att inte ens hissen hade hunnit komma tillbaka till första våningen innan kaffet var slut. Skulle ha känts för desperat att gå tillbaka för påtår.
Det bästa med magnetröntgen var att det fanns en gratis kaffeautomat med utmärkt maskin-cappuccino utanför. Jag drack mitt kaffe så snabbt att inte ens hissen hade hunnit komma tillbaka till första våningen innan kaffet var slut. Skulle ha känts för desperat att gå tillbaka för påtår.
Tuesday, May 27, 2014
Vansinne
En definition på vansinne måste vara att röka inomhus med gardinerna fördragna och fönstren stängda. På sommaren. (Syftar på vår granne.)
Monday, May 26, 2014
"Int kan man nu rösta vänster"
Det finns så mycket fördomar kring vänsterpartiet och dess värderingar, det fick jag igen erfara i helgen då jag umgicks med "vanliga" finlandssvenska medie-människor. Jag blir alltid så paff när mina vänner, mina bekanta kommer med sådana där påståenden som att "int kan man nu rösta vänster". Li Andersson skulle det nu eventuellt gå att rösta på "den här gången", eftersom partierna tydligen inte hade så mycket betydelse just i det här valet. När det här om vänstern kommer på tal, känner jag bara hur taggarna under skjortan vänds utåt på mig, hur jag vill stiga upp och börja kriga, rigga upp en jäkla bataljon av argument och förklaringar till varför de inte har förstått någonting alls, varför missförstånd som dessa måste åtgärdas och så vidare – för det måste ju vara fråga om missförstånd, det här att man inte begriper vad vänstern vill, vad annars skulle det kunna vara? Om man ens är aningen insatt i politik, så kan inte jag begripa varför man inte skulle rösta på något annat än vänster? Seriöst.
Nå, men jag flinar bara lite tyst när det där kommer på tal. Jag Orkar Inte. Jag orkar inte veta eller möta det faktum att mina vänner faktiskt inte röstar vänster. Jag orkar inte.
En genomgående attityd tycks vara antingen att vänstermänskor är lata och bara vill slappa, de är sådana där som bara vill lyfta samhällets pengar och drischa (läs: DERAS pengar, pengar som de arbetar hårt för). Eller så drar man direkt paralleller till kommunismen när det blir tal om vänstern; en hade nyligen varit på Kuba och började direkt berätta hur det går till där som om det skulle ha något som helst med vänstern att göra.
En annan attityd tycks vara att vänstern "preachar" för mycket, att det är för mycket högt svävande ideologi och att deras idéer inte funkar i verkligheten. Nå vilken verklighet, vill jag fråga? Deras inbillade good-life verklighet, eller den verklighet som handlar om det som försiggår på riktigt, det faktum att vi lever i ett system som parasiterar på U-länder och gynnar oss välfärdsländer, ett system som borde skrotas och omstruktureras direkt, med tanke på planetens (och vår) framtid. Två fördomar som måste krossas: 1. att vänstersympatisörer inte vill arbeta och 2. att Sovjet, Kuba etc har något med vänsterns ideologi att göra.
Nå, men jag flinar bara lite tyst när det där kommer på tal. Jag Orkar Inte. Jag orkar inte veta eller möta det faktum att mina vänner faktiskt inte röstar vänster. Jag orkar inte.
En genomgående attityd tycks vara antingen att vänstermänskor är lata och bara vill slappa, de är sådana där som bara vill lyfta samhällets pengar och drischa (läs: DERAS pengar, pengar som de arbetar hårt för). Eller så drar man direkt paralleller till kommunismen när det blir tal om vänstern; en hade nyligen varit på Kuba och började direkt berätta hur det går till där som om det skulle ha något som helst med vänstern att göra.
En annan attityd tycks vara att vänstern "preachar" för mycket, att det är för mycket högt svävande ideologi och att deras idéer inte funkar i verkligheten. Nå vilken verklighet, vill jag fråga? Deras inbillade good-life verklighet, eller den verklighet som handlar om det som försiggår på riktigt, det faktum att vi lever i ett system som parasiterar på U-länder och gynnar oss välfärdsländer, ett system som borde skrotas och omstruktureras direkt, med tanke på planetens (och vår) framtid. Två fördomar som måste krossas: 1. att vänstersympatisörer inte vill arbeta och 2. att Sovjet, Kuba etc har något med vänsterns ideologi att göra.
Thursday, May 22, 2014
Om du ska vara fattig ska du se till att vara tillräckligt utslagen
Dagen efter, dagen efter det roligaste jag gjort på flera år (ridit). Ja, vad ska jag hitta på idag? Hålla på med gradun, nä - motiverar inte det minsta. Är medveten om att jag är tvungen att ta tag i den fortare än kvickt, men jag förmår bara inte att göra det just nu, och jag har undanflykter och beskyllningar, till exempel på socialsystemet. Bered er på en lång klagovisa: När jag upptäckte att mitt studiestöd tog slut och att jag i princip var utan jobb och utan finansiering för ett halvår, hette det att det finns utkomststöd att lyfta, så jag satsade på det. BAD FUCKING MOKA. Att söka utkomststöd har visat sig vara det mest besvärliga jag har gjort under hela det här året, och det känns som att de går efter nån snarare schablonmässig bild av elände när de bestämmer vilka som får pengar och vilka som inte får det. Eftersom jag är snäll och skickar in alla papper och tilläggsutredningar och dessutom inte ger sken av att det går nån smärre nöd på mig, så tycker dom tydligen att jag klarar mig, och är ganska jävla påhittiga med orsakerna till att jag inte den här månaden heller får nåt stöd (förra månaden hette det att jag inte visade upp den fysiska elräkningen, enbart kvittot på att jag hade betalat den. Den här månaden är de ute efter ett annat betydelselöst löneintyg på femti euro som jag inte har att visa upp. Ett papper som, i deras utredning, har absolut noll betydelse). Jag borde antagligen gå dit och hamra på dörren eller bli alkoholiserad, börja med droger och sova i butkan ett par nätter, så hade det liksom lossnat lite pengar (känns det som). Min mors spontana kommentarer om mina klagomål på att vi aldrig får några pengar, går ungefär ut på det där sättet också; "nå inte ska nu ni fullt arbetsföra mänskor heller behöva lyfta någo socialstöd". Att gå till socialen, det gör liksom utslagna och hopplösa mänskor (enligt mamma). Och nä, vi är varken utslagna eller hopplösa. Men när vi nu har rätt till utkomststöd, och när jag hade räknat med det för de här återstående skrivarmånaderna. Det finns tydligen en gräns mellan att ge sken av att klara sig och att sen inte alls klara sig, och vi ger fel sken och hamnar därför varken på den ena sidan eller den andra.
Så att, jo - jag har varit utan pengar sedan mars nu. Okej, inte UTAN, min sambo har ju ett jobb. Men inte är det ju meningen att en mänska ska ligga sysslolös och be sambon om att hämta hem maten liksom (för det enda det handlar om är ju mat, det enda vi liksom har råd med). Nog att det tär på hela ens varande det här att siffrorna på kontot snart handlar om tiotal.
Vill inte låta som att det är synd om mig heller, det är det ju inte. Vill bara lite försynt hötta med näven och säga att ja, om jag visste hur svårt det var att få det där utkomststödet så hade jag aldrig ens brytt mig om att ansöka om det, då hade jag istället sökt jobb och sparat graduskrivandet till nån annan gång när jag har ihopsparade pengar (så som jag alltid gjort innan). Och då kan vi ju lika gärna dra till med att välfärdssamhället är en myt när man inte får vad man har rätt till, och screw you alla fattiga mänskor som försöker hålla upp nån slags mänsklig värdighet; ni är inte tillräckligt slitna och utslagna. Kom tillbaka när ni är i livsfara på riktigt.
Så att, jo - jag har varit utan pengar sedan mars nu. Okej, inte UTAN, min sambo har ju ett jobb. Men inte är det ju meningen att en mänska ska ligga sysslolös och be sambon om att hämta hem maten liksom (för det enda det handlar om är ju mat, det enda vi liksom har råd med). Nog att det tär på hela ens varande det här att siffrorna på kontot snart handlar om tiotal.
Vill inte låta som att det är synd om mig heller, det är det ju inte. Vill bara lite försynt hötta med näven och säga att ja, om jag visste hur svårt det var att få det där utkomststödet så hade jag aldrig ens brytt mig om att ansöka om det, då hade jag istället sökt jobb och sparat graduskrivandet till nån annan gång när jag har ihopsparade pengar (så som jag alltid gjort innan). Och då kan vi ju lika gärna dra till med att välfärdssamhället är en myt när man inte får vad man har rätt till, och screw you alla fattiga mänskor som försöker hålla upp nån slags mänsklig värdighet; ni är inte tillräckligt slitna och utslagna. Kom tillbaka när ni är i livsfara på riktigt.
Jag + Pasi = sant
Tuesday, May 20, 2014
INLÄRNINGSPOESI 20.5.2014
DET ÄR PÅ DETT HÄR SÄTTET ATT VI HAR EN FÖRELÄSARE SOM INSPIRERAR TILL ATT SAMMANSTÄLLA SÅDANA HÄR SAKER. DET ÄR LITE SLARVIGT MEN SÅN ÄR HEN OCKSÅ:
intervjuaren
en kald insamlare
förväntas att lära mönster
ordnas hierarkisk
En social variabel
Ett politiskt verktyg
En social konstruktion
såväl som alla andra produkt av mänskligt beteende.
”vi” till skillnad från ”andra”
en upplevelse av skillnader från ”andra”
likhet med andra män och skillnader till kvinnor
som likhet med kvinnor och skillnader från män
till andra aspekt av identiteten
(en medveten politisk position)
intervjuaren
en kald insamlare
förväntas att lära mönster
ordnas hierarkisk
En social variabel
Ett politiskt verktyg
En social konstruktion
såväl som alla andra produkt av mänskligt beteende.
”vi” till skillnad från ”andra”
en upplevelse av skillnader från ”andra”
likhet med andra män och skillnader till kvinnor
som likhet med kvinnor och skillnader från män
till andra aspekt av identiteten
(en medveten politisk position)
•Skillnader kvinnor emellan. Skillnader mellan män.
som
integrala
växtprocesser i individen.
hur flytande och processartat,
Identitet
och identifiering
relationer mellan historiska och socialt
spesifika skillnader,
det nomadiska vid vår existens.
Fylla, wicca, sjukhus och hästar, jaja här på bloggen är det koherent som vanligt
På lördag, mitt i allt när jag stod mitt i en skock människor, minns inte sammanhanget, minns inte platsen – så slog det mig att det är jag som har det svårast av alla att "bara vara" fast jag alltid brukar roa mig med att betrakta andra som jag tycker att "har det svårt att vara". Jag kände mig plötsligt som helt full av elektricitet; obekväm, nervös, hetsig till sinnet. Utan en klar orsak ens. Sen föll bara pusselbitarna på plats, en efter en. Varför jag dricker så mycket, till exempel. Det kan börja helt ok, man dricker lite och har det trevligt med trevliga mänskor osv, men sen ju mer klockan går, desto mer börjar jag få för mig att jag ska dricka så mycket som möjligt, hälla i mig allt jag kommer över, till och med stjäla folks drinkar har jag omväxlingsvis börjat göra igen, Gud vet varför. Sen blir jag intensiv och överdriven, börjar dela ut spontana komplimanger åt främmande mänskor, tänker att jag ska vara en sån där glädjespridare som gör att folk går hem glada, och tanken är väl god men det måste ju bara te sig så fucking desperat. Minns att jag en gång helt räkäkännissä sa till vår alkoholiserade granne att han var "hyvännäköinen" även om jag absolut inte tycker det, varpå han sa att nåt sånt har ingen sagt åt honom på över 30 år. Och ja, sen blev han min FB-vän och nu skickar han halvsnuskiga meddelanden åt mig. Så att... kanske inte så jävla smart att hitta på snälla stories i fyllan...
I lördags gav jag "goda råd" åt Li Andersson. Ni förstår.. jag är inte stolt över mig själv.
Kanske värst av allt är känslan av att jag inte ens skulle villa gå nånstans om jag inte fick vara full. Grundtesen är liksom att det är skittråkigt ute på stan, därför måste man vara full för att ens ha nåt nöje. Så fel, så fel. Har tänkt på det mycket på sistone. Vad är poängen med att ens gå nånstans/ens existera, om man inte kan ha det roligt och slappna av utan att vara i fyllan eller drogpåverkad? Har aldrig velat vara speciellt extrem angående livsstilsval och sånt där, men nu ser det fan ut som att jag kommer att förbli nykter också, en lång tid. Jag måste hitta tillbaka (tillbaka?) till nåt slags "ur-sätt" att vara. Ska jag vara helt ärlig så skulle jag villa sätta mig in i vad wicca går ut på; blev intresserad av den livsstilen, religionen eller vad man nu ska kalla den, under en kurs om nyreligiositet. Är inte direkt intresserad av den religiösa kontexten, utan mer av den där tanken bakom; att man ska leva i harmoni med naturen, respektera den, okej då: rabbla lite formler och kanske göra några ritualer emellanåt, följa årstiderna, måncykeln och fira vår- och höstdagjämning, midsommar och midvintersolstånd. Det är sånt där som jag faktiskt annars också gör utan att ens tänka på det, säger förlåt till trädet om jag råkar bryta av en kvist eller liknande, pratar ursäktande med granen medan jag samlar granskott. Lånade boken A Spiral Dance av Starhawk (ja, naturligtvis har de såndäna töntiga artistnamn de där wiccanerna) och blev än mer intresserad. Om vi bara bortser från alla kitschprylar som gröna och svarta ljus, släta stenar och kristaller, femkantade stjärnor, hippiekjolar och glittriga scarfar, altare och annat fåneri som verkar vela göra alla wiccaner och häxor så jävla likriktade, så hade jag varit en helt utmärkt häxa. Jag hade kanske via några välvalda ramsor och dialoger med Gudinnan fått det att växa lite bättre på kolonilotten om inte annat.
Idag fick jag en sjukhusremiss. Ska operera bort min gallblåsa den sjätte juni, innan dess genomgå ett antal undersökningar som jag är säker på att kommer att avslöja att hela min kropp är invävd i cancer eller what ever. Jag har aldrig känt mig såhär jäkla trött och sårbar. Jag är helt hundra procent säker på att det är mänskor som mig som cancer och liknande sjukdomar hittar till, eftersom de är undernärda, deprimerade, omotiverade och allmänt negativa.
Men ja, så negativ är jag faktiskt inte nu, för veckans mest fantastiska: går på ridkurs hos Turun ratsastajat. Har fått tilldelad en ponny som heter Pasi och är helt fantastisk; nyfiken, snäll och lite spjuveraktig. Att rida, att vara till hälften förskräckt och till hälften stormförtjust vid trav, att sen hitta den där gemensamma rytmen med hästen och plötsligt lite kunna slappna av i sadeln fast det går undan, det är nåt så obeskrivligt fint det där. Och sen att få pyssla om de där stora, lugna och fantastiska djuren, trycka in näsan i deras päls, dofta på dom, bara ana en liten del av det som försiggår i det där enorma hästhuvudet. Hoho. Drömde om hästar hela natten.
I lördags gav jag "goda råd" åt Li Andersson. Ni förstår.. jag är inte stolt över mig själv.
Kanske värst av allt är känslan av att jag inte ens skulle villa gå nånstans om jag inte fick vara full. Grundtesen är liksom att det är skittråkigt ute på stan, därför måste man vara full för att ens ha nåt nöje. Så fel, så fel. Har tänkt på det mycket på sistone. Vad är poängen med att ens gå nånstans/ens existera, om man inte kan ha det roligt och slappna av utan att vara i fyllan eller drogpåverkad? Har aldrig velat vara speciellt extrem angående livsstilsval och sånt där, men nu ser det fan ut som att jag kommer att förbli nykter också, en lång tid. Jag måste hitta tillbaka (tillbaka?) till nåt slags "ur-sätt" att vara. Ska jag vara helt ärlig så skulle jag villa sätta mig in i vad wicca går ut på; blev intresserad av den livsstilen, religionen eller vad man nu ska kalla den, under en kurs om nyreligiositet. Är inte direkt intresserad av den religiösa kontexten, utan mer av den där tanken bakom; att man ska leva i harmoni med naturen, respektera den, okej då: rabbla lite formler och kanske göra några ritualer emellanåt, följa årstiderna, måncykeln och fira vår- och höstdagjämning, midsommar och midvintersolstånd. Det är sånt där som jag faktiskt annars också gör utan att ens tänka på det, säger förlåt till trädet om jag råkar bryta av en kvist eller liknande, pratar ursäktande med granen medan jag samlar granskott. Lånade boken A Spiral Dance av Starhawk (ja, naturligtvis har de såndäna töntiga artistnamn de där wiccanerna) och blev än mer intresserad. Om vi bara bortser från alla kitschprylar som gröna och svarta ljus, släta stenar och kristaller, femkantade stjärnor, hippiekjolar och glittriga scarfar, altare och annat fåneri som verkar vela göra alla wiccaner och häxor så jävla likriktade, så hade jag varit en helt utmärkt häxa. Jag hade kanske via några välvalda ramsor och dialoger med Gudinnan fått det att växa lite bättre på kolonilotten om inte annat.
Idag fick jag en sjukhusremiss. Ska operera bort min gallblåsa den sjätte juni, innan dess genomgå ett antal undersökningar som jag är säker på att kommer att avslöja att hela min kropp är invävd i cancer eller what ever. Jag har aldrig känt mig såhär jäkla trött och sårbar. Jag är helt hundra procent säker på att det är mänskor som mig som cancer och liknande sjukdomar hittar till, eftersom de är undernärda, deprimerade, omotiverade och allmänt negativa.
Men ja, så negativ är jag faktiskt inte nu, för veckans mest fantastiska: går på ridkurs hos Turun ratsastajat. Har fått tilldelad en ponny som heter Pasi och är helt fantastisk; nyfiken, snäll och lite spjuveraktig. Att rida, att vara till hälften förskräckt och till hälften stormförtjust vid trav, att sen hitta den där gemensamma rytmen med hästen och plötsligt lite kunna slappna av i sadeln fast det går undan, det är nåt så obeskrivligt fint det där. Och sen att få pyssla om de där stora, lugna och fantastiska djuren, trycka in näsan i deras päls, dofta på dom, bara ana en liten del av det som försiggår i det där enorma hästhuvudet. Hoho. Drömde om hästar hela natten.
Friday, May 16, 2014
Subscribe to:
Posts (Atom)