Monsteregil

Äh, vi sätter hit honom. Monsteregil! Han ser illa ut i ansiktet för det var ett helvete att få det att se ut till något. Det gäller att få ansiktets basdrag dit genom att par enstaka penseldrag, annars kan man vara säker på att man bara klantar till det om man sen försöker med någo mirakel dit ovanpå färgen, vilket jag såklart försökte. Dessutom försökte jag alldeles för mycket med nån slags realism, och det borde man ju veta att man ska vara just Rembrandt eller nån Schjerfbeck för att det ska se ut till något. En egen stil tar väl en hel livstid att utveckla? Det är därför jag inte vill ha trumpet, för jag vill bara kunna spela direkt. På samma sätt tror jag att jag kan måla direkt om jag bara får färger och penslar i handen. Men man kan komma ganska långt genom att lura sig själv att man faktiskt kan saker.

Banktjänstemän

Hur kommer det sig alltid, att vänner och klasskamrater som man i ungdomen upplevde att var lite smått lobotomerade i huvudena, nu ofta är anställda på bank? Vem anställer dom? Jobbar det apor på bankerna? Jag fattar inte.

Nya idéer till realityserier, fritt fram att stjäla:

1- Grandma's next top model
Som ANTM fast för sådana som har fyllt 60. Utmanande tävlingar&en paus från hemmet och pensionärslivet.

2- Run for your life
Joggare jagas av skådespelare som klätt ut sig till rånare&fula gubbar och gömt sig i buskar och snår. Sen får joggarna testa sin RIKTIGA springförmåga och springa för livet tills de luras in i en fälla och blir frisläppta och ertappade av kameror.

3- It's a dog's life
Kameror installeras i ensamma hundars hem medan husse/matte är på jobb. Garanterat en dödstråkig realityshow, men kanske nån får en aha-upplevelse. ("Oj, min hund har det sjukt tråkigt i fem timmar.")

4 -Next hit wonder
Alltså jag fattar inte att det här inte redan finns (eller finns det?). En tävling för låtskrivare: slutprodukten ska vara en hit. Tävlingar likt i Project Runway fast med musik. Alla klichéer ska med; ibland ska dom skriva ballader, ibland rokkenroll, ibland ska dom inkorporera en slinga av "Sov du lilla videung" i den nyskrivna låten. Sångerskor&sångare uppträder likt modeller. Huvudprodukten är låten. Den sämsta låten röstas ut och juryn är hård: där finns typ Jone Nikula, MA Numminen, Katri Heleena och Mikko Alatalo.

Klagobloggen vol. 17253

Istället för skrivande av metod: skrivande här. Istället för fokus: utvikning.

Svår natt. Hundfan så förbannat energisk efter att ha varit så duktig att den fick ett ENORMT ben med oxkött i - en dålig idé för efter att ha satt i sig hela benet drack den upp nästan en hel balja och sen ville den först inte sova utan leka, och sen när vi hade somnat så hade den kisat på golvet, samt antagligen kakkat också och ätit upp skiten (eller så kom kakkan från mina skor, det är oklart.)
Och sen var det tidig väckning men första koltrasten för i år fick mig på bra humör även om jag var uppe innan solen. Lonttis-koltrasten är bra, den kan härma bilalarm.

Nu sitter jag på biblioteket och försöker koncentrera mig även om pojkarna här intill pratar om veckoslutets rabalder och väcker FAN i mig - hur nån jävla Peppe har slagit huvudet fem gånger i väggen, pissat på gatan och varit heelt sekaisin. Satans jävla studerande som väl knappast har något gemensamt alls, annat än att de studerar på den här fucking lekskolan ÅA och sen har en orsak att doka ihop. Detta ständiga dokande och beskrivande av hur den ena och den andra har varit mer sekaisin än den ena och den andra, I couldn't fucking CARE less. Om tie år är dom alla gifta och vaxar bil.

Och när vi nu är i farten med den här klagandet, så kan jag ju meddetsamma ta upp det här med hur jag stör mig på vissa finlandssvenska bloggares jävla klagomål på "hur de t.ex. inte orkar klä på sig vettiga kläder" eller liknande, jamen HERRIGUUUD orkar du inte ens klä på dig flicka, stackars människa! Varför tror jag inte på dig? Kanske för att du sen fotar dig själv med rosa iphone och ser ut som en gulligt trött nyponros iklädd någon charmigt avlagd jacka eller farmors gamla stickade kofta och det är så RÖRANDE och inpå livet alltihopa - ja, alla känner sig träffade och kommenterar på varandras blogginlägg att "jååjåå, jag vet precis hur det är - jag ORKAR INTE HELLER KLÄÄ PÅÅ MIGG (DAAAAAA), tar endast på mig vettiga kläder två gånger i veckan, annars har jag bara huppare och håliga kalsonger" - ja men gör det då, WHO THE FUCK CARES?! Varför detta ständiga tjafs om hur muka obrydd man är om världen och sig själv när det enda de tycks ha att skriva om är just om hur mycket de tycks bry sig om sig själva och deras fucking vara-eller-icke-vara yllesocksgulliga?

Ursäkta, är så jävla stressad bara. Det är inte meningen att vara en sån bitter typ idag, men så blir det ibland. Kännen er icke träffade. Men jag tar gärna emot bilder av folk på emailen lottagreen@hotmail.com. Skicka bilder dit så får ni dom tillbaka hårt kritiserade och med utförliga beskrivningar om hur fel jag tycker att ni klär er och hur pissiga ni ser ut att vara, både utanpå och inuti.

Grej på gatan

Söndagsmorgon och här sitter jag och öhm.. filosoferar, dvs stirrar stint framför mig med kaffekopp. Då den här hunden har tagit mig ut på promenad oftare än vanligt har det hänt att jag har börjat titta omkring mig mer än förut, det blir ju så när man går samma rundor opponer - man börjar kolla in saker. Igår hittade jag en konstig, gammal grej på trottoaren, nerstänkt med målfärg och sådär, skitig och som tagen ur ett annat sammanhang. Grejen var den enda saken på hela gatan som liksom skiljde sig litet ur mönstret husvägg-trottoar-fönster med nerdragna persienner-inglasade balkonger - och jag märkte hur glad jag blev, hur upprymd en sån främmande grej kunde göra mig. Och så tänkte jag igen på det här med Finland och utmaningen att bo i den här ultimata tråkigheten och renligheten - inte ens gräset mellan husen får hunden gå på. Det är GRÄS, det ska växa där och ingen ska varken gå på det eller sitta i det eller på något sätt utnyttja gräsjävelskapet på annat sätt än att titta på det och tänka att "åh, en grön oas" typ. Nånstans har nånting blivit så fel.
Men det är nånting med den här finska, oinbjudande betongneighborhooden som tilltalar mig, just för att det känns som en utmaning för fantasin att bo här. Det har alltid tilltalat mig att bo på ställen som inte bjuder till trivsel på något sätt, just för att man då själv tvingas ta fram allt man har till trivsel inuti, så fungerar det lite för mig.

Den kanske mest tilltalande stadsmiljö jag nånsin har varit i var Beirut, så vänlig och uppsluppen atmosfär där, och naturligtvis inte så städat överallt. Det är något speciellt med städer som har sett SKIT nyligen. Folk i såna städer förstår att när det inte skjuts och bombas så drar man ut sofforna på trottoaren och spelar schack och umgås och röker vattenpipa. Klart att det var jäkligt inspirerande att gå i kvarter där man egentligen konstant bara hade kunnat fota och få intressanta bilder gång på gång på gång. Det är en konstig känsla att vart man än riktar kameran, så kommer nåt udda - ett sladdtrassel, en gammal matta, en överbelamrad balkong att fastna på bild.

Här i Finland hittar man inget sladdtrassel vid telefonstolparna och inte är det nån som hänger ut kläder på balkongen knappt för då kommer det ju klagomål från grannarna. Och fotograferna koncentrerar sig på linjer istället för detaljer. Det är ett udda samhälle det här, ett samhälle i vilket hemmet är så jäkla heligt och man gömmer allt vad man är bakom persienner och nerdragna gardiner. Men det funkar här. Det kan man ju säga om Finland. Det funkar. Och alla är deprimerade. Och folk hittar på udda lösningar på saker för att de måste gräva i sig själva efter inspiration. Och man blir nästan rörd till tårar av att hitta en konstig grej på gatan.


Kaverin Rabbes foto får här vara ett exempel på vad jag menar med att finska fotografer ofta koncentrerar sig på linjer istället för detaljer.

elaka

Jag skulle tipsa om en blogg jag snubblade över här just, Den elaka bloggen. Låten er ikke avskräckas av det aningen töntiga namnet; bloggen är inte speciellt elak, men verkar istället vara sällsynt vettig, och lite mer resonerande och ställande av mer intressanta frågor sådär. Utredande, kritisk! (dvs I LIKE). Och så kallar han/hon sig själv för "vi" tydligen. (Också ett alternativ till "hen"? Ööh.)

Här, ett inlägg som jag tyckte mychi om: sing while your winning, kära höger och en så fin beskrivning av Katainen som intervjuades:

han sa att "vi inte har råd nu att ideologisera kring de verktyg som firmor använder för att nå tillväxt", och att han var så eld och lågor för han hade varit i tyskland och sett hur "där finns en sånhär fiilis att nu ska vi ta över världen".

det är lustigt, själv tycker vi det är lite oroväckande alltid när tyskarna kommer på att de vill ta över världen. men då är vi kanske som humanist alltid lite mer medveten om den historiska kontexten än vad små idioter till marknadsliberaler är.

vad menar han med att "ideologisera kring de verktyg som firmor använder"? jo, han menar att man inte får klaga på att nokia flyttar sin fabriksproduktion till asien, att städföretag hungrar efter desperat invandrararbetskraft så att de kan betala mindre i lön än som behövs för mat och för hyra åt sina anställda, som i bästa fall har sitt kontrakt med nåt bemanningsföretag och alltså kan få sparken eller anställas på nytt med en dags varsel.

(R)hundgång

Öu gaad. Idag är dagen då jag borde trolla fram en surrealistisk version av pappa i soffa med hund, för i morgon är föräldrar här med hela ekipaget och kaffe&tårta. Och jag vet inte vad det är, men det är som att jag har slutat studera. Javisst, jag studerar nog ännu, jag har valt kurser och alltihopa, men ingenting händer liksom. Jag vet inte om jag trycker på fel knappar eller om jag bara drömmer att jag gör skolarbete, men det kommer aldrig nåt svar från skolhållet, det kommer inga inkallningar till nya kurser, inga mail, inga påminnelser, så jag tänker att nå väl, dom hör väl av sig när dom saknar mig. Vilket man absolut INTE ska tänka i studiesammanhang, det borde ju en gammal räv som jag vid det här skedet veta.
Men sen jag har fått den här hunden har allt bara gått ut på att fylla dens matskål och gå ut med jämna mellanrum. Allt annat har skyfflats åt sidan som betydelselöst, min egen mat bland annat. Kan komma på än sjutiden att oj fan, man ska ju äta också. Vet inte när senast jag har varit såhär upptagen och samtidigt haft känslan av att INGENTING blir gjort, förutom det evinnerliga promenerandet, skitupplockandet och de fåniga sitt-och liggövningarna. Igår stupade jag i säng klockan nio och somnade faktiskt. Ja det vette fan vad som är på gång.
Nå, nu till surrealistmålningen.

Dragspelsvånda

Nu ska jag berätta om det mest irriterande instrument jag nånsin har gett mig i lag med: tangentdragspelet, eller varför inte: dragspelet: ett spel på vilket knapparna inte sitter logiskt efter varandra utan man får GISSA om man ska till höger eller vänster för att spela önskat ackord: ens naturliga öra har ingen som helst betydelse, allt handlar om teknik; man måste öva. Man måste vara snabb och fingerfärdig. Och ja, sen när man efter en viss möda har lärt sig nånting, så inte låter det ens för helvete bra.

Hundnytt

Jag lovar att återkomma så snart mina hormonnivåer något så när har återgått till de normala. Just nu kretsar nämligen allt kring HUND och det kan ju bli lite enformigt i längden.. både att tänka på, skriva om och läsa om.
Men allt har gått bra. Hunden är förvånansvärt lugn, men också lekfull och full av fån. Det är faktiskt sällan jag har träffat ett sånt förtjusande exemplar av valpflicka, så jag kan inte annat vara än lycklig över mitt snabba beslut. Men jag har också varit lite paff. Paff över hur mycket uppmärksamhet en valp behöver, hur mycket man borde veta, hur skärpt man borde vara hela tiden för att saker ska gå rätt till och paff över att upptäcka att man (precis som jag ju visste) inte kan gå nånstans mer om helgerna om man inte har fixat hundvakt, jag menar ut och se nåt band eller ta en öl eller så. Istället går lördagskvällen åt till att stryka längs med husväggarna och hoppas på att hundfan ska skita så att man inte behöver upp halvsex.
Sen har jag varit helt slut och kroppsligt utmattad, och ramlat i säng vid tietiden, nånting jag annars inte gör om jag inte är sjuk. Det är ett nytt liv, och spännande. Konstigt att konstant vara iakttagen av ett par bruna, uppmärksamma ögon. Man får se till att inte få nån egostörning, att missuppfatta att man är nåt märkvärdigare än man i själva verket är bara för att man plötsligt har en ofrivillig lärjunge.
Tack och lov blir hunden äldre. Tack och lov är det snart vår och sommar.

Hund, det är ju inte hela världen, jo vänta, det är det ju

I morgon kommer det en ny typ in i min tillvaro, nämligen den här hundtypen. Jag har int riktigt varit mig själv under de senaste dagarna på grund av det här, den här grejen är lite för stor bara, att greppa. Det att jag nu från och med i morgon har en liten pälsbeklädd fyrbent grej med öppna ögon och olika behov, och allt är på mitt ansvar under de förhoppningsvis kommande 10-15 åren.

Det var väldigt lätt att komma på att jag ska ha hund, jag kom helt enkelt på det och sen gick det inte att skuffa undan tanken längre. Sen var det bara på autopilot som jag gjorde sånt som jag annars skulle dra mig från att göra; ta kontakt med främmande mänskor per telefon, prata med dom, ställa besvärliga frågor och ha hundar hit på hembesök och allt världens. Sen ordnade det sig så, att jag ska köpa en hund som inte har haft så tur med de första månaderna av sitt liv, den har varit instängd hos nån som inte har tagit hand om den alls och så vidare. Den är fem månader och i ganska dåligt fysiskt skick, men ändå lugn, lekfull och helt klart alldeles adorable.

Det främsta jag nu tänker på, är att införskaffa allt som behövs samt hur jag ska kunna göra det så smidigt och enkelt som möjligt för den här hunden att göra sig hemmastadd hos mig. Det näst främsta jag tänker på, är hur jag ska kunna undgå det att den här hunden inte ska uppsluka allt jag har i mitt liv. Det är faktiskt en väsentlig sak att tänka på; det finns ingen chans att jag skulle kunna fortsätta vara sån här som jag har varit under de senaste dagarna utan konsekvenser. Jag har inte lyssnat på vad folk sagt, har upprepat sånt jag själv sagt flera gånger, har suttit med blicken i fjärran konstant, öppnat ett tomt word-dokument och sen bara glott på det osv. Nå, jag antar att det jämnar ut sig, min uppspeldhet avtar, saker blir vardag. Men det är så SPÄNNANDE!

Blemma, en blogg för tonåringar

Linnea har startat en blogg för tonåringar, Blemma heter den och verkar vara ett jäkligt bra alternativ som börjat hårt också, direkt pang på bara! Och hon uppmuntrar alla som vill att också skriva dit!

Om man tänker sig att man skulle skriva något åt dagens tonåringar, vad skulle man skriva då? Vad skulle man villa säga åt tonåringarna, varför är det så svårt?
Nå det är ju det här med att man skulle måsta lämna ironin! Man borde skriva rent och ärligt. Man borde skriva från hjärtat om man ska komma med något de kan ta till sig. Ungdomar genomskådar ett tillgjort språk, direkt: de ser vem som är lurendrejare, de ser att man är falsk. (Föreställ dig små allvarliga ögon syna dig från topp till tå: "din eländiga, besudlade vuxling. Komma hit med dina "formuleringar.")
Jag får ofta en sån känsla tillsammans med barn, känslan av att jag är äcklig, och lite förstörd, har så dåliga vanor och har fått ett sätt att säga saker som jag inte längre blir av med. Om jag skulle lära mig ett nytt språk skulle där alltid höras en accent av mitt modersmål eftersom det har etsat sig så ända in i mitt innersta medvetande och klöst sig kring mina käkar så till den grad att jag för evigt bara kommer att låta som mig själv - allt medan barnen, de obesudlade barnen babblar på och tar efter toner och accenter som våra halft fördärvade öron inte ens längre kan uppfatta! Jag får alltid en känsla av att barn genomskådar mig, att jag skulle borda vara naturlig och att jag inte längre KAN vara naturlig, vad det nu sen en gång betydde! Och att de ser på mina tänder och tänker att oj, så gamla och förgulnade tänder. (Sånt gjorde jag när jag var liten.) Det är en hemsk känsla. Det är lite samma känsla som när man vill dansa till nån musik man verkligen älskar, men när det bara inte går för att man är så jäkla stel och bara känner att varenda move man gör ser så förbannat fel ut.

Jaa. Jag tror jag vill skriva något om det här med att jag från tonåring ända upp till tjugo-nånting-åren alltid trodde att "ens folk" var något man skulle hitta, något som gömde sig nånstans liksom. Medan "ens folk" ju inte finns, eftersom man måste ställa om sitt huvu, som är helt felinställt eftersom man har fått någon crazy idé om att allt utgår från en själv.
Men alltså: hur ska man skriva åt tonåringar som inte riktigt är nöjda med mainstream-tillvaron och som känner sig lite speciella eller utanför, när ens budskap är att "hej, sluta tänka att ni är någo alternativa eller någo annorlunda än nån annan så blir allt så mycket bättre"?
Nä, jag vet nog inte vad jag skulle skriva åt tonåringar.
Lev ut skiten, kanske? Gör vad fan ni vill.

Det alweys grener on det ader side

Nån hade sökt på "det alweys grener on det ader side" och hamnat hit.
Det här kan man ju bara inte förbise..

Nattligt dramaqueeneri

Usch, jag har varit en nattlig dramaqueen. Sånhän är jag: hela dan kan vara bra, kvällen fantastisk, ölen god, sällskapet fint, alles perfekt. Men så, efter två öl för många och riktigt pinsam dans i klumpiga vinterskor, så slår det slint i mig och jag börjar leta efter nånting att hänga upp mig på, för snart ska man gå hem och man kan ju inte bara gå hem GLAD i fyllan? Eller? Det har väl aldrig hänt. Jag blir plötsligt bombsäker på att hela världen konspirerar mot mig och jag fäller ut alla tentakler; lystrar, luktar, vädrar, iakttar, fiskar efter tecken. Och så händer det något som jag uppfattar som FEL eller ORÄTTVIST mot MIG (da queen som inte har fått tillräckligt med uppmärksamhet, alltså daaa) och så brakar jag samman, springer iväg, fäktar, vrålar, bråkar, sätter mig i snön och vägrar stiga upp, bökar och skriker att fa hem och sova på din eländiga madrass och "tänk över dina gärningar" och WHAT EVAA alltså. En gång ålade jag mig ett par meter framåt i slasket. Vad som helst bara jag får bråka och vara ursinnig. Jag förstår inte hur jag aldrig kan ha sinnesnärvaron att säga åt mig själv att ok nu måste du sluta, för det är du som har fel i huvudet.
Jag har varit sådan här ända sen jag började dricka alkohol (och nu funderar jag nog på att ta en lång paus). Det händer nog förstås ibland att man går hem helt tillfreds, men nog minns jag att jag har härjat på det här sättet på gatorna i Danmark, i Malmö och i Borgå också. Alltid har allting gått ut över tålmodiga och oskyldiga pojkvänner och ALLTID har det nästan handlat om svartsjuka. Jag är helt hopplös när det kommer till svartsjukeri och så var det sagt, högt och tydligt på internet, vad fånigt. Att kanske jag kan släppa det då. Jag är så SJUKT bortskämd. Fuck off.

Det här blir biktbloggen, höhö.
Allt ska bort.

Mitt besök i Icking och varför Icking aldrig fick det beröm det förtjänade

Beware, för nu har jag kommit in på det här med München, och there's not really an end to it. Men alltså, nån gång ska man få ut det.

München är spännande på det sättet, att stan är som en samling av små byar (med bymentalitet!) och man behöver inte åka speciellt långt för att man ska komma till riktiga bondlandskap med kossor och små sandvägar (men det visste jag inte ännu då jag satt mig på tåget till Icking).
Det goda med Bayern är att det alltid är lite för jävligt. Det är inte tillräckligt vackert för att turister ska lockas dit för annat än slalom och Oktoberfest, och det är också rätt smaklöst; jag menar Lederhosen. Och ja, sen är folk helt enkelt inte speciellt trevliga. Vilket i sin tur betyder att dom som är trevliga är skittrevliga.

En gång så tog jag alltså S7-tåget ut till ett ställe som heter Icking. Måste få med stationerna här: Solln, där bodde jag. Rikemanskvarter. Stenhus och BMW:s, välklippta trädgårdar. Sen Großhesselohe, sen Pullach, sen Höllriegelskreuth, sen Buchenhain (det här gillar jag: bok-nånting) sen Baierbrunn, sen Hohenschäftlarn (ahh), sen Ebenhausen-Schäftlarn (ännu mer ahh) och sen: ICKING. Till min förvåning hade jag hamnat helt ut på landet och det blåste och var vackert. Jag gick på sandvägar mellan åkrar, såg kossor. Tyska kossor. Folk man mötte hälsade: Grüss gott. Det var speciellt, tyckte jag. Jag tog suddiga bilder av mig själv och tänkte på Finland där. Jag bondade med naturen på ett sätt som var bekant för hur jag tänkte på Finland, inte Tyskland. Jag var jäkligt glad i Icking.

När jag kom hem tillbaka till aupairfamiljen fick jag den största utskällning jag nånsin har fått i hela mitt liv. Det gällde källarvåningen som jag bodde i. Hushållerskan sa: "Frau Cremer will mit dir sprechen" och jag tänkte nu att vafan kan det gälla? Kom inte ihåg nåt elakt jag hade tänkats kunna göra. Frau Cremer tog mig till mitt badrum och skällde ut mig så fruktansvärt att jag måste se bort. Det gällde hur allt såg ut där nere, hur jag inte hade städat. Jag hade inte sett till att lavoaren glänste, eller kranen. Allting hade en matt beläggning, och det var jag ju medveten om. Jag hade bara inte trott att det spelade någon roll, eftersom utrymmet bara användes av mig och de hade ytterligare tre badrum i huset: ett för Frau und Herr Cremer, ett för barnen och ett för gäster. "Das ist ja EKELIG", sa hon och pekade på lavoaren och huvudet skakade, hon var så arg men samtidigt så obekant med att vara arg och att visa det. Jag hade aldrig hört det ordet ekelig förut, visste inte ens att det fanns i tyskan, men javisst: äckligt. Det gick bra på tyska det med. "ES IST JA ALLES GANZ NEU", sa hon, det var ju allt alldeles nytt och ja det var det. Enligt Frau Cremer som aldrig hade städat en lavoar i hela sitt liv var visst en lavoar FÖRSTÖRD då den var smutsig.
Innan hon var klar sa hon: "und du könntest auch dein eigenen Zimmer aufräumen", att jag också kunde städa upp i mitt eget rum. Det var nog det sista hon sade som avgjorde hur illa jag tog den utskällningen. Jag hade lite sett på mitt rum som min fristad från allt vad familjen Cremer innebar: dyra färdigköpta äckeltårtor, stela vinbjudningar, den kroatiska hushållerskan som var tvungen att kalla Frau och Herr Cremer efter hövlighetsformen som om de vore kungligheter, fruns "Termine" med massören, eller Ayur Veda-dietisten, eller barnens stackars piano- och violinlärare: allt som i princip var BORTSLÄNGT! I mitt rum ville jag kunna vara som jag var; skitig och oorganiserad, än mer oorganiserad eftersom jag ville markera min kontrast mot Cremers. Och så kom hon och påpekade att jag också borde städa där.
Här blev jag alltså medveten om att det här med renlighet enligt Cremers inte bara var något praktiskt, utan något som skulle genomsyra hela ens väsen.

Sen skrubbade jag och städade, grät och städade och gick inte ens till Mittagsessen. Och när jag gick upp senare, svullen och eländig, fanns endast min tomma tallrik kvarväntande vid bordet. Cremers kunde det här med att måla upp stämningar, alltså. Och Icking gladdes jag aldrig åt så mycket som det hade förtjänat det.


Här har en konstnär som heter Max Zettler lyckats fånga Icking EXAKT så som jag minns det.

Ur ventil: lupst

Jag har också blivit inspirerad av den här "skrivleken" liksom bland annat en annan Lotta också blivit (jo, det är roligt att surfa runt:).

Man ska alltså titta på dom här orden och sen fort som attan skriva ner det första ord man associerar till när man läser ordet i fråga. Och sen ska man skriva en historia som innehåller de ord som fallit en in.
Alltså kör:

1. Ett mjukt ord. Kummin
2. Ett vasst ord. Vass
3. Ett runt ord. Ventil
4. Ett blått ord. Marimekko
5. Och inför detta sista ord får du faktiskt fundera lite, kanske rent av något ord du gått och mumlat på ett tag: Ett ord du längtar efter att få använda. Koriander.

Och så historien då (och jag är hopplös när det gäller sånhäna underfundiga historier, vi tar det kort):

Krossa kummin, sticks; de vass.
Ur handen kryddstank, ur ventil: lupst.
Ett linne, modell Marimekko,
som en boll kommer jag tillbaks till dig.
Ett blad: tre delar och lätt att söndra.
Dit har dom soja och vinäger i sina soppor, vem vet koriander.

Ska jag vara helt ärlig så funderade jag just skitmycket på hur den där fån-dikten skulle formuleras, och jag ändrade den säkert fem gånger. Det är just sådär som det är: ordkonst, och därför hatar man det: funktion noll, men ändå letar man efter rytmen, som om där vore någon att finna, som om man kunde överraska med nån pretto-formulering eller nåt nyuppfunnet, jag vet inte. Jag vill säga att dikt är bullshit, men sen finns det ju poeser som jag tycker om. Man måste våga vara allvarlig när man skriver, eller något. Skriva fullt ut och se om det bär eller brister. Det är lite som att sjunga, man måste våga vara seriös, fullt ut på allvar bara sjunga trots att det känns hur fånigt och onaturligt som helst, och det är det här som jag är så usel på, att dansa fullt ut som om ingen såg en, att sjunga fullt ut av hjärtans lust, att skriva och sluta låtsas att man fjantar sig, när allt man egentligen vill göra är att gråta som ett litet barn i en gammal kvinnas famn.

Jag minns en gång förlängesen, på en U-bahnstation i München. Jag åkte omkring där på dagarna eftersom jag hade lurat min au-pairfamilj att jag hade tagit ytterligare en kurs Deutsch für Ausländer. Sanningen var att jag inte hade tagit nån ytterligare kurs för att jag redan kunde tyska, och det var faktiskt sant. Jag åkte runt i hela Münchens U- och S-bahn-nät, prickade in stationer med lustiga namn (och tro mig, sådana finns det många av i Tyskland), hoppade av på dom stationerna och tog en bild eller satte mig på en bänk, eller köpte någon semla från något av de otaliga, fantastiska brödbagerierna som fanns ÖVERALLT i München. Kürbiskernbrötchen, Korn-Stangerl, Dinkelsemmel, ja, det får bli ett eget blogginlägg nån gång - hur pippi jag blir av att bara TÄNKA på de tyska små brödbutikerna.

På den tiden kunde jag sitta på bänkar i timmar och bara kolla in mänskor, väder och vind, ja det är helt galet att tänka på det idag. Faktiskt så hoppades jag att folk skulle komma och prata med mig, för på den tiden hade jag en otroligt naiv uppfattning om att det fanns folk och folk, och att sådant folk som jag gillade också satt och tryckte nånstans, och att jag kanske skulle kunna dra folk jag gillade till mig genom att sitta på bänkar och springbrunnskanter och bara vänta och vara mig själv. (Jag hade också en helt förvriden självuppfattning som 19-20-åring, men det är en annan sak.)

Ja, en gång satt jag alltså på det sättet och väntade på något av tågen som bar på de magiskt laddade namnen, som jag ännu idag får rysningar av att bara säga: Feldmoching, Neuperlach Süd, Klinikum Großhadern (min favorit: tänk KLINIKUM Großhadern, associationerna där alltså: en klinik mitt ute i ingenstans, i Stor-nånting. En ändstation och så en klinik; mjölkvita lemmar som hänger från sängarna, rökande sköterskor med drömmande blickar längtande bort, suckar i korridorerna. Och utanför: åkern och leran. Industrin inte långt borta. Großhadern.)
En annan favorit: Garching-Hochbrück. Vilket laddat namn, bara. En gång då jag var på genomresa fick jag övernatta hos en före-detta punkare som bodde i Garching-Hochbrück. Före-detta var han för att min vän hade beskrivit honom som punkare med tuppkam och allt, men när jag träffade honom var han bara en vanlig karl, tyst var han också och sa att man "växer ifrån" olika saker, som att vara punkare då. Idag skulle jag antagligen ifrågasätta ett sånt påstående, men då var jag bara otroligt uppspelt över att jag skulle få övernatta i GARCHING-HOCHBRÜCK. Jag minns hur underlig till mods han blev över att jag inte visade något vidare intresse för honom, men desto mer för Garching-Hochbrück, det var nån jävla förort. Jag skickade sen kort och allt.
Håren reser sig: Tutzing, Geltendorf, Thalkirchen, Pasing. Jag vet inte varför jag alltid har haft en benägenhet att fästa mig vid olika ortnamn och speciellt namn på ändstationer, kanske eftersom tågen kommer dundrande med namnen på ändstationerna högtidligt uppsatta ovanför framrutorna.
("Så hur var ditt aupair-år?" "Ja, jag åkte S- och U-bahn och var besatt av stationsnamn.")


MIN SJÄL, här hittade jag ett foto på ett U-tåg som är på väg till Klinikum Großhadern.


Hur som helst (till saken nu) så satt jag en gång på en U-bahnstation nånstans mellan sträckan Sendlinger Tor och Alte Heide och började peta av skalet på en apelsin. Och jag minns det så tydligt ännu idag, hur en tant som satt på bänken ett stycke bredvid, högt sade: "Ach, wie gut es duftet!" (ah, så gott det doftar), när jag skalade apelsinen och doften spred sig. Jag minns hur det ekade i valvet där, för där var inte många mänskor alls, det var ju mitt på dan när alla andra var på jobb och ensam var jag nästan om att åka fram och tillbaka i Münchens U-bahn-spindelnät. Och den där känslan sedan, som att man var hemma, som att världen var liten, den känslan som man får när man skalar en apelsin på allmän plats och nån tycker att det doftar gott, den är nog obeskrivligt bra, den känslan.

Ja, jag ville bara skriva det här för jag har av nån anledning tänkt mycket på Tyskland och just den här händelsen på sistone, kanske för att jag håller på att skriva tråk-akademisk text som ter sig så fucking dödande av allt levande inuti en.
Kanske det dyker upp fler behov av att välta av sig av Tysklandsintryck här snart.

Kopplingar mellan kärninnehåll

Två ord i finlandssvenskan som man hela tiden stöter på vid uppsatsskrivande och som jag avskyr är:

1. Kärninnehåll. Får alltid en bild av ett äpple framför mig och föreställer mig det där satans kärnhuset, och när man nu är inne på det kan man ju tänka på päron också som har ett litet annorlunda kärnhus. Och DÄR for koncentrationen.

2. Koppling. Det görs kopplingar mellan det ena och det andra, och ibland tror jag att det enda man håller på med som universitetsstuderande är att dra de här satans kopplingarna mellan en sak och en annan. Det här kan kopplas med det där, och sen kan en koppling dras mellan det där och det där. Och ser du kopplingen här? Jovisst, bevisa kopplingen.

Gaah!

Diskussion som jag bara är tvungen att plita ner för att aldrig glömma

- Så du är bisexuell?
- Jo, det kan man nog säga.
- Aja, är din pojkvän också bisexuell då eller?
- Jo, det är han väl nog också.
- Aj, har ni någo öppet förhållande?

Det är så typiskt det här att man genast anses vara nån form av sexmonster så fort man nämner att man eventuellt har nån avvikande läggning. Skulle jag ha dragit till med att jag är lesbisk skulle väl karln ha föreställt mig att jag går och dreglar efter VARENDASTE en flicka på festen. VARJE flicka vill jag dra byxorna av, jo för jag är lesbisk och helt SJUK av kåthet. Jag kan inte tänka på annat än nakna kvinnor exakt hela tiden, för jag är ju lesbisk och helt kukkuu-kreisiger i huvudet jo. Eller hur? Jag kan inte ha ett vanligt jobb för jag kan inte koncentrera mig på något annat än det kvinnliga könsorganet.

Medan jag anser att varenda kokko mer eller mindre kan ha vilken sexuell läggning som helst, kan sexuell medvetenhet för en annan betyda nåt helt annat, brutalt, vad vet jag.

Att "se på" hund

Idag gick det nästan så att jag bestämde mig för att skaffa hund. Det här med hund är något jag har tänkt på länge och faktum är att jag är en bättre mänska tillsammans med en hund. Jag är aktivare, går mer ut och blir därmed en gladare och mer harmonisk typ. Dessutom är planen att ta hand om nån hund som behöver ett hem, så hundskaffandet skulle innebära bara goda gärningar alltigenom. Men att gå och "se på" en hund är ungefär lika pålitligt som att köra med säkra perioder eller coitus interruptus som preventivmetod - man kan vara säker på att man snart står där vällingkokande, gravid och hundstinn. Så vid närmare eftertanke blev det ändå sen inte att gå och se på nån hund - det får bli till sommaren.

Domedagsfixering

Idag tänker jag IGEN på domedagen. Såg ett program om den 21.12.2012, Ancient Aliens (haha) och såna här program är förstås till stor del alldeles KUKKUU-KREISIGA och ska tas med en stor dos skepsis, men de tog ändå upp lite detaljer som jag fäste mig vid, bland annat det här med att solen lär ska stå i linje med vintergatans centrum och jorden den 21.12, vilket inträffar bara vart 26.000:e år. Tänk det, 26.000 år!
Spekulationerna kring vad som möjligtvis kan hända kring den 21.12 är många, bland annat ryktas det om att polerna kan byta plats, vilket kan få förödande konsekvenser för planeten. Sen tror vissa i dokumentären att en av skapelsegudarna i Mayakulturen, Bolon Yokte kommer att återvända till jorden. Alltså ryys! Och ja, sen är det också dags för en ny istid så småningom och allt kan frysa inom loppet av ett par minuter, och en meteorit kan slå ner och gud vet vad.

Jag har gjort ett par omändringar i mitt liv på grund av den stundande domedagen:

1. Jag slösar lite mer än förut. Jag tänker inte vakna helt ruinerad den 22.12.2012, men åtminstone kan jag sen säga att år 2012 var ett år då jag lite släppte loss: hallå, jag tillät mig en limsa ibland. Och fler Hese-aterian än vanligt.

2. Jag tar det lugnt med studerandet, helt som om jag inte annars hade gjort det, haha, men nu har jag alltså i alla fall en legitim orsak till varför man inte ska ha så bråttom; varför lägga in sitt sista kol på något som ändå möjligtvis kommer att brinna upp eller förtintas i slutet av året? Hellre gör man det lite halvhjärtat, lojt sådär och så plockar man opp resterna och finslipar så det blir perfekt sen efter 21.12 om det visar sig att världen fortsätter oförändrad efter det.

3. Jag är inte så noga med min egen hälsa. Som sagt, om det visar sig att man vaknar upp till en ny dag den 22.12.2012 och ingenting har hänt så kan man DÅ rycka upp sig själv och äta hälsosamt och springa som attan, sy in byxorna och efter två veckor är man i prima skick igen.

Jag skulle gärna se nån statistik på om folk på något sätt lever mer vågat och slösaktigt än förut på grund av 21.12.2012. Köps det mer choklad? Görs det mer sista-minuten-beställningar?
Jag tycker mig se ett växande nummer fyllon i stan, alltså folk som raglar omkring under helgerna, super hejdlöst och allmänt beter sig bara hur som helst, men så kanske det alltid har varit, eller sånt där kan ju ha andra orsaker också - som lågkonjunktur och jag vet inte vad.
Men ja. Inatt gick det så långt med min domedagsfixering att jag låg och tänkte på datumet 21.12.2012 och adderade och delade på siffrorna så att jag till min förskräckelse kom fram till the number of the beast. Om man tar 21.12 och adderar 2+1 och 1+2 så får man två 3:or som i sin tur kan adderas ihop till en sexa. Och om man sen tar årtalet 12 och delar på det så får man två sexor. Alltså får man 666. Varför man sen skulle behöva leka med sifforna just på det här sättet kan man ju fråga mitt vakenspöke som hindrar mig från att sova om nätterna.

Monstermarianne-katastrofen 2

Här var det egentligen meningen att jag skulle posta en bild av den perfekt målade (Monster)Marianne så att ni kunde komma med kommentarer om hur fantastisk och talangfull jag är och jag kunde svara med ett "nämen äsch". Men Monstermarianne blev aldrig speciellt lyckad, jag fick nöja mig med att leverera en medioker tavla, något jag verkligen HATAR att göra, något mediokert, haha. Jag var så inpå benen besviken när inga hurrarop kom och jag istället fick trycka undan mina ursäkter och bara försöka svälja det att jag helt enkelt inte lyckades. Blä.
Men sen, efter att ha pekat ut alla svagheter i porträttet av mamma, så tyckte pappa ändå att det passade sig att önska sig ett eget porträtt till sin annalkande 60-årsdag, så jag fotade honom med hunden i famnen. Det är av någon anledning så svårt att få pappa att se någorlunda naturlig ut på foto, så den enda bilden som lyckades ens lite var den här då han använder alla armkrafter till att vrida hundens huvud mot kameran samtidigt som han försöker le avslappnat. (Den här hunden är nämligen särdeles vettig på många olika och märkvärdiga sätt, t.ex. ser den alltid artigt bort vid konstiga och onaturliga situationer.)


För övrigt har det varit bara snöfall och rusk men idag skiner solen så helilettans hjärtans varmt och nära så man känner vårdepressionen ta ett riktigt stryptag om nacken. Om halsen menar jag. Man stryper med hals.

Would you please stop filling my Facebook homepage with BABIES?! Thank you, so long.

En gammal klasskamrat från fotoskolan har köpt fotoutrustning, flashiga paraplyer och sånt. Och vad fotar han? Jo, sitt barn. Krypande baby på skinande vita lakan. Baby härifrån, baby därifrån. Perfekt baby i perfekt skuret foto. Baby med förvånade ögon. Oskuldsfull baby som inte vet om vilka omständigheter den satts in i. Ovetande baby, så äkta, så allt annat än oss besudlade vuxna psykiska vrak. Fundersam baby. Kontemplerande baby. Sittande baby, liggande baby. Baby som suger på hand. Klättrande baby. Gråtande baby, skrattande baby.
Och så en ny baby. Peter Jonathan Hans-Flås Borgström, 3 månader. Nils Gustav Emil-Petrus-Herreman-Jonasson-Axel-Skurburk-Fergusson, 6 månader. Brianna Emilia Mopp-Ängel Regnbågsrabatt Plastkass-schwung Fjåsk, 2 månader, Tomat Filipp-hans Semmelfot Jörgensson, femton månader.

Wow, ni kan knulla. Ni har upptäckt förmågan att föröka er, grattis. Det är ju inte bara den mest grundläggande förmågan en mänska har. Folk med en halv hjärna kan knulla, men inte använda preventivmedel. Jamen grattis till ert bidrag till överbefolkningen. Grattis till ett nytt liv i vilket ni slipper se på varandra och upptäcka fel och ojämnheter, istället kan ni sätta all energi på att bråka om hurdan färgs mössa ungarna ska ha.
Ok nu blir jag elak. Men jag förstår alltså inte vad det är som är så fantastiskt med folks babysar och varför en bild på en nyfödd baby ska få 68 likes på FB men en länk till en ny lag som främjar mänskliga rättigheter får typ fem.

Dessutom ser alla babyfoton exakt likadana ut. De enda som får något ut av babyfoton är a) föräldrarna b) mor- och farföräldrarna och c) själva babyn, tie år senare.
Det är sen annat med barn som vuxit till sig, bär kläder och som fått (lov att få) någon slags personlighet. Såna foton kan jag förstå och till och med relatera till. De handlar om små mänskor, även om jag också tycker att man kan bespara de små mänskornas påhittigheter tills de själva kan skriva om dom på Facebook.
...om inte jorden har rämnat innan dess och vi och alla små babysar har brakat ner i ett gigantiskt svart hål.
Förlåt.

Monstermarianne-katastrofen

Nu är det bara tre dagar kvar för mig att trolla fram en Rembrandt-version av Monstermarianne. Hittills har hon haft cirka 4 olika ögon, 5 olika munnar och kanske 10 olika versioner av rynkor på olika ställen, för att inte tala om alla olika färgversioner av Monstermarianne som har kommit och gått.

Monstermarianne kan stå orörd och bortglömd i en vecka men sen på 15 minuter händer det grejer. Här får Monstermarianne ny foundation och ny mun.

Det närmar sig med Monstermarianne men ännu ser hon ut som om hon hade blivit körd ett varv i torktumlaren.

Island är ett konstigt land

En sån här kväll funderar jag på varma källor och hur det kommer sig att Island t.ex. inte är ett varmt land, eftersom det nu har så tunn jordskorpa (tydligen) med alla vulkaner och alla varma källor man kan simma i. Man tycker att eftersom det pyser upp värme ur jordens inre så skulle det i sin tur påverka klimatet som skulle bli närapå tropiskt. Men nej, så är där inte ens träd.

Pärlor åt grisen

Åh suck. Om det finns nån som har känt sig lite smått ineffektiv sådär på sista tiden haft lite prestationsangst eller sånt onödigt, så kan man ta det lugnt nu, för jag är värre. Jag vet inte vad det är med mig, eller vad man ska göra åt det, men det finns inte nån chans till förkovring här just nu. Jag kommer inte upp ur soffan. Jag SKITER i kandin, skiter i mors porträtt, lagar makaroner med burk vita bönor direkthälld dit i, går omkring i kalsånger med alldeles för lös resår, har köpt kex och mörk choko och glass och så är det bara att trycka i sig medan man ser på American Idol. Jag vet inte ens vart hela den här veckan har farit, eller vad jag har gjort med den. Jag vet bara att jag inte har några som helst problem med att få tiden att gå. Jag har varit ute kanske tre gånger, som längst tog jag ett varv ut till Halis, helt enkelt för att se om benen ännu höll. Dom höll nog, me sen blev man ju styv. När jag sätter mig ner i soffan kommer ett moln av gråhet över mig och tanken på vad allt man skulle kunna göra får mig att villa göra absolut ingenting. Kan nån analysera det här? Hahaha. Jag valde bara en kurs till den här perioden för att jag skulle vara aktiv på andra håll ju, inte för att jag skulle försoffa mig totalt. Men ge en hög pärlor åt en gris bara, såhär går det sen.

New age-tanter

Oj nej, nu är det fullmåne igen och new age-tanterna kryper ut ur sina hålor. Nu ska det trummas och hojlas och yogas och bes till högre krafter, sen ska ryggar smörjas in med eteriska oljor och kristallerna ska fram och sen ska det dansas i samklang med naturen.
Ni vet, newagearna; dom är naturligtvis vegetarianer OCH ayur veda-dietister OCH feminister OCH hbt-förespråkare OCH shamantrummare OCH trolltroende OCH horoskopläsande OCH buddhister OCH drömtydare och allt det här ska ut på FB sedan de fann den här kanalen för spridning av sin dynga, ALLT. Att idag är den internationella dagen mot kvinnlig könsstympning och omskärelse. Så vaginan, muttan, fittan är inget fult ord. Underförstått: JAG HADE BARA EN GRYM LUST ATT SKRIVA FITTA, FITTA FITTA, VAGINA, VAGINA, KUK, SLYNA FÖR JAG HAR UNDERTRYCKT SEXUELL FRUSTRATION SÅDÄR NU KÄNNS DET BÄTTRE. Eller idag är det samernas nationaldag! JA INTE FÖR ATT JAG HAR NÅGOT GEMENSAMT MED SAMERNA MEN.. DÄRIFRÅN KOMMER JU MIN TRUMMA, MIN SHAMANTRUMMA OCH DIT HAR JAG VARIT PÅ UTVECKLANDE KURS I MEDIAL UTVECKLING FÖRRA ÅRET OCH JORDEN OCH HIMLEN BLEV ALLDELES HEL OCH JAG FÖRÅT MIG NÄSTAN PÅ EKO-SPELTBULLALÄNGD.
För mig får man gärna tro på vad man vill och knasa till det all hjärtans gärna, men lite självkritik hade väl inte skadat? Och lite mindre av det här narcissistiska utsvävandet på Facebook - ALLA SKA VETA ATT JAG GÅR OCH BLIR ETT MED NATUREN MED MIN SHAMANTRUMMA NU! SEN NÄR JAG KOMMER IN TILLBAKA SKA JAG SVAMLA OM HUR FANTASTISK KONTAKT JAG FICK MED ALLTET, OCH SEN SKA JAG LÄNKA TILL ETT INLÄGG SOM HANDLAR OM ATT LÅNGT HÅR ÄR LIKA MED ANTENNER SOM I FORNA TIDER FUNGERADE SOM MOTTAGARE TILL INFORMATION OCH TYDDE PÅ STOR INTELLIGENS. SÅ ATT POJKAR SOM HAR LÅNGT HÅR ÄR SMARTARE ÄN POJKAR MED KORT. DET ÄR HELT SANT, DÄRFÖR SKRIVER JAG MED CAPS LOCK.

Åka tåg

Jag ska till Helsingfors idag, på valvaka hos kamrat Pia och det ska bli så sjuukt spännande. Jag ska åka tåg och allt världens. Gå via en Siwa och köpa nåt slags bakverk. Så gör man när man ska på visit, nämligen, man tar med sig något.
Sen har man väska med sig med pyjamas och tandborste och lektyr till tågfärden, såklart. Även om man kommer att sitta och dumglo på landskapet utanför samtidigt som man lyssnar på och processar varje ord som sägs i vagnen, så det är ju fullkomligt omöjligt att läsa ändå. Men man har i alla fall bok med. OM man skulle bli ensam i en vagn och fönstren skulle vara igentätade.
Nej nu är jag så nervös att jag måste gå, vilket jag måste i varje fall om jag ska hinna med treans tåg.

Basses serieblogg

Nej, nu måste jag tipsa om ännu en bra sida, Basses bästa. Speciellt med den här Basse är att han är finlandssvensk och rolig. (Ja exakt, den kombon!) Han tar upp finlandssvenska personligheter och sånt i sina serier utan att det blir krystat, och så är han vass som en synål, skarp som ett egg och träffsäker som en pilbåge. Han ritar dessutom en serie per dag och gör han det inte dyker det sen upp en serie som förklarar varför han uteblev med en serie den där ena dagen. Tala om pliktkänsla.

Mognadsprovet

Ja, emedans jag här lär mig studera, så har det kommit upp ett ord som roar mig: mognadsprov. I något skede ska man alltså avlägga ett mognadsprov som ska avgöra om man är tillräckligt mogen då, eller något. Jag har inte tagit reda på vad exakt det är som ska definiera ens mognad, men man kan ju föreställa sig hur ett mognadsprov skulle kunna se ut.

Dagens fråga blir alltså: Vilka frågor tycker du att man borde ställa i mognadsprovet?
Ett par spontana förslag:

Kan du hantera kritik?
Klarar du av att diskutera med fler än tre människor utan att få tunghäfta och inte veta vems parti du ska ta?
Klarar du av att ringa och byta elbolag?
Klarar du av ett kassabesök?
Vad anser du om fri marknadsekonomi?
Hur många dagar klarar sig människan utan vatten?
Beskriv den perfekta smörgåsen. Motivera.

Flickvänner som tråkiga byråkrater (del 2)

Jag skrev nån gång tidigare om könsroller i förhållanden och hur flickvänner ibland förvandlas till de som tar hand om allt medan pojkvännerna förväntas vara barnsligare och busigare. Nu hittade jag ett blogginlägg som beskriver exakt samma sak så jädrans bra! Och dessutom definierar hon 30- och 40-årskrisen ur intressanta synvinklar, tycker jag.
Här skriver Isobel om en annons som prickade in tre av hennes hatuppfattningar om världen: Att män är busiga, roliga, omogna charmörer som måste lura sina tråkiga, ansvarstagande vuxna tjejer (mammor) eftersom tjejers roll i förhållandet är att bestämma att killar inte får göra roliga saker.

Rumpbortdomning och Monstermarianne

Igår försatt jag mig så till den grad att en del av min rumpa domnade. Idag är det lördag och uppsatser och sånt får hållas i sina högar, word-dokument får stillsamt sova i sina mappar. Jag ska resa mig ur min urgröpning och fortsätta med Monstermarianne - alltså porträttet av min mor som ska vara färdigt till den femtonde februari.

Monstermarianne är för bred, och utan högeröga. Nu ska vi beskåda en förvandling; Monstermarianne ska bli Marianne och vara snygg, personlig och realistisk.












Monstermariann en halv timme senare... satan.

Kandidangst

Jag vet inte varför jag försätts i ett zen-tillstånd så fort det är meningen att jag ska koncentrera mig på min kandidatuppsats. Tanken på att analysera ordval, formulera mig på riktig svenska och peka på riktigheter och oriktigheter får mig att slappna av, riktigt ordentligt, sjunka djupare och djupare in i björnpälsen.
Det här är annat än när jag skrev uppsats på samma nivå i Nykarleby för sju år sedan. Då svamlade jag om konst, öknen och tillfälligheter och hur det kom sig att jag drog med mig en grön hatt genom Västafrika. Inte hade jag varken analysdel eller hänvisningar, men vänliga dunkar i ryggen fick man ju.
Nu är det universitetsnivå och till och med pärmen ska se ut på ett visst sätt. Samtidigt som jag tycker att kandidatuppsatsen ter sig som en ganska lätt uppgift i jämförelse med annat, känner jag en stor press på mig att prestera bra; jag är ju över tretti, för bövelen, jag borde ju egentligen hålla på med tie gånger mer avancerade saker, bidra till samhället och dra in pensionspengar.
Min gamla mor oroar sig ibland för min framtid och frågar vad jag ska göra om jag inte har nån pension att lyfta när jag är över sexti. Då brukar jag svara att i såfall tänker jag svälta ihjäl. Där slutar den diskussionen.

"Will you love, respect and honor your karate-uniformed wife/husband throughout your years together?"

Jag tröttnar aldrig på att bläddra igenom främmande människors fotoalbum på nätet. Det ska inte va några pretentiösa artsyfartsy album med bilder som är skurna och har baktankar och emotionella anspelningar, det ska va VANLIGA JUNTTIBILDER, PRRKELE. Sen jag gjorde en profil åt Fjutte på FB har jag ju fått en hel del myskoga papegojvänner from all over the world och dom har sen i sin tur en hel del fotoalbum med de festligaste bilderna man kan tänka sig. Som den här. Tanten (hehe, tanten) har just fått barn och då ska kamerorna så klart fram. Bilden är så beskrivande av vår tid, tycker jag, av vårt dokumenterande samhälle. Så fort det händer saker, eller man ser nån fin blomma, eller man ser en cykel som är opphängd i en telefonstolpe, så ska kameran vara där så att man sen ska kunna titta på hur det var. Jag har själv nån gång kommit på mig med att gräva efter kameran just när det händer nåt häftigt, och så har jag missat hela företeelsen. Sådana händelser gör mig misstänksam.

Till en annan bild ur samma album:

Här gifter dom sig utstyrda i karatemundering. Alla har måstat klä sig i karatekläder, bara prästen slapp. Alltså USA... "Will you love, respect and honor your karate-uniformed wife/husband throughout your years together?"

Varför papegojor inte hör hemma inomhus, orsak 274

Försöker koncentrera mig på kandidatavhandling medan två skrikiga racerhelikoptrar till papegojor drar loopar kring taklampan och sätter sig på fafas väggbonad från 70-talets Haiti så jag får skrika och vifta åt dom så att dom ska gå och sätta sig nån annanstans.

Att försöka skriva och hålla tankar i huvudet tillsammans med papegojor i rummet blir ungefär såhär:

"Strang undviker att //SKRIIIK// definiera vad ett ”band av rang” är. En stor del av spaltutrymmet går också åt till att //SKRIIIK// utförligt beskriva vad musikerna gjorde eller //TYST, FÖR FAAAAAN!!// såg ut (glada, stundvis rörda). Östman drar sig heller inte ifrån att //SKRIIIIIK, SKRIIK SKRIIIIK - KLAPP-KLAPP-KLAPP// tillskriva Salo förlöjligande //HÅÅLL KÄÄÄFT!!!// attribut som tydligt ska framhäva honom //FLÄPÄ-FLÄPÄ-FLÄP-FLÄPÄ-FLÄPÄ// som en icke-maskulin och alltså harmlös och ofarlig artist."

När jag tröttnar och låser in dom i buren, så kör dom med "the crazy cage-bird trick" och börjar springa sidlänges av och an på pinnarna så de ser ut som viltfångade brasilianska grönpapegojor som varit inlåsta sen sextitalet, och jag kan inte annat än släppa ut dom igen.

frågor om värde och för lite sömn-nätutvältning

Jag skriver alldeles för mycket här nuförtiden. Att man börjar välta ut allt som man har på hjärnan här på nätet brukar ofta vara ett tecken på att man håller på att spåra ut lite grann, att man söker bekräftelse, att man har tappat omdömet och plötsligt tycker att allt man vill säga har nåt slags värde. Allt emellanåt ställer jag mig frågan om vad jag vill med det här stycket nätutrymme som är bara mitt? Tanken är alltid svindlande, att man har rum här att säga precis vad dom helst, att jag har makten att göra det här till vad som helst för en blogg ju. Det är antagligen därför som det här är och förblir en blogg utan ett tema, för jag är en mänska utan ett tema.
Det här med makt och vad man får göra har tydligen alltid varit ett stort ämne för mig, för det har tagit typ hela mitt liv hittills att förstå att man faktiskt får göra precis vad man vill. Det är klart att jag alltid har vetat att det är man själv som ansvarar för hur allt blir i ens liv osv, men det är alltid lättare att sätta andras krav framför sina egna, till exempel att måla bilder åt andra för att dom ber en om det, innan man börjar måla bilder som man verkligen själv tycker om och som inte är åt någon alls. Det här har jag blivit kritiserad för av såna som verkligen bryr sig om mig, att jag fantamej aldrig bryr mig om mina närmaste men nog håller alla deadlines och ser till att göra allt det som utomstående ber mig om att göra. Det här sånhäna beteenden man måste bryta. Och jo, det finns alltid en ursäkt att slippa göra det man egentligen vill, och däri ligger kanske en slags rädsla för att det man sen gör som är "helt ens eget" ska visa sig vara bara värdelöst skit. Sen kan man ju då fråga sig vad som är värdelöst skit och vem som just definierar vad som är något av värde, och är det först sen när någon annan visar sitt intresse eller sin uppskattning som något visar sig vara värdefullt? Och ja, om man inte vågar, då är man ju en feg vekling som bara förtjänar att jobba för andra i hela sitt liv. Ja, det här har jag varit inne på tidigare, och inte är det nån klarhet i det här, inte. Jag längtar fortfarande till skogen och självhushållet, av givna grunder. Kaffe eller tupplur, det är frågan.

Nymfkakadoja

Papegojornas och mitt förhållande går ungefär ut på att dom skitar ner och jag städar opp. Jag kan inte påstå att jag har nån direkt glädje av dom som man har av en hund till exempel, annat än den glädjen över att jag håller dom vid liv. Jag kunde lika gärna lämna ett berg av fågelmat mitt på golvet och sticka iväg till Sydamerika för ett år, och papegojorna hade knappast saknat något, tvärtom hade de med nöje ombonat lägenheten till sin, kackat överallt, häckat i vedlådan och hackat sönder lister, rivit ner tapeter och vänt upp och ner på blommyllan.
Ibland när jag går omkring och städar kring deras bur, blöter upp trasor och torkar upp fågelskit, gnuggar bort fågelskit från lister och golv, så känner jag mig som en vårdare på ett ålderdomshem. Papegojorna är som dom ilskna och dementa patienterna som fräser åt mig om jag dammsugar lite för nära deras bur. De vaknar upp till varje ny dag som om de aldrig hade upplevt den förr, sträcker på vingarna och plockar i sig samma mat som alltid utan att varken klaga eller vara entusiastiska. De blir alltid lika förvånade över en telefonsignal "vafan va det där?!" eller vad som helst för ljud som skär igenom vardagsljuden, tigger mat men slänger omkring sig den när man väl bjuder. De låtsas att de inte är intresserade av nya grönsaker eller leksaker man hänger upp, men drar ivrigt i sakerna när man inte ser. De sitter fisförnämt på soffkarmen och putsar sig igenom hela fjäderskruden, och när man ska hjälpa till och peta lite i nacken på dom så som man fick förut, skriker de förskräckt till som om de sa att "vafan gör du?! mänskojävel". De gnabbas, näbbas och slåss om vem som ska få sitta var, men ibland sitter de tysta med halvöppna ögon och spänner ut fjädrarna så de ser ut som två kottar.
Det var det om papegojorna.

It can happen

Något konstigt har hänt. Det har varit presidentval i Finland och jag är inte missnöjd och uppgiven. Jag är inte cynisk och full av missanpassat gapskratt; jag är lugn, tyst och hoppfull. Haavisto gick överraskande till andra omgången och det är karnevalstämning på FB (så mycket karnevalstämning som det nu kan vara på internet, men i alla fall).
Nu röstade jag ju inte på Haavisto, men man kan vara nöjd ändå för han är ju inte ett fullständigt rövhål, vilket man brukar ha känslan av att dom här toppen-eftersträvande gubbarna alltid är. Han var mitt andra alternativ och han skulle nog mycket väl kunna representera ett sånt här land som Finland. Jag skulle faktiskt vara jävligt stolt över att komma från ett av de länder som först fick kvinnlig rösträtt i världen OCH, i fall Haavisto nu lyckas: första landet i världen med gay-president! Eller? Dom säger ju i och för sig att James Buchanan "certainly was gay" men det är ändå ingenting officiellt, väl? Nog måste väl Haavisto vara den första som offentligt går ut som gay. Tänk vad det kunde innebära för eventella besök i Västafrika och sånt. Vilken potentiell rollmodell för världen det finns i den här karln. Och lyssna nu, kapitalister: om Haavisto blir president så kan Finland potentiellt bli ett land som gay peeps from all over the world vallfärdar till, which means MONEY. You heard me bastards, money flooding in from everywhere. Så till och med ni borde vara nöjda.
Huvudsaken skulle nu vara att inte låta den där fåntratten Niinistö lura sig till presidentposten, för han är bara en karl, en karl bland karlar som uttrycker sig vagt och aldrig svarar på frågor och som ser konstig ut när han ler, en typ av typer som inte skulle komma med något som helst nytt till historien.

Varför jag ska köpa radio:

Shit! Nu händer det grejer alltså. Nu kokar det i dom stora grytorna. Nu är Megavideo nere. Piratebay tidigare i veckan, och så nu; Megavideo. 20 nya tweetar i minuten, folk som inser: "I DIDN'T REALISE MEGAVIDEO HAD BEEN SHUT DOWN TOO, OMG NOOOOOOOOOO."
Jag kommer att tänka på ett scenario: Man skulle sätta på datorn, ansluta nätet, öppna Chrome, men nä, att no connection. Förtvivlat skulle man dra in och ut mokkulahelvetet, svära och försöka ändra på inställningarna, vånda sig över macen, prova PC:n, stänga av, prova igen - förgäves. Man skulle prova hos nån annan och upptäcka - inte fungerar det här heller. Man skulle gå ut, till skolan kanske. Till datasalen kanske, eller ASA-huset. Nån skulle ha hört att internet är nere. Vadå att internet är nere? Ja, att internet är nere, att nån har släppt en brakskit över dom stora servrarna, ingenting funkar. Det finns ingen Facebook att kolla, ingen nät-HBL, ingen Iltalehti, inget väder att *egla, ingen blogg att skriva. Man skulle få sätta på radion och gå till nån som har teve och lyssna där vad dom har att säga, läsa morgondagens tidningar. Det skulle vara lite som bombhot eller strömavbrott. Folk skulle måsta samarbeta. Man minns ju inte alls hur man gjorde innan ens!?
Tanken är naturligtvis skrämmande men också jävligt spännande. Det skulle spritta i benen på en, rycka i muskler som inte har använts sedan 1994. Nånstans i en skulle nån liten jävel ropa att är jag fri nu? På riktigt?


Såhär står det i rutan när man försöker gå til megavideo dot com.

Det fånigaste tycker jag att är de där amerikanska örnarna som spänner ut vingarna för att visa hur superscaryga dom är. Kommer ju direkt att tänka på mina kakaduor som kör med exakt samma trick:
Oja oja, jag är en skitfarlig stor fågel, se sån wingspan jag har, helt crazy



*Att egla, dvs att googla vädret. Verb efter Egil Green, väderentusiast och min far.

Dorks of the day: white people in the jungle

Hör ni folk, nu ska ni rösta!

Det blir fåniga meningsbyten och omväxlande tongångar här på bloggsatan nu, men jag insåg att gårdagens blaj just är sånt som man INTE ska tänka på i valtider. Det finns folk som jobbar som attan, som ger av sin egen tid för att sprida information, prata på radion, dela ut flygblad och gå på stan och prata med folk, allt för att föra fram något de tror på. Jag är själv en lat jävel som inte alltför mycket orkar stå och visa mitt stöd eller min åsikt om nån sak på stan, men det minsta jag kan göra är ju att ge en röst på nån som kämpar för det jag står för. Det sista man ska göra är att börja låta moloken för att man "inte är i majoritet". Jag kan inte fatta hur jag kunde skriva nåt så uppgivet igår, men sån där är människan: ombytlig. Inte attan har det nån betydelse om man vinner eller är i majoritet eller inte, huvudsaken är att man visar vad man står för.
Ut och rösta med er.

Hur ska man kunna ha något hopp om man aldrig får det som man vill?

Har tänkt på mycket nu i och med presidentvalet, inget som i och för sig har inneburit nån aha-upplevelse, men ändå alltså; tänkt och kommit fram till att det är jävligt tråkigt när man aldrig får det som man vill ha det. När jag röstar på något, så är det alltid högst sju procent av Finlands befolkning som röstar på samma sak som jag. Jag vet inte om meningen med livet är att alltid vara i majoritet, knappast, men nog är det tröttsamt att alltid vara i minoritet. Inte underligt om det sen föds en cynisk underklass. Så fort någon med kostym yttrar något, så börjar man ju mer eller mindre leta efter motargument för att man tänker att den där typen ju bara måste ha fel.
Jag undrar hur det är att vara en som röstar på Niinistö eller såna partier som alltid är i majoritet? Man måste ju vara på gott humör varje endaste ett jävla val. Sådär att nu vann vi IGEN. Det måste ju vara ständig fest där över på den sidan. Ändå har jag en känsla av att det inte helt är det. Inte ser Niinistö och gänget så värst lyckliga ut, för det har kanske inte alls med den saken att göra, lycka och sånt där vänstertjafs.

Fulheten dot com

Måste bara sätta in lite bilder som är från en sällsynt bra hemsida, Fulheten.com.

In Finland we have this thing called food, pt 2

I'm almost freaking out, have had so much fun looking for more awesome pictures of Finnish food from Kotikokki.net. This time some of them are on the verge of being some kind of abstract art really.
I also absolutely adore the Finnish way of "telling it like it is" also when it comes to food: "PIZZA SAUCE, HOT AND GOOD", and a picture of the sauce in a plastic bowl with stains on the sides. Or then, "Pizza sauce, ordinary" accompanied by a hilariously plain and unretouched photo.



Creamy champignon mushroom sauce


An inspiring plate of mashed potatoes, the obligatory fridge-cold and dry/watery, tasteless slices of cucumber and a brown unidentified food item


EASILY one of my favorite pics of the day. Did we land on the moon? WHAT IS IT?
It is a "sweet omelette". Who would have known?


This one, a "sausage omelette" also deserves a place in the art department.
Or then, we could just sing: "We are sausages and we're ok."


Once upon a time there was a meatball sauce, I'd call it "Dreamy meatball sauce" or "Can you imagine there's meatballs in your sauce"-sauce


A "tell it like it is" curry sauce. You could also easily just have taken a picture of a yellow wall and called it a curry sauce. No-one would have noticed any difference.
A curry sauce is a curry sauce is a curry sauce.
Say it.



Pyttipannu, a hodge-podge of potato & Finnish sausage. No alarms and no surprises.


In Finland we also have this geometrically square formed fish called pollock.


Another "tell it like it is"-sauce, this time a pizza sauce, "hot and good".


This one, on the other hand, is an "ordinary" pizza sauce.

Glasögon

Bland brödsmulorna upptäcker jag plötsligt att alla mina glasögon finns där, på en gång. Dom gamla och svaga, dom genomskinliga och muka-snygga men som mest får mig att känna mig som om jag ständigt var i färd med att svetsa nånting, och så gratisglasögonen som får mig att se ut så som allas pappor såg ut på 70-talet.
Jag tror jag aldrig har sett alla mina glasögon på en gång förut, men ibland händer det bara, att det ur kaoset uppstår ett plötsligt och oförutsett mönster.

Valdebatt

Jag undrar om Lipponen någonsin har känt sig riktigt, riktigt glad.

Skruva upp, skruva ner

Hahahha, jag läser gårdagens inlägg och inser att jag börjar bli en trött och bitter gammal gumma. Ja, men alltså - ungdomen, ungdomen - dom vill bara väl, dom försöker allt, men dom vet inte ens själva längre när dom börjar handla och erbjuda saker i stil med en riktig råkapitalist. Det här sättet att vara, en ständig jävla tävling, har liksom genomsyrat mångas sätt att tänka och resonera, men vad jag blir så upprörd över, är när tävlingstänkandet börjar infiltrera sådana som jag verkligen bryr mig om och som är mitt sista hopp, dvs författarna och alla dom som jag nämnde igår.
Jag blir alldeles darrig av tanken på en författare som bugar sig inför en Krösus och säger "vad vill herrn att jag ska skriva om?"
Nå, punkt med den saken.

Idag har jag köpt en stor tom måladruk som ska fyllas med porträtt av min mamma som fyller sextio. Pappa skickade tre foton av en tvångssmilande mor, och Inkeri menar att man kan "bearbeta leendet" så att det ser mer naturligt ut när man målar, så det tänker jag göra.
Idag hittade jag också ett ägg i papegojornas bur. Jag satte ägget i en kruka, för där såg det bra ut. Så har man påskkort.


Nu längtar jag fan efter våren, hörni. Jag börjar få klagomål på att jag har det för kallt hemma och så skruvas batterierna upp, men sen går jag dit i smyg och skruvar ner dom igen. Jag trivs här men inte tanken på elektricitetsmätaren som stilla snurrar ute i farstun. Det är kallt i köket, kallt i farstun och kallt på vessan, och så får det helt enkelt vara nu. Jag HATAR vintern, usch och elände, och det är lite som med konsten (inte för att jag tycker så egentligen, men dom säger så) som med vintern - att då ska man satan lida! Frys, små jävlar, frys.

När vi arbetar och de rika betalar, är ni nöjda då, kultureliten?

"Publicerad författare önskar köpa bostad i centrala Hfors. Ge mig ett bra pris så skriver jag en roman åt dig."
Varför blir jag så upprörd över det här? Kanske är annonsen helt harmlös. Man kan naturligtvis se det så som Korkea-Aho själv uttrycker det: han kan skriva, kanske någon har en överlopps lägenhet, ska vi byta?
Men ändå. Tänk nu här på vad Korkea-Aho ger grönt ljus åt i och med en sån här annons: nån som har redigt överlopps med pengar, dvs som har råd att sälja sin (överlopps) lägenhet till ett billigare pris, har möjligheten att få en roman skriven åt sig. Den med kapital får en roman, författaren får lägenhet, och alla är nöjda.

Nä, jag är inte nöjd. Jag tycker inte att det ska gå till på det här viset - jag tycker att alla, hur jävligt det än må vara, ska ha samma förutsättningar. Varför? Jo för att en sån här annons stödjer en tankegång som säger att det är helt okej att de arbetande, dvs konstnärerna och författarna, arbetar för rikare mänskor som har råd att bli av med ett stycke lägenhet i utbyte mot att själv få en roman publicerad. Det här går ju emot allt som jag tycker att konst och litteratur ska vara - de ska inte vara några förhandlingsvaror. Konst, musik eller litteratur ska nu, excuse me, vara nånting man skriver eller gör av egen vilja, och sen (om man har tur) köper folk, om dom vill.
(Och sen kan man ju också fråga sig vem som ens skulle vara intresserad av att höra en historia som är berättad av (igen) en rikemansfinlandssvensk?)

Det är här jag tycker att författare, konstnärer, musiker och alla som håller på med nånting skapande överlag måste vara överens om en simpel sak: pengar ska inte behöva innebära en förkörsrätt till NÅGONTING. Det är ju VI som kan nånting, inte dom som betalar. Det är vi som har redskapen att göra saker och säga hur saker är, påverka och kritisera om det behövs. Sälj inte ut skiten!

Choose life

Idag är det en strålande vinterdag, men fyfan, jag hatar snö. Kanske är det associationerna till lågstadiet som lever kvar; minnen av töntar som blev i extas så fort det snöade, fåntrattar som vältrade sig omkring i snödrivor, som kastade snöbollar omkring sig så man fick se till att man huttrande av kyla och ilska höll sig osynlig i ett hörn av skolgården om rasterna. Minnena av snöbollar som träffade och sved i kinderna på en, minnena av klasskamrater som jagade varandra och satt snö i mössorna på varandra, av flickor som skrek och protesterade på skämt allt för att få lov att bli pesade av den största douchen i klassen. Minnena av iskallt vatten som rinner ner längs med ryggen på en. Minnena av pulkbackar och skränande pojkar på rattkälke, körande som dårar ner för stupande backar så att alla andra fick se sig för. Minnena av snö innanför jackan. Minnena av snöklumpar på vantarna. Minnena av vintersportdagar, av illasittande klumpiga, styva kläder, huvudvärk och flataskidning och en ful trästuga i mitten av ingenstans, hur man där i lukten av våta kläder och fotsvett fick en hård Tupla och en Trip och sen måste man skida hela vägen hem igen. Minnena av stelfrusna tår och skrinning. Minnena av hur man huttrande skulle stå och se på när den duktigaste skönskrinnaren gjorde piruetter.
När man var liten var snö ett enda elände, när man är stor ska man skotta snö och skrapa bilar, värma upp bilar innan man sätter sig i dom och kör dom så att dom inte ska sluka hela bensintanken på en gång när man startar dom.
Och så kan folk komma och påstå att det är "trevligt med vinter". Nej fyfan.
När man förklarar sin avsky för snö för folk, brukar dom ofta kontra med att snö ju är "vackert". Jag tycker fantamej att en växande tomatplanta är ack så mycket vackrare. Jag kan inte förstå hur man kan tycka att det är vackert med något som i princip tar bort alla möjligheter för allt liv att växa, som bromsar naturen i flera månader, som begraver och täcker över och som när man rör det är alldeles iskallt, bara för att sen bli till slask, is och elände så att folk måste spänna på sig piggar på fötterna för att kunna gå ordentligt. Jag tycker fan att vilket jävla ogräs som helst är vackrare än ett snölandskap.

SCRABBLE FIGHT!!!!

Som ytterligare ett tecken på att jag borde sluta spela Scrabble hamnade jag i en liten "Scrabble-fight" idag på nätet och fick höra att "fuck off". Det finns en chat på sidan av spelet och så var där nån engelsman som trodde att jag var sarkastisk när jag var Fjutte och ja, det är ju skitfånigt. Tror folk att jag är ute för att mucka gräl, bara för att jag har en papegoja på min profil? Att jag sen beter mig som en papegoja, det hör nu bara till Fjuttes karaktär. Blabla. Förstår ingen schizofreni nuförtiden?