Skruva upp, skruva ner

Hahahha, jag läser gårdagens inlägg och inser att jag börjar bli en trött och bitter gammal gumma. Ja, men alltså - ungdomen, ungdomen - dom vill bara väl, dom försöker allt, men dom vet inte ens själva längre när dom börjar handla och erbjuda saker i stil med en riktig råkapitalist. Det här sättet att vara, en ständig jävla tävling, har liksom genomsyrat mångas sätt att tänka och resonera, men vad jag blir så upprörd över, är när tävlingstänkandet börjar infiltrera sådana som jag verkligen bryr mig om och som är mitt sista hopp, dvs författarna och alla dom som jag nämnde igår.
Jag blir alldeles darrig av tanken på en författare som bugar sig inför en Krösus och säger "vad vill herrn att jag ska skriva om?"
Nå, punkt med den saken.

Idag har jag köpt en stor tom måladruk som ska fyllas med porträtt av min mamma som fyller sextio. Pappa skickade tre foton av en tvångssmilande mor, och Inkeri menar att man kan "bearbeta leendet" så att det ser mer naturligt ut när man målar, så det tänker jag göra.
Idag hittade jag också ett ägg i papegojornas bur. Jag satte ägget i en kruka, för där såg det bra ut. Så har man påskkort.


Nu längtar jag fan efter våren, hörni. Jag börjar få klagomål på att jag har det för kallt hemma och så skruvas batterierna upp, men sen går jag dit i smyg och skruvar ner dom igen. Jag trivs här men inte tanken på elektricitetsmätaren som stilla snurrar ute i farstun. Det är kallt i köket, kallt i farstun och kallt på vessan, och så får det helt enkelt vara nu. Jag HATAR vintern, usch och elände, och det är lite som med konsten (inte för att jag tycker så egentligen, men dom säger så) som med vintern - att då ska man satan lida! Frys, små jävlar, frys.