Hur ska man kunna ha något hopp om man aldrig får det som man vill?

Har tänkt på mycket nu i och med presidentvalet, inget som i och för sig har inneburit nån aha-upplevelse, men ändå alltså; tänkt och kommit fram till att det är jävligt tråkigt när man aldrig får det som man vill ha det. När jag röstar på något, så är det alltid högst sju procent av Finlands befolkning som röstar på samma sak som jag. Jag vet inte om meningen med livet är att alltid vara i majoritet, knappast, men nog är det tröttsamt att alltid vara i minoritet. Inte underligt om det sen föds en cynisk underklass. Så fort någon med kostym yttrar något, så börjar man ju mer eller mindre leta efter motargument för att man tänker att den där typen ju bara måste ha fel.
Jag undrar hur det är att vara en som röstar på Niinistö eller såna partier som alltid är i majoritet? Man måste ju vara på gott humör varje endaste ett jävla val. Sådär att nu vann vi IGEN. Det måste ju vara ständig fest där över på den sidan. Ändå har jag en känsla av att det inte helt är det. Inte ser Niinistö och gänget så värst lyckliga ut, för det har kanske inte alls med den saken att göra, lycka och sånt där vänstertjafs.