Nymfkakadoja

Papegojornas och mitt förhållande går ungefär ut på att dom skitar ner och jag städar opp. Jag kan inte påstå att jag har nån direkt glädje av dom som man har av en hund till exempel, annat än den glädjen över att jag håller dom vid liv. Jag kunde lika gärna lämna ett berg av fågelmat mitt på golvet och sticka iväg till Sydamerika för ett år, och papegojorna hade knappast saknat något, tvärtom hade de med nöje ombonat lägenheten till sin, kackat överallt, häckat i vedlådan och hackat sönder lister, rivit ner tapeter och vänt upp och ner på blommyllan.
Ibland när jag går omkring och städar kring deras bur, blöter upp trasor och torkar upp fågelskit, gnuggar bort fågelskit från lister och golv, så känner jag mig som en vårdare på ett ålderdomshem. Papegojorna är som dom ilskna och dementa patienterna som fräser åt mig om jag dammsugar lite för nära deras bur. De vaknar upp till varje ny dag som om de aldrig hade upplevt den förr, sträcker på vingarna och plockar i sig samma mat som alltid utan att varken klaga eller vara entusiastiska. De blir alltid lika förvånade över en telefonsignal "vafan va det där?!" eller vad som helst för ljud som skär igenom vardagsljuden, tigger mat men slänger omkring sig den när man väl bjuder. De låtsas att de inte är intresserade av nya grönsaker eller leksaker man hänger upp, men drar ivrigt i sakerna när man inte ser. De sitter fisförnämt på soffkarmen och putsar sig igenom hela fjäderskruden, och när man ska hjälpa till och peta lite i nacken på dom så som man fick förut, skriker de förskräckt till som om de sa att "vafan gör du?! mänskojävel". De gnabbas, näbbas och slåss om vem som ska få sitta var, men ibland sitter de tysta med halvöppna ögon och spänner ut fjädrarna så de ser ut som två kottar.
Det var det om papegojorna.