München är spännande på det sättet, att stan är som en samling av små byar (med bymentalitet!) och man behöver inte åka speciellt långt för att man ska komma till riktiga bondlandskap med kossor och små sandvägar (men det visste jag inte ännu då jag satt mig på tåget till Icking).
Det goda med Bayern är att det alltid är lite för jävligt. Det är inte tillräckligt vackert för att turister ska lockas dit för annat än slalom och Oktoberfest, och det är också rätt smaklöst; jag menar Lederhosen. Och ja, sen är folk helt enkelt inte speciellt trevliga. Vilket i sin tur betyder att dom som är trevliga är skittrevliga.
En gång så tog jag alltså S7-tåget ut till ett ställe som heter Icking. Måste få med stationerna här: Solln, där bodde jag. Rikemanskvarter. Stenhus och BMW:s, välklippta trädgårdar. Sen Großhesselohe, sen Pullach, sen Höllriegelskreuth, sen Buchenhain (det här gillar jag: bok-nånting) sen Baierbrunn, sen Hohenschäftlarn (ahh), sen Ebenhausen-Schäftlarn (ännu mer ahh) och sen: ICKING. Till min förvåning hade jag hamnat helt ut på landet och det blåste och var vackert. Jag gick på sandvägar mellan åkrar, såg kossor. Tyska kossor. Folk man mötte hälsade: Grüss gott. Det var speciellt, tyckte jag. Jag tog suddiga bilder av mig själv och tänkte på Finland där. Jag bondade med naturen på ett sätt som var bekant för hur jag tänkte på Finland, inte Tyskland. Jag var jäkligt glad i Icking.
När jag kom hem tillbaka till aupairfamiljen fick jag den största utskällning jag nånsin har fått i hela mitt liv. Det gällde källarvåningen som jag bodde i. Hushållerskan sa: "Frau Cremer will mit dir sprechen" och jag tänkte nu att vafan kan det gälla? Kom inte ihåg nåt elakt jag hade tänkats kunna göra. Frau Cremer tog mig till mitt badrum och skällde ut mig så fruktansvärt att jag måste se bort. Det gällde hur allt såg ut där nere, hur jag inte hade städat. Jag hade inte sett till att lavoaren glänste, eller kranen. Allting hade en matt beläggning, och det var jag ju medveten om. Jag hade bara inte trott att det spelade någon roll, eftersom utrymmet bara användes av mig och de hade ytterligare tre badrum i huset: ett för Frau und Herr Cremer, ett för barnen och ett för gäster. "Das ist ja EKELIG", sa hon och pekade på lavoaren och huvudet skakade, hon var så arg men samtidigt så obekant med att vara arg och att visa det. Jag hade aldrig hört det ordet ekelig förut, visste inte ens att det fanns i tyskan, men javisst: äckligt. Det gick bra på tyska det med. "ES IST JA ALLES GANZ NEU", sa hon, det var ju allt alldeles nytt och ja det var det. Enligt Frau Cremer som aldrig hade städat en lavoar i hela sitt liv var visst en lavoar FÖRSTÖRD då den var smutsig.
Innan hon var klar sa hon: "und du könntest auch dein eigenen Zimmer aufräumen", att jag också kunde städa upp i mitt eget rum. Det var nog det sista hon sade som avgjorde hur illa jag tog den utskällningen. Jag hade lite sett på mitt rum som min fristad från allt vad familjen Cremer innebar: dyra färdigköpta äckeltårtor, stela vinbjudningar, den kroatiska hushållerskan som var tvungen att kalla Frau och Herr Cremer efter hövlighetsformen som om de vore kungligheter, fruns "Termine" med massören, eller Ayur Veda-dietisten, eller barnens stackars piano- och violinlärare: allt som i princip var BORTSLÄNGT! I mitt rum ville jag kunna vara som jag var; skitig och oorganiserad, än mer oorganiserad eftersom jag ville markera min kontrast mot Cremers. Och så kom hon och påpekade att jag också borde städa där.
Här blev jag alltså medveten om att det här med renlighet enligt Cremers inte bara var något praktiskt, utan något som skulle genomsyra hela ens väsen.
Sen skrubbade jag och städade, grät och städade och gick inte ens till Mittagsessen. Och när jag gick upp senare, svullen och eländig, fanns endast min tomma tallrik kvarväntande vid bordet. Cremers kunde det här med att måla upp stämningar, alltså. Och Icking gladdes jag aldrig åt så mycket som det hade förtjänat det.
Här har en konstnär som heter Max Zettler lyckats fånga Icking EXAKT så som jag minns det.
6 comments:
de där Cremers låter som en roman av Elfriede Jelinek. (Damn! Nu är jag här och kommenterar igen, men det här texten made my day.)
Jamen det är roligt när du kommenterar!
Cremers var helt enkelt för jävliga, på så många sätt. De hade en deprimerad Golden Retriever också, en riktig rashund med anor, importerad från England. Det finns mycket att säga om Cremers;)
:::: låter som ett fint romanbygge kunde springa fram ur Cremers.
KUNDE! Stoff finns alltså. Om man bara kunde skriva.. Har slutat illa, mina tafatta romanskrivarförsök.
Tack för den här berättelsen! Det är alltid roligt att läsa dina historier. Jag förvånas över hur många som har bott utomlands hos nån familj som varit riktigt skit, speciellt såna som varit au pair. Jag har faktiskt länge undrat om det alls finns någon au pair som bott hos en trevlig familj!?
Tack Caj! Va skoj, va skoj. Jo, nog finns det väl såna som trivts bra i sina familjer också, men överlag talade nog de flesta au pairs så mycket skit om sina familjer hela tiden att hohho! Jag hade förhållandevis tur med min familj faktiskt, de var överlag snälla och jobbet var inte tungt precis det heller. Jag bara avskydde hela den där överklassmeininkin och tyckte ju nog att come on, ska jag verkligen torka dörrhandtag i en timme nu? Kände mig nog så jäkla malplacerad.
Post a Comment