Blemma, en blogg för tonåringar

Linnea har startat en blogg för tonåringar, Blemma heter den och verkar vara ett jäkligt bra alternativ som börjat hårt också, direkt pang på bara! Och hon uppmuntrar alla som vill att också skriva dit!

Om man tänker sig att man skulle skriva något åt dagens tonåringar, vad skulle man skriva då? Vad skulle man villa säga åt tonåringarna, varför är det så svårt?
Nå det är ju det här med att man skulle måsta lämna ironin! Man borde skriva rent och ärligt. Man borde skriva från hjärtat om man ska komma med något de kan ta till sig. Ungdomar genomskådar ett tillgjort språk, direkt: de ser vem som är lurendrejare, de ser att man är falsk. (Föreställ dig små allvarliga ögon syna dig från topp till tå: "din eländiga, besudlade vuxling. Komma hit med dina "formuleringar.")
Jag får ofta en sån känsla tillsammans med barn, känslan av att jag är äcklig, och lite förstörd, har så dåliga vanor och har fått ett sätt att säga saker som jag inte längre blir av med. Om jag skulle lära mig ett nytt språk skulle där alltid höras en accent av mitt modersmål eftersom det har etsat sig så ända in i mitt innersta medvetande och klöst sig kring mina käkar så till den grad att jag för evigt bara kommer att låta som mig själv - allt medan barnen, de obesudlade barnen babblar på och tar efter toner och accenter som våra halft fördärvade öron inte ens längre kan uppfatta! Jag får alltid en känsla av att barn genomskådar mig, att jag skulle borda vara naturlig och att jag inte längre KAN vara naturlig, vad det nu sen en gång betydde! Och att de ser på mina tänder och tänker att oj, så gamla och förgulnade tänder. (Sånt gjorde jag när jag var liten.) Det är en hemsk känsla. Det är lite samma känsla som när man vill dansa till nån musik man verkligen älskar, men när det bara inte går för att man är så jäkla stel och bara känner att varenda move man gör ser så förbannat fel ut.

Jaa. Jag tror jag vill skriva något om det här med att jag från tonåring ända upp till tjugo-nånting-åren alltid trodde att "ens folk" var något man skulle hitta, något som gömde sig nånstans liksom. Medan "ens folk" ju inte finns, eftersom man måste ställa om sitt huvu, som är helt felinställt eftersom man har fått någon crazy idé om att allt utgår från en själv.
Men alltså: hur ska man skriva åt tonåringar som inte riktigt är nöjda med mainstream-tillvaron och som känner sig lite speciella eller utanför, när ens budskap är att "hej, sluta tänka att ni är någo alternativa eller någo annorlunda än nån annan så blir allt så mycket bättre"?
Nä, jag vet nog inte vad jag skulle skriva åt tonåringar.
Lev ut skiten, kanske? Gör vad fan ni vill.