Hund, det är ju inte hela världen, jo vänta, det är det ju

I morgon kommer det en ny typ in i min tillvaro, nämligen den här hundtypen. Jag har int riktigt varit mig själv under de senaste dagarna på grund av det här, den här grejen är lite för stor bara, att greppa. Det att jag nu från och med i morgon har en liten pälsbeklädd fyrbent grej med öppna ögon och olika behov, och allt är på mitt ansvar under de förhoppningsvis kommande 10-15 åren.

Det var väldigt lätt att komma på att jag ska ha hund, jag kom helt enkelt på det och sen gick det inte att skuffa undan tanken längre. Sen var det bara på autopilot som jag gjorde sånt som jag annars skulle dra mig från att göra; ta kontakt med främmande mänskor per telefon, prata med dom, ställa besvärliga frågor och ha hundar hit på hembesök och allt världens. Sen ordnade det sig så, att jag ska köpa en hund som inte har haft så tur med de första månaderna av sitt liv, den har varit instängd hos nån som inte har tagit hand om den alls och så vidare. Den är fem månader och i ganska dåligt fysiskt skick, men ändå lugn, lekfull och helt klart alldeles adorable.

Det främsta jag nu tänker på, är att införskaffa allt som behövs samt hur jag ska kunna göra det så smidigt och enkelt som möjligt för den här hunden att göra sig hemmastadd hos mig. Det näst främsta jag tänker på, är hur jag ska kunna undgå det att den här hunden inte ska uppsluka allt jag har i mitt liv. Det är faktiskt en väsentlig sak att tänka på; det finns ingen chans att jag skulle kunna fortsätta vara sån här som jag har varit under de senaste dagarna utan konsekvenser. Jag har inte lyssnat på vad folk sagt, har upprepat sånt jag själv sagt flera gånger, har suttit med blicken i fjärran konstant, öppnat ett tomt word-dokument och sen bara glott på det osv. Nå, jag antar att det jämnar ut sig, min uppspeldhet avtar, saker blir vardag. Men det är så SPÄNNANDE!