Usch, jag har varit en nattlig dramaqueen. Sånhän är jag: hela dan kan vara bra, kvällen fantastisk, ölen god, sällskapet fint, alles perfekt. Men så, efter två öl för många och riktigt pinsam dans i klumpiga vinterskor, så slår det slint i mig och jag börjar leta efter nånting att hänga upp mig på, för snart ska man gå hem och man kan ju inte bara gå hem GLAD i fyllan? Eller? Det har väl aldrig hänt. Jag blir plötsligt bombsäker på att hela världen konspirerar mot mig och jag fäller ut alla tentakler; lystrar, luktar, vädrar, iakttar, fiskar efter tecken. Och så händer det något som jag uppfattar som FEL eller ORÄTTVIST mot MIG (da queen som inte har fått tillräckligt med uppmärksamhet, alltså daaa) och så brakar jag samman, springer iväg, fäktar, vrålar, bråkar, sätter mig i snön och vägrar stiga upp, bökar och skriker att fa hem och sova på din eländiga madrass och "tänk över dina gärningar" och WHAT EVAA alltså. En gång ålade jag mig ett par meter framåt i slasket. Vad som helst bara jag får bråka och vara ursinnig. Jag förstår inte hur jag aldrig kan ha sinnesnärvaron att säga åt mig själv att ok nu måste du sluta, för det är du som har fel i huvudet.
Jag har varit sådan här ända sen jag började dricka alkohol (och nu funderar jag nog på att ta en lång paus). Det händer nog förstås ibland att man går hem helt tillfreds, men nog minns jag att jag har härjat på det här sättet på gatorna i Danmark, i Malmö och i Borgå också. Alltid har allting gått ut över tålmodiga och oskyldiga pojkvänner och ALLTID har det nästan handlat om svartsjuka. Jag är helt hopplös när det kommer till svartsjukeri och så var det sagt, högt och tydligt på internet, vad fånigt. Att kanske jag kan släppa det då. Jag är så SJUKT bortskämd. Fuck off.
Det här blir biktbloggen, höhö.
Allt ska bort.
3 comments:
jag tycker det var modigt, inte alls fånigt. jag tror nog de flesta kan relatera till det också, jag menar, har man bara druckit tillräckligt har vi alla varit där...
Herregud det är som att läsa om sig själv. Har aldrig riktigt kunnat hantera alkohol som andra vettiga mänskor, slutar alltid i gråt och tandagnisslan. Eller inte alltid men alltför ofta. Jävligt irriterande eftersom jag gärna skulle kunna vara partypinglan som blir charmigt fnittrig och glad i fyllan men sidu nej, jag liknar mer den där bruden i exorcisten.
Jo, exakt, bruden i exorcisten, hahah. Sällan lyckas man med att hålla upp den där bilden av glad, fnittrig och salongsberusad tjej, liksom. Varför man nu sen skulle måsta hålla upp nåt sånt.. men det är den där tanken på hur man skulle villa vara i fyllan. Jag lyckas sällan eller aldrig.
Post a Comment